Parce que tu le vaux bien!

Sitter och kollar på studenters rättigheter… många intressanta saker man ramlar över! Som att man enligt Lunds Universitets egna regler har rätt till att få ut kursinformation och scheman senast en månad i förväg! Det ni, det kan man inte tro på Med fak i alla fall… Tyvärr hittade jag på SACOs hemsida att det inte finns någon studenträttighet idag att inte ha en arbetsvecka som överstiger 40 timmar ifall man pluggar heltid. Vilket ju är helt otroligt, sådana riktlinjer måste man ju ha!

Men som det är nu har universiteten alltså rätt att kräva att en student pluggar hur mycket som helst ifall det är heltidsstudier man bedriver. Många uppfattar säkert inte detta som ett problem, det brukar snarare vara tvärtom, man har för få schemalagda timmar och för mycket självstudier. Detta är fram tills termin 8 på läkarprogrammet vid Lunds Universitet!

Termin 8 – den termin som det med skräck viskas om i korridorerna. Den termin då det inte är ovanligt att man börjar klockan sju på morgonen och slutar klockan elva på kvällen, för att sedan vara tvungen att infinna sig på plats igen kl sju nästa morgon. Schemaläggning på klinik över 50 timmar i veckan är inget konstigt, och det är ingen som höjer på ögonbrynen när man får natt- och helgjourer. Att man sedan på slutet av terminen har tre tentor med bara några dagars mellanrum (där en av dem är en så kallad FAS-tenta vilket innebär att man förhörs på allt man ska ha lärt sig under läkarutbildningen) det är inget fakulteten tar hänsyn till.

Satt och pratade häromdagen med några vänner som just avklarat denna fruktade termin 8, och det är verkligen intressant att höra deras historia. De berättar om hur man inte hinner göra något över huvud taget utanför skolan, och man ska vara glad om man hinner laga mat någon gång i veckan. Allting som har med fritid, träning, sociala relationer och andra engagemang att göra läggs på is till en framtid långt borta. Att jobba extra bredvid studierna är fysiskt helt omöjligt! Dessa av mina vänner, som alla är singlar eller tillsammans med andra läkarstudenter, och som tagit sig igenom detta inferno är alla nu glada att det äntligen är över. Termin 9 ska vara lite lättare, och dessutom hägrar läkarexamen inte så långt borta.

Men frågan är om detta verkligen är rimligt, ska man behöva leva så här som läkarstudent? Finns det någon motsvarighet på någon annan utbildning, och ska detta verkligen klassas som enbart heltidsstudier? Skulle detta någonsin kunna förekomma på någon annan heltidsutbildning som till exempel socionom, psykolog, ingenjör, jurist, språkvetare osv?

Och hur har de tänkt egentligen att det ska kunna fungera för småbarnsföräldrar? Jag vet att det redan är tufft för de föräldrar som läser på läkarprogrammet under preklin, hur de ska klara det på termin 8 övergår mitt förstånd…

Kursansvariga och liknande ”höga höns” hävdar att det är helt rätt att man på termin 8 tvingas stå ut med detta, ”det blir precis så här sen när ni är färdiga läkare”. Dumheter!!! För det första beror det på vilken specialitet man väljer, det är ingen tillfällighet att många småbarnsmammor väljer att bli hudspecialister. För det andra får man som anställd läkare kompledigt när man jobbar på detta vis, alternativt en jäkla massa extra i lön. Som student förväntas man slita natt och dag för ingenting alls, det enda man får är en härlig vecka av tentaplugg i slutet på terminen efter flera månader av slit. Har man oturen att börja termin 8 på höstterminen kan man dessutom se fram emot en hel helg ledigt innan termin 9 drar igång på vårterminen. Mmmmm vad jag längtar! J

Jag har frågat de före detta T8orna varför de inte klagar på fakulteten? Det gruffas mest om det emellan studenterna i korridorerna, att det är alldeles för tufft och ”inte rimligt”, men ingen tar på riktigt upp det med fakulteten eller studentorganisationerna. Jag tror att det beror på att när det väl kommer till kritan så finns det en prestige i att ha klarat termin 8. ”Termin 8 är legendariskt, det ska vara så” har jag fått höra från flera håll. ”klarar man termin 8 vet man att man har what it takes”. När man väl har gått igenom den perioden tycker man att det är så fantastiskt skönt att det är gjort, och man är stolt över att man klarat det. Och sen tror jag att folk tänker ”om jag var tvungen att slita häcken av mig, så då ska de andra på läkarprogrammet också göra det, varför skulle de få glida fram på en räkmacka?”

Jag upprepar: Hur i hela fridens namn skulle man klara detta som småbarnsförälder? Eller faktiskt bara som en helt vanlig människa…? Att man som läkarstudent sabbar sina förhållanden under studietiden är redan en snackis på de tidiga terminerna. Det ställs redan stora krav på oss som är läkarstudenter. Kanske är de rimliga, vad vet jag… Det enda jag vet är att man som läkarstudent alltid förväntas vara smart, duktig, engagerad, glad, trevlig, utåtriktad, social, och kunna hantera allt från organuttag på obduktion till möten med cancerpatienter till labbets teknikprylar. Yes sir!

Jag älskar min utbildning, jag känner att det är helt rätt för mig, och jag ser fram emot den dagen då jag blir färdig läkare. Vad jag däremot inte gillar är denna ständiga hets, de trycker in mer och mer på läkarprogrammet utan att lägga till någon tid, vilket gör att mer ska behandlas och läras in under en kortare period. Tempot var högt redan nu termin 4, och det säkert med rätta med tanke på vad som komma skall. Det svåra är bara att hantera stressen, att inte gå in i väggen. För jag totalvägrar att sitta inne och plugga 24/7, det är inte så jag vill leva mitt liv!

Vi får inte glömma att ta vara på varje dag, vem vet – kanske lever man inte imorgon? Jag menar inte att man ska strunta i studierna, verkligen inte. Studierna ger i alla fall mig till viss del mening med livet – jag pluggar ju till läkare som alltid varit min dröm. Men sen är mina vänner viktiga, min pojkvän är viktig, och inte minst jag är viktig. Och det är du med! Så ta hand om dig. Ta en fika med en nära vän någon dag i veckan, umgås med nära och kära på lördag kväll, och ät en underbart smarrig frukost på söndag innan du tar en långpromenad.

Parce que tu le vaux bien – för du är värd det.

Välkommen, termin 5 !

Jaa... så var det gjort!

Värsta tentan på länge är avklarad, resultatet högst oklart, men den dagen den sorgen. Förhoppningsvis är de 30 poängen äntligen klara, så underbart skönt! Jag verkligen högst ogillar att hålla en hel termins detaljer i huvudet på en och samma gång. Och då snackar vi detaljer! Exempelvis virulensfaktorer, att pneumokocker har IgAproteas, neuraminidas, pneumolysin, är katalasnegativ, har kapsel och kan producera väteperoxid, osv osv. gånger alla andra bakterier/virus/parasiter som vi skulle kunna, samt immunologin och nästan hela patologikursen. Halleluja!

Kan inte annat än att tycka synd om de stackare som pluggar till läakre utomlands och får helårstentor.

Nåja, annars då?

På nyår avgav jag tre nyårslöften.
1, Jag ska dra ner på mitt engagemang utanför skolan och ta bättre vara på mig själv.
2, Jag ska komma ihåg att de som betyder mest för mig, också borde få del av min tid och kärlek.
3, Jag ska försöka hinna meditera varje dag, då det är ett litet moment som ger så mycket mer än vad det kräver! Att meditera på morgonen innan dagen sätter igång, det sätter en helt ny färg, ett helt annat ljus på dagen, och jag känner mig mer fridfull, tacksam och nöjd med min tillvaro när jag lägger ner den kvarten varje morgon.

....

Men tyvärr så kräver ju då detta sacrifices, vad det nu heter på svenska. Jo just det, uppoffringar. För jag brinner ju för allt jag gör! Men man kan inte göra allt. Man måste prioritera. Vilket innebär att en av mina käraste fritidssysselsättningar, men som tar oerhört mycket tid (nästan två kvällar i veckan), det vill säga kören kommer att vara tvunget att bortprioriteras. Jag kommer ju ändå att åka iväg till Sri Lanka den här terminen, så jag skulle inte kunna vara där så mycket som man bör. Och till hösten åker jag till Indien, där jag visserligen säkert kan sjunga hela dagarna men det får bli utan kören :)

Men det skär verkligen i hjärtat! Jag har varit med i kören Ostrochorus i flera år, och varje tisdag har det varit så att om jag varit på dåligt humör, så har en kvart med kören räckt för att dra upp mina smilband igen. Det är en varm stämning, jag tränar och utvecklar min röst, vi har konserter och fantastiska fester... Det kommer att saknas något oerhört i mitt liv.

Samtidigt får jag inte glömma att det framför allt de fantastiska människorna som drar mig till kören varje tisdag. Människor som inte försvinner, bara för att jag inte är där på tisdagarna. Människor som jag förhoppningsvis kommer att behålla som vänner och kommer träffa ändå, även om vi nu inte ses varje vecka. Jag hoppas det!

Får försökaockså komma ihåg allt annat roligt som ligger framför mina fötter. Och inte glömma av att njuta av att jag fortfarande, efter att ha känt min pojkvän i över 6 1/2 år, är hopplöst och fantastiskt förälskad. Det är minsann något som inte är alla förunnat! :)

Tentaplugg...

Jaa så var det alltså nytt år, 2010! Gott Nytt År (och decennium) önskar jag er alla!

I skrivandes stund sitter jag på CRC bibliotek i Malmö, och gör uppenbarligen allt för att slippa gå tillbaka till böckerna igen. Inte för att det inte är intressant, verkligen! Utan för att det finns bara en viss mängd information som min hjärna kan ta in på en gång, sen blir det ***OVERLOAD***

Samtidigt som jag kommit på mig själv med att ändå tycka det är rätt skönt med tentaplugg ändå - om man bortser från hetsen och ångesten, och det faktum att man inte har tid att vare sig träna, laga mat eller träffa vänner. Och varken jobba något med MSF eller min kommande kandidatuppsats heller för den delen, vilket jag verkligen hade behövt. Men det är ändå lite befriande med känslan att varje dag vet jag vad jag ska göra - det är upp på morgonen, äta frukost och meditera, och sen bär det av till skolan. I skolan sitter jag sedan i ca tio timmar, med kort paus för lunch och mellanmål/kaffe, innan jag slutligen kommer hem och däckar i soffan en timme innan jag går och lägger mig. Så ser varje dag ut fram till tentan, och sen är det över!

Eller ja, förhoppningsvis är det inte över, såvida man inte måste skriva omtenta. Och sen blir det ju ändå ingen massiv ledighet eftersom att nästa termin börjar ett par dagar senare, med tenta igen i mars... Dessutom ska allt med MSF´packas ihop och paketeras till en fin liten avhandling som jag kan presentera på FUM.

Men sen när det är över, då börjar mitt fantastiska 2010 med kandidatuppsats i Sri Lanka och terminsuppehåll med volontärarbete och semester i Indien och Thailand... Längtar ofantligt! Samtidigt som jag ändå är lite skraj inför det hela, det är långt bort under lång tid, och väldigt långt från min stora kärlek. Det är svårt med relationer på distans, även om det är för en begränsad tid.

Nåväl, annars?

Att jaga eller inte jaga, det är frågan.

Stor debatt just nu angående tillåtelse av vargjakt i Sverige. Jag lägger mig inte i debatten huruvida det är rätt eller fel i just detta fallet med vargarna, det finns goda argument både för och emot, där man ständigt refererar till vargsläktets och människors bästa. Men det jag har svårt för i allt detta är när man ser på nyheterna hur blodtörstande jägare ger sig ut tidigt på morgonen med förhoppningen om att få skjuta en varg - inte för att det är ett nödvändigt ont utan för nöjes skull...

Jag ställer mig lika frågande till jakt över huvud taget. Att jaga för uppehälle, för att få kött till middag, det argumentet för jakt köper jag rätt av, även om jag nog aldrig skulle kunna jaga och döda ett djur själv. Men att jaga för nöjets skull? Det känns så barbariskt....

Jag vet att det är många som uppskattar att jaga, och som kanske tar illa upp av min mening. Men jag kan bara inte förstå varför vissa finner nöje i att ta ett liv? Att döda?

Jag har sett livet tyna bort ur ögonen på ett djur. Vi hade en katt som jag växte upp med, och han var en mycket kär och kärleksfull följeslagare till mig och min bror fram tills jag var tolv år. Han brukade alltid sova i min säng, antingen över fötterna eller på kudden, han brukade komma fram och trösta när jag var ledsen. och han var alltid lika snäll och tålmodig (trots att jag till exempel klädde ut honom i mina dockors klänningar och tryckte ner honom i dockvagnen när jag var liten :) När han blev gammal blev han till slut mycket skröplig, och en dag märkte vi att det var dags. Jag och min bror satt och höll om honom när han dog, och det var en av de sorgligaste stunder jag upplevt. Det spelar ingen roll för mig att det var en katt som dog, det var en fantastisk varelse vars liv tog slut. Tanken att se något djur dö, oavsett om det är vilt eller tamt, och se livet tyna bort ur dess ögon, det får mig att rysa.

Summan av kardemumman: Alla vi varelser på jorden lever tillsammans och beror av varandra. Detta åskådliggörs i begreppet interbeing - ingen existerar av sig själv, utan alla är beroende av allt och alla andra. Det blir allt mer synliggjort nu när klimatförändringarna påverkar oss mer och mer, vi måste börja tänka på att värna om varandra och om vår natur.

Alla varelser strävar åt att vara lyckliga, och alla har vi samma rättighet till liv och lycka.

"Interbeing" is a word coined by Thich Nhat Hanh to represent the Buddhist principles of impermanence and the not-self characteristic which reveal the inter-connected-ness of all things.

There is no such thing as a separate object, event, or experience, because no any part of the world can exist apart from all others. Rather, everything that looks like a separate entity is actually dependent on, and therefore interwoven with, something else. Everything (object, event, idea, experience, whatever) is made up of other things. Whatever appears to be an isolated "thing" is actually a combination of its constituent elements. These elements are the influences from the other things with which it is interwoven. And those elements, too, are made up of other combinations. The world is an endless web of combinations.


But even this description of reality is misleading, because it is too static. The elements that make up the world are patterns of dependency and interweaving. In other words, they are relationships. When we are fully aware, we see that there are only relationships. All relationships are patterns of Interaction. So they are, by definition, dynamic; they are patterns of change. There are no individual things, but only ongoing processes. These processes are made up of other, constantly changing, processes. All of reality is combinations of patterns of relationships in process.