op-vecka

Vakna en gång i timmen för att titta på klockan. Upp kl 05.45. Tryck i dig en kopp kaffe. Sleva i dig lite gröt. Snabbdusch följt av snabbgång till tåget. Tåg. Försening. Skynda till omklädning. Byt om. Ta på dig en obekväm mössa som skaver över öronen. Tvätta dig femhundraelva gånger med tvål och sprit. Glöm att munskyddet inte är sterilt och tvätta dig femhundraelva gånger igen. Stå handfallen i fem och en halv timme på en operationssal och stirra ner i ett sår, alternativ upp på en skärm. Hungrig. Törstig. Trött. Ställ frågor som besvaras i hälften av fallen (om du har tur). Håll i ett par hakar (då har du verkligen tur!). Klipp en tråd. Sy ett par stygn? Nej nu gapar du om för mycket. Ät en snabb lunch. Halsa ett par klunkar kaffe. Tvätta dig igen. Armarna ser ut som ömsande ormskinn. Stå handfallen i några timmar på en operationssal och stirra ner i ett sår. Om du har tur får du en pall med lite bättre uppsikt. Lite blod, lite tarm, lite bränn och lite stygn. Slut. Gå hem. Känn att ännu en dag gått fullkomligt förlorad...?

Jag tror inte jag behöver säga att jag inte ser någon framtid för mig som kirurg :)

 Lika kul som jag tyckte det var på kirurgakuten (längtar tillbaka), lika ointresserad är jag av bukoperationer. Idag var jag med på bröstop och det var i alla fall lite mer intressant (med betoning på lite), men ärligt talat tyckte jag det var roligare att hänga på anestesisidan och följa patientens vitalparametrar istället. Min inställning till allmän kirurgi och ortopedi är att det är jättebra och jättenyttigt att vara med på en viss typ av op åtminstone en gång. Idag fick jag assistera på första operationen på bröstop, och då tyckte jag ändå att det var rätt intressant och lärorikt. Men att sen sedan stå vid sidan av och se exakt samma operation göras en gång till men denna gång inte ens få assistera, då har jag väldigt svårt att uppehålla något slags intresse.

Men det är skönt, för väldigt många andra tycker att den här terminen är jättekul och de vill helst vara på op hela tiden. Deras dröm är att bli kirurger! Vilket är perfekt för då slipper jag :)

Sen ska vi aldrig säga aldrig, jag är ju intresserad av gynekologi och obstetrik och där opererar man ju också, så vi får se vart det hamnar i slutändan. Jag önskar verkligen att jag hade varit mer intresserad av att stå på op! Då hade den här terminen var lite mer givande. Även om jag ändå absolut tycker att termin åtta är en av de bättre terminerna hittills.

Nåväl, nog om mina framtidsplaner. Apropå bröstkirurgi så är det verkligen en hemsk sjuka, den där bröstcancern. Ja det är ju inte bara en sort, utan det finns flera typer med olika svårighetsgrad osv. Men det som är lurigt är att man redan som ung tjej kan få bröstcancer, annars är ju cancern en plåga på äldre dar. Så får man en knuta i bröstet, även om man exempelvis är gravid eller ammar, så bör man gå och få den undersökt och diagnosticerad. Det kan vara en helt ofarlig benign tumör eller en liten abscess, men det finns alltid en risk att det är en cancer och då gäller det att få diagnos och behandling så snart som möjligt så den inte hunnit sprida sig.

Som tur är finns idag väldigt god behandling, allt från kirurgi till strålning till cytostatika till speciella läkemedel som specifikt angriper tumören såsom monoklonala antikroppar. Ofta kombinerar man flera behandlingar. Och som tur var så är prognosen ofta god, men ju tidigare desto bättre! Därför blir man verkligen förskröckt när man ser bilder på kvinnor som kommer in alldeles alldeles för sent, med en stor fet knuta på bröstet som drar in mamillen (bröstvårtan) och blöder, och man tänker "varför sökte du inte hjälp tidigare"?? Denial denial, I guess...

Det som är så fantastiskt är att man idag alltmer kan göra en partiell mastektomi, dvs man tar bara bort den delen av bröstet där själva cancern sitter. På det sättet mister inte kvinnan hela sitt bröst, vilket för många är en stor lättnad. Skulle man nu trots allt ta bort hela bröstet så finns det goda chanser att det ändå kan bli jättefint genom att strax därefter lägga in ett implantat och ev även operera det andra bröstet så att man får en fin symmetri. För det finns ju trots allt ett liv efter cancern! Även om fåfängan kanske naturligt tar ett par steg tillbaka när det är livet som står på spel. Men så småningom kommer nog önskan tillbaka om att känna sig som en "hel" kvinna och behovet av att känna sig attraktiv och tycka om sin egen kropp.

Sen blir brösten vanligen mindre ändå efter operationen, men å andra sidan är det kanske inte alltid något negativt :)

Kirurgakuten

Den här veckan (vecka och vecka, det blev tre dagar) hade jag kirurgakuten som min placering, och igår gick jag kvällsjour. Det har verkligen varit kul och lärorikt! Det som är skönt när man är där är att då är man verkligen bara där - du behöver inte klämma in att hinna plugga, då behöver inte klämma in några föreläsningar och stressa från det ena till det andra, utan du är där. På plats. I åtta timmar.

Som sagt så har jag börjat känna mig himla stressad över studierna nu igen, jag får bara inte tiden att räcka till... Att man dessutom sover dåligt dessutom hjälper inte.Försöker att slappna av och andas, säga till mig själv att ta det som det kommer, inte stressa upp mig - men känslan av att aldrig hinna läsa ordentligt i böckerna och att aldrig plugga tillräckligt jagar mig. Det enda som hjälper är om jag bara säger till mig själv "Okej, gå bara på dina placeringar, var på sjukhuset när du är schemalagd, och sen kan du ta tentan efter sommaren. Du måste inte läsa allting nu, du kan i lugn och ro läsa det i sommar när du är ledig." Då känns det lite bättre, en stund, innan den där gnagande känslan i magen sätter igång igen "men jag måste ju klara den här tentan, och tänk vad jobbigt att ha en omtenta som hänger över en hela sommaren".

Saken är den att jag aldrig har kuggat en tenta, och trots att jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle klara min T7-tenta efter en privat väldigt turbulent höst och i skolan mycket pressad hösttermin så klarade jag ju den tentan med marginal. Vilket såklart inte betyder att jag kommer klara denna tentan för jag måste ju fortfarande plugga (vilket jag nu inte känner att jag hinner alls), men jag kan glömma att få någon som helst sympati från min omgivning. "Det där säger du varje gång, och sen går det alltid lika bra" säger de. Ja, jo. Men det hjälper inte mig nu.

Allra helst skulle jag bara vilja vara på sjukhuset och lära mig som den lärling man är på ex akuten där jag varit nu. Då känner jag att jag verkligen lär mig att bli läkare! Det som de tar upp på tentan känns sällan lika essentiellt som just erfarenheten att "arbeta" som läkare - då lär jag mig massor utifrån varje patient jag får. Som nu, efter de här dagarna känner jag att jag har bra koll på utredningen och handläggningen av appendicit, navelbråck, pyelonefrit, njursten, och gallsten eftersom att jag haft patienter med dessa tillstånd, och jag då har läst på allt vad jag kunnat om patientens sjukhistoria samt i min lärobok om tillståndet. Men inte nog med det, för visst är böcker bra men att få diskutera tillstånden och diffdiagnoser med sin handledare ger minst lika mycket! Särskilt om man har bra handledare som jag haft de senaste dagarna.

Över lag måste jag säga att jag känner mig väldigt väl behandlad som kandidat den här terminen. Inget "ställ dig där i hörnet och titta på" eller ännu värre "sätt dig här och lyssna när jag dikterar", utan jag har blivit behandlad som en yngre kollega där jag fått ta egna patienter och göra egna bedömningar. Jag har också varit varmt välkommen att vara med som observatör när vi har fått in traumalarm, vilket har varit oerhört lärorikt. Det gäller verkligen att hålla huvudet kallt när larmet på akuten går och det kommer in en 14-årig flicka på bår som varit med om en trafikolycka och nu ligger medvetslös med ofri luftväg.

På kirurgakuten har jag nu tagit mig an en patient i taget, fördjupat mig i patientens journal och labprover, och sedan gått in till patienten. Jag presenterar mig alltid som läkarstudent, att jag kommer att göra en första bedömning och att jag sedan kommer diskutera med min handledare innan vi ställer diagnos och ev går vidare med behandling. Därefter ber jag patienten berätta om varför han/hon kommit till akuten just idag, och därefter ställer jag följdfrågor för att få en tydlig bild av vad som hänt och vilka underliggande sjukdomar eller tillstånd som patienten eventuellt har. Sen undersöker jag det mest relevanta, men åtminstone lyssnar jag på hjärta och lungor innan jag undersöker buken och ev andra lokaler på kroppen. Därefter väger jag samman patientens symptom, mina fynd och labsvaren till en preliminär bedömning. Därefter meddelar jag patienten att jag kommer tillbaka (och då är det viktigt att faktiskt också alltid komma tillbaka!) och sedan letar jag upp min handledare. Innan dess läser jag eventuellt på tillståndet lite så jag har lite mer kött på benen. Jag drar kortfattat alltihop för min handledare, vi diskuterar, ev undersöker även min handledare patienten och sedan får jag ge det definitiva beskedet för kommande åtgärder till patienten. Om patienten läggs in gör jag inskrivningsanteckningen vilket också sparar tid för min handledare.

På det här sättet får jag axla läkarrollen, patienterna blir grundligt undersökta av båda student och handledare, och faktiskt så hjälper detta till att öka flödet av patienter på akuten. Igår kväll var det flera patienter som klagade på att det tog sådan lång tid, och jag förstår verkligen att det är jobbigt att vänta så länge men läkarna jobbar så snabbt de bara kan. Genom att man som student hjälper till går det i alla fall lite fortare, så det blir ju en vinst för alla. Sen kan man ju tycka att bemanningen på akuten kunde vara bättre ibland, häromdagen var det en stackars läkare som var helt själv på kirurgakuten med massa patienter väntande.

Det här blev visst ett väldigt långt inlägg, men summa summarum så trivs jag bra med att vara i hetluften med ärmarna uppkavlade och redo att möta nya patienter, hellre än att försöka förstå vad jag förväntas kunna till en tenta och försöka trycka in egennamn på oändligt många frakturer och operationsmetoder.

Nu sova, imorgon urologi och till helgen: efterlängtat yogaretreat! O boy o boy, vad jag behöver det sistnämnda just nu.

kortis...

En riktig kortis, eftersom att jag är så trött att jag tror jag kommer falla huvudstupa ned i sängen och somna bums om ett par minuter, idag har jag hämtat min nya fina cykel (svarta faran :) och cyklat hem från Malmö, lyckades cykla vilse på vägen (haha det har jag fått höra nu efteråt, men det är faktiskt inte så lätt att hitta när man cyklar på små landsvägar!) kom försent till yogakursen (sista gången!) och nu efter fyra timmar av yogasnack och övningar är jag heeeelt slut.

Men detta innebär alltså att jag snart ska tenteras och snart alltså är helt färdig som yogainstruktör! Känns kul, efter två terminers ömsom slit ömsom pure pleasure så är jag äntligen färdig. Jag har ju som sagt haft egna klasser där jag guidat vänner och det har verkligen gett otroligt mycket. Känns verkligen bra att få förmedla yogans filosofi, bjuda in dem till yogans värld som för mig varit så viktig och givande, och att samtidigt få skämma bort dem lite med långa avslappningsövningar.

Nu till helgen ska jag åka på ett yogaretreat, det ska bli så himla skönt att få koppla bort omvärlden ett tag och bara fokusera inåt. Jag känner mig lite stressad nu över läkarutbildningen, återigen börjar det närma sig tenta, återigen undrar jag vad jag egentligen skulle ha lärt mig den här terminen, återigen tvekar jag på mina kunskaper. Återigen önskar jag att man kunde få mer tid. MER TID! Tiden går så fort och jag hinner bara inte med. Men men som sagt, nu till helgen blir det fullkomlig avslappning och avsaknad av tid och rum, och förhoppningsvis så känns det lite bättre efter helgens andningspaus.

Eat
Love
Yoga!

 

Calici

Hua mig. Idag möttes vi av beskedet att det var calici på avdelningen. Alltså vinterkräksjukan. En av mina fellow läkarstudenter hade fått gå hem på morgonen, alla patienterna på vår avdelning hade haft det, ja låt oss säga man blev inte jättelockad av att stanna kvar.

Men så är det i vården, man får bita i det sura äpplet, vidta alla möjliga åtgärder som finns för att försöka förhindra smittspridning och själv slippa bli smittad... Men det är så himla svårt med calici, det sprider sig otroligt lätt och delar patienterna rum som de gör på vår avdelning så får de andra patienterna det som ett brev på posten.

Som tur är blir det ingen långvarig sjuka - upp till två dygn efter att man exponerats kan man bli sjuk, sedan ligger man och kräks och har diarréer om vartannat i ett par dagar, och sedan kan man fortfarande smitta andra i ytterligare två dygn. Men jag som precis blivit frisk från min långdragna förkylning (igår tränade jag ett step fortsättningspass och två timmar yoga bara för att fira ;) kände bara åh nej, jag vill inte!

Som tur är så hade ett av rummen idag friats från smitta, och då jag inte hade något att göra inne på det smittade rummet så slapp jag utsätta mig för det idag åtminstone. Imorgon blir jag så illa tvungen, men med munskydd och skyddsförkläde så kommer jag nog kunna känna mig trygg, peppar peppar.

Det är det med att jobba i vården, man jobbar med sjuka människor. Och det finns en risk att man smittas! Men sen får man inte glömma hur otroligt viktigt det är för de här patienterna att det finns personal som vårdar och tar hand om dem, många av dem är redan så skruttiga och en omgång vinterkräksjuka är det sista de behöver. Vi som är unga och friska klarar i regel ett par dagar utan mat och minimalt med dryck men en gammal multisjuk patient har mycket mindre reservkapacitet och kan bli väldigt dålig. Som tur är så är hjälpen nära till hands när man befinner sig på sjukhus och vi kan snabbt ersätta vätske- och elektrolytförlusterna.

Nu är det bums i säng, upp kl 05.00 imorgon bitti igen, fingers crossed!

blivande racercyklist?

I snart två års tid har jag varit på jakt efter en cykel. En smidig hoj som jag kan använda överallt, som jag kan åka på cykelsemestrar på och som jag skulle kunna cykla till skolan/jobbet på om jag en dag skulle vakna upp till fantastiskt fint väder och jag kände för att ta mig en tur. Samtidigt får den inte vara för högteknisk med en massa specialgrejer här och där som jag aldrig kommer att använda mig av eller ens förstå mig på. Och så vill jag att den ska hålla i evigheter, aldrig rosta, sällan servas och inte gå sönder stup i kvarten. Jag vill att den ska vara trygg och stabil, men samtidigt lätt och snabb. Och så då den lilla lilla detaljen - den får inte kosta mer än 4000 kr (vilket redan överskrider min studentbudget).

"Omöjligt!" har jag fått höra. "Tyvärr, en sådan cykel kostar minst 8000 -10 000 kr". Gång på gång på gång har man sagt till mig "satsa nu på kvalitet, betala lite mer och så har du en bra cykel sen". Lätt att säga när det inte är den personen som ska betala... För ärligt talat, jag kommer inte att slita ut cykeln med pendling 6 mil om dagen om jag känner mig själv rätt, jag är alldeles för bekväm och fåfäng för att ge mig ut i rusk och regn varje dag. Och cykelsemestrar kan man inte göra mer än ett par veckor under sommarhalvåret. Så nej, jag varken kan eller vill lägga ut 8000-10 000 kr för en cykel.

Men i dagarna så åkte jag ut till en ny sportbutik i Malmö, USPORTS, och jag fick en helt fantastisk service. De hjälpte mig att hitta olika alternativ, och slutligen blev jag presenterad för min nya cykel: Svarta Faran. (Nej nej, inte min gamla svarta faran som jag for fram på gymnasiet utan en helt ny sådan ;)

Eftersom att jag just gått med i deras medlemsklubb så hade jag en kupong med 20 % rabatt på valfri vara, och den här cykeln var redan väldigt prisvärd, så helt plötsligt är jag nu stolt ägare till en modell 2012 Giant Escape Rx3 ! Jag är lite nervös för premiärrundan för den är helt livsfarlig, en riktig racercykel (tycker jag, vissa skulle nog inte hålla med mig) med pinnsmala däck, hydrauliska skivbromsar och 27 växlar, men när vi väl lärt känna varandra så kommer vi säkert bli helt oseparabla  :)

Just too cocky for her own good.

Jag har känt mig lite krasslig den senaste veckan och tyckt lite allmänt synd om mig själv fast jag egentligen inte varit riktigt sjuk, knappt haft någon feber eller snuva utan mest haft väldigt ont i kroppen och känt mig svag. Nu när det väl blev påskledigt tröttnade jag på det hela och tänkte "Nej nu får det vara nog, nu ska jag vara frisk!". Just det, som att man kan bestämma sådant själv. Men jag tänkte att om jag knaprar lite alvedon och låtsas som att jag är frisk och pigg som en nötkärna, så kanske jag blir det också?

Cocky som jag var så ignorerade jag totalt mina ömmande muskler och satte på mig träningskläderna och gick för att träna. Att jag dagen innan hade blivit genomsvettig och andfådd av ett halvt yogapass tänkte jag inte på när jag valde att träna ett Step-pass, som ju är högintensivt i 40 minuter innan styrka och stretch... Erhm ja. Det gick inte så bra - efter uppvärmningen var jag helt slut och flåsade som om jag hade sprungit en mil och trots att jag var helt genomsvettig när jag kände på min panna så var den plaskblöt men iskall.

Tog jag mig då samman, lyssnade på min kropp och avbröt passet? Åh nej. Envis och dum så fortsatte jag hela passet igenom! Så kanske inte så konstigt att jag nu ett par timmar senare sitter inbakad i filtar med frossa och fullkomlig myalgi i hela kroppen och häller i mig koppar med te med honung och inser mitt misstag.

Men men. Jag slapp i alla fall ligga efter mitt "100 konditonspass på ett år"-löfte, alltid något. Nu blir det soffläge och film resten av kvällen!

Imorgon tänkte jag titta lite på cyklar om jag hinner innan påsklunchen, vill köpa en hybridcykel som jag skulle kunna använda till cykelsemestern i sommar. Tips till fina cykelvägar, sevärdheter och sovställen mellan Linköping och Göteborg tas tacksamt emot!

Glad Påsk!

Så var det äntligen påskhelg. Långledigt fredag till och med måndag - och jag har dessutom inget schemalagt på tisdag så jag får fem sköna dagar till att bara ta det lugnt och njuta av livet... eller mja. i påsk ska det pluggas. Ortopedi och anestesi står det på menyn! Tyvärr... Men idag långfredag ska jag verkligen bara ta det lugnt, har dessutom gått och blivit sjuk så jag orkar typ ingenting. Det var verkligen tungt att gå till avdelningen de senaste två dagarna när jag helst bara hade velat dra ett täcke över huvudet och tycka synd om mig själv...!

Samtidigt måste jag säga att igår var den mest givande dagen på KUA, det var som att allting hade fallit på plats - vi hade alla hittat våra olika roller och uppgifter, och allt löpte på så himla mycket smidigare än första passet. Nu tyckte jag till och med att det var kul trots att jag kände mig krasslig! Alla "kollegorna" är hjälpsamma och duktiga, och alla vill att patienterna ska ha det så bra som möjligt - vilket leder till att patienterna tydligen inte vill komma hem. Vi har ett par patienter som i princip är färdigbehandlade medicinskt men de verkar motsätta sig väldigt att komma ifrån avdelningen?! Måste väl vara ett gott betyg till oss ;)

Jag känner fortfarande att jobba som läkare på en medicinavdelning kanske inte är det mest upphetsande jag varit med om, men det är väldigt nyttigt och bra att ha som erfarenhet innan man går vidare i arbetslivet - man tvingas tänka till om njurar, lever, hjärta, lungor - hur de är sammankopplade och hur deras mediciner verkar och samverkar. En hel del hjärngympa med andra ord! Och väldigt välbehövlig repetition för en trött och glömsk läkarstudents hjärna.

Nåväl, nu är det dags för oss att unna oss lite långfredagslyx - middag ute och bio.

Glad Påsk!

KUA

Den här veckan är jag på KUA - Kandidatledd Undervisnings Avdelning. Det innebär att vi läkarstudenter är patienternas "läkare" på avdelningen, medan sjuksköterskestudenterna är sjuksköterskorna. Dessutom har vi en sjukgymnaststudent och en arbetsterapeutstudent i vårt team. Alla har vi handledare, men det är bara sjuksköterskehandledare där på kvällar och helger. Vi studenter ska ta så mycket ansvar vi kan och försöka anamma våra respektive roller så mycket som möjligt, men när det kommer till kritan har vi inget medicinskt ansvar utan det har våra handledare. Därför kan patienter som kommer till KUA känna sig trygga med att de kommer få en god vård med minst lika väl omhändertagande som på vilken annan avdelning som helst på sjukhuset.

Jag har lite blandade känslor inför den här placeringen. Jag tycker att det är väldigt bra att vi får prova på att vara läkare på riktigt, att få fatta beslut och ha egna patienter. Jag tycker också det är bra att vi får lära oss att kommunicera med de andra i teamet, och att vi lär oss vem som gör vad. Samtidigt tycker jag att det är jobbigt att inte alltid ha en läkarhandledare där - det innebär att på kvällar och helger blir mina åsikter och mina beslut oväsentliga, för jag har inget medicinskt ansvar och ingen läkare som kan stå bakom mina beslut. På det sättet känns det rätt onödigt att över huvud taget vara där på kväll/helg, förutom att man kan träffa patienterna och läsa på ordentligt inför morgondagens rond.

Något annat som blir väldigt förvirrande i mitt huvud är att vi inte har några undersköterskor på KUA. Det finns alltså ingen som har ansvar för den basala omvårdnaden såsom morgon- och kvällstoilette, WC - och duschhjälp, mat och ompyssling - utan det ska vi studenter dela på rakt av. Det innebär att jag i ena stunden ska leva mig in i rollen som läkare och auskultera patientens hjärta och lungor, och i nästa stund ska jag följa patienten på toaletten. Dessutom blir det ett flertal uppgifter som sjuksköterskorna i regel gör men som de inte hinner, som jag istället får göra. Jag menar inte att  jag inte kan tänka mig att göra dessa uppgifter, men det gör det inte lättare för mig att förstå och känna på hur det är att vara läkare - istället så får jag känna på hur det är att vara undersköterska, sjuksköterska och läkare allt på en och samma gång och vara tvungen att ha en övergripande koll på allt - det är för mig väldigt stressande och jag känner att jag inte hinner med det jag behöver i min roll som läkare.

Så summa summarum, jag tycker de begår ett stort misstag i att inte ha undersköterskor på KUA, vilket de motiverar med att vi ska komma nära patienterna och lära oss den basala omvårdnaden. Ett argument som snabbt faller pladask med tanke på att de flesta av oss, såväl sjuksköterskor som läkare, har jobbat som undersköterskor på somrarna. Själv har jag jobbat varje sommar i 4 år i vården som personlig assistent/undersköterska och känner inte att jag behöver lära mig det arbetet ytterligare, och jag har verkligen respekt för undersköterskornas kontakt med patienterna - det är inget jag behöver lära mig. Nu blir det istället bara förvirrande, ingen vet vem som gör vad, och ingen hinner helt med sina uppgifter. Allt går säkerligen bra ur patienternas synpunkt, men för mig blir det en väldigt stressande miljö.

Sen kommer ju såklart mina gamla osaliga andar fram - jag måste göra mina uppgifter perfekt, jag får inte missa någonting, jag vill inte göra mig ovän med någon, och jag ska fatta exakt rätt beslut och ha hundra procent koll. Vilket gör att jag kommer helt slutpumpad. Att tjänstgöringen dessutom är 13.30-22.00 där man är hemma kl 23 och sen går upp kl 05 för att vara i tid ombytt och klar igen 06.45 gör det inte lättare, fyra-fem timmars sömn räcker inte för att jag ska kunna ladda batterierna igen.

Min handledare sade åtminstone till mig att jag inte får glömma att jag inte har det yttersta medicinska ansvaret och att det är jättebra att jag verkligen är påläst och kan mina patienter som ett rinnande vatten, men jag ska inte känna oro över mina beslut för det är hennes ansvar. Jag får försöka tänka på det när jag börjar känna mig stressad över att jag inte hunnit läsa på tillräckligt eller att jag inte riktigt minns allt det där jag lärde mig på termin 6 - medicinkursen var så oerhört omfattande och det är svårt att komma ihåg detaljer.

Nåväl. Ikväll är det på't igen! Hoppas att det känns lite roligare idag...