Måste man försonas med sina föräldrar?

Alla har vi varit små små flickor eller pojkar, fullkomligt beroende av våra familjer och omgivning för att kunna känna oss trygga, älskade och tillräckliga precis som de vi var. Beroende på hur våra föräldrar har interagerat med oss så har vi idag olika relationer till inte enbart våra föräldrar - utan även oss själva. Om man haft turen att ha vuxit upp med trygga och kärlekfulla föräldrar så är ens möjligheter att kunna känna sig trygg och älskad utan yttre bekräftelse desto större.

Alla stöter vi på svårigheter någon gång i livet, och trots att man kanske är vuxen sedan många år tillbaka så kan relationen till ens föräldrar vara oerhört viktig i dessa situationer. Dels genom att man fortfarande har en trygg och kärleksfull famn att krypa upp i, man kanske kan ta en helg där man åker hem till sina föräldrar och låter sig bli ompysslad och älskad, men också att man har integrerat sina varma kärleksfulla förälder i sig själv och att man kan trösta sig själv i de situationer när livet känns tungt och svårt.

Alla har dock inte turen att växa upp i trygga och kärleksfulla hem, och tyvärr påverkar det inte bara deras barndom utan påverkar hur personen i fråga lever sitt vuxna liv, hur man hanterar svårigheter, huruvida man lärt sig att ta hand om sig själv, sätta gränser för sig själv, och huruvida man känner att man duger som den man är. Även om man har blivit vuxen så har vi alla fortfarande det lilla barnet kvar inom oss, och ibland kan det lilla barnet komma fram ur djupet och önska att bli sedd, hållen och älskad. Om man då inte fått verktygen från sin uppväxt så kan det bli att man istället ständigt söker bekräftelse utåt och speglar sig fullkomligt i andra människor, kanske jämställer man sitt eget värde med sina prestationer och kanske driver man sig själv alldeles för hårt eftersom att man aldrig lärt sig att ta värna om sig själv.

Men vad ska man då göra om man inte har en god relation till sina föräldrar? Ska man acceptera sitt förflutna, förstå att ens föräldrar gjort så gott de har kunnat, förlåta och ha fortsatt överseende för hur ens föräldrar hanterat ens uppväxt och hur de fortsatt hanterar relationen? För hur ska man kunna känna sig lycklig när man har ett stort avstånd (eller kanske till och med fullkomlig tystnad) mellan sig själv och de som satt en till jorden? Ens föräldrar har ju trots allt fött en, gett en mat och kläder, tagit hand om en utifrån sin egen förmåga. Sådana tankar kan väcka mycket skuld hos det vuxna barnet, och man kan känna att man måste acceptera. Kanske känner man sig så beroende av sina föräldrar, trots att man är vuxen, att man begår våld på sig själv genom att låta dem fortsätta behandla en som de alltid gjort, att vara i fortsatt underläge och foga sig i situationen, eller skuldbelägga en för att man upplevt sin uppväxt som otillräcklig eller få höra att man är "otacksam".

Det vanliga svaret från föräldrar vars barn "klagar" på att de inte funnits för dem: "Jag gjorde så gott jag kunde, och tänk på allt detta .... som jag gjort för dig". Räcker det? Ja kanske räcker den förklaringen, ingen är perfekt. Och kanske måste inte allt vara perfekt? Men kanske känner man dock att ett "jag gjorde så gott jag kunde" inte räcker i alla fall, att man behöver mer. För när föräldrarna säger att de gjort så gott de har kunnat eller berättar om allt de har gjort för sitt barn, då säger de indirekt "jag ångrar mig inte". Istället för "förlåt, jag insåg inte att jag gjorde dig illa, jag älskar dig över allt annat och nu vill jag bara att allt ska bli så bra som möjligt". Ett sätt att hantera det är att prova familjeterapi (man blir aldrig för gammal att gå i familjeterapi) och kanske kan man då med hjälp av en terapeut närma sig varandra och skapa förståelse. Om föräldern kan acceptera barnets syn på sin uppväxt och kanske fortsatta behov i vuxen ålder och visa förståelse för barnets upplevelser, uppvisa ånger samt en önskan om ändring av den framtida relationen - ja då kanske en försoning kan ske.

Det är dock inte alltid möjligt att försonas med sina föräldrar. Kanske är de inte mottagliga för sitt barns upplevelser, kanske får de så dåligt samvete att de inte står ut och skuldbelägger barnet istället, eller kanske så vill de helt enkelt inte ändra någonting. Som vuxet barn blir då situationen svår, och att inte kräva förståelse eller försoning utan bara fortsätta som ingenting hänt blir att begå våld på sig själv. Kanske är det i så fall enklare att inte ha kontakt, och att förlåta sina oförstående föräldrar i sitt hjärta men inte ha så nära kontakt för att skydda sig själv från ytterligare skada? - men då sker inte en verklig försoning. Men måste man försonas med sina föräldrar?

Det kan vara svårt att inte bli bitter om man en dag inser vilka handikapp ens uppväxt har gett en. Jag kan tänka mig att det skulle kunna innebära att man upptäcker att man inte vet hur man ska bete sig som förälder den dagen man själv får barn. Eller så kanske man får runt med kass självkänsla. Kanske känner man att man inte är värd att älskas om man inte är till lags eller presterar. Kanske känner man att man är rädd för auktoriteter. Kanske upptäcker man att man reagerar starkt på för andra underliga och banala stimuli. Vissa dränker sina sorger i alkohol eller droger. Kanske går man runt med ett stort hål i sitt bröst, en stor tomhet inombords.

Jag har tidigare skrivit om när jag läste på nätet hur blivande mödrar kände sig så lyckliga "för nu behöver jag aldrig mer vara ensam", och jag tror att det är en stor risk att man lägger allt sitt hopp på sina egna barn att de ska fylla det tomrum som föräldrarna lämnat efter sig. Att barnets fullkomliga kärlek till sin förälder gör att man känner sig mer hel, som en bättre människa. Kanske blir man så beroende av barnet att man inte vill inse att barnet kommer att växa sig stor, bli vuxen och stå på egna ben. Kanske blir det då att man håller så hårt i sitt barn att man omedvetet bestraffar det när det försöker ta sina första egna steg ut i världen och vill frigöra sig från sin förälder.

Om man verkligen ser med nyfikna ögon och lyssnar till de människor man har omkring sig så inser man ganska snabbt att det verkligen inte är något ovanligt med knackiga familjerelationer, snarare tvärtom. Man kan ofta höra "pappa var aldrig närvarande", "mamma bara klagade på mig", "jag var aldrig bra nog", eller "jag fick aldrig göra någonting". Sällan får man dock höra "mamma slog mig", "pappa bestraffade mig" eller "mina föräldrar missbrukade" - men då detta är ytterst tabubelagda samtalsämnen så är det kanske itne så konstigt. Då är det desto mer hjärtevärmande att höra om de som längtar efter familjehögtiderna, de som längtar efter att få umgås med syskon, längtar efter att få prata med sina föräldrar! 

Huruvida man måste försonas med sina föräldrar är ett väldigt explosivt ämne som engagerar och upprör, och särskilt i ropet nu när exempelvis Anna Wahlgrens dotter skrivit en bok om sin uppväxt. Om man är intresserad kan jag varmt rekommendera att lyssna på P1s Kropp och själ - Måste man försonas med sina föräldrar? från den 8 maj.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1272&artikel=5097168&fb_source=message


Jag kan även rekommendera Jesper Juuls bok "din kompetenta familj".