Ursäkta, hej! Vill du följa med oss hem?

Jag har länge tänkt att någon gång måste man väl bli frågad, eftersom att fenomenet även existerar i Sverige. Annars gör jag mest kopplingen mellan Sex and the city och New York, och då känns det ju så mer avlägset, så mer tabu, att vi skulle ha något liknande här hemma!

Men jo visst, inatt skedde det. Jag blev stoppad på vägen hem, mitt i natten efter att ha gått ut med mina vänner på en alldeles fullsmockad klubb, med frågan "Ursäkta, hej! Vart är du på väg?". Det var ett par i 35-årsåldern (yngre medelålders skulle jag sagt förr men nu börjar jag dra mig för att använda det) som kom gående mitt emot mig på gatan och stoppade min framfart med dessa ord. "Hem?" svarade jag, häpen över att bli tilltalad kl fem på morgonen. "Vill du följa med oss hem?" fortsatte mannen i paret, och chockade jag kunde bara svara "eeeehhhh.... öh, nej? Nej det vill jag inte". Varpå mannen fortsätter att insistera, och kvinnan i paret rycker honom i ärmen och säger till mig: "Ingen fara, oroa dig inte, han är snäll. Han tyckte bara du var väldigt söt".

Huruvida detta verkligen var ett seriöst förslag kan man ju diskutera, men med tanke på parets ålder och på sättet det sades så kändes det väldigt "genuint", och jag kunde inte låta bli att fundera över det sedan på vägen hem, efter att jag vänligt men bestämt tackat nej till erbjudandet. Varför gör människor så? Hur kan ett par, som vill leva tillsammans och älska varandra, kunna bjuda in ett fritt främmande människa i den mest intima delen av deras förhållande? Det övergår mitt förstånd.

Nu ska jag i alla fall sova och drömma alldeles "vanliga" monogama drömmar ;)

Godnatt!

Första dagen på yogaledarutbildningen!

Idag var det första dagen som vi möttes alla vi som ska gå yogaledarutbildningen tillsammans det närmaste året, och det verkar alla vara väldigt fina människor med intressanta livserfarenheter med sig i bagaget. Våra lärare är verkligen jätteduktiga och intressanta som individer de med... Och det är en fantastisk möjlighet att få se folk hur de är "på riktigt" på något sätt, eftersom att det är i en väldigt öppen och ärlig miljö där tankar och känslor bollas fritt. Spännande!

Idag pratade vi om "Vad är yoga" och gick in lite mer i detalj på vad yogan står för och innebär egentligen, för det är så mycket mer än bara asanas (poserna). Yoga är inte bara en träningsform, det är framför allt en livsstil! Och yogans livsstil och filosofi tycker jag påminner ganska mycket om den buddhistiska, men jag tror den passar mig bättre eftersom att den inkluderar själva kroppen mycket mer. Här handlar det inte bara om att sitta på sin kudde och meditera (det momentet ingår också), utan också om att lyssna på sin kropp. Att träna, stretcha, föda och vila sin kropp, och att via andningen och rörelserna i yogan förena kropp och sinne.

Sen har ju den buddhistiska filosofin och yogans filosofi många andra saker gemensamt, som till exempel hur man ska bemöta sina medmänniskor och hur man ska leva sitt vardagsliv.  Det ska bli spännande att se hur den religiösa biten av yogan tas upp, på ashramet i Indien var det ändå en hel del fokus på de hinduiska gudarna... Ifall det inte tas upp så kommer det ju vara ännu mer likt den buddhistiska filosofin.

Det var många saker som togs upp idag som jag kände igen från de buddhistiska böcker och från de retreats jag varit på, som till ex begreppet monkey mind. Med det menas att tankarna oavbrutet hoppar runt runt runt i huvudet och vi är knappt medvetna i de snabba svängar som vårt sinne tar. Och denna lilla ettriga apa (vårt sinne/våra tankar) slutar inte skutta förrän vi 1, sysselsätter oss med något som kräver mycket fokus, som till ex ett intensivt poweryoga-pass, eller 2, lugnar ner vårt sinne och landar i här och nu - något som man kan göra i meditation (vilket kräver massor med tålamod och träning) eller i mindfulness (till ex är 100 % fokuserade när vi äter på smak, konsistens, färg, textur osv).


Så det var mycket som talades om idag som inte var så nytt - men samtidigt är det alltid nyttigt att höra det om och om och om igen. För inte lever man efter det bara för att man har hört det förr! :) Och dessutom är det väldigt intressant att höra det från olika människor, för alla har sina egna perspektiv.

Nåväl. Nu ska jag krypa till kojs, och imorgon ska jag plugga tropiska infektioner. Infektionsmedicin är rätt kul faktiskt, det kunde man inte tro när man gick T4 och råpluggade alla bakterier och virus! Och sen imorgon kväll är det möte med MSF innan jag ska kila vidare till yogautbildningen igen. Ingen rast, ingen ro... men snart är det helg och då ska jag vila ut mig riktigt ordentligt.

Godnatt!

ps. Det är förresten helt otroligt vad man kan göra med läkekonsten nu för tiden! Jag ramlade över denna bilden ikväll, och blev helt tagen av medföljande bildtext. Helt otroligt...

"The picture is that of a 21-week-old unborn baby named Samuel Alexander Armas, who is being operated on by surgeon named Joseph Bruner. The baby was diagnosed with spina bifida and would not survive if removed from his mother's womb. Little Samuel's mother, Julie Armas, is an obstetrics nurse in Atlanta. She knew of Dr. Bruner's remarkable surgical procedure. Practicing at Vanderbilt University Medical Center in Nashville, he performs these special operations while the baby is still in the womb.

During the procedure, the doctor removes the uterus via C-section and makes a small incision to operate on the baby. As Dr. Bruner completed the surgery on Samuel, the little guy reached his tiny, but fully developed hand through the incision and firmly grasped the surgeon's finger. Dr. Bruner was reported as saying that when his finger was grasped, it was the most emotional moment of his life, and that for an instant during the procedure he was just frozen, totally immobile.

The photograph captures this amazing event with perfect clarity. The editors titled the picture, "Hand of Hope." The text explaining the picture begins, "The tiny hand of 21-week-old fetus Samuel Alexander Armas emerges from the mother's uterus to grasp the finger of Dr. Joseph Bruner as if thanking the doctor for the gift of life."
Little Samuel's mother said they "wept for days" when they saw the picture. She said, "The photo reminds us pregnancy isn't about disability or an illness, it's about a little person" Samuel was born in perfect health, the operation 100 percent successful. "

Blä, blä och åter: blä.

Idag är det bara en sån dag. En blä-dag. En dag när allting bara känns grått och trist, man är stressad och pressad och hinner inte med ens hälften av allt man har på sin "att göra-lista". Telefonen ringer med tråkiga besked, man upptäcker i kalendern att man dubbelbokat sig flera dagar framöver, man måste fatta några trista beslut och så kommer man hem till en fet räkning i brevlådan... Och som grädden på moset blir man biten av en mygga! Inomhus på tredje våningen, i slutet på september?! Vad är oddsen...

Och sen hjälper det ju inte heller när det är strax före den där tiden på månaden, plus att man har gått omkring med lågt blodsocker hela dagen, och dessutom så är man så jäkla trött på att vara gräsänka och saknar sin sambo/särbo. Det suger helt enkelt. Eller som min käraste vän sade "SUCK är det rätta ordet".

Ovanpå detta har man sjukt mycket att plugga, något man inte hinner för allt annat som plötsligt kom upp, och dessutom ska man tydligen förbereda och hålla i ett seminarium på fredag om tropiska infektioner...

Suck.

jaha... så vad gör man då en dag som denna? Ja vad jag tänker göra just nu är att dra täcket över huvudet eftersom att det är läggdags, men känns det likadant imorgon så är det bara att börja jobba.

Jobba med vad? Jo, med ordet acceptans.


Att acceptera att det är som det är, och att man får försöka hantera situationen så bra man kan. Att ha medkänsla och empati för sig själv, och känna att det är okej att uppleva att det är tufft just nu. Det är inget fel med det, inga människor dansar på tå över rosenblad genom livet utan alla har vi våra svåra stunder och våra duster. Det handlar bara om att försöka acceptera situationen, utan att för den delen "ge upp".

En dag som denna behöver jag stanna upp mitt i all röra och bara andas. Stanna upp, känna efter och acceptera det som finns där. Kanske lägga handen över hjärtat och varsamt hålla om sig själv - det är okej. Det är som det är, och det är okej. Det går över, efter regn kommer sol... Och istället för den ilska och frustration som byggs upp under dagen när ingenting blir rätt och allting går snett, så kanske man känner sig lite ledsen, men också lite tröstad.

Jag tror det är viktigt att man som läkare försöker leva som man lär, att man har medkänsla för sig själv och lär sig att ta hand om sig själv och försöka leva ett sunt liv. Det är lätt att tro att man måste vara någon slags supermänniska bara för att man är läkare/läkarstuderande, och att man inte tillåter sig att tänka fel eller visa några svaga sidor. Risken är att man antingen går in i väggen och/eller blir känslomässigt avtrubbad, ingendera något jag strävar efter. 

Och som hippokrates läkared säger: en läkare skall ibland bota, ofta lindra, alltid trösta. Enligt mig gäller den eden inte bara gentemot patienterna, utan även mot sig själv. 

Paris Paris Paris, que je te quitte...

Jag har precis varit med mitt fina MSF-gäng och ätit middag följt av bio och massor av popcorn och cola, Mmmm! Det var en gåva från läkarförbundet till oss som tack för att vi arrangerade FUM (MSF fullmäktige) i våras. Det är verkligen ett härligt gäng i MSF Skåne! När det är så här fina människor man arbetar med blir det inte jobbigt att engagera sig :)

På bion såg vi Woody Allens nya film "Midnight in Paris" - och nej den handlar inte om Paris Hilton!!! - och den var verkligen sådär finurligt småkul hela tiden just som Woodys filmer brukar vara. Det var med ett stort leende på läpparna som man raglade ut ur biomörkret :)

Under hela filmen satt jag bara och tänkte "gud vad jag saknar Paris!". Jag bodde i Paris i ett halvår 2006 och har haft ett slags hat-kärleksförhållande till staden sedan dess. Jag älskar att åka dit och hälsa på, vilket jag gjort en gång om året fram tills i år då det inte blivit av, men jag tyckte in om att bo där mer permanent. Inte för att Paris inte är en trevlig stad, tvärtom den är helt fantastisk! Framför allt om nätterna är den nästan magisk, med alla dess glittrande ljus... Men trafiken höll på att göra mig tokig. Det är bilar precis överallt, de kör som dårar och tutar nästan lika konstant som i Kalkutta, och smoggen hänger tungt över staden. På sommaren är luftkvaliteten miserabel och jag kommer ihåg att jag gick omkring med konstant lite ont och rosslig i halsen - tydligen typiskt för alla Paris-bor.

Men sen finns ju de underbara små kvarteren vid le Marais, Montmartre och Quartier latin... och de vackra parkerna! Och den goda maten. Och alla konstnärer. Och de fantastiska kyrkorna. Och all shopping. Och all live-musik...

Jag kommer nog alltid att sakna och längta till Paris, samtidigt som jag aldrig vill bosätta mig där. Men även om filmens budskap var det motsatta, kan jag inte låta bli att tänka "Men tänk om man hade levt under la belle époque! Tänk att få leva i ett Paris utan bilar, oväsen och avgaser..."

Ja drömma kan man ju...

Jösses, så snabbt det gick...

Jaha, så var det helg igen. Hur kunde denna veckan gå så fort??? Kändes som igår vi var på arbetshelg med MSF...

Även denna helg blir en rätt hektisk sådan. Jag började med att jobba ikväll, slutade kl 03.00, och imorgon ska jag flyttstäda min lägenhet och lämna in nycklar (lär ju typ ta hela dagen). Sen ska jag fortsätta fixa och försöka komma i ordning, innan jag på söndag kväll ska på middag och bio. Och sen kommer helgen vara slut! igen...

Men jag ska verkligen inte klaga, nästa vecka har vi bara tre heldagar på sjukhuset, resten är självstudier. Vilket för min del faktiskt också måste innebära just självstudier eftersom jag missade så mycket denna veckan, men jag kan tänka mig att de andra mest kommer att slappa de dagarna.

Idag fick jag förresten spruta kortison i en fotled! Jag var rätt nervös innan, men sen visade det sig att det bara var att stoppa in nålen och spruta. Jag trodde att jag skulle vara tvungen att försöka hitta ledspringan själv och sedan träffa med rätt vinkel, men det fick jag hjälp med av handledaren. Så det var lätt som en plätt, även om det kändes lite läskigt att stoppa in en så lång nål rätt in i foten och sedan känna hur den stötte mot hårt ben. Men varken patienten eller handledaren klagade, så jag antar det gick bra :)

Jag känner dock att jag faktiskt skulle vilja göra det helt själv nästa gång, för det måste jag ju kunna så småningom... Men för att kunna det måste jag verkligen repetera anatomin - det märks verkligen att det var ett par tre år sedan jag pluggade in det! Och då handlade det mer om latinska glosor, och inte så mycket om hur strukturerna egentligen funkar. Ett hett tips är att repetera anatomin mer än vad jag gjort (dvs mer än ingenting) för då får man mycket gratis under Reumatologiveckorna i alla fall.

En annan rolig nyhet (för mig själv i alla fall) är att jag blivit antagen till en yogainstruktör-utbildning! Under ett år ska jag gå en gång i veckan och lära mig allt om yoga, om hur man lär ut asanas och yogans filosofi, och dessutom kommer vi ha en hel del anatomi och träningslära. Perfekt! Då får jag ju repeterat lite anatomi på köpet ;) Det ska verkligen bli spännande, jag har hört mycket gott om den här utbildningen, och jag ser fram emot att dels utvecklas i min egen yoga och dels att få lära ut och inspirera andra med att börja med yoga.

Själv började jag träna yoga 2008, men blev inte hookad direkt om man säger så. Jag föredrog träning där man verkligen tar ut sig och blir helt genomsvettig, med ös och hög musik! Men snart upptäckte jag att min onda rygg blev mycket bättre med yogan. Och dessutom kunde jag varva ned på ett sätt som jag annars har svårt att göra. Och visst älskar jag fortfarande att gå och träna hårda danspass där man dryper av svett efter en timme, men yogan är ett perfekt komplement. Och visst blir man svettig av yoga! Åtminstone av power yoga, kanske inte den mer stilla yogan med meditation. Det handlar bara om att göra rörelserna på rätt sätt, så blir det ansträngande fysiskt och en utmaning mentalt.

Jag tror också att de inre organen mår bra av yoga. Huruvida det verkligen stämmer att en sidorotation masserar inälvorna och att hypofysen stimuleras av skulderstående kan man diskutera, men om inte annat så tror jag att den lugnande effekten på sinnet kan medföra det samma. Kropp och själ/sinne är så mycket mer sammankopplade än vi ofta tror! Till ex så märkte jag en vecka före att min pojkvän skulle resa utomlands att jag blev jättenervös och spänd inför att han skulle åka. Jag märkte inte det på mina tankar, och om någon frågade mig om jag var nervös så skulle jag säga "Tja, kanske lite, men nej det känns inte så farligt". Men precis en vecka innan han åkte och varje dag fram tills avresedagen hade jag symptom från magen! Jag blir alltid knorrig i magen när jag är spänd/nervös inför något, den brukar svälla upp som en ballong och grymta ilsket varje gång det har gått ett par timmar före/efter mat.

Min tro på kropp/sinnes enighet till trots så kan det bli en utmaning för mig som medicinstuderande att lära om chakrasystemet nu under yogakursen. Det finns liksom inte utrymme för något annat än den västerländska vetenskapen på läkarprogrammet, och allt annat bedöms som kvacksalveri (ex homeopati, reiki osv). Jag kommer ihåg att jag hade svårt att ta till mig chakrasystemet när jag var på yoga ashramet i Indien, kanske blir det lättare nu när det läggs fram i ett västerländskt sammanhang ;)

Nu ska jag vara snäll mot mig själv och gå och lägga mig! Behöver bara skriva av mig lite och komma ner i varv efter att jobbat. Ikväll jobbade jag som serveringspersonal åt en tjej som disputerat. Hon är 30 år och är både färdig disputerad doktor (alltså forsknings-doktor) och läkare-doktor. Imponerande!

Noterat - så ska jag INTE göra som färdig läkare...

Idag var jag på en specialistmottagning, vilket som student innebär att man sitter med och lyssnar på när handledaren/läkaren pratar med patienten som antingen kommer på ett nybesök (1 timme) eller på ett återbesök (30 minuter).

In kommer en patient med två svåra sjukdomar, av sekretess vill jag inte säga exakt vilka, men båda ger riktigt stora besvär och den ena kommer att leda till att patienten blir svårt handikappad och dör i förtid. Patienten berättar att denne nyligen varit inlagd på sjukhus för behandling, och därför var båda tillstånden relativt stabila och smärtfria för tillfället. Min handledare frågar därefter patienten " hur är din livskvalitet? " varpå patienten svarar "jo, jag tycker den är ganska bra...". Mycket mer än så fick inte patienten berätta, för sen tog min handledare över showen.

Han började med att säga att han är så oerhört imponerad över alla dessa patienter med svåra kroniska sjukdomstillstånd som trots det håller modet uppe och kan till och med verka lyckligare än oss övriga relativt friska människor. Och det håller jag med om, det är verkligen imponerande och det sätter igång en del tankar i ens huvud...

Men sen sätter min handledare igång och pratar om andra patienter som har drabbats av svåra sjukdomar, och börjar med en lååång historia om en man som fick diagnosen ALS (en otroligt svår sjukdom där man till slut hamnar i respirator eller kvävs, de flesta dör inom 5 år) och om hur han först levde livet fullt ut fram tills han blev mer och mer rörelseförhindrad, hamnade i rullstol och slutligen hur han hamnade i respirator. "Och där sitter han nu i respirator och kan inte röra en fena, kan bara blinka med ögonlocken och styra en dator därigenom, helt paralyserad med kristallklar i huvudet"!

Detta säger min handledare som om han berättade en intressant anekdot, och fortsätter sedan med en annan man som fick parkinson och som höll på att mista livet för att hans närminne var så kort att han glömt att de höll på att såga ned ett träd. Allt väldigt intressant förvisso, men kanske inte så väldigt passande när det sitter en patient där som lider av två svåra sjukdomar, där den ena kommer sätta patienten i en liknande situation som läkaren satt och berättade om? Och det var inte ens i informerande syfte, med en ton av medkänsla om vad komma skall, utan helt out of the blue - och fullkomligt opassande... eller?

Jag anser i alla fall att när en svårt sjuk patient kommer på sitt halvårsbesök och har en halvtimme hos sin behandlande läkare så förtjänar patienten läkarens fulla uppmärksamhet, medkänsla och stöd. Det är patientens stund att synas och höras - inte läkarens! Visst detta var inte en psykiater, men som behandlande läkare tycker jag att man kan visa lite mer omtanke om sin patient.. Strax var patientens tid slut och det var inte mycket mer som hann komma fram än så, läkaren justerade lite mediciner och sen var det bye bye. Återbesök om ett halvår. Jo pyttsan, det måste vara patientens mest bortslösade tid det halvåret...

Efteråt uttryckte jag min åsikt, lite försiktigt förvisso, att jag inte tyckte det var ett bra samtal. (ajajaj, farligt att kritisera sin handledare! där kör man på farliga vägar när man hoppar över hierarkin!). Jag sade inte uttryckligen att jag tyckte han skött sig illa, men att jag tyckte att samtalet inte fördes på en känslomässig eller djupare nivå, och att jag kände att patienten inte hade kunnat visa känslor...

Behöver jag säga att min handledare inte höll med? ;)

Ja som sagt... minnesanteckning: så ska jag inte göra som färdig läkare

Mums mums, dagens lunch!

Kan varmt rekommendera dagens lunch som jag lagade till mig själv. Hade fortfarande ingen matlust men var lite saltsugen, och då tänkte jag - varför inte göra en riktigt mumsig favorit som lätt slinker ned ? Att produkterna var ekologiska gör så att det känns fräschare, och dessutom måste det ha varit extra smakrikt eftersom till och med mina avdomnade feber-smaklökar kunde njuta av smaken.

Bon appetit!

Nyttig ekologisk tjockpannkaka med skinka och tomat

2 ekologiska ägg
1 kvisttomat
2 skivor ekologisk rökt skinka
ett par matskedar kesella 1 %
en liten skvätt ekologisk mjölk
lite luftigt dinkelmjöl
lite salt
ev lite sylt

1, vispa upp äggen och tillsätt lite lagom av mjöl, mjölk och kesella, samt en nypa salt.
2, strimla tomaten och skinkan.
3, hetta upp en stekpanna med lite rapsolja och börja fräsa skinkan och tomaten så att oljan tar smak, innan du häller i äggsmeten.
4, sänk värmen och vänd på "pannkakan" när den fått fin färg undertill. Ta av stekpannan från plattan och låt det svalna innan du stjälper upp på en tallrik.
5, servera med lite lingonsylt om du gillar det traditionellt, själv ville jag bara ha pyttelite ekologisk honung på toppen.

Jag önskar att jag alltid var lika miljömedveten, idag råkade det bara vara vad jag hade hemma! ;)

En knallförkylning

Aldrig mer tänker jag tänka "skärp dig" till den som blir helt utslagen av en vanlig förkylning... För nu fick jag själv smaka på en riktig knallig en! I vanliga fall när jag är förkyld tar jag en ipren eller två och går till plugg eller jobb ändå, biter ihop och står ut med obehaget tills det går över efter ett par dagar. Men den här gången har jag haft led- och muskelvärk i hela kroppen, huvudvärk och känt mig slapp, samt återkommande feber och frossa.

Det senare lyckades jag maskera ganska effektivt tidigare idag med en rejäl dos paracetamol+ibuprufen, men det fick jag betala dyrt för. Efter några timmar i skolan kände jag mig helt groggy, och när jag kom hem störtade jag ner i sängen. Ett par timmar senare hade jag feber och frossa igen, en puls på 95 och andfådd bara jag skulle gå på toaletten?! Och har inte haft någon aptit alls, mådde illa av bara tanken på mat, något väldigt ovanligt för mig. Ikväll har jag fortfarande hosta, snuva och ont lite överallt men hoppas intensivt på att bli frisk imorgon... Det värsta är att jag inte kan sova - det är alltid likadant när jag blir sjuk. Det är som att kroppen /sinnet tycker att någonting är fel och därför kan man inte sova för det finns en fara som lurar bakom hörnet. Det som är så dumt är ju just det att faran är att just inte sova, då lyckas ju kroppen inte återhämta sig eller bekämpa infektionen lika effektiv...

Det är så surt att vara sjuk när man är student. För det första så missar jag viktiga moment nu på kliniken som jag inte vet när var och hur jag kan ta igen, och för det andra har jag inte ens lyckats läsa i böckerna under tiden jag varit hemma (tro mig, jag har försökt). Varje dag back blir en dag att ta igen, och schemat är redan pressat som det är nu när man är ute på klinik. Just nu är jag på reumatologen, och denna 1,5 vecka som jag är placerad där är all reumatologi som jag kommer ha innan jag gör AT... Inte alls stressande. Hoppas verkligen att de kan hjälpa mig ta igen de här missade dagarna.

Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig igen, och hoppas att nattsömnen gör ett litet underverk med hälsan.

Stolt styrelseledamot i MSF Skåne

Nu har jag kommit hem efter en otroligt givande helg med MSF Skåne!

Vi åkte iväg på arbetshelg tidigt på lördagsmorgonen och väl ute på landet (i den friska koluften) bokstavligen sprudlade styrelsen av idéer och framtida visioner. Vi gick igenom allt från våra stadgar till våra framtidsförhoppningar för organisationen, gjorde ansvarsfördelningar och brainstormade om hur vi kan effektivisera vårt arbete och framför allt om hur vi kan kommunicera vårt arbete vidare till medlemmarna så att de vet vad vi gör och vad vi jobbar med. Det kan vara svårt att nå ut ibland till medlemmarna då vi gör mycket jobb i form av planering och research inför olika projekt och att mycket av jobbet utförs innan det kommer medlemmarna till godo.

Ett exempel är fadderverksamheten!

För flera år sedan väcktes en tanke i MSF att vi ville starta en fadderverksamhet, där T1or skulle vara adepter och där faddrarna skulle vara äldrekursare från kliniska terminer. Detta för att utveckla en större gemenskap och ett bättre kamratstöd bland läkarstudenter, och för att yngrekursare ska få möjlighet att träffa äldrekursare för att kunna ställa frågor och få tips och råd. För faddrarna innebär det ett ypperligt tillfälle att få öva sig i handledning och ledarskap (meriterande inför AT) och framför allt en möjlighet att få hjälpa till och göra en insats för kommande "generationer" läkare.

Och nu är det äntligen dags! Så småningom lyckades vi skapa en styrgrupp bestående av MSF Skåne, MF och studievägledningen och vi beviljades pengar från nämnden för att starta en fadderverksamhet. I över ett år har vi nu haft möte efter möte där vi planerat och planerat och planerat... Vi skickade ut förfrågningar på vilka studenter på kliniska terminer som ville ha faddrar - och fick fler än vad som behövs! Och nu har nedräkningen för start av Fadderverksamheten 2011-2012 börjat... Styrgruppen har filat på alla detaljer och sammanställt ett ordentligt informationskompendium till faddrarna, och härnäst kommer vi ha en inspirationskväll för alla faddrar innan de första mötena med faddergrupperna sker.

Ett otroligt stort arbete ligger bakom, och jag är verkligen glad nu när det kommer att sättas i land och faktiskt komma medlemmarna till godo! För det är ju det som är det viktigaste - att det vi arbetar med gör skillnad för alla läkarstudenter och att vårt mål är att göra läkarstudenters studiesociala situation så bra som möjligt.

Jag är så otroligt stolt över mina fellow aktiva i MSF Skåne. Alla brinner verkligen för att göra utbildningen och läkarstudenters situation bättre, och alla gör det på frivillig basis i ren ideell anda. Att det är ett så gött gäng gör ju inte saken sämre, den här helgen har jag fullkomligt kiknat av skratt och jag kommer hem till min nya lilla lägenhet helt trött och utpumpad - men otroligt glad och med träningsvärk i alla skrattmuskler :)

Snart i en TV-ruta nära dig?

Idag när jag satt vid datorn på infektionsavdelningen läste jag något väldigt intressant på SUS intranät (SUS- Skånes Universitets Sjukhus) - ett TV-team kommer snart att invadera sjukhuskorridorerna och infiltrera läkarkåren! Närmare bestämt så ska kanal 5 till våren sända ett program kallat Unga Läkare där de filmar AT-läkare i sin kliniska vardag. Detta innebär att alla vi som rör oss på sjukhuset kan komma att bli riktiga B-kändisar! Nu behöver vi inte gå och klura på om vi ska söka oss till Idol, Sveriges sämsta bilförare eller Big Brother för att få våra 15 minuter i etern - nu handlar det bara om att försöka infinna sig på jobbet på precis rätt plats och ögonblick, alternativt bli dödssjuk illa kvickt ifall man ser ett TV-team närma sig (om man har oturen att råka komma förbi civilklädd).

Men tänk så gör man bort sig riktigt ordentligt där i TV-rutan. Tänk så går drömmen en förbi och istället för det eftertraktade B-kändisskapet så blir man Ö-känd(is). ?! Undrar hur de väljer ut vilka läkare som ska delta i programmet - kanske har de provfilmat och sett vilka som ser snyggast ut i TV? Eller har sjukhusledningen (som verkar vara väldigt pigga på det här projektet själva) valt ut de AT-läkare som fått bäst poäng på sina tentamina? Har de gjort en popularitetsundersökning bland patienterna för att se vilka läkare som varit mest empatiska? Oavsett hur så hoppas jag att de läkare som kommer att företräda den skånska läkarkåren kommer att vara outstanding bra. Ingen press.

Haha nej, nu är det dags att bli lite seriös. Men faktiskt så undrar jag vilka läkare som kommer att delta i TV-programmet? Själv skulle jag nog tycka att det var lite nervöst (lite?!) att ha ett helt TV-team och sedan eventuellt hela svenska folket som åskådare när jag tar anamnes, undersöker och bedömer patienter. Jag undrar hur naturlig situationen blir när man sitter och pratar med Agda 80 år om hennes hemorrojder samtidigt som fem kameror och dubbla antalet människor hänger över en? Och tänk så gör läkaren bort sig riktigt ordentligt, kommer de att visa det eller kommer SUS att kräva att det stryks ur programmet? Tänk den stackars läkaren som kommer vara brännmärkt för livet som läkaren som kallade patienten för fel namn eller liknande...

Men visst, blir detta skickligt och proffsigt gjort kan det nog ge en lite mer rättvis bild av hur det är att jobba i sjukvården, jämfört med den man läser i tidningarna: Hon dödade Linnea, eller Klart för rättegång mot åtalad Barnläkare, eller Plastikkirurgen döms till fyra års fängelse, eller Ljungbyläkare anmäls till HSAN, eller Läkare anmäld för avklädda bilder. ...

Men då kommer vi till nästa fråga - hur bevarar man sekretessen och patientsäkerheten i detta läget? Alla patienter kommer givetvis att tillfrågas, men frågan är om de verkligen vill att hela svenska folket ska få reda på vilka sjukdomar de lider av? Eller kan det vara så att de tillfrågas på samma sätt som man frågar om det är okej att en kandidat är med i rummet vilket egentligen inte är en fråga då det är självklart kandidater måste vara med för att kunna bli någorlunda skickliga doktorer i framtiden (jag tycker egentligen det är dumt när man ens frågar, på ett universitetssjukhus är kandidaterna en självklarhet och bör betraktas som del av personalen).

Så frågan är vilka läkare och vilka patienter kommer att delta, och kommer det därefter ge en rättvis bild av sjukvården på SUS? Kommer någon jag känner vara på TV till våren? Kommer till och med jag snart hamna i en TV-ruta nära dig?

Ingen aning...

Men en sak är säker - det blir inga osminkade dagar på sjukhuset framöver ;)

Välkommen till Studentskegården!

Jaha, så var det gjort. Flytten avlöpte relativt smidigt (om man bortser från det enorma skyfall och åskoväder som sköljde över oss under hela flytten) och nu är jag installerad i mitt nya rum. Det var verkligen svårt att få plats med alla mina grejer, alla var vi förundrade hur mycket jag lyckats samla på mig! Och då hade jag ju ändå slängt flera stora sopsäckar och skänkt bort både soffa och soffbord.

Det känns fortfarande lite som att jag tagit in på hotell, särskilt när man kommer hem tillsammans med vänner och sitter och snackar i köket, eller när man ska gå på toaletten eller duscha. Men jag antar man vänjer sig! Mitt rum är i alla fall väldigt fint med nylagt parkettgolv och utsikt mot träd och ett kyrktorn.

Här bor vi alltså en herrans massa tjejer, det är ju som sagt ett boende för bara tjejer, och det syns bland annat i köket ;) superfräscht! Inte som vanliga studentkorridorer... Den enda stora nackdelen än så länge är att jag har en gigantiskt tjock-TV som jag inte kan se på - för det finns inga antennuttag på rummen! Och jag som älskar att ha Nyhetmorgon på i bakgrunden på morgnarna när jag äter frukost eller gör mig i ordning. Nu är det alltså dags för en ny vana, lyssna på radio eller läsa tidningen kanske? Men jag märker nu hur fäst jag är vid TV.:n, jag tycker det är skönt att sätta på den en stund när jag kommer hem från skolan när jag är trött och vill distrahera tankarna en liten stund. Ofta är det då Vänner eller Scrubs eller liknande, perfekt med lite skratt och tramsigheter! Och likadant tycker jag om att se på kvällsnyheterna.. Men ack nej, nu är det slut på det! Får helt enkelt stå ut utan TV tills nästa gång jag flyttar...

Eller som Arne Weise sa: Kanske finns det en TV i himlen också.

offentligt hångel?

Igår när jag stod och väntade på bussen såg jag ett par som hängivet manifesterade sin kärlek till varandra. Själv tycker jag att det finns för lite kärlek ute i samhället och jag blir alltid lika rörd varje gång när jag ser ett gammalt par som pussas, ett par som återförenas i gjädjetårar och tonåringar som blygt håller handen. Så visst tycker jag om att se när människor visar sin kärlek offentligt! Men när det handlar om slickande tungor som far åt både det ena och det andra hållet (man riktigt känner hur mycket lypsyl paret kommer att behöva pga uttorkade läppar efter mötet) där går min gräns... Att hålla om varandra, pussas och kyssas - fine, bara mysigt. Men offentligt grovhångel med tungor och smekningar skulle jag helst slippa på offentlig plats. Jag vet att man kan titta bort, mind your own business kanske du tänker nu, men det är väldigt svårt när det är så uttalat passionerat som det var den här gången. Kalla mig gammaldags och pryd, men sådan är jag ... eller kanske handlar det bara om att jag är avis ;)

Igår kväll satt jag och försökte desperat finna min väg i antibiotikadjungeln. Alla tips på hur man kan lägga upp inpluggning av antibiotika tas tacksamt emot! Det är helt enkelt bara för många läkemedelsnamn, för många bakterier, för många kontraindikationer, för många biverkningar, för många resistenser för att min hjärna ska klara att lagra in det, kändes som jag fick en total härdsmälta igår! Har funderat på att göra en mindmap, men kom fram till att den antagligen skulle kräva ett papper lika stort som min vägg... kanske föremål för en ny väggmålning? ;)

Ikväll ska jag fira att det är torsdag med champagnetorsdag med några vänner i klassen. Ska bli mysigt! Och imorgon ska jag till min svärmor på middag (utan min andra hälft ja..). Känns skönt att ha något att se fram emot varje kväll! Tiden går lite fortare då, dagarna känns inte så tunga, och saknaden efter E lite mindre. Nu förstår jag hur han kände det när jag åkte till Indien förra hösten! För den som är borta är det rätt lugnt, det är så mycket intryck och man är så långt hemifrån så saknaden blir inte lika påtaglig. Men för den som är hemma, då blir det plötsligt ett stort hål i vardagen ... Samtidigt ska jag inte klaga, för helt pltösligt har jag fått så mycket mer tid! Nu hinner jag träna flera gånger i veckan, träffa vänner och plugga mer, vilket ju inte är fy skam det heller. Skönt! Och lite mindre soffhäng innebär lite mindre köpmat och sötsaker för min del, så jag lever nog lite mer hälsosamt som gräsänka också tror jag hehe...

inte okej:

helt okej:

Första klinikveckan på Infektion

Så har de första dagarna på Infektionskliniken gått, och jag måste säga att jag är mycket nöjd med placeringen. Här är ljust och fräscht, personalen verkar trivas och jag har toppenbra handledare. Jag kan iofs tycka att de tar lite lättvindligt på vissa av patienternas symptom - jag är ju van vid att tänka som en medicinläkare sedan förra terminen, men här bryr man sig mest bara om de symptomen som har med själva infektionen att göra - resten får VC eller annan instans ta hand om. Alltså inte så mycket "hela patienten"-perspektiv utan väldigt fokus på enbart infektion. Men samtidigt kan man väl förstå att klinikens resurser och åtråvärda sängplatser bör förvaltas väl och då är det just infektion som ska behandlas och inget annat.

Jag tycker inte det är optimalt att kastas in i klinikarbetet innan man har haft någon inläsningsperiod, jag har absolut noll koll på antibiotika till ex! Vilket då blir svårt ifall man ska agera underläkare, som jag har fått besked om att jag ska göra. Men min handledare är verkligen uppmuntrande och ger mig massor av positiv feedback, och jag känner mig mer eller mindre som en kollega snarare än student. Och det blir ju inte sämre av att min handledare presenterar mig som sin kollega för patienterna! Och dessutom har jag redan fått sköta två utskrivningar inklusive epikriser och utskrivningssamtal själv vilket jag tycker har gått relativt bra...

Värre är det med blodgaserna - som läkare MÅSTE du lära dig att ta arteriell blodgas på patienter och vi läkarstudenter ska öva öva öva så fort en patient behöver en blodgas checkad. Förra terminen startade jag med att bomma de första två, men efter det lyckades jag med varenda en - inklusive de som sade sig vara "svårstuckna". Men självfallet så misslyckades jag med att ta blodgas på två patienter första dagen, vilket kändes surt. För den dagen jag står på akuten måste jag ju kunna det! Visserligen var de svårstuckna, och min handledare lyckades inte heller på en av dem, men ändå... Tur jag har ett par år kvar på mig :) Men som student (eller kanske är det bara jag?) så är man betydligt mer försiktig när man ska sticka patienten, medan de erfarna läkarna sticker som om de vore nåldynor, utan att bry sig om ifall de rycker till och beklagar sig... Det har jag svårt att stå ut med, känner mig så elak ;) Men visst, måste man ta en blodgas så måste man, oavsett hur jobbigt det är för patitenten - det är ju för deras skull man gör det.

Denna veckan har jag sakta men säkert börjat öppna böckerna, men inte mycket mer än just så. Det känns helt omöjligt när man kommer hem vid 17-18 tiden på kvällen att börja läsa då! Och man måste ju fixa middag... Och sen upp igen kl 6 nästa morgon. Och sen har ju jag så mycket annat att göra på kvällarna, som att träna, träffa vänner, gå på kören... Men måste verkligen se till att plugga på kvällarna, annars blir det svårt att hålla mina pluggfria helger så lediga som jag vill! Svår balansgång där. Men precis som förra terminen antar jag att man alltid kunde ha pluggat mer - det handlar om att försöka hitta en balans där man är good enough.

Idag ville jag verkligen komma i tid till ronden och läsa på patienterna ordentligt innan, jag gick upp lite tidigare än nödvändigt och kom iväg i god tid. Men självklart var det den gamla vanliga visan - så fort jag anstränger mig för att vara i god tid så fallerar kollektivtrafiken! Där stod jag med skägget i brevlådan, när buss efter buss inte kom! Och de bussar som faktiskt kom till hållplatsen stod antingen stilla (de skulle ha paus) eller bytte namn och körde förbi - vilket innebar att jag (och väldigt många andra upprörda passagerare) stod och väntade 40 minuter innan jag till slut fick stiga på en buss som tog mig till Malmö. Som tur var kom jag i alla fall innan själva ronden började, men jag hade ingen aning om någonting. Surt!

Nåväl, då får jag väl gå och claima en fribiljett på skånetrafikens kundcenter, alltid något.

Ha det!

Byte av adress!

Häromdagen kom jag på den briljanta idén att jag skulle byta min webadress så att den var lite mer passande, den andra skapade jag för en herrans massa år sedan! Så bli inte förvirrade ifall ni inte lyckas länka er fram till min bloggsida, det tar nog ett litet tag innan det börjar funka optimalt!

Jag har alltså bytt från: http://svarta-faran.blogspot.com

till: http://alexandra-lakarstudent.blogspot.com

Vad tusan ska jag göra när jag väl inte är läkarstudent längre då? Ja det får vi se då, kanske har jag tröttnat på att blogga. Vilken tur att det är ett par år kvar! :)

Nu ska jag ut och njuta av sensommarvärmen. Vilken tur att jag har så fina vänner att träffa nu när jag är gräsänka! Men det är kanske också dags att komma ihåg så härligt det kan vara att bara ha lite egentid ibland, jag älskar att sitta och läsa (vanliga) böcker, lyssna på musik, göra yoga och ligga på spikmattan...

Och shoppa! Jösses jag tror inte jag shoppat så här mycket på flera år, sen när jag jobbade som flygvärdinna! Tröstshopping kallas det visst. hehe jaja bättre än tröstätning i alla fall, även om plånboken inte blir så glad.

Senaste inköpet var en jättefin röd väska på Åhlens, jag älskar att ha lite mörkare och djupare färger på kläder och accessoarer när det vankas höst och vinter. Och nya jeans... Och ny varm tröja... Och nya skor... Ojojoj....

:)

Härligt med helg!

Så var det helg och den första veckan tillbaka i studierna avklarad. Jag tyckte det var tufft att börja i måndags igen, det hela startade med att en dag som jag bara trodde skulle innebära ett upprop och lite info i en timme visade sig vara en heldag med föreläsningar... Och sen pang på det! Föreläsningar denna veckan, och nästa veckan ska jag ut på avdelningarna igen, nu först två veckor på infektionsavdelning. Vilket visserligen säkert kommer bli kul och intressant, men jag känner att lite uppfräschning och vidare studier av ämnet hade varit trevligt innan man kastades rakt in i avdelningsarbetet. Det känns väldigt längesen jag läste om virus och bakterier!

Denna första veckan har som sagt känts lite tung, framför allt eftersom sommaren gick så fort (vilken sommar?!) och eftersom att jag är gräsänka och det känns så sablars tomt utan min andra hälft. Just därför har jag tagit hand om och varit snäll mig själv extra mycket denna veckan! Jag har fikat med vänner, jag har gått på bio och jag har käkat ute. Jag har suttit flera timmar ute i solen (och visst blivit lite röd på kuppen hehe, lagom bra nu när jag ska ha umgås med hudläkare...!) och njutit av att faktiskt göra ingenting. Och så har jag inte öppnat en bok på hela veckan. Flera i klassen har redan börjat läsa, men jag totalvägrade - första veckan är det redan en så stor omställning av att vara tillbaka på sjukhuset med alla nya intryck, och jag behöver ta det lugnt och inte kasta mig över böckerna för att börja stressläsa. Chilla lite helt enkelt!

Andra bullar blir det nästa vecka. Förhoppningsvis får man en handledare som är någorlunda liberal som låter en gå ifrån för att läsa på eftermiddagarna, och då kommer jag ju efter kliniken ha en massa patientfall som kan stimulera min inläsning. För om jag inte är nyfiken på något specifikt så har jag väldigt svårt att motivera mig till att öppna böckerna - jag vill ha ett fall att lösa, leka lite detektiv :)

På sätt och vis kan man ju sakna det gamla prekliniska tillvägagångssättet med PBL - där hade man varje vecka ett fall som skulle lösas, och man blev stimulerad att läsa på. Man visste typ vad man skulle läsa och på vilken nivå. Nu måste man mer gissa sig till det, och det är lite svårare att veta ifall man ligger i fas eller inte. Men jag har hört väldigt gott om denna terminen (termin 7) så förhoppningsvis ska det vara lite tydligare och bättre uppstyrt än termin 6 (som numera är känd i Lund/Malmö att vara en fullkomligt hopplöst ostrukturerad termin).

Apropå PBL så har jag ju varit så kallad "fall x-tutor" sedan jag gick termin 2 (dvs i tre år) och jag tycker det bara blir roligare och roligare. Den här gången var det verkligen rent nöje att sitta med T1orna och gå igenom PBL och Fall x (en testomgång av PBL för att lära sig upplägget), antagligen för att jag själv inte haft PBL på ett år och därmed inte är trött på det själv, samt att jag numera kan förklara fallet och känna mig trygg i att vara tutor. Och sen var mina fall x-nollor helt underbara :) Glada, personliga, uttrycksfulla och alla väldigt olika, men de jobbade bra tillsammans och de verkade tycka det var riktigt kul! Det var härligt att se, och det känns nästan lite tråkigt att inte få fortsätta vara deras tutor nu resten av perioden...

Men det är ju inte så att jag inte redan har tillräckligt att göra, det är nog tur att det inte finns som ett alternativ :)

Nu ska jag fortsätta njuta av min lediga helg - jag tänker fortsätta med samma koncept den här terminen dvs plugga på vardagarna och vara helt ledig på helgerna förutom när jag har jour - och det innebär att slappa, läsa skönlitteratur, se på film, träna på gerda, fika med vänner ... Härligt!

PS. Ni har väl inte glömt den hemska torkan som råder i Östafrika? Det råder fortfarande katastroftillstånd och mer resurser behövs för att hjälpa dessa människor i nöd. Gör som jag - skicka ett sms till UNICEF så skänker ni mat, vatten och skydd till behövande människor. skicka LIV (bara de tre bokstäverna) i ett sms till 72900 så skänker ni 50 kr till UNICEFs arbete utan att behöv plocka fram plånboken ! (50 kr debiteras istället din mobilfaktura, märks knappt).

Låt oss hjälpa!