Clinical Story; del 3

Fortsättning på Clinical Story - en fiktiv dagboksberättelse.

Klockan 13.00

”Du kan ju sätta på nytt kaffe själv! Alla förutsätter hela tiden att någon
annan ska göra det, och när det inte finns något kaffe efter lunch så går ni
och tar från patienternas kaffetermos istället. Och inte plockar ni ut ur
diskmaskinen heller. Jag sätter på kaffe till klockan två, sen har jag faktiskt
bättre saker för mig än att passa upp på er hela dagarna.”

Den lite äldre undersköterskan, hon som alltid har sina glasögon
nonchalant uppe på huvudet som om hon befann sig på Sturegallerian i
Stockholm, ser på mig med en utmanande blick. Jag har just tagit mig en
hastig svängom in i personalrummet för att se om jag kan få med mig en
kopp kaffe på vägen tillbaka till läkarexpeditionen, men jag gjorde
misstaget att fråga henne om hon visste om det fanns patientkaffe - precis
samma kaffe, bara i en annan termos - nu när personalkaffet var slut. Jag
borde vetat bättre, jag har aldrig fått ett trevligt svar från denna cyniska
kvinna med sin bistra syn på livet.

Hennes ansikte bär alltid ett något barskt uttryck, med en konstant rynka
mellan ögonbrynen, lätt hängande mungipor och en slapp haka med
utmärkande linjer som ytterligare förbistrar hennes uppsyn. Hon är några
kilo för tung för sin benstomme, och verkar ha en tendens till
tunnhårighet trots att hon är kvinna. ”Hon hatar mig”, tänker jag och
möter hennes blick.

”Jag hinner inte” svarar jag. ”Ibland har jag så mycket att göra att jag inte
ens hinner äta lunch eller sitta ner i lugn och ro på hela dagen. Vissa dagar
hinner jag inte ens gå på toaletten. Du måste förstå att jag inte hinner.”
Men jag vet att egentligen så hinner jag, alla hinner, det är en fråga om
prioriteringar, och jag säger inte det jag egentligen tänker – att en läkares
tid är alldeles för dyrbar för att stå och plocka ut ur diskmaskinen eller
koka kaffe. Det är inte en läkares uppgift, och det är kanske inte heller
undersköterskans uppgift men när jag själv arbetade som undersköterska
gjorde jag det utan att klaga.

”Jag hinner inte heller” fnyser hon, lutar sig tillbaka i soffan och börjar
demonstrativt bläddra i en Svensk damtidning. ”Hinner inte, my ass”
tänker jag och stegar ut ur personalrummet, smyger förbi det tomma
uppehållsrummet för patienter och tar mig en kopp kaffe.

Jag förstår henne på sätt och vis, hon tror att jag anser mig förmer och
kanske tror hon att jag tycker hon ska passa upp på mig för att jag är
läkare och hon är undersköterska. Hon tror säkerligen att jag sitter inne
på min läkarexpedition hela dagarna utan att göra något vettigt, kanske
tror hon att jag surfar på Facebook eller Youtube, eller möjligen tror hon
att jag i hemlighet pratar i telefon med min bästa kompis, tuggar
tuggummi och blåser stora rosa bubblor dagarna i ända.

Många inser inte vilket hästjobb det är att vara underläkare, hur man
arbetar under konstant stress och hur man plågas av sina bristande
kunskaper. Hela tiden slits man mellan att vilja läsa på sina patienter för
att bli mer kunnig och att hinna med allt det administrativa arbete som är
läkarens uppgift på en avdelning. Det sista jag hinner är att sitta och
bläddra i Svensk damtidning.

Jag slår mig ned framför mitt överfulla skrivbord, till bredden fyllt med
gula post it-lappar. Jag har tur, påminner jag mig själv. Alla underläkare
har inte ett eget skrivbord eller egen dator på sin arbetsplats så som jag
har, det är inte ens säkert man har sin egen telefon. På något sätt känner
jag mig ändå uppskattad, jag har en värdefull plats att fylla, som ett litet
litet kugghjul i ett stort maskineri. Utan underläkare skulle den här
avdelningen, ja hela sjukhuset, falla ihop. Jag vet ingen chef eller
överläkare som erkänner underläkarnas enorma betydelse i
organisationen, det är sällan man blir visad uppskattning, men oss
underläkare emellan är det underförstått att sjukhuset fullkomligt hade
havererat utan oss – det är vi som står för det löpande arbetet medan
överläkarna står för expertisen.

Klockan 14.00

Bäste Lars, du har vårdats inneliggande på avdelning 53 efter att du sökt
vård akut på grund av successivt ökande andnöd och hosta, och på lungröntgen såg vi klara fynd av en lunginflammation. Du hade även feber och din snabbsänka var ordentligt förhöjd. Här på sjukhuset har du
vårdats med intravenös vätska och antibiotika, din feber har gått ner och
dina blodprover har normaliserats. Din andning har klart förbättrats sedan
du kom in till sjukhuset. Du blir idag utskriven från avdelningen och ska
fortsätta med antibiotika i tablettform i ytterligare 5 dagar. Den fortsatta
planeringen...

Jag diktar klart dokumentet och klickar på Skriv ut. Äntligen! Alla skriftliga
intyg som ska tas med till patienterna i eftermiddag är färdigskrivna, och
jag tror att jag ska hinna med en snabb kopp kaffe innan min
utskrivningsturné. Väl utanför läkarexpeditionen hejdas jag av en
mansröst bakom mig. ”Doktorn? Doktorn?”

Jag vänder mig om och ser sjuan tre komma stödd på sin rullator i korridoren. ”Kommer du snart och
skriver ut mig? Min fru är här och vi vill gärna köra hem nu.” jag tvekar
först, men ler sedan mot honom. ”Självklart. Jag kommer.”

En stund senare återvänder jag till samma plats och beger mig till
personalrummet. Redan utanför den halvöppna dörren känner jag den
runda doften av nattsvart kaffe, och jag hör ett lätt sorl där innanför. Jag
öppnar dörren och med ens blir det alldeles tyst, allas blickar riktade mot
mig, och något outtalat hänger i luften. Jag känner att jag måste bryta den
besvärade stämningen och säger glatt ”Hej hej!”, ett försök att verka
harmlös och välvillig. ”Finns det något kaffe kvar?” fortsätter jag och mitt
leende besvaras av de flesta, men någon rodnar och en annan inte verkar
veta vart göra av sina händer.

Jag är säker på att de talade om mig.

”Jadå!” ler en av undersköterskorna, det är den lilla söta med det
vansinnigt röda håret, det är som att hon doppat hela huvudet i Falu
rödfärg, och hon gestikulerar mot bordet mitt i rummet. ”Det finns fika
också, det är hon femman två som bjuder på tårta idag.” De andra börjar
småprata och allt återgår till det normala. Jag ler tillbaka, och slappnar av.
Det brukar inte vara så spänd stämning i personalrummet, jag har
ansträngt mig från dag ett för att vara delaktig i samtalen och personlig
med sköterskorna, och jag anar att det beror på den sura undersköterskan
som fortsatt har sina glasögon uppe på huvudet.

”Varför har hon aldrig dem framför ögonen där de borde fylla sin
funktion?” tänker jag syrligt, men skakar sedan av mig min irritation. Jag
vet hur lätt det är att gnata på avdelningsläkaren i dennes frånvaro, att
skapa ett vi och de - perspektiv och genom att öka avståndet mellan
yrkesgrupperna försöka känna en större samhörighet inom den egna
gruppen. Jag vet att det är lätt att raljera över läkarens sätt och lynne, jag
har själv gjort det flertalet gånger, och jag kan tänka mig att
undersköterskan ville få utlopp för sitt missnöje över att jag inte biföll
hennes uppmaning tidigare. Jag undrar bara om hon hade agerat på
samma vis om jag hade varit en äldre överläkare, gärna man, för där
verkar auktoriteten sätta stopp för elakt prat.

Jag ignorerar oroskänslan i mellangärdet, jag tycker inte om konflikter,
och tar för mig av tårtan. Det är lika bra att bara strunta i vad hon än kan
ha sagt och inte ge henne rätt genom att agera tillknäppt.”Så fin!” säger
jag samtidigt som jag skär igenom lager efter lager av mörk chokladcrème,
sockerkaka, marsipan och grädde, toppad med krossade pistagenötter.
”Helt otroligt, vad generösa de är våra patienter. Vi har ju fått kakor typ
varje dag den här veckan” fortsätter jag och räcker över tårtspaden till en
av sjuksköterskorna som med hungrande blick verkar redo att ta en andra
omgång.

”Ja, man blir tjock av att jobba här” skrattar den lilla rödhåriga och
klappar sig på magen. ”Äsch, din mage ska ju bli större och större. Du äter
ju för två!” utbrister en av sjuksköterskorna och alla skrattar, till och med
den sura undersköterskan. ”Min mage ska då inte växa än på ett tag”
fnissar jag och hugger in på min tårtbit. ”Men det går bara inte att låta bli
en sådan här tårta.”

Det är inte ofta jag hinner ta paus för fika, men när jag väl gör det är det
så skönt att få prata med någon utan att det ska behöva handla om jobb,
även om det till syvende och sist oftast gör det ändå. När man väl tar sig
den välbehövliga rasten och det står oemotståndliga bakverk på bordet så
krävs det mycket viljestyrka att stå emot. De godvilliga patienterna vet
inte vad de utsätter oss för när de är så generösa, för lika mycket som
man känner att man behöver den där tårtbiten för att orka med resten av
dagen, och inte minst för att lysa upp tillvaron en smula, lika mycket lider
man efteråt när samvetskvalen kommer marscherande och drar en i
hullet - ”Se så tjock du har blitt! Ätit lite för mycket godsaker, va?”
”Äh, håll käften” säger jag till mina samvetskval och tar en tugga till.

Klockan 15.00

En lätt knackning på dörren.

”Åh nej” tänker jag. Min mage har satt sig på tvären efter all tårta, den
knorrar och bråkar, och jag orkar inte ge något trevligt bemötande ifall
någon nu öppnar den där förbannade dörren och ber mig göra någonting
annat än att sitta här på min läkarexpedition och beta av mina post itlappar.
Det är som att min mage står i direkt anslutning till min hjärna,
som siamesiska tvillingar som ofrånkomligt påverkas av varandra. Den
enas oro blir den andras lidande, och vice versa.

Strax efter knackningen öppnas dörren och in kommer sjuksköterskan
med de glada ögonen. Jag slappnar av, jag behöver inte ha någon trevlig
fasad framför henne. Hon är varm och omtänksam, och fantastisk med
patienterna…

Hon har dock nyligen klippt sig den mest underliga frisyr jag någonsin
skådat, en slags hockeyfrilla där underhåret är färgat mörkbrunt,
överhåret ljusare och där en ensam roströd slinga flammar upp i hennes
lugg som svansen på en räv. ”Gud så fräckt!” hade de andra kollegorna
sagt när hon kom med sitt nya svall häromdagen. Själv hade jag tigit och
bara lett ett så vänt leende som möjligt och tänkt ”säg ingenting, säg
ingenting, säg ingenting”.

”Här kommer jag med en lapp till!” skrattar hon och ger mig en gul post itlapp
med ett telefonnummer. ”Det är en patient som var inneliggande här
förra veckan, han ville prata med doktorn. Jag sade att du skulle ringa upp
när du fick tid...” hon blickar över mitt hav av post it-lappar. ”... men du
verkar ha rätt mycket att göra idag”. Jag ler och skakar på huvudet. Hur
hamnade jag i den här situationen, är det såhär det ska vara? Jag känner
mig fastbunden vid mitt skrivbord, med ena handen som klistrad på
diktafonen och den andra flygande mellan tangentbordet och
avdelningens telefon.

”Ja du Madeleine...” suckar jag och ler lite bekymrat. ”Jag föreställde mig
att jag skulle jobba som läkare den här sommaren, att min inlärningskurva
skulle skjuta i höjden med raketfart och att jag skulle vara en jäkel på att
tolka EKG efter detta, men jag kommer inte loss ifrån den här datorn. Jag
känner mig mer som sekreterare och administrativ assistent än en
doktor.”

Hon klappar mig på axeln. ”En dag kommer du också bli specialist och
överläkare” försäkrar hon och hennes skrattrynkor dansar i hennes
ögonvrår. ”Och den dagen kommer du att ta hand om dina underläkare
och se till de får massa mer undervisning och tid med patienterna, eller
hur?” Hon kramar min axel med eftertryck innan hon vänder sig och går
ut. I dörren stannar hon upp och ler mot mig igen. ”jag tycker du är
jätteduktig, det ska du veta. Du jobbar ju inte så länge till nu, vad är
planen efter sommaren?”

Vad är min plan? Studera sista året på läkarutbildningen, återgå från
underläkare till läkarstudent, och sedan ta examen. Därefter måste jag göra AT, den omdiskuterade Allmänna Tjänstgöringen som alla läkare
måste gå igenom för att få sin legitimation. Jag har inget emot AT,
tvärtom, jag tycker det är bra att det finns ett system där man har rätt till
handledning och utbildning. Det som jag tycker är ett problem är den hets
som uppstår vid ansökningsperioden, det är tio till tjugo sökande per ATplats
och rivaliteten väcks i allas reptilhjärnor, plötsligt är det kollegiala
inte längre lika viktigt som hävd och självutmärkelse.

Dessutom måste de flesta vikariera som underläkare innan de får en ATtjänst,
precis så som jag gör just nu, med obefintlig handledning samt
oklara arbetsuppgifter och ansvarsområden. När vi skulle söka
underläkarvikariat inför sommaren var konkurrensen ett faktum,
anställningsstopp på sjukhusen gjorde att få kunde få de vikariat de ville
ha och många var ovilliga att dela med sig av sina kontakter och
mailadresser. För tänk så skulle den andre snuva en på det eftertraktade
jobbet?

”Jag ska söka AT, men jag har ingen aning vad jag ska göra om jag inte får
jobb. Jag får väl söka hit igen och hoppas på det bästa” svarar jag. ”Då
hoppas jag du kommer tillbaka hit” ler hon uppmuntrande och stänger
dörren om sig.

Jag återgår till mitt skrivbord, och försöker få någon slags struktur i allt
som ska göras de närmsta timmarna genom att dela upp post it-lapparna i
olika grupper. Jag är glad att jag i alla fall kom på idén med dessa
anteckningar, de har gjort mitt liv betydligt enklare. Dels så ser övrig
vårdpersonal att jag inte rullar tummarna inne på läkarexpeditionen, dels
så riskerar jag inte glömma någon av de angelägna uppgifter som jag
absolut måste göra innan dagen är slut. I början på sommaren var allt ett
enda kaos, jag kunde inte hålla reda på vad som var viktigast att göra
precis just nu och vad som kunde vänta, vilka patienter som skulle på vilka
undersökningar, vilka konsulter som skulle tillkallas till vilka rum, och min
hjärna jobbade frenetiskt för att få grepp om situationen.

Jag minns en av de första dagarna då jag grät på vägen hem efter att ha
arbetat hela dagen i ett enda inferno. Min kunskap och erfarenhet hade
inte räckt en millimeter på vägen, jag hade varit tvungen att ringa till
överläkaren och fråga om allt. Det var omöjligt att hålla reda på de
femton inneliggande patienterna som alla behövde min uppmärksamhet.
Jag kämpade för att hinna med, och jag inbillade mig att alla
sjuksköterskorna såg mig som fullkomligt inkompetent. Jag kände mig
värdelös och korkad, och jag bannade mig själv för att jag inte hade börjat
en vecka tidigare och jobbat gratis för att få mer koll och kontroll än vad
jag nu hade.

Jag hade skickat ett sms till en av mina vänner som även hon vikarierade
som underläkare men på annan ort. ”Vad fan har vi gett oss in på? Helt
ensam på avd idag, folk frågat mig om saker jag inte har en aning om,
skrivit ut fem patienter, skickat massor av remisser. Femton pat på avd
och jag ensam underläkare. Helt slut. Fullkomlig förvirring. Vill bara skita i
det här och säga upp mig.”

Hennes svar hade kommit snart. ”Det är världens bästa jobb! Det känns
kanske lite tungt och förvirrande i början, men du kommer snart in i det.
Jag stortrivs!”

Jag hade suttit i min vanmakt och stirrat på hennes sms. Jag var oerhört
förvånad, jag trodde att vi skulle vara bundsförvanter i denna misär och
att jag skulle få medhåll att jobbet som underläkare var skit. Men här
påstod hon att det var världens bästa jobb. ”Vad är det för fel på mig?”
tänkte jag, tårarna fyllde mina ögon och rann ner från mina kinder trots
mina händers försök att torka bort dem innan de kommit så långt.

Men snart hade det lilla kuvertet på mobilen blinkat till igen, och jag läste
en fortsättning på hennes sms.
”Men det låter ju helt absurt så som du har
det, så ska det inte vara! Vi har en veckas intro, och på min avd har jag sju pat. Två utskrivn idag = mkt att göra. Förstår det känns tungt. Stå ut, kämpa på! Hoppas det blir bättre snart.”

Jag ruskar på huvudet och tar mig tillbaka till nuet, det finns ingen tid för
fantasier nu. Jag drar upp axlarna mot öronen, kramar dem mot halsen så
att det knastrar och knakar i mjukdelarna, innan jag till slut släpper ned
dem igen och försöker slappna av. ”Okej, let's go” mumlar jag tyst och
plockar upp den första post it-lappen.


fortsättning följer...

fortsättning på Clinical story.

Fortsättning på Clinical story. Om du är intresserad, se tidigare inlägg :)

Klockan 12.00

Min blick letar sig upp mot den vita klockan med sin stela metallram,
likadan som alla andra klockor här på sjukhuset. Sekundvisaren seglar
fram i sin förutbestämda cirkel, en till synes konstant svepande rörelse
som fortsätter i all oändlighet. Tiden stannar ju aldrig såvida inte batteriet
tar slut. När det väl sker blir vi lika förvånade varje gång, ”är klockan inte
mer än så?” som att det faktum att klockan stannat även skulle innebära
att hela universum stannat upp. Jag kikar på datorskärmen, snart är den
skriftliga information som patienten ska få med sig hem vid utskrivningen
klar. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, för det ena patientfallet är det
andra likt och det är lätt att blanda ihop de olika scenarion som utspelat
sig.

Magen grymtar ilsket och gör sig påmind. ”Jag har ju inte fått något annat
än kaffe idag!” beklagar den sig och ställer sig på tvären. Jag suckar och
inser att jag är alldeles för trött och hungrig för att fortsätta skrivandet,
jag sparar utkastet och loggar ut. Mobiltelefonen burrar till i fickan, och
jag låser upp skärmen. Ett blinkande kuvert uppmärksammar mig på
burrandets ursprung: ett sms. ”Lunch ute?” signerat Anna. Jag slänger ett
ögonkast ut genom fönstret, ska man sitta ute idag? Molnen verkar ha
samlat ihop sig, kanske är det en front som skymtar där borta. Jag
knappar snabbt ett svar, mina fingrar flyger vant över de fiktiva knapparna
på skärmen. ”Nej, kallt o kanske regn. Inne! AT-rummet om tio?”

Jag krokar av min läkarrock från rockhängaren och sveper den om mig likt
Zorro sveper sin mantel, och jag smyger ut från läkarexpeditionen. Jag
spejar hastigt till höger och vänster, jag hoppas att ingen ser mig, att
ingen patient ska dyka upp med en massa frågor.Nu vill jag bara så fort
som möjligt ta mig till hissarna, helst oupptäckt. Jag stryker längs med väggarna i korridoren och drar en lättnads suck när jag kommer ut i
hisshallen. Jag kikar över axeln, ingen patient eller anhörig har fått syn på
mig. Jag är fri!

Jag vet inget värre än att hamna i en halvtimmes lång diskussion med
någon anhörig som vill veta varenda detalj om hur allvarligt vi ser på deras
mammas tillstånd, eller hur deras pappas fortsatta behandling är
planerad, just precis när jag ska få äta för första gången på dagen och mitt
blodsocker befinner sig nere vid mina knän. Vid dessa tillfällen får jag göra
allt i min makt för att inte bli märkbart irriterad, för att lugnt och vänligt
besvara frågorna, och för att göra mig ansträngningen att lyssna på den
anhöriges farhågor och förväntningar.

Ibland känns det nästan som att man snarare är läkare till de anhöriga än
till patienterna. Efter att ha tömt ut all min sista energi i detta möte
brukar klockan ha blivit så mycket att det inte finns utrymme till lunch,
och dagens energiintag brukar då istället bli en kaffe och kanelbulle från
Pressbyrån.

Den här gången gick det dock vägen, och jag har en timmes paus att se
fram emot, även om det tar åtminstone tio minuter att ta sig till andra
sidan sjukhuset där man kan köpa något ätbart. Jag stiger in i hissen och
känner den välbekanta hisnande känslan i maggropen när den till slut
stannar på källarplanet. ”Kulvert” säger den kvinnliga röst som är en del
av hissarnas upprustning och modernisering. Jag undrar vem denna
kvinna kan vara. Finns hon på riktigt, eller är hennes röst datorgjord?

”Dumbom” tänker jag. Klart hon finns på riktigt. Frågan är bara hur hon
hamnade i hissen, gick hon till arbetsförmedlingen en dag och önskade sig
ett jobb, och när de hörde hennes fagra stämma sade ”Ja, vi har det bästa
jobbet för dig! Har du hört talas om hiss-hallåa?”Kanske är hon egentligen
en känd skådespelerska som tjänat lite extra fickpengar genom att låna ut
sin röst till en hiss? Jag får lyssna lite mer noggrant nästa gång, vem vet…
kanske upptäcker jag att det är någon jag känner till. Tänk om det istället
hade varit Ernst-Hugo Järegård som anmälde vilket hissplan man landat
på, då hade det varit ett större nöje att åka hiss.

Sjukhusets kulvert är lång, vindlande och oberäknelig. Om dagen
strömmar människor genom kulverten, allt från stressade doktorer med
flängande rockar till avslappnad transportpersonal som lugnt förflyttar
patienter mellan avdelningarna. Men om natten finns det ingen mer
ödslig plats, och de långa underjordiska gångarna ekar tomma… Ända tills
du hör någon - eller något? - komma närmare och närmare, du undrar
vem det kan vara, och du stålsätter dig inför nästa korsning för att se vad
som ska dyka upp. Men plötsligt öppnas en dörr och stängs igen, och det
blir återigen ödsligt tyst.

Om natten vet du aldrig vad som väntar bakom nästa krök, det kan vara
lådor med radioaktivt avfall mitt i gången, eller en truck som hastigt
kommer farande i en vansinnesfärd rakt emot dig. Kanske ser du på
avstånd en grå varelse, en tärd och blek vaktmästare, som med hasande
steg skjuter en rullstol framför sig. Kanske kommer du att upptäcka att
bakom nästa krök är blod utsmetat över hela golvet, utan att du kan finna
en kropp eller en tom Sagman som kan förklara blodbadet.

Plötsligt urskiljer du kanske en likblek varelse i fläckade bomullsbyxor som
närmar sig, kommer haltandes mot dig med den slappa axeln och armen
dinglande, med förvridet ansikte och blodblandad saliv droppande från
den hängande underläppen. Ju närmare den kommer desto mer detaljer ser du; slöjbelagda ögon, rutten nästipp, ett öppet sår i magen som
avslöjar en dinglande tarm.

Vad gör du då?

Nu mitt på dagen är det mer liv och rörelse, och min fantasi håller sig i
schack. Kulverten känns dock fortfarande som en kylig plats, där kollegor
passerar varandra utan ett enda ”Hej” eller ”Hur är läget?” Det bästa man
kan få är en reserverad nick. Kulverten är inte en plats för att umgås, det
är ett sätt att ta sig från A till Ö. Jag fortsätter vant längs den slingriga
gången tills jag kommer till omklädningsrummet där jag har mitt skåp. Jag
öppnar skåpet för att ta ut min plånbok, jag brukar ha den i rockfickan
men idag hade jag glömt, men hejdar mig halvvägs in med handen. Vad är
det som ligger inkilat i skåpsdörren?

Ett vitt papper. Säkerligen något av alla de informationsblad som vi nyligen fått.Jag plockar upp det hopvikta
pappret och vecklar ut det. ”Hej. Jag har spanat in dig, du är snygg. Jag vill
ha dig! Vill du bli min? Från din hemlige beundrare”
Jag skrattar och skriver med min snärjiga handstil ”Att jag vill! Vilken plats
och vilken tid?”, viker ihop pappret och kilar in det i springan till Annas
skåp, det är inte första gången en liknande brevväxling har skett mellan
oss. Ingen av oss har nämnt det för varandra face-to-face, vi har över
huvud taget inte kommenterat den udda utväxlingen av brev från
”hemliga beundrare”, utan låtit det gå osagt. Små tramsiga bus som håller
glädjen vid liv de dagar när allt annat känns tungt och dystert.

Jag tar trapporna upp till entréplan där jag trängs framför kyldisken med
alla andra, såväl vårdpersonal som anhöriga, och granskar utbudet. Stora
smörgåsar med vitt baguettebröd, massor av smör, brieost och andra
pålägg lockar smaklökarna, medan färdiga rätter som Pasta bolognaise
och stekt panerad fisk med dillsås på basen av majonnäs utlovar hög
mättnadsgrad. Magen slår volter inne i buken vid blotta åsynen av all mat
som bara väntar på att ätas. Jag tvekar. Finns det inget alternativ som är
lite hälsosammare? Allt jag ser är kaloristinn färdigmat med lågt
näringsvärde, bukfylla som i det långa loppet kommer att leda till fylligare
lår och överarmar, och så småningom igenpluggade blodkärl och
eventuellt lidande hjärtmuskel.

Min blick faller på en skylt där det står Dagens nyttiga ovanför ett
matpaket i plast märkt LCHF. Low Carb High Fat. Enligt etiketten är det
fläskkotlett med gräddig baconsås och ostgratinerad broccoli. Är detta det
enda så kallat nyttiga alternativet? Sedan när är det allmänt vedertaget
att en diet bestående av högt fettinnehåll och inga kolhydrater är
hälsosam? Själv tycker jag inte studierna som hävdar detta särskilt
övertygande, och de svenska näringsrekommendationerna är fortsatt
enligt tallriksmodellen. Jag tror att denna diet kan fungera för vissa
människor med diabetes då deras kroppar har svårt att reglera
blodsockret, men för mig som är en ung och tränande individ känns det
absurt att vräka i mig mängder av fett istället för ris, potatis eller bröd.
Dessutom finns det mängder av studier som visar att det är ohälsosamt
med stora mängder rött kött och mättat animaliskt fett.

Jag fortsätter mitt sökande efter en hyfsad lunch. Vegetariskt? Två bleka
quornfiléer tittar upp på mig från en bädd av torrt ris. Nej tack. Det slutar
med att jag väljer en förpackning med kyckling och grönsaker i tortillas
samt en burk sockerfri Pepsi. Jag vet att jag inte borde dricka
sötningsmedel men orkar inte bry mig, nu vill jag bara betala och få i mig
lite bränsle så jag orkar fortsätta dagen.Av ren princip vägrar jag att dricka
flytande socker, min benämning av vanlig läskedryck. Jag brukar försvara
mig med att sockerfri Pepsi är min enda last, jag röker inte och jag
överkonsumerar inte alkohol så som så många andra läkarstudenter gör.

Samtidigt är jag medveten om att hela mitt hälsotänk, med val att mestadels köpa ekologiska och kravmärkta produkter och undvika alla
former av artificiella tillsatser, fallerar varje gång jag låter den kalla
läskande drycken porla ner i min strupe. Jag skickar en outtalad ursäkt till
min kropp och betalar.

Mina fingertoppar söker sig till de smutsiga knapparna och trycker vant in
koden till AT-rummet, låset knäpps upp och jag stiger in. Underläkare och
AT-läkare sitter i blandad kompott runt det stora bordet i gulnad furu, och
flertalet hälsar hjärtligt innan de återupptar den rådande diskussionen
kring psykiatriplaceringen under AT.

”Det är så himla skönt med vettiga handledare inom psykiatri” säger
Anders, en rödlätt AT-läkare med hela ansiktet fullt av fräknar, som är i
slutet på sin placering. ”Under utbildningen var det helt sjukt, man visste
knappt vem som var patient och vem som var personal där jag hade min
praktik. Psykiatri var något mystiskt och otäckt, och jag tänkte att jag
aldrig i livet ska bli psykiater! Men här är det ändå helt okej.”

Hade jag inte blivit läkare så skulle jag ha blivit psykolog. Därför såg jag
fram emot psykiatriplaceringen på läkarutbildningen, och blev mäkta
besviken när det inte alls var som jag hade föreställt mig. Psykiatri visade
sig vara en tung specialitet med dåligt rykte, och följaktligen fann jag
tvivelaktiga exempel på läkare och handledare.

Det som förvånade mig mest var dock reaktionen bland några av mina
kurskamrater under psykiatrikursen.De flesta tyckte det var en tung
placering som väckte upp mycket tankar, men några bröt ihop
fullständigt. Plötsligt blev ett par av mina vänner deprimerade, och någon
blev så ångestfylld att det var palpabelt. Det var som att de aldrig hade
känt efter förut, som att de stängt alla känslor och tankar ute, och helt
plötsligt kom psykiatrikursen och öppnade locket till Pandoras box. När vi
sedan skulle söka våra vikariat till underläkare och en av dessa vänner inte
fick det jobb hon hade sökt hade hon inga mentala reserver kvar. Hon
blev så utom sig att hon tog till spriten, hon bad oss dra åt helvete, och
hotade upprepade gånger med att ta sitt liv.

Psykisk ohälsa och suicidtankar är mer vanligt bland läkarstudenter än
bland de flesta andra studenter, och läkaryrket verkar vara det som
drabbas hårdast av de akademiska yrkena. Jag vet flera läkarstudenter
som begått självmord, och även om man från läkarutbildningens håll
hävdar att det inte alls har något med pressen från studierna att göra så
är jag övertygad om att den psykiska hälsan tar stryk samma dag som man
får sin nya identitet läkarstudent. I detta ord ligger så mycket
förväntningar, så många krav, så många borden och måsten. Man ska
agera och tänka på ett visst sätt, man ska lyckas med allt man gör och
man ska vara någon slags übermench som tycker att varje svårighet är en
utmaning och lärdom, det är aldrig något man inte klarar själv. Att be om
hjälp tillhör inte till vanligheterna om man är läkarstudent.

Som läkarstudent och läkare förväntas du vara hälsan själv, du ska vara
stark och uthållig såväl fysiskt som psykiskt, och du ska gärna träna flera
gånger i veckan och kunna laga till kulinariska läckerheter utan en
ansträngning. Du ska vara social och festlig, kunna dricka kopiösa
mängder alkohol och dansa hela natten lång, och du går aldrig hem först
från en fest. Du ska dessutom vara oerhört kunnig, ska gärna kunna det
rätta svaret på vilka frågor som helst, inte bara de medicinska, och du ska
kunna rabbla de latinska namnen för varenda liten kroppsdel som finns,
ändå in till den minsta muskel och skelettben. Mänskligheten, en
människa av kött och blod med behov och gränser, har förlorats.

”Jag har jour i helgen” suckar en av AT-läkarna bredvid mig. ”Jag är redan
sjukt trött, men ska jobba både lördag och söndag kväll, sextiofem timmar
blir det den här veckan, plus övertid” fortsätter hon och stoppar in en bit
tjockpannkaka med fläsk i munnen.

”Å fy fan” svarar jag medlidsamt. ”Men då är du ledig på måndag i alla
fall?” Hon skakar på huvudet så att den lilla hästsvansen slänger fram och
tillbaka. Hon ler ironiskt. ”Nej, nej. Jag börjar 07.30 på måndag precis som
vanligt.” Jag kommer inte på något mer att säga, och vi vänder våra öron
mot Karl, en annan AT-läkare, som frågar om ACE-hämmare och deras
effekt på kaliumkoncentrationen i kroppen. ”Är de inte kaliumsparande?
Jag blev så himla förvirrad idag, min överläkare påstår att de inte gör
någon som helst skillnad, men enligt läroböckerna ska de ju vara det…”

Han ser frågande på oss, och jag lägger armbågarna på bordet och lutar
mig ivrigt fram. ”Låt mig gissa” föreslår jag. ”Du går med Jönsson den här
veckan?” Han nickar förvånat. ”Hur kunde du veta det?” Jag ruskar på
huvudet och lutar mig tillbaka i stolen igen med korslagda armar. ”Jag gick
med honom för ett par veckor sedan och frågade samma sak, för han
fullkomligt ignorerade ett kaliumvärde som jag trodde påverkades av en
ACE-hämmare. Det har säkerligen ingen stor effekt, men bidrar gör det,
jag har frågat runt bland de andra läkarna efteråt och kollat upp det i
litteraturen.”

Jag tar en klunk av min Pepsi, undertrycker en rapning, och fortsätter med
lätt förhöjd röst. ”Vissa överläkare, som exempelvis doktor Jönsson, tror
att de kan allting. De tror att de är Gud allsmäktige bara för att de råkar
ha en namnskylt där det står överläkare på, och kan aldrig erkänna när de
har fel, vilket de har mer än ofta för att de är så arroganta och förlegade i
sitt tankesätt…”

Jag upptäcker att allas uppmärksamhet nu är vänd mot mig, arton ögon
stirrar nyfiket på mig som om detta var det mest underhållande de varit
med om idag. Deras törstande blickar manar mig att fortsätta. Jag svär
tyst för mig själv, det var inte min mening att alla skulle höra. Nu sitter jag
här och alla förväntar sig att jag ska utveckla mitt resonemang vidare och
dra mig än djupare ner i det träsk jag nu försatt mig i. Vid bordet sitter
nämligen någon som säkerligen inte uppskattar min utläggning; Kristina,
vikarierande underläkare och tillika dotter till doktor Jönsson.

Jag har den morbida vanan att aldrig kunna hålla tyst. Mina åsikter forsar
ur munnen på mig utan hejd, och jag proklamerar mina idéer som om de
vore allsmäktiga sanningar som alla bara måste ta del av. I min iver att få
meddela mina tankar glömmer jag alltför ofta att låta andra komma till
tals, något jag bannar mig själv för nästintill dagligen. Jag önskar att jag
var en sådan där avslappnad person som lugnt och stilla lyssnar på andra,
och bara uttalar min mening när det verkligen är viktigt och behövs.

Istället ploppar den ena tanken ut efter den andra och jag är alltid brutalt
ärlig, vilket kanske hedrar mig, men det försätter mig allt som oftast i
något prekära situationer… Som den här.


fortsättning följer...

Smickrad

Jag blir verkligen smickrad när jag får mail från folk som ber mig att fortsätta blogga... men jag är ju inte läkarstudent längre! Jag får fundera på det. För jag har ju en hel del att berätta från livet som AT-läkare, den saken är säker.

Medan jag funderar på hur jag ska göra så får ni som är intresserade av att läsa här ett ex av min Clinical Story - en semifiktiv dagboksberättelse.

Glad Påsk!

Alexandra

I huvudet på en läkarstudent
En Clinical story 

Klockan 06.00

Vakna… Vakna! VAKNA!

Mitt undermedvetna ruskar om mitt andra jag, det som ska föreställa mitt
mer förnuftiga och eftertänksamma medvetande men som för tillfället
inte är fullt så närvarande. Istället flummar det runt i drömmarna, flyger
fram över ängar och hav, och njuter av friheten att kunna skapa sin egen
verklighet. Detta medvetandehade helst sovit ett par timmar till och
sluppit komma upp till ytan för att möta den begynnande dagen, men ger
till slut upp av det undermedvetnas larmande. Vakna!

Jag är vaken.

Vad är klockan?

Jag tittar på min väckarklocka. De illgröna strecken bildar sina kantiga
siffror: 06.03. Så pass. Jag hade visst glömt att ställa klockan igår kväll,
annars skulle den ha ringt prick klockan sex, och dess ringsignal går inte
att missa, dess gälla läte penetrerar ben och märg. När min väckarklocka
börjar ringa känns det nästan som att någon sågar i hörselgången, sågar
med en handsåg genom trä och spik. Känslan påminner om det ljud som
uppstår när man drar en nagel mot en svart tavla, bara det att tavlan i det
här fallet är min trumhinna.

Jag viker försiktigt över täcket och glider ur sängen ned på golvet, av
någon outgrundlig anledning är det sällan jag stiger upp ur sängen utan
jag har en tendens att rulla ned från den istället. Det är helt enkelt lättare
så. Jag sätter mig på huk och tittar på min sambo som ligger hopkurad
som ett litet barn.Han har slutna ögon och munnen plutar då ansiktet
trycks ihop av tyngden mot kudden. Han rör oroligt på sig, hans
undermedvetna skruvar på sig under min blick.Jag reser mig försiktigt upp
och smyger ut ur rummet på tysta tassar.

När jag kommer ut i köket bländas jag av morgonljuset, jag är tvungen att
värja mig med händerna framför ögonen och drar upp huvan på min
morgonrock. Det är så oförskämt ljust ute nu på sommaren. Morgonljuset
vill gäcka mig och sjunger: ”idag blir det en så vacker dag! En underbar
dag. En dag då man bara ska sola, bada och äta glass. Vakna, kom ut och
lek!”

Men jag kan inte sola, bada och äta glass. Som läkarstudent på det sista
året och utan såväl bidrag som lån från CSN har jag inget annat val än att
jobba hela sommaren. Jag måste helt enkelt arbeta ihop pengar inför
hösten så jag kan koncentrera mig på mina studier det kommande året
utan att vara orolig för att inte kunna betala mina räkningar.
Min första vecka som underläkare denna sommar var en chockartad
upplevelse. Utan möjlighet att gå bredvid eller få någon vidare
introduktion slängdes jag in på en medicinavdelning. Jag möttes av en
stressad överläkare som gav mig beskedet ”Det är sju utskrivningar
idag.”Jaha, tänkte jag. Det låter mycket, men det ska väl gå bra.

Jag kunde inte haft mer fel. Som läkarstudent har jag dikterat
journalepikriser, mycket mer avdelningsarbete än så har jag inte brytt mig
omunder studietiden, mitt fokus har varit att studera inför
tentamensskrivningarna. Helt plötsligt ska jag nu, tillsammans med en
överläkare, ansvara för en avdelning med femton sängplatser. In- och
utflödet av patienter på avdelningen är enormt med en omsättning på
mer än tjugofem patienter i veckan. ”De har stängt flera avdelningar nu
under sommaren” berättade överläkare för mig. ”Det finns inte tillräckligt
med personal eller resurser att hålla de öppna” suckade han.

Jag hade tur. Den överläkare jag jobbade med under min första vecka på
det nya sjukhuset var empatisk och förstående. När han hade tid lärde
han mig läkemedelsmodulen, och han visade vart man skickar remisser
och hur man planerar patienternas schema för uppföljning. Han till och
med hjälpte mig med att sköta utskrivningarna. Annars är utskrivningar av
tradition underläkarens jobb, något jag bittert fick erfara veckan därpå.
Men oavsett hur välvilligt inställd denne överläkare var så var han
tvungen att gå från avdelningen om eftermiddagarna och jag lämnades
ensam kvar på läkarexpeditionen. Varje dag var den långa listan av
patienter nedkladdad med anteckningar som Utskrivning, Röntgen eller
Konsultremiss, och det var mitt jobb att se till att det blev gjort. ”Ring mig
om du behöver fråga något” sade han innan han lämnade rummet.

Jag tänkte:”Jag förstår inte hur jag ska klara det här. Det är alldeles för
mycket, jag kan inte rutinerna, jag vet inte ens vad mottagningarna heter
på det här sjukhuset och jag har aldrig skrivit ut ett läkemedel förut.
Snälla hjälp mig!”Jag tittade upp på honom och nickade. ”Jag ska göra så
gott jag kan.”

Kaffekokaren gurglar och väcker mig tillbaka till nuet, den första veckan
känns avlägsen nu. Jag blandar kaffe i en kopp med mjölk som jag värmt i
mikrovågsugnen, jag fullkomligt avskyr ljummet kaffe, och jag tar en
klunk. Min mage kluckar till svar, som en liten hund som förväntansfullt
viftar på svansen då den tror att det vankas mat. ”Jag tar gärna en liten
smörgås till kaffet” kurrar den. Jag tittar på klockan, häller snabbt i mig de
sista klunkarna och stegar raskt ut ur köket. Ingen frukost idag. Jag måste
skynda mig så jag inte missar tåget!

Magen knorrar besviket.

Klockan 07.00

Tåget kränger plötsligt och mannen framför mig grymtar till. Han tittar
förvirrat upp med sömndruckna ögon, innan han åter lägger ned sin kind
mot den flottiga tågkudden, smord av hundratals, kanske tusentals,
människors bakhuvud. Landskapet susar förbi utanför fönstret, bländande
vackert så här i morgonsolen med glänsande svepande fält och glittrande
sjöar, men jag väljer att blunda istället för att hänföras. Jag har rest den
här sträckan många gånger nu och jag är så trött att jag närmast blivit
immun mot dess skönhet.

Jag är vansinnigt trött på att pendla. Över en timmes pendling i en
färdriktning, mer än två timmar av mitt liv som varje dag går till spillo. ”Du
kan ju sova på tåget!” brukar folk säga till mig.

Nej, jag kan inte sova. Det är obekvämt, det är alldeles för ljust och
medpassagerarna pratar alldeles för högt. Dessutom finns det irriterande
människor som, likt mannen framför mig, oförskämt sover som om de var
hemma hos sig, högljutt snarkande med gapande munnar. Jag grips av en
plötslig lust att stoppa in något i hans vidöppna mun. En hoptryckt
servett? Eller ett äpple? Då hade han liknat en julgris, han är ju både tjock
och rund, och med lite fantasi liknar hans näsa nästan ett tryne. Jag
fnissar till, men bannar mig genast. ”Fy skäms! Så får du inte tänka”
förebrår jag mig själv. ”Så tänker inte en god person om sina
medmänniskor.” Det är ju dessutom synd om honom, säkerligen sover
han dåligt om nätterna, med tanke på övervikten och sättet han snarkar
på lider han antagligen av sömnapné och nattliga andningsuppehåll.

En god människa. Är jag det? Jag vill vara det. Jag försöker vara en god
medmänniska och stundtals anser jag mig även vara det, trots dessa fula
tankar jag tänkte nyss. Jag har engagerat mig mycket i
frivilligorganisationer, jobbat som volontär i Indien och arbetat ideellt
med utbildningsfrågor på läkarutbildningen. Jag anstränger mig för att
vara en god vän, och jag försöker vara snäll och trevlig mot andra. Men att
vara snäll och att vara god, är det samma sak? Måste man vara altruistisk
för att vara en god människa, och existerar äkta altruism? Frågor utan
svar.

Jag hade en diskussion med en klasskamrat på läkarutbildningen huruvida
en person som har en god intention också är en god människa. Min vän
påstod att såvida inte personen utför goda handlingar spelar intentionen
ingen roll. ”Men de buddhistiska munkarna?” frågade jag då, ”de anses ju
av många vara själva symbolen för godhet. Men deras dagarbestår av att
sitta för sig själva mediterandes på en kudde. De springer inte runt och
utför goda handlingar. Vad tänker du om det?”

Min fråga var rak och ärlig, utan baktanke.Jag vet inte själv min
ståndpunkt. Goda människor och goda gärningar… Finns de, egentligen?
Många påstår att det inte finns någon sann altruism, att allting du gör för
andra gör du egentligen för egen vinnings skull.

Igår, på vägen hem från tåget, såg jag en tiggare utanför matbutiken. Det
är sällan man ser tiggare i Sverige, i alla fall där jag bor, och jag blir alltid
lika förvånad och nyfiken varje gång. Vem är kvinnan som sitter där? Vilket öde har fört den mannen hit? Är kvinnan en zigenare, kommer hon
att be mig om pengar till sina barn? Är mannen missbrukare, kommer
pengarna han får av mig användas till knark? Den här gången var det en
arm kvinna med orena kläder och bedjande blick som satt med en
skrynklig luggsliten pappersmugg mellan sina fnasiga händer.

Av ren princip ger jag aldrig pengar till tiggare, jag vill inte finansiera
någons beroende, men denna kvinna hade kanske behövt mina pengar.
Vem vet vad hon har varit med om och vilka olyckor i livet som har tvingat
ned henne på knä. Jag valde till slut att köpa en smörgås inslagen i
gladpack och en flaska med apelsinjuice som jag lade i hennes händer på
vägen ut från butiken.

Var detta nu en god gärning? Hade det kanske varit en god gärning fram
tills dess att jag berättade om den och nu får sola mig i den goda
gärningens glans? Är det en mindre god gärning då jag blev glad av att
kvinnan log upp mot mig och tackade mig innan jag fortsatte vidare
hemåt? Kanske hade en verkligt god gärning inneburit att jag bjöd henne
att dela mitt hem och mitt bord. Men så god är jag alltså inte.
Jag tror att alla människor handlar utifrån övertygelsen att deras
handlingar ska leda till deras och andras lycka. Det finns något skört och
vackert i den tanken, att vi alla kämpar för att uppnå lyckan med alla
medel vi har.Inte sällan gör dock vår okunskap att vi utför handlingar som
paradoxalt nog snarare leder till olycka.

Med ens rullar tåget in på stationen och människorna runt mig börjar
famla med väskor och jackor, gäspar och blinkar. Mannen framför mig
vaknar och reser sig upp, hans mun är nu stängd och min möjlighet till
hyss har försvunnit. Men det hade varitjäkla kul…tänker jag okynnigt för
mig själv, innan jag återigen låter mina mascaratyngda ögonlock falla. Det
är ännu inte min tur att gå av, lika bra att vila en stund till.

Klockan 08.00

Vita läkarrockar väller in genom dörren och fyller snart varenda stol i
rummet. Vissa tillhör bleka och tärda varelser med trötta ögon, lätt
framåtlutade med stöd av armbågarna mot klinikens stora ekbord, medan
andra rockarna har ynnesten att få klä brunbrända figurer som med
kraftfulla steg tar sin plats.De schvungar ledigt det ena benet över det
andra, lägger armarna i kors och landar i en självsäker och något
nonchalant position. Det märks vilka läkare som haft semester och vilka
som ännu längtar bort.

En plötslig kraftlöshet faller över mig. Jag känner väl igen den, den har
följt mig sedan dag ett som underläkare här på sjukhuset. När hade jag
semester senast? Över ett år sedan. Nu gäckar solens strålar mig genom
fönstret, de spelar över min hud och avger enslags kylig värme, ett blekt
exempel på hur det skulle faktiskt vara att få befinna sig utomhus under
dagens timmar. Jag fantiserar att jag räcker upp handen och begär ordet,
och att jag sedan säger ”Hallå allihop, ser ni inte vilket fantastiskt väder
det är? Ska vi inte bara strunta i kliniken idag, ställa in alla operationer, ta
med oss patienterna ut och bara njuta lite för en gång skull?” Det hade
nog inte varit så uppskattat, och chanserna för AT-tjänst här på sjukhuset
eller goda rekommendationer hade jag nog fått glömma, men det skulle i
alla fall liva upp stämningen en smula.

Jag har svårt att förstå att jag nu är en av dem. Jag har fortfarande
kandidatens känsla av att vara i vägen, att inte höra till. Kandidaterna, det vill säga läkarstudenterna, förpassas alltid till den bakersta stolsraden där
de helst varken ska synas eller höras. En kandidat skall vara som er
rockhängare, stå tyst i ett hörn och vara redo att tjäna är en känd devis
inom medicinarvärlden. ”Jo, nu är du en av dem” tänker jag, lutar mig
tillbaka och schvungar över mitt ben.

”God morgon!” säger chefsöverläkaren och tittar upp från sina dokument.
”God morgon…” svarar hälften av de vita rockarna, mer eller mindre
entusiastiskt. Jag fingrar förstrött på en liten fladdermus av gummi som
jag har i min rockficka. Den är skickligt gjord, en av de mest naturtrogna
leksaker jag sett. Jag hittade den för några dagar sen i en dammig låda
under min säng och kunde av någon outgrundlig anledning inte låta bli att
ta med den till sjukhuset. På gårdagens röntgenrond tog jag modet till mig
att spela en av mina kollegor ett spratt – en av de yngre underläkare som
jag vet har ett sinne för humor – och precis när vi var på väg ut genom det
mörka röntgenrummet kastade jag upp fladdermusen i luften så att den
hamnade i hennes knä. Hon skrek som om hon trodde hon skulle dö, och
sedan skrattade vi så att ögonen tårades åt hennes häpna min.

Chefsöverläkaren fortsätter att berätta om den arbetsdag vi nyss
påbörjat. Han betonar vikten av att börja skriva ut patienter då det är
överbelagt på sjukhuset och påminner oss, för hundrasjuttioelfte gången,
att vi ska använda Bensyl-penicillin i första hand och undvika
Cefalosporiner. ”Vi vet!” vill jag utropa. ”Vi vet, men det är inte så lätt när
man står där med en patient och inte har en aning om vart infektionen
kommer ifrån”. Men jag tiger.

Mötet är snart avklarat och vi släpps till att gå till våra respektive
avdelningar. ”Trapporna?”frågar Anna spefullt, en av de andra
underläkarnavars korta strama hästsvans lyfter hennes ögonbryn så hon
ständigt ser smått förvånad ut. Vi brukar utmana varandra att klättra de
tolv våningarnas 266 trappsteg varje morgon, vilket kan vara en nog så
tuff utmaning i sig men känns nästan oövervinnerlig utan någon frukost i
magen och för lite sömn i kroppen. Jag drar en dramatisk låtsassuck och
himlar med ögonen, men ler sedan brett mot henne. ”Självklart!”

Klockan 09.00

Kaffet i min plastmugg äcklar mig. Det är alldeles för starkt, med en besk
och bränd eftersmak, och alldeles för kallt av mjölken som jag försökt
späda ut det med. Råttgift. Precis som vanligt, med andra ord. Jag kan inte
alls förstå hur vissa kan dricka det här kaffet utan mjölk, det måste ha
garvat stora hål i deras stackars magsäckar. Min egen mage vrider sig av
olust när den gråbruna drycken skvalar ner i snabba klunkar, men jag
dricker ändå. Måste piggna till, måste vässa min uppmärksamhet, måste
förbereda mig mentalt inför ronden.

Överläkaren för denna vecka stiger in i rummet. Han har den angenäma
egenheten att alltid knacka lite lätt på dörren innan han öppnar den.
Kanske beror det på hans utländska ursprung, eller så tror han att jag
sitter och gör något hemligt där inne på läkarexpeditionen. Kanske tror
han att jag sitter och pillar navelludd eller något annat mindre anständigt,
och att jag ska få en chans att snabbt rätta till vad som behöver rättas till
innan han stiger in. Jag gör dock inget oanständigt, jag studerar
patientjournalerna inför ronden, och jag välkomnar honom med ett
leende.

Han mumlar något som jag tolkar vara en önskan om God morgon, hans
kalufs står rakt upp i vädret som om han nyss stigit upp ur sängen, och han sätter sig vid den andra datorn. ”Vi har många nya patienter idag”
suckar jag. Jag har inte hunnit läsa på mer än hälften av dem. ”Jag vet”
svarar han. ”Jag har redan gjort två eko och förberett en utskrivning.” Jag
tittar förvånat upp på honom. ”Redan? När var du här i morse
egentligen?” Dörren öppnas och sjuksköterskan med den skarpt avklippta
luggen kliver in och min fråga hänger obesvarad kvar i rummet, som ett
förebud om hur även min framtid kommer bli.

Sjuksköterskan med luggen sätter sig och sittronden börjar. Det går fort, vi
skrollar snabbt igenom patienternas provsvar och konsultutlåtande, och
sjuksköterskan får redogöra för patienternas fysiska och psykiska
dagsform. Överläkaren är rask och otålig, men efter att ha arbetat med
honom i några dagar så har jag hunnit få förtroende för hans skicklighet
och enorma kunskapsförråd. Trots detta känner jag att det går för fort
fram. Har vi verkligen helhetsbilden? Vet vi verkligen tillräckligt om den
här patienten för att fatta det här beslutet? Är den andra patienten
verkligen redo att skickas hem, eller kommer hon att komma tillbaka igen
om en vecka, liksom ett brev på posten som blivit feladresserat och som
man måste sprätta upp och frankera om igen. Göra om och göra rätt.

Överläkaren kikar på mig över brämen på sina glasögon. ”Vad vill du att vi
ska göra? Hennes blodprov har normaliserats, pulsen långsammare och
hon är flera kilo lättare. Sjukhuset är överbelagt och det är högt tryck på
akuten. Alltså, hon får gå hem. Så.”

Som underläkare har man inte så mycket att säga till om och oftast har de
rätt, överläkarna, att veta vad som ska göras är ju trots allt deras uppgift
här i världen. Så mycket av våra bedömningar idag görs på fakta, såsom
laboratorieanalyser, bildteknik och mätvärden. Patienternas egen
uppfattning om hur de mår hamnar i skymundan. Den fysiska
undersökningen av patientkroppen, läkarens kliniska blick och hantverket,
den outtalade kunskap som ska sitta i läkarens händer, har någonstans
försvunnit i hetsen att skriva ut patienter och bereda plats för nya.
Vårdbehovet är omättbart, särskilt nu när ett flertal vårdavdelningar
stängts för sommaruppehåll. Som att patienterna skulle bli färre på
sommaren! Snarare tvärtom, det har varit högsommarvärme i flera veckor
och andelen äldre och skröpliga har mer än fördubblats i akutens
väntrum.

”Nästa sida!” säger överläkaren tvärt och sjuksköterskan skyndar sig ut för
att kalla in nästa. Medan vi läkare har ansvaret för en hel avdelning är
sjuksköterskorna uppdelade i team med undersköterskor. Varje team tar
hand om viss andel av patienterna på avdelningen. Jag förundras över hur
olika överläkare rondar på så olika sätt. Överläkaren jag jobbade med
förra veckan satt och läste noggrant om patienterna, vände ut och in på
tidigare vårdtillfällen, gick minutiöst igenom medicinlistorna för att se om
något behövde läggas till eller tas bort. Hon spenderade timmar åt att
kliniskt undersöka patienterna en efter en. Inget lämnades åt slumpen.
Det gjorde mig galen.

Hennes noggrannhet var synnerligen föredömligt, men hennes arbetssätt
gjorde att ronden tog mer än halva dagen och jag därmed inte hann äta
någon lunch och dessutom var tvungen att jobba övertid för att hinna
med alla utskrivningar. Det finns helt enkelt inte tid för den sortens goda
vård och eftertanke, och det gör mig ledsen. Annat är det med den
överläkare som nu sitter snett bredvid mig och hastigt skrollar igenom
ännu en patientjournal, han rondar sällan längre än till klockan elva.

Turen har kommit till den enda manlige sjuksköterskan på avdelningen.
Han är ung, knappast mer än tjugofem, men har redan en liten kal fläck på
toppen av huvudet. Han stiger in i rummet och sätter sig nervöst, väntar
in överläkarens nick innan han börjar tala. ”Jag har inte hunnit ta alla
mätvärden på min sida idag, det har varit lite kaos nu på morgonen”
ursäktar han sig. ”Tian dog tidigt i morse och Åttan två vägrar låta oss ta
några prover alls.” Han skruvar lätt på sig, antagligen förväntar han sig en
avhyvling. Jag klandrar honom inte, inte efter den utskällning han fick
förra veckan av den andra överläkaren. ”Du kan vara lugn” tänker jag
stilla. ”Den här doktorn har fortfarande en gnutta empati till övers, du
kommer inte behöva ställa dig i skamvrån idag.”

Men vänta, vad var det han sade nyss – har patienten på rum 10 avlidit?
Sjuksköterskan bekräftar med en nick och överläkaren suckar. ”Ja, det var
ju väntat” muttrar han och fortsätter sedan till nästa patient. Väntat? För
mig var det inte väntat. Jag visste att denna patient var dålig, hans hjärta
var svårt sjukt och hans psyke var det än värre ställt med. Men väntad att
dö?

Jag hade kikat in hos honom dagen före innan jag gick hem, han hade
lugnat sig då och hade en undersköterska hos sig som vak. Han verkade
trött och tagen, men jag kunde inte se döden skriven i hans ansikte. Han
hade tidigare på dagen kastat sig fram och tillbaka i sängen, skrikit ”Jag
dör! Jag dör!” och hans ångestfyllda ögon hade fått mig att snabbt
ordinera något sederande. Det var dock bara undersköterskan Linneas
ständiga närvaro och lugnande händer som gav någon effekt.

Jag minns att jag tänkte då att han var en besvärlig och problematisk
patient när han absolut behövde ha en undersköterska som vak inne hos
sig dygnet runt. Vi har inte de resurserna på sjukhuset nu och de andra i
personalen var tvungna att arbeta dubbelt så hårt för att hinna med de
resterande patienterna. Nu skäms jag för mitt oförstånd och gårdagens
tankar, hur kunde jag missa att detta var mannens sista dygn i livet? Ville
jag ha berövat honom ett mänskligt stöd i livets absoluta slutfas, nekat
honom en lugnande hand när han drog sina sista andetag?

Min okunnighet skrämmer mig.

”Vad ska det bli av dig, då?”
Överläkarens plötsliga fråga avbryter mina tankar och jag tvingar bort min
blick från fönstret för att möta hans. ”Hur menar du?” frågar jag, även om
jag mycket väl vet vad han menar, medan min hjärna arbetar frenetiskt.
Ska jag vara ärlig och säga som det är, att jag aldrig i livet vill spendera
mitt yrkesverksamma liv på en medicinavdelning som denna, att jag inte
kan tänka mig att sitta och skriva remisser samt diktera epikriser dagarna i
ända? Att jag aldrig i livet vill bli som han – specialist i allmänmedicin och
på obestämd tid kättrad till detta rum. Kanske ska jag svara undvikande,
påstå att jag inte vet, att jag vill hålla alla dörrar öppna?

”Ja, vad ska du specialisera dig inom sen efter din AT?” fortsätter han,
med en min som visar att han snart kommer tappa intresset. ”Jag vet
inte” svarar jag och rycker på axlarna. ”Jag ska i alla fall inte bli kirurg.”
Den bild jag fick under min kirurgiplacering på läkarutbildningen tilltalar
mig inte. Att vakna klockan fem på morgonen för att trycka i sig en kopp
kaffe och tvinga i sig en macka (man kan inte stå på operation med
fastande mage, det misstaget har jag redan gjort en gång som
läkarstudent och det gör jag aldrig om). En snabbdusch följt av snabbgång
till stationen, försening av tåget, språngmarsch till sjukhuset, skyndsam
omklädning.

Att svära över att man inte hittar ett par gröna scrubs som passar,
byxorna trillar antingen ner över rumpan eller skaver i underlivet. Att ta
på sig en obekväm mössa som nöterbakom öronen. Att tvätta sig
femhundraelva gånger med tvål och sprit. Att glömma att munskyddet
inte är sterilt, råka ta i det och sedan tvingas tvätta sig femhundraelva
gånger till. Att stå handfallen i fem och en halv timme på en operationssal
och stirra ner i en öppen buk, alternativ upp på en skärm. Hungrig, törstig
och trött. Att ställa den mer erfarne operatören frågor för att hålla
intresset uppe och illamåendet borta.Har man tur besvaras frågorna i
hälften av fallen.

Att hålla i ett par hakar, klippa en tråd, sy ett par stygn. Att trycka i sig en
halv lunch vars lukt påminner alltför mycket om de blodkärl man just har
bränt för att stoppa en blödning i patientens buk. Att halsa ett par klunkar
kaffe innan man återigen steriltvättar sig, armarna börjar se ut som
ömsande ormskinn. Lite blod, lite tarm, lite bränn och lite stygn. Att till
slut få gå hem och känna att ytterligare en dag har försvunnit, för alltid
förlorad.

Jag ser kort sagt ingen framtid för mig som kirurg. Samtidigt minns jag att
min placering på kirurgakuten var en av de bästa på läkarutbildningen. Jag
fick ta egna patienter, göra bedömningar och komma med förslag på
åtgärder. Jag fick skära och sy när det behövdes, handledningen var
ypperlig, och varje patient var en möjlighet att få lära sig något nytt. Det
var häftigt att få vara med där det händer, inne på akutrummet där min
handledare var team leader och dit vi sprang så fort det kom larm om en
traumatisk bilkrasch eller liknande. De enda gångerna jag fann det
obehagligt var när det kom ett larm om en ridolycka, det blev för nära
inpå mig själv och mina egna upplevelser tidigare i mitt liv.Varje gång blev
jag rädd att det var någon jag kände, eller än värre någon i min familj.

”Jag håller det öppet så länge, man vet aldrig vart man hamnar” svarar
jag. ”Jag har funderat på barnmedicin eller gynekologi och obstetrik… men
som sagt, vi får se.” Överläkaren verkar nöjd med mitt svar för han
grymtar gillande och kliar sig i skägget. ”Ja, barn är trevligt. Men svårt.
Man måste nästan behandla föräldrarna lika mycket som barnet.” Jag nickar instämmande, det märkte jag också under min placering på
Barnkliniken. Oroliga föräldrar är inte helt lätta att hantera, särskilt inte
ifall deras barn inte förbättras fort nog på behandling.

Vårt samtal avbryts av en knackning på dörren. ”Kom in” brölar
överläkaren och jag är glad över att slippa fortsätta konversationen.

Klockan 11.00

”Jaha, så … så. Du får gå hem idag. Återbesök om ett par veckor. Min
kollega kommer och skriver ut dig i eftermiddag, du förstår det tar tid
med alla papper. Så.” Överläkaren sätter extra eftertryck på sitt sista Så,
som att det i sig skulle innebära något viktigt, ett hemligt budskap som
ingen annan än han själv förstår. ”Så.”

Sittronden är avslutad och vi är mitt uppe i vår turné bland patienterna
för att framföra deras dom – fortsatt vård på avdelningen, flytt till en
annan avdelning, eller hemgång. Jag presenterar mig för varje patient
med förnamn, efternamn och titel, så som förra veckans överläkare
insisterade på att jag ska göra. ”Du måste presentera dig ordentligt!”
upplyste hon mig om. ”Patienterna måste veta vem de talar med.”

Det samma sade min handledare under min ortopediplacering på
läkarprogrammet, efter ett patientmöte muttrade han till mig ”Du, kom
hit, jag ska säga dig en sak. Nästa gång presenterar du dig med för- och
efternamn.” Han hade fortsatt med ett nedlåtande leende. ”Det är bara
sjuksystrar som presenterar sig med förnamnet. Du ska presentera dig
med ditt efternamn. För du vill väl inte bli misstagen för att vara en
sköterska?” Jag tyckte inte om hans synsätt, som att sjuksköterska skulle
vara ett sämre yrke. Jag förstod dock båda läkarnas poäng, det är viktigt
att patienten uppfattar vem man är och vilken roll man spelar. Jag har
själv fått uppleva att en patient, efter att jag långt och länge har förklarat
medicinering och kommande uppföljning, har frågat ”Ska jag inte tala
med en doktor innan jag går hem?”

Ronden går vidare till nästa patient som är en äldre herre som nästan är
helt skallig, han har bara ett par ynka fjun vilandes på skalpen. Han vårdas
inneliggande för svår hjärtsvikt. Överläkaren förklarar för patienten vad
som skett, vad som komma skall och vilka mediciner han ska fortsätta ta.
Han blickar oförstående och förvirrat upp mot oss. ”Förlåt?”

Överläkaren förklarar igen, men hans kraftiga brytning blir för mycket för
mannen som fortsatt ser frågande ut. ”Doktorn, snälla säg mig, får jag gå
hem idag? Jag vill hem. Min fru väntar på mig där hemma och hon är inte
så pigg nu för tiden.”

Överläkaren svarar att det får han, men mannen vänder undrande blicken
mot mig. ”Ja, du får gå hem idag!” fyller jag i med något för hög röst. Det
är hopplöst att veta om de hör något de här gamlingarna.

Den gamle mannen nickar och ler. ”Å så skönt. Det gläder mig. När får jag
komma hem?” Överläkaren harklar sig och svarar ”fura”. Mannen ser
återigen oförstående ut. ”Klockan fyra” säger jag och lägger en hand på
hans arm. ”Jag kommer tillbaka till dig i eftermiddag och skriver ut dig.Då
kan vi prata lite mer, så ska jag förklara allt en gång till.” Jag ler lugnande
mot honom och nickar. ”Vi ses sen, klockan fyra.”

Det är så frustrerande när någon som är så kunnig inte kan göra sig
förstådd för att han ännu inte riktigt behärskar språket, såsom fallet med
överläkaren som nu ser måttligt road ut av situationen. Vissa patienter hör för dåligt för att reda ut hans brytning och uppfatta hans budskap. Det
är så mycket värdefullt som går om intet, hela patientmötet vacklar. För
vad blir väl ett patientmöte utan fungerande kommunikation?

Jag har själv upplevt det samma med en äldre kvinna som inte verkade
förstå något annat än skånska, hennes enda svar på mina frågor om hur
hon mådde var ”Va? Va? VA?” Jag gjorde till och med ett desperat försök
att förvränga min egen dialekt, så att den skulle låta mer som skånskans
med de mest skorrande ”r” jag kunde åstadkomma, ”Hürrr meårrr dü
idao?” men utan framgång och jag kände mig lika ointelligent som en
amöba. Som tur var hade jag en kollega från Malmö med mig i rummet
som kunde upprepa min fråga, på klingande ren skånska, och patienten
sken upp och sade ”Jo tack, mycket bättre!”

Vi fortsätter vår vandring bland sjukhussängarna och stannar vid nästa
patient. Det är en liten mager kvinna, nittio år fyllda, och hennes rynkiga
ansikte skiner upp när vi kommer. Det permanentade håret ligger i ljuvliga
ljusgrå lockar kring ansiktet, men är alldeles platt på hennes bakhuvud.
”Många timmar i sjukhussängen” tänker jag. Just när vi ska presentera oss
ringer det i överläkarens telefon. Han svarar, rynkar bekymrat pannan och
nickar åt mig att fortsätta ronden själv. Det går bra, jag är så pass van nu
och jag vet vad jag ska säga.

”Hur mår du idag, Helga?” Jag sätter mig på sängkanten. Jag vet att jag
inte borde men det struntar jag i, och kanske blir det mitt fel att ett par
bacillusker hamnar på fel plats. ”De borde i alla fall inte sitta på min
bakdel, inte med kläder på” resonerar jag med mig själv. Jag tar hennes
hand i min. ”Hur står det till?”

Hennes ansikte skrynklar ihop sig som ett russin när hon ler och greppar
min hand med hennes båda. ”Det är så bra, så bra, doktorn.” Hon är
märkbart andfådd. ”Man ska inte klaga” fortsätter hon. Jag biter mig i
läppen, och funderar på hur jag ska hantera situationen.

”Röntgen visar att du har fortsatt vätska i lungorna”. Jag letar i hennes
ansikte efter en antydan av oro, men finner ingen. ”Det är mer vätska på
ena sidan. Det betyder att vi kanske kan tappa ut vätskan, med en stor
nål, har du varit med om det förut?” Hon skakar på huvudet. ”Det är väl
inte farligt?” frågar hon, mest som om hon frågar på rutin och ställer den
fråga som måste ställas.

Jag tvekar, den tanken har inte slagit mig. Vad skulle kunna hända under
en punktering av pleura? Skulle man kunna skapa en pneumothorax?
Kanske kan man råka sticka i något blodkärl på vägen? Det finns dessutom
alltid en infektionsrisk när man är inne och rotar i kroppen, men den
risken torde vara låg vid det här ingreppet. ”Nej, det är inte farligt” säger
jag och ler mitt mest lugnande och förtroendegivande leende.

Jag känner mig ofta osäker, som att jag trevar mig fram mellan diagnoser
och behandlingar, men jag vill förmedla största möjliga trygghetskänsla
och lugn till patienten. Det gagnar trots allt inte patienten att få reda på
hur otrygg jag känner mig i mina beslut, jag ser alltid till att få dem
verifierade av en specialist eller överläkare så snart jag kan. Visar det sig
att jag har tänkt fel får jag gå tillbaka och erkänna det för patienten ifråga,
men har jag tänkt rätt så låter jag denne tro att jag hela tiden varit säker
på min sak. Ibland överrumplas jag dock av frågor och symptom som jag
står helt blank inför, jag har ingen aning, och då erkänner jag genast till
patienten att jag måste förhöra mig med en mer erfaren kollega. Ingen
idé att leka Rambo i onödan.

Den lilla tanten kramar min hand. ”Doktorn vet nog vad som ska göras,
det kan ni bäst” ler hon och nickar. Jag ler tillbaka, reser mig och går ut ur
rummet. Jag förundras över hur olika patienter hanterar sina situationer
på så olika sätt. Vissa patienter proklamerar högljutt för omvärlden att de
är snudd på döende så fort de känner ett obehagligt symptom, aggraverar
sina besvär för att fortare få hjälp och lindring, medan andra står ut och
snarare förnekar att de lider av sina besvär.

Själv hade jag fått panik av den andfåddhet och andnöd som drabbat
denna lilla kvinna, men hon fortsätter tappert att le och hålla humöret
uppe, vill inte vara till besvär. Detta kan ibland försvåra arbetet för oss
läkare, det blir svårt att begripa sjukdomens allvar när patienten uppger
att allt är bra. I det här fallet talar dock de objektiva tecknen och
undersökningarna i sig själva klarspråk, hennes tillstånd är allvarligt och
något måste göras.

På vägen tillbaka till läkarexpeditionen tänker jag varmt på de patienter
jag träffat under min sommar här på sjukhuset. Vissa av patienterna
kommer jag aldrig att glömma, som de närapå hundraåriga små tanterna
som så godmodigt tacklar sina besvär och sina darriga hjärtan, de som är
så oerhört tacksamma för att man bryr sig om dem. Och de gamla
gubbarna som jovialiskt skojar om att de kanske tar en öl eller två för
mycket, vilket de erkänner säkerligen förkortar livet men att de hellre
lever kort men gott än länge och trist.

Patienterna jag träffat under min första sommar som underläkare har gett
mig så mycket värme och tacksamhet tillbaka att varenda minut jag lagt
på att vara deras läkare känns värdefull och värd ansträngningen. Detta
trots att det inneburit oändlig tid med det dödstråkiga pappersarbetet.

fortsättning följer....