Idag är det onsdag, men trots det har jag en otrolig helgkänsla - sova åtta timmar, tvätta och äta långfrukost nu på morgonen, ska sen ta ledigt idag för att äta lunch med min pojkvän och sen dra runt en sväng på stan.... Första gången jag känner mig så här ledig sen förra sommaren! :)
Det har varit en rätt tuff höst och vår, med otroligt mycket att plugga och massvis av obligatoriska moment i skolan, och tenta ena dagen, ny kursstart andra dagen... ingen rast ingen ro!
Nu däremot är det dags för kandidatuppsatsen, vilket innebär 3 veckor teori, tenta och sen bär det av till Sri Lanka. Känns riktigt pirrigt och spännande, ska bli kul att få göra något annorlunda inom ramen för utbildningen. Surt i det hela är dock att det långa långa arbetet med att ansöka om stipendier (har skickat hur många olika ansökningar som helst) än så länge inte gett någon utdelning, och det ser ut som att jag måste bekosta allt själv - inklusive en avgift i Sri Lanka för att få ta del av universitetets litteratur :/
men men det får det vara värt! Ska försöka jobba rumpan av mig i norge i sommar så att jag ändå har råd med min indienresa till hösten - biljetten har jag i alla fall redan köpt! Så worst case scenario får jag leva en månad på gatan i Indien och tigga till mig mat ;)
Annars är jag så lycklig över att det börjar bli vår, massa krokusar och vintergäck och snödroppar som dyker upp lite här och var i Lund, och den efterlängtade solen har tittat fram flera gånger - även om den idag lyser med sin frånvaro då det ska vara regn hela dagen.
Nu är det som sagt otrolig skönt att äntligen äntligen vara klar med termin 5 (om man nu klarat tentan...) vilket också innebär att man är klar med preklin - nästa termin kommer det vara klinik 5 dagar i veckan istället! Ska bli kul att börja få känna på att faktiskt vara läkare.
Något jag tycker ska bli skönt att slippa är obduktionsundervisningen, som ju är en viktig del av läkarutbildningen. Jag tycker det är en bra del av undervisningen, då man får en förståelse att de organ man dissekerar faktiskt kommer från en människa. Just organdissektion tycker jag dock är betydligt viktigare än obduktion - det är otroligt lärorikt och intressant att se hur våra organ verkligen ser ut, då det är en stor skillnad mot hur de ser ut i våra böcker och modeller.
Jag värjer mig dock mot antalet obduktioner och sättet de utförs på... jag ska försöka förklara vad jag menar.
Termin 4 var jag för första gången med om att bevittna en obduktion. Det var en mycket känsloladdad upplevelse där jag chockades över hur den döda kvinnans kropp låg naken och uppfläkt på en bord, med nacken bakåtlutad och munnen gapande. Efter en stund lyckades jag sluta fokusera på den avlidna, och intresserade mig istället för organdemonstrationen, vilket jag denna första gång tyckte var mycket givande.
Efterföljande obduktioner kände jag dock allt mer att obduktionsundervisningen förlorade sitt undervisningsvärde medan det fortfarande var lika jobbigt och emotionellt plågsamt att se de avlidnas kroppar ligga där på britsar av stål, nakna och uppsprättade, inför en stor grupp av mer eller mindre nyfikna läkarstudenter.
En person som har dött kan inte uttrycka någon vilja eller åsikt, och den avlidne är alltså helt utlämnad till patologens förfogande och tycke för hur personens kropp ska behandlas. För mig kändes det respektlöst att den avlidne, efter organuttaget, skulle ligga kvar så blottad inför allas ögon. Jag är väl medveten om att detta är min känsla och uppfattning, och jag anklagar inte obduktionsteknikerna (som för övrigt var mycket duktiga, empatiska och förstående individer) för att ha uppträtt vanhedrande mot den avlidne. Det är helt enkelt min egen föreställning (som inte är desto mindre stark!) att jag efter organuttag och inspektion hade velat lägga ett lakan över kroppen, i respekt för den avlidne. Tydligen är detta något som skiljer sig åt på de olika orterna i sverige, på vissa ställen har man för vana att lägga en duk eller åtminstone huvudduk för att täcka den döde under själva organdissektionen.
Jag har alltså inget emot obduktioner i sig, då jag inser vikten och betydelsen av dem, men jag har absolut ingen önskan om att själv utföra dem och jag vill helst inte heller närvara vid själva organuttaget.
Desto bättre kändes det när vi fick närvara vid en svepning, inför begravning. Det som berörde mig mest var hur man lade en liten fin huvudduk ovanpå ansiktet, något som ska läggas på oavsett kroppen ska visas för någon utomstående eller ej, och att detta kulturellt betingade dok ska tas av innan de anhöriga får se den avlidne. Alltså, en slags hedrande ritual för att skydda den döde utan att någon utomstående någonsin bevittnar det! För mig kändes det lugnande och betryggande, då det för mig är otroligt viktigt att hedra och högakta den döde, och att denna respekt uppvisas lika väl bakom lyckta dörrar som inför anhöriga.
Det som jag blir så trött på är hur folk tycker att bara för att man är läkarstudent, då ska man helt plötsligt tycka att obduktioner är toppen. Från att man ska ha förståelse och respekt för att "vanliga" människor inte vill att deras anhöriga obduceras eller tycker det är makabert, till att man själv förutsätts att man ska vilja närvara och helst utföra obduktionen själv...
Vad hände där? Jag är också en vanlig människa, jag har inte haft någon undervisning som gjort om mig till en annan varelse - en sådan där läkare som kan ta vad som helst och som kan hantera allt från ond bråd död till lik, bajs och blod i överflöd. Vad sägs om lite stöd och support? Jag vet många i min klass som har känt att det har varit tufft nu att se den döda nakna sanningen, samtidigt som vi om och om och om igen läser om cancer cancer cancer i alla kroppens organ. Vid sidan av den ordinarie patologi-undervisningen har vi visserligen haft PU (professionell utveckling) där vi har fått lära oss att möta patienter IRL och hantera deras smärta, våndor och känslotillstånd.
Hur ska man i det långa loppet kunna hjälpa andra, vara stark, när det inte finns något forum där man som läkare/läkarstudent själv kan få stöd och support? Det handlar hela tiden om att prestera, leva rollen. Utan att få någon känslomässig feedback tillbaka, utan att någonsin få frågan - känner du att detta är rätt? Behöver du stöd?
Det finns en del som börjar tvivla på ifall de verkligen vill bli läkare - beroende på var och när man pluggar kan det lätt bli en väldigt prestationsinriktad stämning, där det gäller kämpa och hålla uppe fasaden, och det finns en risk att man känner att man helt enkelt inte orkar med att leva resten av sitt liv på det viset...
Många tacklar istället denna prestationsångest genom att på dagarna vara den perfekta läkarstudenten, och sen på kvällar/helger super de skallen av sig och skriker kuk fitta rövhål negerkuk bögjävel och allt annat som inte skulle kallas politiskt korrekt. Fråga mig inte var det kommer ifrån, men plötsligt bara sprutar nedvärderande och fula tankar ut genom gapande läkarstudentshalsar - som om frustrationen bara lagrats där inne på hög under tiden som fasaden har putsats och putsats och putsats på...
Samtidigt mitt i denna cyniska bild skulle jag bara vilja påpeka att jag samtidigt aldrig mött så fina människor som en del av de på läkarutbildningen. Människor som antingen har tre lager - det yttre lagret är den välpolerade läkarstudenten, därunder gömmer sig den sociala partyprissen, men i det innersta lagret finns den ständigt trogna och ärliga vännen som alltid skulle sätta äkta känslor och närhet framför en fest.
Och sedan finns de som alltid kommer vara mina hjältar - de som är sig själva rätt igenom, som bara är sådär äkta medkännande människor, som kämpar och sliter lika hårt som alla andra men som inte gör det på bekostnad av sin tro om att livet går ut på att vara en god människa, att finnas till för andra och hjälpa andra. Jag bara hoppas innerligt att dessa mina hjältar inte bränner ut sig och att de har människor runt sig som bryr sig lika mycket om dem, och att de låter sig bli omhändertagna lite då och då...!
Nu efter denna lååånga utläggning vill jag bara önska Glad Påsk! Ta hand om dina nära och kära, för tänk så dör du imorgon och då när du ligger där på din dödsbädd - kan du känna att du har visat hur mycket du älskar dem?
Det har varit en rätt tuff höst och vår, med otroligt mycket att plugga och massvis av obligatoriska moment i skolan, och tenta ena dagen, ny kursstart andra dagen... ingen rast ingen ro!
Nu däremot är det dags för kandidatuppsatsen, vilket innebär 3 veckor teori, tenta och sen bär det av till Sri Lanka. Känns riktigt pirrigt och spännande, ska bli kul att få göra något annorlunda inom ramen för utbildningen. Surt i det hela är dock att det långa långa arbetet med att ansöka om stipendier (har skickat hur många olika ansökningar som helst) än så länge inte gett någon utdelning, och det ser ut som att jag måste bekosta allt själv - inklusive en avgift i Sri Lanka för att få ta del av universitetets litteratur :/
men men det får det vara värt! Ska försöka jobba rumpan av mig i norge i sommar så att jag ändå har råd med min indienresa till hösten - biljetten har jag i alla fall redan köpt! Så worst case scenario får jag leva en månad på gatan i Indien och tigga till mig mat ;)
Annars är jag så lycklig över att det börjar bli vår, massa krokusar och vintergäck och snödroppar som dyker upp lite här och var i Lund, och den efterlängtade solen har tittat fram flera gånger - även om den idag lyser med sin frånvaro då det ska vara regn hela dagen.
Nu är det som sagt otrolig skönt att äntligen äntligen vara klar med termin 5 (om man nu klarat tentan...) vilket också innebär att man är klar med preklin - nästa termin kommer det vara klinik 5 dagar i veckan istället! Ska bli kul att börja få känna på att faktiskt vara läkare.
Något jag tycker ska bli skönt att slippa är obduktionsundervisningen, som ju är en viktig del av läkarutbildningen. Jag tycker det är en bra del av undervisningen, då man får en förståelse att de organ man dissekerar faktiskt kommer från en människa. Just organdissektion tycker jag dock är betydligt viktigare än obduktion - det är otroligt lärorikt och intressant att se hur våra organ verkligen ser ut, då det är en stor skillnad mot hur de ser ut i våra böcker och modeller.
Jag värjer mig dock mot antalet obduktioner och sättet de utförs på... jag ska försöka förklara vad jag menar.
Termin 4 var jag för första gången med om att bevittna en obduktion. Det var en mycket känsloladdad upplevelse där jag chockades över hur den döda kvinnans kropp låg naken och uppfläkt på en bord, med nacken bakåtlutad och munnen gapande. Efter en stund lyckades jag sluta fokusera på den avlidna, och intresserade mig istället för organdemonstrationen, vilket jag denna första gång tyckte var mycket givande.
Efterföljande obduktioner kände jag dock allt mer att obduktionsundervisningen förlorade sitt undervisningsvärde medan det fortfarande var lika jobbigt och emotionellt plågsamt att se de avlidnas kroppar ligga där på britsar av stål, nakna och uppsprättade, inför en stor grupp av mer eller mindre nyfikna läkarstudenter.
En person som har dött kan inte uttrycka någon vilja eller åsikt, och den avlidne är alltså helt utlämnad till patologens förfogande och tycke för hur personens kropp ska behandlas. För mig kändes det respektlöst att den avlidne, efter organuttaget, skulle ligga kvar så blottad inför allas ögon. Jag är väl medveten om att detta är min känsla och uppfattning, och jag anklagar inte obduktionsteknikerna (som för övrigt var mycket duktiga, empatiska och förstående individer) för att ha uppträtt vanhedrande mot den avlidne. Det är helt enkelt min egen föreställning (som inte är desto mindre stark!) att jag efter organuttag och inspektion hade velat lägga ett lakan över kroppen, i respekt för den avlidne. Tydligen är detta något som skiljer sig åt på de olika orterna i sverige, på vissa ställen har man för vana att lägga en duk eller åtminstone huvudduk för att täcka den döde under själva organdissektionen.
Jag har alltså inget emot obduktioner i sig, då jag inser vikten och betydelsen av dem, men jag har absolut ingen önskan om att själv utföra dem och jag vill helst inte heller närvara vid själva organuttaget.
Desto bättre kändes det när vi fick närvara vid en svepning, inför begravning. Det som berörde mig mest var hur man lade en liten fin huvudduk ovanpå ansiktet, något som ska läggas på oavsett kroppen ska visas för någon utomstående eller ej, och att detta kulturellt betingade dok ska tas av innan de anhöriga får se den avlidne. Alltså, en slags hedrande ritual för att skydda den döde utan att någon utomstående någonsin bevittnar det! För mig kändes det lugnande och betryggande, då det för mig är otroligt viktigt att hedra och högakta den döde, och att denna respekt uppvisas lika väl bakom lyckta dörrar som inför anhöriga.
Det som jag blir så trött på är hur folk tycker att bara för att man är läkarstudent, då ska man helt plötsligt tycka att obduktioner är toppen. Från att man ska ha förståelse och respekt för att "vanliga" människor inte vill att deras anhöriga obduceras eller tycker det är makabert, till att man själv förutsätts att man ska vilja närvara och helst utföra obduktionen själv...
Vad hände där? Jag är också en vanlig människa, jag har inte haft någon undervisning som gjort om mig till en annan varelse - en sådan där läkare som kan ta vad som helst och som kan hantera allt från ond bråd död till lik, bajs och blod i överflöd. Vad sägs om lite stöd och support? Jag vet många i min klass som har känt att det har varit tufft nu att se den döda nakna sanningen, samtidigt som vi om och om och om igen läser om cancer cancer cancer i alla kroppens organ. Vid sidan av den ordinarie patologi-undervisningen har vi visserligen haft PU (professionell utveckling) där vi har fått lära oss att möta patienter IRL och hantera deras smärta, våndor och känslotillstånd.
Hur ska man i det långa loppet kunna hjälpa andra, vara stark, när det inte finns något forum där man som läkare/läkarstudent själv kan få stöd och support? Det handlar hela tiden om att prestera, leva rollen. Utan att få någon känslomässig feedback tillbaka, utan att någonsin få frågan - känner du att detta är rätt? Behöver du stöd?
Det finns en del som börjar tvivla på ifall de verkligen vill bli läkare - beroende på var och när man pluggar kan det lätt bli en väldigt prestationsinriktad stämning, där det gäller kämpa och hålla uppe fasaden, och det finns en risk att man känner att man helt enkelt inte orkar med att leva resten av sitt liv på det viset...
Många tacklar istället denna prestationsångest genom att på dagarna vara den perfekta läkarstudenten, och sen på kvällar/helger super de skallen av sig och skriker kuk fitta rövhål negerkuk bögjävel och allt annat som inte skulle kallas politiskt korrekt. Fråga mig inte var det kommer ifrån, men plötsligt bara sprutar nedvärderande och fula tankar ut genom gapande läkarstudentshalsar - som om frustrationen bara lagrats där inne på hög under tiden som fasaden har putsats och putsats och putsats på...
Samtidigt mitt i denna cyniska bild skulle jag bara vilja påpeka att jag samtidigt aldrig mött så fina människor som en del av de på läkarutbildningen. Människor som antingen har tre lager - det yttre lagret är den välpolerade läkarstudenten, därunder gömmer sig den sociala partyprissen, men i det innersta lagret finns den ständigt trogna och ärliga vännen som alltid skulle sätta äkta känslor och närhet framför en fest.
Och sedan finns de som alltid kommer vara mina hjältar - de som är sig själva rätt igenom, som bara är sådär äkta medkännande människor, som kämpar och sliter lika hårt som alla andra men som inte gör det på bekostnad av sin tro om att livet går ut på att vara en god människa, att finnas till för andra och hjälpa andra. Jag bara hoppas innerligt att dessa mina hjältar inte bränner ut sig och att de har människor runt sig som bryr sig lika mycket om dem, och att de låter sig bli omhändertagna lite då och då...!
Nu efter denna lååånga utläggning vill jag bara önska Glad Påsk! Ta hand om dina nära och kära, för tänk så dör du imorgon och då när du ligger där på din dödsbädd - kan du känna att du har visat hur mycket du älskar dem?
