Jag har precis varit med mitt fina MSF-gäng och ätit middag följt av bio och massor av popcorn och cola, Mmmm! Det var en gåva från läkarförbundet till oss som tack för att vi arrangerade FUM (MSF fullmäktige) i våras. Det är verkligen ett härligt gäng i MSF Skåne! När det är så här fina människor man arbetar med blir det inte jobbigt att engagera sig :)
På bion såg vi Woody Allens nya film "Midnight in Paris" - och nej den handlar inte om Paris Hilton!!! - och den var verkligen sådär finurligt småkul hela tiden just som Woodys filmer brukar vara. Det var med ett stort leende på läpparna som man raglade ut ur biomörkret :)
Under hela filmen satt jag bara och tänkte "gud vad jag saknar Paris!". Jag bodde i Paris i ett halvår 2006 och har haft ett slags hat-kärleksförhållande till staden sedan dess. Jag älskar att åka dit och hälsa på, vilket jag gjort en gång om året fram tills i år då det inte blivit av, men jag tyckte in om att bo där mer permanent. Inte för att Paris inte är en trevlig stad, tvärtom den är helt fantastisk! Framför allt om nätterna är den nästan magisk, med alla dess glittrande ljus... Men trafiken höll på att göra mig tokig. Det är bilar precis överallt, de kör som dårar och tutar nästan lika konstant som i Kalkutta, och smoggen hänger tungt över staden. På sommaren är luftkvaliteten miserabel och jag kommer ihåg att jag gick omkring med konstant lite ont och rosslig i halsen - tydligen typiskt för alla Paris-bor.
Men sen finns ju de underbara små kvarteren vid le Marais, Montmartre och Quartier latin... och de vackra parkerna! Och den goda maten. Och alla konstnärer. Och de fantastiska kyrkorna. Och all shopping. Och all live-musik...
Jag kommer nog alltid att sakna och längta till Paris, samtidigt som jag aldrig vill bosätta mig där. Men även om filmens budskap var det motsatta, kan jag inte låta bli att tänka "Men tänk om man hade levt under la belle époque! Tänk att få leva i ett Paris utan bilar, oväsen och avgaser..."
Ja drömma kan man ju...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar