Jag vet jag vet jag vet, klockan är alldeles för mycket och jag borde redan ligga till sängs, snarkandes, vid det här laget (går hemifrån 06.30 varje morgon), men det är så svårt när man kommer hem så sent (tidigast 18.30) och ska hinna göra allt o varva ner och gå och lägga sig i tid...
Ikväll har jag dessutom hållit yogapass igen. Det var det tredje passet för terminen, och även om kroppen känns väldigt svag och darrig, och jag blir andfådd av de enklaste övningar som jag tidigare seglat mig igenom, så känns det underbart att vara igång igen. Att jobba som yogainstruktör är ett av de absolut mest givande momenten i min vardag. Man får så otroligt mycket tillbaka från deltagarna, genom leenden och ögonkontakt, och det kommer alltid fram ett par efter passen och ställer frågor och ger feedback. Jag har turen att ofta få positiv kritik, och jag blir alltid lika varm i hjärtat när jag hör att människor uppskattar det jag gör och att jag har hjälpt dem att hitta rätt i yogans värld.
Som instruktör blir det mycket givande och tagande, när jag står där på scenen är jag fullkomligt närvarande och ger alltid mitt allt, vänder ut och in på mig själv för att deltagarna ska få en så bra upplevelse som möjligt, och samtidigt för jag min belöning i deras blickar, och att se deras halvslutna ögon och leende läppar efter passet, när man lullar runt i ett slags "yoga-high". Det sker framför allt när man har en väldigt dynamisk, fysiskt ansträngande del av passet i början, där man jobbar upp mycket värme och flöde i kroppen, och sedan stillar ner med avslappnande och tänjande positioner där man sjunker djupare och djupare in i positionerna och fokuserar på andningen. Slutligen kommer det bästa av allt - sawasana - djupavslappningen där man guidas genom en kroppsmedvetenhet och avslappning, och sedan lämnas till musikens och hjärtats värld ett par minuter. Därefter väcker man försiktigt och långsamt kroppen, och landar till slut i sittande. Då ofta i just ett sådant "yoga-high". Visst är träning underbart!
Men dagens inläggs titel "Victory" syftar faktiskt inte till kvällens yogapass, utan det syftar till mitt jobb som underläkare. I morse satte jag mig ned med schemaläggaren och sade till henne att min situation inte var rimlig - att det var alldeles för mycket att göra för mig som ensam underläkare, särskilt med tanke på att det var mitt första vik och att jag varit sjuk. Dessutom har jag hört att i princip alla andra avdelningar är betdyligt lugnare än min och att det finns många underläkare och AT läkare som bara sitter och rullar tummarna och pillar navelludd , medan jag sliter som ett djur och jobbar över varje dag. Så jag föreslog att en av läkarassistenterna skulle komma och hjälpa till på min avdelning (15 patienter, massiv omsättning) istället för den avdelning hon för tillfället var på (en avdelning med fem patienter och låg omsättning)... och så blev det!
Så nu känns allting mycket lättare. Från och med imorgon har jag en trevlig läkarstudent som hjälper mig med att diktera epikriser och remisser, och jag har någon att bolla mina tankar med när överläkaren har mottagning och jag har ansvar för avdelningen. Kanske kommer jag nu äntligen få spendera lite mer tid med patienterna istället för att bara göra administrativt arbete? Jag hoppas det. Åtminstone borde det resultera i att slipper jobba över varje dag i alla fall :)
Sådär. Nu ska jag VERKLIGEN gå och lägga mig, alldeles för sent. Nattuggla som man är. ...
Ikväll har jag dessutom hållit yogapass igen. Det var det tredje passet för terminen, och även om kroppen känns väldigt svag och darrig, och jag blir andfådd av de enklaste övningar som jag tidigare seglat mig igenom, så känns det underbart att vara igång igen. Att jobba som yogainstruktör är ett av de absolut mest givande momenten i min vardag. Man får så otroligt mycket tillbaka från deltagarna, genom leenden och ögonkontakt, och det kommer alltid fram ett par efter passen och ställer frågor och ger feedback. Jag har turen att ofta få positiv kritik, och jag blir alltid lika varm i hjärtat när jag hör att människor uppskattar det jag gör och att jag har hjälpt dem att hitta rätt i yogans värld.
Som instruktör blir det mycket givande och tagande, när jag står där på scenen är jag fullkomligt närvarande och ger alltid mitt allt, vänder ut och in på mig själv för att deltagarna ska få en så bra upplevelse som möjligt, och samtidigt för jag min belöning i deras blickar, och att se deras halvslutna ögon och leende läppar efter passet, när man lullar runt i ett slags "yoga-high". Det sker framför allt när man har en väldigt dynamisk, fysiskt ansträngande del av passet i början, där man jobbar upp mycket värme och flöde i kroppen, och sedan stillar ner med avslappnande och tänjande positioner där man sjunker djupare och djupare in i positionerna och fokuserar på andningen. Slutligen kommer det bästa av allt - sawasana - djupavslappningen där man guidas genom en kroppsmedvetenhet och avslappning, och sedan lämnas till musikens och hjärtats värld ett par minuter. Därefter väcker man försiktigt och långsamt kroppen, och landar till slut i sittande. Då ofta i just ett sådant "yoga-high". Visst är träning underbart!
Men dagens inläggs titel "Victory" syftar faktiskt inte till kvällens yogapass, utan det syftar till mitt jobb som underläkare. I morse satte jag mig ned med schemaläggaren och sade till henne att min situation inte var rimlig - att det var alldeles för mycket att göra för mig som ensam underläkare, särskilt med tanke på att det var mitt första vik och att jag varit sjuk. Dessutom har jag hört att i princip alla andra avdelningar är betdyligt lugnare än min och att det finns många underläkare och AT läkare som bara sitter och rullar tummarna och pillar navelludd , medan jag sliter som ett djur och jobbar över varje dag. Så jag föreslog att en av läkarassistenterna skulle komma och hjälpa till på min avdelning (15 patienter, massiv omsättning) istället för den avdelning hon för tillfället var på (en avdelning med fem patienter och låg omsättning)... och så blev det!
Så nu känns allting mycket lättare. Från och med imorgon har jag en trevlig läkarstudent som hjälper mig med att diktera epikriser och remisser, och jag har någon att bolla mina tankar med när överläkaren har mottagning och jag har ansvar för avdelningen. Kanske kommer jag nu äntligen få spendera lite mer tid med patienterna istället för att bara göra administrativt arbete? Jag hoppas det. Åtminstone borde det resultera i att slipper jobba över varje dag i alla fall :)
Sådär. Nu ska jag VERKLIGEN gå och lägga mig, alldeles för sent. Nattuggla som man är. ...
