Första underläkar-viket...

Första underläkar-vikariatet i kombination med nedsatt allmäntillstånd efter en blodförgiftning visade sig vara tuffare än jag trodde.... Efter att haft en kort intro (enbart utdelning av telefoner, kort, nycklar osv) kastades jag in i avdelningsarbetet, utan en enda dags bredvidgång.

Det är över ett år sedan jag sist hade praktik på en vanlig vårdavdelning, och över 2 år sedan jag läste just kardiologi. Hälften av medicinerna är utbytta, datorsystemet uppdaterat och framför allt ställs jag inför en massa arbetsuppgifter jag aldrig behövt göra tidigare som läkarstudent. Helt plötsligt förväntas jag ha utskrivningssamtal och skriva utskrivningsbrev till patienten, veta på vilka sätt patienterna bör följas upp beroende på diagnos, kunna skriva remisser till allehanda mottagningar som jag aldrig tidigare hört talas om, skicka recept på läkemedel jag aldrig hört talas om i en modul jag aldrig haft behörighet till...

Och visst, jag lär mig snabbt! Men en dags bredvidgång hade varit lämpligt kan man tycka - när jag skulle jobba min första sommar som undersköterska i Norge fick jag tre dagars bredvidgång för att lära mig vilka blöjor som skulle bytas på vilka gamlingar, och hur man fick ut de vårdtagande till frukosten halv nio. Men som läkare med ansvar för en avdelning så fort överläkaren försvinner till sin mottagning så fick jag ingen bredvidgång alls utan förväntades bara jobba som om jag aldrig gjort något annat.

Den första veckan var jättetung, jag var trött och sliten efter min pyelonefrit och sepsis, och stressfaktorn och pressen enorm när jag insåg vad mycket jag förväntades göra - för på min avdelning är det underläkaren som skriver ut patienterna på eftermiddagen (inkl har utskrivningssamtal, skickar remisser, fixar återbesök, skickar recept, ordinerar waran, sjukskriver, ringer konsultsamtal om något är avvikande osv osv) och det är i snitt 4-5 patienter per dag som ska skrivas ut. Varje utskrivning tar mig drygt en timme inkl epikriser och utskrivningsinfo, vilket gör att jag kämpat mot klockan varje dag sedan jag började och har jobbat över varje dag...

Och självklart råkade jag på en dunderförkylning ovanpå det. Antar mitt immunförsvar är nedsatt sedan sist och att stressen inte gjorde det bättre, och att det är därför jag blev fullkomligt knockad av ett litet sommarvirus, men jag har inte kunnat gå till jobbet på tre dagar.. Suck. Så himla frustrerad över att vara sjuk, över 2 månader sedan jag kände mig riktigt "frisk", och sedan jag kunde träna...

Nåväl. Nu är det ny vecka på gång, och jag hoppas kunna ta i med nya tag. Nu kan jag lite mer och jag känner mig lite starkare, en av mina närmaste vänner sade häromdagen att jag äntligen började likna mig själv igen, att man sett på mig att jag varit väldigt sjuk men att jag verkar ha fått in lite liv i kroppen igen, och det är väldigt skönt (fick väldigt mycket kommentarer om hur sjuk jag såg ut när jag kom hem från Cambridge).

Så. Ny vecka. Nya tag. Förhoppningsvis ingen mer förkylning. Börja träna så smått. Bli frisk!

Pyelonefriten som blev en urosepsis med över 42 graders feber...

Nu har jag kommit hem igen från min placering för mitt exjobb i Cambridge (UK). Jag har fått tag i all min data, och börjat analysera resultaten, men hann tyvärr inte bli klar med analysen som planerat innan jag åkte. Istället för att mina sista två veckor i Cambridge blev sådär alldeles underbara som jag tänkt, med öl- och musikfestival, umgås med nya vänner och besök av syrran, samtidigt som jag skulle jobba vidare med exjobbet och fira med middag med mina handledare... ja så blev det två riktigt jobbiga veckor där en av dagarna var en av de mest traumatiska i mitt liv! Det låter kanske löjligt, men en simpel urinvägsinfektion blev till slut en urosepsis där jag höll på att ryka med. Fortfarande skakad efter upplevelsen, det var det mest traumatiska jag varit med om. Och jag har ändå varit med om en ridolycka där jag krossade foten, och en bilolycka där flera blev allvarligt skadade. Jag vaknar fortfarande med ångest och undrar om jag har feber... även om jag förstår att faran är över nu!

Så vad hände?

Jag fick en urinvägsinfektion på söndagen som jag nonchalerade med att dricka massa tranbärsjuice. Detta ledde till att jag fick feber och ont i ryggen (=höger njure), gick till England motsvarighet till vårdcentralen. Då var jag i så dåligt skick att jag borde ha åkt till sjukhuset istället, men de gav mig antibiotika som jag stoppade i mig, först hemma insåg jag att jag hade fått "fel" antibiotika - alldeles för svag mot bara urinvägsinfektion utan feber, och med 20 % resistens!! (trimetoprim)

Då blev jag lite rädd, men drog mig så från att ta en taxi till sjukhuset och sitta långa timmar på akuten... Sen blev jag akut dålig. Febern, frossan, svettningarna, skakningarna, illamåendet, allt blev bara värre och värre. Jag satt med min pojkvän på skype och blev till slut nästan icke-kontaktbar,  jag hackade tänder så jag knappt kunde få fram ett ord. Jag ringde efter ambulans två gånger utan resultat, min pojkvän ringde ambulans från Sverige via London. Till slut fick jag tag i en av mina housemates som ringde ambulans och kom hem så fort han kunde från puben.

Batteriet tog slut på datorn och min pojkvän försvann. Jag försökte ställa mig upp men föll ihop på golvet, kröp upp i soffan igen, jag kräktes och frös så att jag skakade samtidigt som det brann i kroppen av febern, det gjorde så ont överaltt så det kändes som att mina inre organ höll på att sprängas .

Efter vad som kändes som en evighet (eg 20 min) kom min housemate Paul och ambulansmannen in genom dörren. Efter att ha ställt en massa dumma frågor som jag knappt förstod eftersom jag var så förvirrad av febern vid det laget så mätte han min temperatur, som var 42,5 grader, och då fick han till slut eld i baken och skyndade för att få iväg mig (över 42 grader är en letal feber som oftast innebär att man förlorar medvetandet och får hjärnskador) ut till ambulansen, som visade sig vara en bil där jag fick sitta i framsätet.

Resan till sjukhuset var de värsta 20 minuterna i mitt liv. Jag höll hela tiden på att kräkas, men jag kände att om jag tillät mig det skulle jag förlora kontrollen över kroppen, och då skulle det vara ute med mig. Hade jag förlorat medvetandet där i framsätet hade ingen kunnat hålla fri luftväg på mig. Så jag svalde ner varje kräkreflex som kom, gång på gång, spände hela kroppen för att hålla mig vaken, och fokuserade på mig yoga-andning. När man har så hög feber börjar man automatiskt hyperventilera och det är väldigt svårt att motstå, så jag fick använda allt mitt fokus till att andas långsamt, långsamt, genom näsan, och jag är SÅ tacksam för yogan annars tror jag inte att jag hade klarat det. 

Trots detta, typ halvvägs, började jag känna att jag tappade greppet. Jag kunde inte längre känna mina fötter eller mina ben, kunde inte kontrollera nedre delen av kroppen och kände hur uretrasfinktern släppte och min blåsa tömde sig. Jag kunde inte längre känna mina händer. Min syn blev mer och mer dimmig och allting blev suddigt. Kräkreflexen blev allt svårare att hålla i schack och jag kände att jag började glida bort. Och jag tänkte "nu dör jag". 

Jag kommer aldrig glömma det, bilen i natten, ljusen från mötande bilars framlyktor, min kamp med att andas och känslan av att jag höll på att dö. Det kändes som att jag blödde ur alla kroppsöppningar, tydligen hade jag frustat "I'm bleeding!" och "I'm dying!" mitt under bilfärden, annars var jag mest tyst för att kunna hålla andningen. Men med tanken att "nu dör jag" så fick jag min pojkväns ansikte framför mig, och jag tänkte att nej nej, vad ledsen han kommer bli (han var redan helt förstörd över att jag var sjuk och det han såg på skype innan batteriet dog ut).. och då började jag få panik... Ju starkare paniken blev, desto svårare var det att hålla fokus på andningen, men jag visste att tappade jag den skulle jag svimma - så jag kämpade vidare och i varje andetag täntke jag inombords "jag vill inte dö. Kämpa!"

Till slut kom vi till sjukhuset och de fick ner min temperatur, och allting lade sig, även om mitt blodtryck var väldigt lågt (75/40) och min puls hög (140) och febern inte gick ner under 41 grader. CRP 270 (snabbsänka, väldigt hög). Jag minns inte mycket från det följande dygnet förutom att jag var väldigt förvirrad och långsam, förstod inte vad folk sade och mindes inte mitt födelsedatum osv.

Dagen efter på sjukhuset såg allt ut att gå bra. Febern gick ner till 38, man började prata om orala tabletter istället för iv antibiotika (amoxicillin-klavulansyra) och hemgång om ett par dagar - men dagen efter började febern stiga igen vid ett flertal tillfällen och peakade 41 grader igen på natten. Då hade jag redan fått magsår av diklofenak (stark NSAID) samt leverpåverkan av all paracetamol (Alvedon), så de kunde inte ge mig något febernedsättande, och ingen läkare fannspå avdelingen så jag fick hålla till godo med min höga feber och sjuksyrran försökte få ner den med hjälp av öppet fönster, fläkt och våta handdukar... Dagen efter de bytte man till "det tunga artilleriet" dvs starkare antibiotika (Tazocin), och sen därefter så cirklade febern sig sakta men säkert neråt. Jag blev återinsatt på den andra antibiotikan (amoxicillin-klavsyra), jag fick så småningom tabletter och blev utskriven efter en vecka på sjukhus. 

Jag mådde fortfarande skit när jag blev utskriven, och var nervös att tabletterna inte skulle fungera (som förra gången) men det var skönt att få komma hem.

Jag har dock lärt mig massor av denna upplevelsen! Jag har lärt mig hur det känns att vara patient. Jag har lärt mig att även jag, trots att jag har vad jag brukar kalla "kick ass immunförsvar", måste söka rätt läkarvård i tid. Jag har lärt mig att man måste ta tecken på pyelonefrit på allvar! Jag har lärt mig att diklofenak är ett rävgift som är skadligt för såväl njure som magsäck (det visste jag sedan innan, men trodde inte det skulle gå så snabbt). Jag har lärt mig att trots man har rätt antibiotika kan man behöva slå till med ngt starkare för att få bukt med infektionen om den är så spridd som min var.

Jag har lärt mig en hel del om vårdpersonal - att vissa inte tvättar händerna eller använder handskar när de ger injektioner/infusioner (!) och att många stirrar sig blinda på syresaturation och inte räknar andningsfrekvens (man upprätthåller ju saturationen genom att öka andningsfrekvensen!). Men också att inte sätta in syrgas med en gång utan kanske försöka få personen att sitta upp/stå upp/ta djupare andetag (jag fick en saturation på 92 % som blev bra bara jag fick sitta upp en stund, men de ville genast ge mig syrgas). Jag har lärt mig att verkligen läsa på min patienter och lära känna dem, samt känna på dem och känna igen tecken på förbättring och försämring. Att försöka se ett helhetsperspektiv på människan och kroppen - hade jag inte uppmärksammat läkarna på smärtan i magen hade de inte satt in iv omeprazol och bestämt sagt jag inte fick ta mer diklofenak, hade jag inte sagt till hade nattläkaren gett mig ännu mer diklofenak på natten när jag hade feber.. och försöka uppmana patienterna att röra på sig för att få igång aptiten och känna sig friskare, jag mådde faktiskt genast bättre bara jag fick komma hem och gå runt lite hemma. Jag har också lärt mig att kroppen och proverna inte alltid är överens. En dag på sjukhuset hade jag kassa blodprover, men jag mådde ganska bra och var piggare än på länge. Dagen efter var mina blodprover mycket bättre, men jag mådde kroppsligt mycket mycket sämre med andfåddhet, trötthet, matthet och sjukdomskänsla.

Det jag främst har lärt mig är att respektera feber. Jag har aldrig varit i kontakt med så hög feber hos vuxna, barn kan få väldigt hög feber men vuxna ska inte ha så hög feber. De flesta bakterier dör innan man får en så hög temperatur, men antar att mina bakterier var extra infektiösa och antagligen producerade sk supertoxiner som driver upp febern ännu mer... Men jag har aldrig tidigt funderat så mycket på vad en så hög feber kan innebära, det enda jag tänkt med feber är att det är kroppens sätt att bekämpa infektioner men att det gör ont och att det är väldigt jobbigt...

Men nu har jag lärt mig att vid en feber över 41 grader hos vuxna så finns risk för hyperventilering, hallucinationer och medvetslöshet. När febern kommer upp till 42 grader finns stora risker för hjärnskador till ex småblödningar i hjärnan, och 42,5 grader som jag hade är ett livshotande tillstånd där få överlever flera timmar med den temperaturen. Vid 43 graders feber dör celler i kroppen, och kroppen klarar bara en mycket kort tid med så hög feber. 

Själv hade jag sådan himla tur, jag har klarat mig tror jag utan större men. Jag var lite rädd för att jag fått ngn form av mindre hjärnblödning för under första veckan hade jag konstant huvudvärk oavsett kroppstemperatur som förvärrades av rörelse, att ställa mig upp eller gå på toaletten vilket skulle kunna betyda lite högre tryck. Samtidigt så kräktes jag inte på sjukhuset och det var inte värre om morgnarna, och jag hade inga fokala symptom, så jag blev inte utredd. Och efter ung en vecka gav huvudvärken med sig, och nu har jag knappt huvudvärk längre vilket känns skönt. Jag är dock väldigt väldigt trött och sliten, men det handlar nog snarare om infektionen i sig.

Sådär. Det var den värsta dagen och en av de tuffaste veckorna i mitt liv, där varje natt var en plåga med ångest, frossa och feber. Nu är det bara att försöka vila samtidigt som jag ska försöka komma igång igen och börja tänka på mitt exjobb. Det känns väldigt väldigt tungt just nu att börja jobba med det igen, men måste ju analysera och skriva klart det, har nog ett par tre veckor kvar på det (minst)... samtidigt som jag måste börja plugga inför sommarjobbet, ska ju jobba på kardiologen i sommar och behöver fräscha upp mina kunskaper.

Men jag ska försöka ta en dag i taget, och inte pusha mig själv för hårt. Och andas. andas. andas.

"Breathe, you are alive!" (Thich Nhat Hahn)