Konsten att vara snäll

Konsten att vara snäll. Så heter en bok av författaren men också läkaren och professorn Stefan Einhorn. Titeln är väldigt talande, den handlar helt enkelt om varför man över huvud taget ska bry sig om andra människor och på vilket sätt man är snäll utan att vara martyr... Många har svårt att skilja på vad som är vad - hur är man snäll utan att uppoffra sig själv? Är man ens snäll alls ifall man uppoffrar sig själv? För blir resultatet verkligen "snällt" då man först uppoffrar sig själv (det vill säga inte är snäll mot sig själv) och sedan har en förväntan att personen man uppoffrade sig för ska göra det samma för en själv? Ofta är det ju så att man förväntar sig bli bjuden tillbaka ifall man bjuder på middag, förväntar sig en gentjänst när man gör någon en tjänst och förväntar sig att bli tröstad ifall man själv har tröstat.

Men är detta verkligen snällhet? ... Ja inte är det ondska i alla fall. Men kanske blir det lite hyckleri när man påstår sig vara riktigt snäll mot någon, när man sedan lutar sig tillbaka förnöjt och väntar på dagen då det är pay back time... Så vad innebär det då att faktiskt vara snäll? Och varför ska man vara det om man ändå inte får något tillbaka av det?

Att vara snäll innebär att hjälpa någon utan att förvänta sig något tillbaka. Att genuint och uppriktigt vilja hjälpa någon, ge något eller bjuda på sig själv, utan en agenda av "nu ser hon hur snäll jag är, sen kommer hon vara snäll tillbaka" eller "nu uppoffrar jag mig för hans skull, det ska han uppskatta mig för senare". För när man är genuint snäll och ger något från sitt hjärta, då uppoffrar man inte heller sig själv. Motsatsen till martyrskap.

Detta är lättare sagt än gjort, för vi är ju relativt vana vid att resultatet faktiskt blir som beskrivet ovan - ifall man hjälper någon får man ofta hjälp tillbaka. Och så blir det en förväntan! Och många har vuxit upp i familjer där man får något i utbyte mot något annat, man förväntas ge en gentjänst när man fått hjälp, och där man fått mest uppskattning när man har gjort något "snällt".

Men varför ska man då vara genuint snäll, om man ändå inte får något för det? Man kan ju välja att tänka på det som karma om man vill, men det handlar helt enkelt om orsak och verkan. Ifall man är snäll mot sig själv och andra, då odlar man (och sprider!) välvilja och omtanke. Detta kommer på något sätt att påverka en i framtiden, både inombords och utifrån (orsak och verkan!). Själv kommer man känna mig nöjd med sig själv, att man är good enough. Och man har spridit snällhet bland sina medmänniskor, och på något sätt kommer det en dag att innebära att man kommer att möta snällhet tillbaka...

Vad gör en människa lycklig? När man känner sig som en "god" människa, där man finns för andra och är snäll mot både andra och mot sig själv, så tror jag man blir mycket lyckligare än ifall man hela tiden förväntar sig något tillbaka från alla människor runtomkring en, att de är skyldiga en något, när man har varit snäll mot dem och därmed ofta kommer bli besviken då folk inte gör som man vill... Och än värre ifall man ger upp att vara snäll över huvud taget och lever i ett slags enmansland där man ensam är stark och varken hjälper andra människor eller tar emot hjälp. Vi människor är inte enskilda öar, vi är från början flockdjur och vi behöver varandra. Vi behöver att andra speglar oss, och vi behöver känna gemenskap och närhet till andra för att livet ska kännas meningsfullt.

Men hur ska man då undgå att bli utnyttjad? En viss rädsla finns för att vara genuint snäll, då man kan bli utnyttjad och bedragen. Den nöten har jag själv svårt att knäcka, jag kan ofta känna mig rädd för att bli utnyttjad, men jag tror det återigen handlar om varför  man är snäll. Om man rent naturligt och välvilligt hjälper någon eller är snäll mot någon så kan man inte bli utnyttjad, för det är ens alldeles eget val att agera på det viset man gör. Utnyttjad blir man till ex när man gör något för att andra ska tycka om en, och man förväntar sig uppskattning från sin omgivning som sedan uteblir. Trots detta så finns det en oro för att bli utnyttjad ifall man är snäll, tänk så blir man tagen för given? Framför allt i relationer tror jag att den rädslan är vanlig. Men det handlar då även om att ha omdöme själv och omge sig med människor som man tycker om. Man kan inte välja alla sina medmänniskor, och gudarna ska veta att många människor som man instinktivt kanske inte tycker om är de som verkligen mest behöver att någon är snälla mot dem, men man kan välja sin innersta krets - sin partner och sina vänner. Jag har märkt att det är mycket lättare att vara genuint snäll ifall man omger sig med människor som är vänliga och omtänksamma :)

Slutligen vill jag bara säga att boken Konsten att vara snäll kan ge en liten tanke eller två till den som är intresserad av området. Själv ser jag fram emot att läsa Einhorns senaste bok Änglarnas svar (som inte alls behandlar samma tema, men ändå). Men det får bli när den har kommit ut på Pocket, för nu har jag inte råd med något annat sen jag har köpt terminens kurslitteratur... Jisses!

Nu är det dags att pallra sig ut, jag önskar jag kunde säga i solen men det är nog lite väl överdrivet... Vi får helt enkelt hoppas på lite sensommarvärme snart.

Kram på er!

Igår bröllop, idag gräsänka

Igår var vi på bröllop, åh det var så underbart! Så romantiskt, så vackert. Det var bara perfekt, brudparet, prästen, musiken, ja allt bara passade så fint ihop. Och sedan festen där det ena talet efter det andra fick folk att vrida sig av skratt i stolarna, god mat och dryck, och slutligen bröllopstårta och bröllopsvals. Det visades bilder från svensexan och brudparet fick leka en gissningslek med varandras skor (temat - vem av er är mest... minst... osv). Och såklart det vanliga stora nöjet på bröllop att så fort brudgummen lämnade bordet sprang alla herrar fram för att kyssa bruden, och såklart vice versa när bruden lämnade bordet! Ett charmigt inslag tycker jag :) Allt som allt så var bröllopet... breath taking... Och så väldigt vuxet!

Jag tror den största känslan av att "nu är vi faktiskt vuxna på riktigt" var när prästen i kyrkan sade till brudparet - Nu ingår ni i äktenskap med varandra. Bara den meningen, eller ja egentligen det ordet ÄKTENSKAP ruskade om mig rejält - herregud de är vuxna nu. Och det innebär ju att jag (som är jämngammal) också är vuxen nu... eller? Det är klart, jag har betraktat mig själv som vuxen sen jag var typ 18 år, men för varje år har jag tittat tillbaka och skrattat lite åt mig själv och min naivitet - Nej du Alexandra, riktigt vuxen var du inte än!

Men nu då, när det börjar vankas bröllop åt alla håll och kanter bland våra jämnåriga vänner... är jag vuxen nu? Jag antar det beror lite på var man är i livet, jag som är student och nu ska flytta in på en studentkorridor kanske inte kan klassas som lika vuxen som den vackra bruden igår - som inte bara är färdigpluggad och redan jobbat ett tag, hon har ju nu dessutom uppenbarligen ingått i ÄKTENSKAP med brudgummen och samtidigt väntar hon deras första barn tillsammans. Och de har börjat kolla på hus... Det kallar jag att samla vuxenpoäng! Och själv känner jag klockan ticka tick tock tick tock tick tock...

Hmm nåväl, var sak har sin tid som sagt. Nu har min bättre hälft åkt iväg på sin tvåmånaders resa till Thailand, och här blir jag kvar, gräsänkan.... Vilken tur att jag har en så fartfylld och spännande höst framför mig med flytt och fix, tjejresa till Barcelona och som vanligt studentlivets alla evenemang och fester. Det kommer nog bli bra... Men just idag ska jag få lov att tycka lite synd om mig själv, poppa lite popcorn och mysa med en lagom ruskig film - parce que je le vaux bien.

Att göra en Tiffany

Idag ska jag göra en Tiffany - det vill säga jag ska ta mig ut i Malmös galnaste vecka Malmöfestivalen och göra av med alldeles för mycket pengar på struntsaker och äta mig proppmät med alldeles för mycket skräpmat!

Detta är nog första året på väldigt länge som jag inte har sett en enda konsert under Malmöfestivalen, det är ju annars höjdpunkten, men jag har bara inte orkat. Inte orkat ta mig ut bland folkmassorna, trängas och stöka sig fram, få öl och spunnet socker och sådana där konstiga skumsprayer på mina kläder (som kidsen springer omkring med). Och ikväll är det ju The Arks sista spelning! (Nåväl, näst sista för de ska faktiskt spela på Mejeriet i Lund också i september). Men jag är tveksam om jag kommer att gå, för imorgon ska vi på bröllop, och dessutom är detta de sista dagarna innan min Erik åker till Thailand och jag blir gräsänka. Så dansa och gå på konsert kan jag göra hur mycket jag vill sen när han åkt (när katten är borta dansar råttorna på bordet?) men fram tills han åker tror jag nog jag prioriterar att ha myskväll hemma istället för att digga The Ark... Kanske ska kolla ifall det finns biljetter kvar till spelningen i Lund?

På måndag börjar plugget igen. Hjälp, hur kunde tiden gå så fort??!!

Jag har beställt lite böcker (money money money) och kände mig riktigt fånig när jag stod där lyckligt klappandes min sprillans nya bok i Infektionsmedicin (upplagan är från 2011!) och njöt av att hålla ett sådant praktexemplar i  min hand - och nu är den min bara min... haha ja visst är man kapitalist. Eller besitter åtminstone ett stort HA-begär.

Denna terminen jag ska börja nu är alltså termin sju, vilket innebär: Infektionsmedicin, Reumatologi, Hud, Ögon, Öron-Näsa-Hals, Neurologi... tror jag fick med allt där, vilket ju inte är så lite (!). Ibland önskar jag att läkarutbildningen var en termin längre (6 år istället för 5,5 år, det hade ju passat bättre med Bologna och internationell standard?) och istället tog det hela i lite makligare takt. Det är så himla mycket som ska in i huvudet på så kort tid! Och inte bara i huvudet för den delen, det praktiska ska ju sätta sig någorlunda i fingrarna också. Och öronen och ögonen för den delen. Det räcker inte bara med att vara en läslus för att bli en bra läkare... Det är tvärtom ett mycket praktiskt jobb där man måste observera, lyssna och känna sig fram till rätt diagnos, tillsammans med en bra anamnes som man ju bara kan få ifall man är någorlunda socialt kompetent dessutom.

Men men ni som är trötta på att läsa om mina förehavanden till vardags (så som det har blivit nu i sommar) kan alltså se fram emot att terminen sätter igång och jag börjar skriva om någorlunda vettiga saker igen :)

Jag har förstått att det är ca 50 pers som läser den här bloggen dagligen (!) och jag har svårt att se varför ibland (!), men det är verkligen trevligt och jag är glad att det är så många som är intresserade av att läsa om det jag har att säga (eller ja, skriva om man nu ska tala ... skriva... klarspråk). Det är dock inte lika många som kommenterar, vilket jag såklart förstår, men det är alltid lika trevligt när någon gör det även om man inte håller med mig. Som jag tidigare sagt så är det bara utvecklande när det blir en diskussion, det kan vara rätt kul att diskutera och argumentera, och tillsammans blir vi lite klokare! Jag är medveten om att jag har ganska mycket åsikter och det är alltid nyttigt att få någon annans syn på saker och ting. :)

Nu ska jag som sagt ut och göra en Tiffany,

Vi kanske ses där?

Pussåkram

Knasiga drömmar

Jag har ett väldigt rikt drömliv, och det känns som att jag drömmer den ene långfilmen efter den andra. Det är ganska underhållande, än så länge har jag bland annat hunnit med att vara med om en rapid decompression på ett flygplan där jag slungades ut genom en av dörrarna, flög ner i fritt fall mot marken, hamnade i en djungel där jag fick tag på en lian och därmed räddade mig från en säker ond bråd död. Och jag har hunnit med att vara en ninjakrigare, som kunde hoppa högt upp i luften i slow motion á la Jackie Chan och parera med mitt ninjasvärd.

I natt har jag återigen haft en knasig dröm, som inte riktigt släppte och därför är ganska färsk i minnet. Enjoy!


Jag var i tio-elva års åldern och var på ett slags läger i utkanten av en stad någonstans i USA. Lägret höll till på ett slags gammalt fort, där man kände hur oroliga andar vankade av och an i korridorerna om nätterna. Just en natt var stämningen på fortet extra tryckt, det var som att andarna var än mer oroliga än vanligt och det rasslade till lite här och var, och vinden slog i dörrar och fönster. Jag och mina två vänner, som var två flickor något yngre än mig, satt och läste om fortets historia och alla hemska händelser som skett där. Som den gången då det hade varit krig, och alla människor som hade blivit mördade i slottet hade rest sig och börjat gå runt - lite som zombies - trots att de hade varit utan huvuden, eller ben också för den delen. Det var lite läskigt, men vi tänkte oss att det bara var sagor och gick och lade oss för att sova.

Nästa morgon var det en tjock ridå av dimma som gjorde att man inte kunde se längre än ett par meter framför sig, och i luften hängde det en doft av fukt och gamla instängda rum. En helt vanlig dag på fortet med andra ord, och snart hade dimman lättat och vi åt frukost som (som vanligt) smakade lite unket, men så var det på fortet. Dagen fortskred som vanligt med diverse aktiviteter... När plötsligt hela fortet började röra på sig. Det kröp och ringlade i vartenda hörn och vrå, och alla vi barn fick kalla kårar utmed våra små beniga ryggrader - något höll på att hände, men vad? Plötsligt hörde vi barn som skrek, och vi tänkte "Är det de osaliga andarna?". Men snart insåg vi att skriken kom utifrån, och vi sprang ut för att se vad som stod på. Synen som väntade oss var helt otrolig. Uppe på himlen tornade ett enormt flygande.... berg? ... moln? .... eller kunde det vara... ett rymdskepp?

Vad det än var som hängde ovanför våra huvuden så skickade det ner en massa brinnande "stenar" mot marken, det vill säga enorma stenbumlingar stora som hus som detonerade så fort de träffade marken eller något annat hinder och resulterade i en stor explosion. Strax började bomberna hagla över oss, och vårt mäktiga fort hann slukas av eld efter ett par av vad-det-nu-var-som-flög-i-luftens missiler. Barnen skrek, det var full kalabalik och alla bara sprang runt runt, åt alla håll och kanter, i full panik liknande råttor som just blivit påkomna i skafferiet när man öppnar dörren. Lägerledarna var inte mycket bättre, de var än mer sanslösa då de sprang rakt in i skärselden så att säga och brann upp allihop.

Mitt i all paniken insåg jag (såklart, jag är ju drömmens mittpunkt) att detta var en invasion av Aliens, trots den ursprungliga spökliga starten av hela historien (något man sällan, om någonsin, skulle se i en hollywoodfilm!) och att de skulle ta över världen. De skulle inte nöja sig förrän de hade tagit hela staden, och sedan nästa, och sedan nästa! Hela himlen var full av alla dessa rymdskepp, och att springa från fortet ut i naturen utanför var otänkbart - där brann det precis överallt. Vi var alltså tvungna att springa IN i staden, men det skulle ju också innebära att vi skulle ha bomberna oss hack i häl för det var ju dit rymdskeppen var på väg. Staden var alldeles för stor för att vi någonsin skulle kunna springa genom den och ut på andra sidan. Så vad skulle vi göra?

Jag tog mina två vänner i varsin hand, och vi började springa i riktning centrum. Med andan i halsen förklarade jag vad jag nyss insett, och paniken stod skriven i mina två vänners ögon. Vi skulle dö! Vi skulle alla dö! Runtom oss föll nu den ena bomben efter den andra, och vi fick springa för glatta livet, genom den ena gränden efter den andra, och ducka för diverse flygande brinnande bilar och skrikande människor (som en riktig science fiction film!). Snart lugnade det sig lite kring oss och vi fortsatte springa in mot staden, och jag sade till en av mina vänner (som var född och uppväxt i staden) "Var finns närmaste park?". Jag hade noterat att rymdskeppet bara bombade byggnader, alltså var parkerna vårt största hopp (just då tänkte jag inte på den lilla detaljen att parker är uppbyggda av träd och gräsmattor, något som brinner ganska bra). Vi sprang till stadens stora park, där vi satt och gömde oss under en bro. "Här måste vi vara skyddade" tänkte vi.

Men precis som jag alltså inte hade förutsett började det alltså brinna runtom oss, och vi var tvungna att rädda oss ur vår lilla håla och sprang vidare, bort från bomberna, elden och röken. Vi kom till en stor gatukorsning, där alla tutade och körde som galningar i försök att ta sig ur staden. Där fanns även en slags organiserad hjälpinsats där kvinnor och barn (alltid denna klyscha kvinnor och barn. Är det en eller två kategorier?) blir hjälpta upp i bussar som sedan kör järnet för at komma ut ur staden. Jag hade just gått på bussen med min ena lilla kompis, när min andra tappade det totalt - hon sprang plötsligt i fel riktning, gråtande och raglande som en full. Jag tror hon precis hade insett att hennes familj befann sig inne i den brinnande staden, och den insikten gjorde henne alldeles vilsen i huvudet. Jag skrek och ropade efter henne, hon måste komma nu! Bussen skulle köra! Jag hoppade av bussen för att försöka få tag i henne, haffade henne i tröjan och drog henne med mig, men hon kämpade emot. Plötsligt stänger bussen sina dörrar och börjar köra.

"Nej, vänta, vänta, kör inte utan oss!" Jag bankade och bankade på dörrarna med mina knytnävar, och till slut öppnade den kvinnliga busschauffören dörren och släppte in mig. Paniken lyste i hennes ögon, speglande bränderna och explosionerna runtom oss, och hon började köra. "Nej, vänta, vänta, inte utan min vän!" skrek jag, men hon ville inte lyssna, utan började köra. "Bussen är full!" skrek hon och trampade gasen i botten. Detta var ju inte fullt sant, den var snarare halvfull (eller halvtom om man så vill) och det var nog snarare hennes rädsla som sade henne att hon var tvungen att köra. Men i samma sekund som bussen började köra insåg min åttaåriga vän att hon var tvungen att följa med oss, hennes vänner, för annars hade hon ju faktiskt ingen alls i denna världen då hennes familj förmodat omkommit i lågorna. Så hon började springa, och jag har aldrig set en liten flicka springa så fort. Benen syntes liksom inte, det gick så fort! Men bussen höll en hög fart, och det vara bara i korsningar och rödljus som den lilla flickan verkade kunna ha en chans att komma ikapp. Jag hade skrikit mig så hes vid det här laget så jag fick inte fram någonting, men till slut insåg jag att jag var TVUNGEN, jag måste göra något. Så harklade jag mig och lyckades skrika till busschauffören att hon MÅSTE vänta på min vän, hon var bara åtta år, bara en liten flicka, SNÄLLA vänta!

En sekund blinkade det till i busschaufförens panikslagna ögon, en liten bit medkänsla speglades där inne, och hon körde in till sidan och öppnade dörrarna, och min lilla kompis lyckades ta sig in i bussen. Vi flickor grät och kramades, allt medan bussen fortsatte ut ur staden och förde oss i säkerhet....

Någonstans där började drömmen flippa ut ordentligt, ömsom på fortet där de osaliga andarna löpte amok, ömsom på bussen som förvandlades till ett flygplan, som dök ner i havet och började flyta, och sen hamnade vi en stad som snart attackerades (såklart) av aliens osv osv.

Behöver jag säga att det var skönt att vakna? ;)

När jag vaknade satte jag på TV:n för att se på Nyhetsmorgon, och för en millisekund (jag lovar, jag sov nästan fortfarande!) trodde jag att nyhetsuppläsaren skulle börja prata om den sjuka nyheten att Aliens invaderat USA och att deras rymdskepp redan hade attackerat flera stora städer. Självfallet kom det inga sådana nyheter, och jag skrattade åt mig själv. Men så är det ibland, drömmarnas värld väver sig in i dagens känsla - och hur många gånger har man inte varit småsur på någon för något de gjort mot en i en dröm? Så nu får vi se om jag kommer gå runt och kika upp mot himlen idag ;)

Doctor, doctor, tell me the news

Doctors - jag har tidigare lagt märke till att det finns ett program som visas på TV4 under detta namn. Men allt som oftast har jag bara zappat förbi det, mest för att det är alldeles för skränigt för mig på morgonen. Jag har dock tidigare noterat att det verkar handla väldigt mycket om utseende?

Idag vaknade jag sent och hade därmed missat Nyhetsmorgon, jag älskar att mysa med en kaffekopp framför Nyhetsmorgon tidigt på morgonen innan dagen börjar, och fick alltså nöja mig med The Doctors (om jag inte skulle börja sätta mig in i någon gammal avdankad serie som Våra bästa år :). Och jag måste säga jag tycker det är skrämmande!

I jämförelse med svenska doktorserier som till exempel Fråga doktorn (har jag för mig den hette) eller Kvartersdoktorn så känns detta så fruktansvärt oseriöst. Och det har visats på TV4 hur länge som helst! Där står den "snygge" manlige läkaren i blå scrubs precis som att han hade kommit direkt ifrån sjukhuset (??) och han är konstant den lite coole och smårolige snygge killen som tagen ur en High school movie. Och den söta lilla kvinnliga läkaren med perfekt hår och make-up som pratar på om hur hon hade psychic dreams där hon drömde att en bebis sade åt henne att åka till sjukhuset för att förlösa dess mamma, och när hon kom fram till sjukhuset så var det verkligen en mamma som skulle förlösas.... (jo, för det är ju det som brukar ske lite dygnet runt på BB, eller?)

Och slutligen en slemmig (ursäkta uttrycket men jag fann inget bättre) man i kostym och vaxartad hy - plastikkirurgen - som mest slänger med kommentarer kryddade med sexistiska toner. Hmmm ja okej so far. Men avsnittet som jag nu faktiskt såg till att se ordentligt visade sig handla om just det samma som de andra avsnitten jag zappat förbi - utseende.

Och inte på vilket sätt som helst! Hela programmet verkar handla om hur man kan se ut som en miljon dollar (look like a million bucks) dvs snygg och välformad som en filmstjärna. Och hur ska man åstadkomma detta? Jo såklart så ger man diverse träningstips med smygreklam som mest liknar scener tagna ur TV-shop, och visst ger man lite tips om hur man hemma kan fixa och trixa med diverse husmorskurer för att göra ansiktsmasker med mera. Men mest tryck lägger man på diverse plastikoperationer, och man visar olika nya tekniker hur man kan förstora brösten, göra fettsugning osv. osv.

Är det jag som är naiv, eller borde inte ett program som heter Doctors fokusera på psykisk och fysisk hälsa, och inte på skönhetsindustrin? Borde man inte istället inspirera människor att sluta fokusera så förskräckligt mycket på det yttre och istället försöka finna acceptans och glädje för sig själv och sin kropp, vara glad med att man är frisk och har en stark kropp som (om den inte redan är det) har alla möjligheter att bli frisk, stark och sund? Och framför allt att försöka leva ett balanserat och hälsosamt liv, där man försöker ta hand om sin kropp och sin själ så gott man kan? Istället för att fokusera på det absolut mest ytliga - hur man kan få huden att lysa och se ut som om den var helt flawless och hur man snabbast kan bli av med sina irriterande love handles (som ju faktiskt inte gör någon något ont förutom att de irriterar vissa av sina bärare)...

Det finns ju redan så mycket i vårt samhälle som visar att vi inte är tillräckligt bra som vi är, och det finns tusen och åter tusen hemsidor, tidningar och TV-program som redan fokuserar på detta ytligaste yttre. Jag förväntade mig faktiskt lite mer av ett program som heter The Doctors. Fy skäms TV4! Inte nog med att ni alltmer visar skitprogram (ursäkta uttrycket), dessutom har ni konstanta reklamavbrott till och med mitt i nyheterna och i långfilmerna vilket gör att den mysiga TV-kvällen inte blir så mysig i alla fall... Såvida man inte älskar att se samma reklamklipp om och om och om igen.

Men det verkar inte bara vara TV4 som blir alltmer ytligt och kommersiellt, och frågan är om det är detta som svenska folket vill ha? För det faktum att Big Brother har kommit tillbaka, med hundratusentals tittare (jo tänk att Big Brother hade flera hundra tusen tittare en kväll!), är skrämmande och vittnar om att folk återigen fått smak på förnedrings-TV. Häromkvällen när jag inte kunde somna zappade jag runt lite bland kanalerna och hamnade på Big Brother. Jag tänkte först zappa vidare, men sen kunde jag inte låta bli att se ifall det var så hemskt som jag föreställde mig att det skulle vara.

Men visst! Det var till och med värre, för jag har alltid trott att Big Brother har varit ett slags psykosocialt experiment där man stängde in en samling "normala" människor och ser vad som händer. Men sen har man ju läst i tidningarna om hur den ena efter den andra i huset hade fått psykiska sammanbrott, och Big Brothers urvalsprocess har omdiskuterats och blivit kritiserat för att ta in personer som varit psykiskt instabila. Och de få minuterna som jag hann se kändes skrämmande, en av tjejerna verkade smått springande galen på det sättet hon sprang runt, hoppade jämfota och pratade pratade pratade konstant innan hon började dansa med sig själv framför spegeln. En av killarna var fly förbannad och snackade skit och konspirationsteorier med en av de andra deltagarna, och hävde ur sig den ena grodan efter den andra. Och så fortsatte det, där den ene efter den andre husmedlemmen visade tecken på att inte vara riktigt psykiskt stabil.

Ja, vad ska man säga. Etik och moral verkar inte existera över huvud taget i TV-världen, och förnedrings-TV verkar ju sälja med tanke på tittarsiffrorna (usch, nu bidrog jag ju faktiskt till tittarsiffrorna häromkvällen). Det verkar vara rekord i antalet talangprogram på TV just nu, och IDOL har ju alltid lockat sin publik genom att första halvlek mest ha knasiga och skrattretande personligheter i TV-rutan (personer som i vissa fall tagit sig själva på väldigt stort allvar och nog inte alls uppskattat att bli förlöjligade inför hela svenska folket) och andra halvlek bjuda på en rafflande tävling där den ene duktiga artisten blir totalsågad ena veckan och höjd till skyarna nästa. Det är kul med elaka jurymedlemmar, och folk gottar sig i kängorna som utfärdas. Det är inte humor på hög nivå, men som sagt så verkar detta vara det som går hem hos svenska folket...

Jag längtar efter lite nya roliga TV-program som faktiskt kan ge lite äkta glädje och som får oss att bli snällare mot varandra istället! Program som I en annan del av Köping och Kvartersdoktorn till exempel. Och vill man ha lite elakare humor så finns det ju geniala program som roar utan att göra människor till åtlöje, som till exempel Parlamentet, Solsidan och Kvarteret Skatan... Någon som håller med?

Nu ska jag fortsätta flyttpacka, som vanligt :)


Kram kram!

Äntligen sol!

Så har man äntligen blivit lite benådad med lite sol! Så himla skönt, årets första dopp blev av under en spavistelse på Ystad saltsjöbad (rekommenderas!) och det andra blev på Ribban i Malmö häromdagen. Vilken tur, tänk så hade det inte blivit något dopp i år?! Haha skandal :)

Tyvärr kan jag inte bara njuta och slappa i solen nu, utan måste packa och fixa inför en kommande flytt, nu ska jag flytta från min lilla etta in på ... tro det eller ej! .... korridor! Jajamen, tjejen som under alla år som student totalvägrat att bo kollektivt och bestämt hävdat att hon inte skulle trivas om hon inte har sitt eget - hon ska nu flytta in på en tvättäkta studentkorridor. Det tar emot lite, men samtidigt så är det supercentralt och billigt (!), närmare till både plugg, vänner och pojkvän... och trevligt! De som bor där trivs jättebra, och jag känner redan flera av mina grannar. Och efter att ha bott kollektivt och delat ett kök med 15 pers i somras så tror jag att jag kan hantera det nu med ;)

På sätt och vis blir ju detta sista sucken av studentlivet, om ett par år är jag färdig och då är studenttiden ett minne blott. Och då kan jag vara nöjd och känna - I've done it all. För sedan jag började plugga 2005 har jag hunnit med att jobba i mat- och festlag på Östgöta Nation, jag har svängt de lurviga på alla nationer i Lund, jag har käkat studentbruncher, studentluncher och studentmiddagar, varit på oändligt antal sittningar, klätt ut mig till allt från indian, grekisk gudinna och piratkvinna till tortyroffer, ballerina, schizofren och till en stjärnhimmel... Jag har dessutom sjungit i studentkör, varit med om en lundakarneval, varit aktiv i Toddyspex och varit engagerad i Medicine Studerandes Förbund. Dessutom har man såklart varit fadder och tutor, och varit med på en massa studentikosa tillställningar och baler.

Och nu kan jag alltså till slut även bocka av "ha bott på studentkorridor" på min lista. Ska bli spännande!

Men som sagt, det är inte bara kul att flytta - det innebär en massa jobb och jag vete tusan hur jag ska få plats med alla mina grejer i ett litet korridorsrum? Jag får slänga massor massor och har redan skänkt bort bland annat en soffa och ett bord och en massa kläder... Men men jag behöver verkligen rensa ut lite. Men så sitter man där och bara -Åh, men DEN kan jag ju inte slänga, den är så fin, och titta DÄR den har jag inte sett på evigheter, så mycket minnen! Och den där grejen kommer jag säkert att behöva någon gång, någonstans...

Och så vidare.

Ja nu är det alltså dags att ta tag i flyttpackningen, och därmed sitter jag helt plötsligt framför datorn istället. Jag kommer på precis allt annat "viktigt" jag måste göra, som till exempel att beställa hem den där favoritparfymen (Estee Lauders - Emerald Dream) från Nordic Feel (prisvärt!) och kanske sen sitta och kika lite på La Redoute, de har fått in en massa snygga höstvaror.... AAaaarrrggghhhh! Jag kan bara inte slita mig från datorn!

Haha jaja nu kom "Bag in box" upp i min spotify-låtlista (hur hamnade den där?!) och jag inser att det är dags att stänga av datorn.

Ha det fint i solen!

Ps nu har malmöfestivalen dragit igång, några tips på något sevärt?

"I varje vuxen finns ett barn som frågar - Vad var det som hände?"

Så härligt med semester! Visserligen blev jag översköljd av jobb när jag kom hem till min lägenhet, det behövdes städas och tvättas och handlas, och en massa fluglik överallt :/ Men igår träffade jag en av mina barndomsvänner, vilket är så oerhört skönt - att träffa en god vän som man kan dela allt med och som man vet känner en utan och innan - och sen cyklade jag ut på landet för att prova en häst som jag eventuellt ska träna en gång i veckan. Det var en jättefin femåring som är dressyrriden, och som jag i så fall skulle hoppträna lite. Det är perfekt för mig att få cykla iväg från stan en gång i veckan och få fokusera på något helt annat, samtidigt som jag får mig ett rejält träningspass. Men jag är ändå lite tveksam, nu är det underbart om sommaren men snart kommer höst och vinter, och då är det helt enkelt inte riktigt lika kul... När det blåser, regnar och sen snöar, då är det ingen höjdare att syssla med hästar även om det bara är en gång i veckan! Men men vi får se hur det blir...

Nu när jag har semester passar jag på att läsa lite skönlitteratur, men också lite populärvetenskap. Det är verkligen kul att få tillbaka lusten att läsa! Den blir totalt bortblåst under terminen då det känns som att läsa (facklitteratur) är det enda man gör hela dagarna och man bara ryser vid tanken att öppna någon slags bok över huvud taget... Men nu har jag läst ett par böcker som jag vill rekommendera:

Paulo Coelho - Segraren står ensam
Inte en av Coelhos bästa böcker skulle jag vilja påstå, jag älskade ex Elva minuter , men denna är ändå läsvärd och verkligen intressant. Den handlar om en mördare och hans offer,vilket ju är ett ganska ovanligt ämne för Coelho, och man kommer dem riktigt riktigt nära.

David Nichols - En Dag 
En helt fantastisk bok! Beskriver vad som händer i och kring två huvudpersoner vars liv hela tiden svarvas samman, och boken utspelar sig ett visst datum år efter år. Ett helt nytt grepp för mig, och oerhört skickligt gjord. Att boken nu ska bli film med Anne Hathaway i huvudrollen vittnar också om bur populär boken är...

Jesper Juul - Din kompetenta familj
Jesper Juul är känd för sitt arbete inom familjeterapi och för sin förmåga att få föräldrar att se hur de ska få familjelivet bli ett lyckligare sådant, där kärleken till barnen får större plats. Flera gånger har jag fått en riktig "aha-upplevelse" när jag läst den här boken, och jag tror att hans böcker hade varit till stor hjälp för alla som funderar på att bilda familj och funderar på hur man ska gå till väga när man väl har ett barn som sakta men säkert formas till en egen liten individ.


Som jag tidigare skrivit om här på bloggen, så ser jag verkligen fram emot den dagen då jag bildar min egen familj. Jag älskar barn, och tror mig veta någorlunda receptet för en lyckad uppfostran. Och så kommer Jesper Juul och rycker undan mattan - för han menar att man ska försöka komma bort från begreppet barnuppfostran över huvud taget! Att det viktiga är att vara personlig och kärleksfull mot sina barn, och framför allt att respektera sitt barns gränser.


"Barn vill gärna samarbeta med sina föräldrar och ge dem vad de ber om. Det får dem att känna sig lyckade och väl tillmods. Förbud och kritik har motsatt effekt"


Juul menar att regler, förbud och bannor bara fungerar om barnet blir rädd för sin förälder, och att denna rädsla är "rena giftet för en meningsfull och nära kontakt mellan barn och förälder". Han skriver att man istället som förälder ska använda ett varmt och personligt sätt till sina barn, där man använder sig av "Jag vill att... Jag tycker om att... Jag vill inte att...." osv och sedan överlåta beslutet till barnet. Han menar att man ska behandla barnet respektfullt och respektera barnets gränser, för då lär barnet sig att acceptera andras gränser istället för att leva i en ständig maktkamp.


Ifall en förälder använder sig av förbud och straff krävs det en stor rädsla från barnet sida för att det ska ge önskad effekt. Juul menar då att "barnets gränser kränks och det utvecklar oundvikligen antingen en destruktiv eller en självdestruktiv personlighet. Föräldrarna mister barnets tillit och den unika närhet som kan finnas mellan föräldrar och barn".



"Det har länge varit så att barn inte har fått lov att säga ifrån när de blivit kränkta av föräldrarna, så de har istället utvecklat psykosomatiska symptom - huvudvärk, magont, feber och kronisk trötthet"

Jag tror det finns en hel del familjer som tänker att barn måste straffas när de bryter gränser och regler. Att ett riktigt olydigt barn ska bannas och eventuellt få en dask på stjärten/handen när det gör fel. Det är något jag har sett otaliga gånger på lekplatser, på busshållplatser och andra ställen runtom i samhället.
 



"Om föräldrar verkligen slår sina barn eller slåss med tungan - som barn ibland kallar det när de vuxna skäller på dem - har ingen avgörande betydelse för hur barnen upplever situationen. De förlorar i båda fallen blixtsnabbt sin upplevelse av att vara viktiga för sina föräldrar och reagerar - just det: aggressivt. Antingen svarar de emot eller slår tillbaka, bankar lillasyster i huvudet eller vänder alltihop inåt och blir nedstämda och skuldtyngda"


"Ta det lugnt! Njut av varandra och barnen! Bättre uppfostran finns inte"


Han skriver mycket om en sk "gammaldags uppfostran" där föräldrar använder våld, utegångsförbud eller hot för att få sin vilja genom över barnet, vilket leder till att "barn och unga antingen avstod från att göra sådant de inte fick eller bestämde sig för att föra ett dubbelliv - där den prydliga sidan vätte mot föräldrarna och den mer experimenterande sidan mot de jämnåriga"

Hur vanligt var inte detta på gymnasiet om vi tänker tillbaka? Men vad är motgiftet till detta? Juul menar att som förälder måste man intressera sig för VEM ens barn är, hur barnet tänker, vad barnet önskar, vilka värderingar barnet har, hur barnet som människa både liknar och är olik sin förälder - och att respektera barnets gränser. Att säga "Jag vill inte att du gör så" istället "du får inte göra så", att överlämna beslutet till barnet och respektera barnet som en egen individ.

"Vi måste lära oss att uttrycka vilka vi själva är och vad vi står för istället för att tala om för barnen hur de borde vara"

Det låter nog lättare sagt än gjort när barnet inte gör som man vill, det är nog ingen enkel sak att vara förälder ;)

Detta är så långt jag än så länge kommit i boken, fler tankar kommer när jag läst klart den. Följande ämnen ska avhandlas: Barns behov av uppmärksamhet, ska barn ha plikter, de vuxnas samspel, och vad är kärlek...

To be continued!

Och här världens sötaste men mest trotsiga unge - Lotta på Bråkmakargatan

Lite snack om kost, motion och hälsa...

Idag är jag så ledig man bara kan bli, och har suttit och avnjutit min kaffekopp och frukostmacka framför Nyhetsmorgon. Idag talades det om LCHF, ni vet den dieten där man inte får äta några kolhydrater men hur mycket fett och protein som helst. Samma diet som Annika Dahlqvist hurrar för med andra ord.

Jag tycker samma som en av tjejerna i TV-soffan sade - låt folk äta vad de vill om de själva känner att de mår bra av det (apropå att hon äter LCHF-kost och får ta emot massa kritik för det). Samtidigt gäller det att inte lura sig själv - en anorektiker kanske känner att hon mår bra av att späka sig själv, men mår hon och hennes kropp egentligen bra? Det är det svåra med att bry sig om andra människors välmående och hälsa, risken är att man nedvärderar individens egen förmåga att tänka och bestämma för sig själv.

Det finns många studier som ser på skillnaden på de som vill gå ned i vikt med hjälp av antingen LCHF eller sk "vanlig" viktminskningsdiet som innebär mindre fett och till viss del mindre kolhydrater. De flesta studier visar att båda dieterna "funkar" dvs ger en viktminskning, men vad som sker därefter - därom tvistar de lärde. Vissa studier visar att LCHF på lång sikt bidrar till ökade blodfetter och därmed ökar risken för hjärt/kärl-sjukdom, vilket åtminstone vi i vården vet inte är att leka med. Oavsett hur mycket vi stentar kranskärl och sätter patienten på Simvastatin och liknande lipidsänkande medel så kan vi aldrig behandla själva grundsjukdomen utan om det ska finnas någon chans att bli frisk så krävs det en insats från patienten själv, dvs en rejäl kost- och motionsomläggning. Och inte ens det hjälper i vissa fall, för de inlagrade fatty streaks i aortan som alla mer eller mindre får så småningom blir du inte av med.

Det farliga med att vara en smal person, dvs naturligt smal utan att man bantar eller tränar mycket, är risken att man inte alls reflekterar över vad man äter och hur det påverkar hälsan - för det syns ju inte på utsidan! Jag har sett det hos flera unga män som är naturligt smala, de kan trycka i sig godis och chips och läsk och jagvetintevadmenalltmöjligtonyttigskräpmat utan att det syns på utsidan - men hur ser det ut på insidan? Att trycka i sig onyttiga fetter, ex härdat fett som finns i en del färdigmat och chips, gör att man snarare nedreglerar än uppreglerar de bärarprotein som behövs för att fett inte ska lägras in i kroppens blodkärl. Att dessutom gå runt med ett konstant högt blodsocker gör att proteiner i kroppen glykosyleras, vilket skadar kärlen och så småningom leder till än mer fettinlagring i kärlen, vilket skadar än mer deras elasticitet och deras kapacitet för reparering.

Problemet är att dessa unga smala män (och kvinnor) som inte alls tänker på hur de äter helt plötsligt en dag i framtiden upptäcker att de har en dålig kärlhälsa genom att de exempelvis får en hjärtinfarkt, och då är det för sent...

Jag tycker en föreläsning jag hade i början på läkarutbildningen var väldigt talande - föreläsaren visade upp två bilder: en smal person som satt i soffan och käkade godis och tittade på TV, och en tjock person som var ute och sprang och tog ett skutt i skogen. Och så pekade föreläsaren på den senare personen och sade - hellre rund men vältränad, än smal men otränad!

Den här sötnosen är dock antagligen både tjock och otränad...

(bilden hittade jag på google)

Det finns de som börjar träna för att bli smalare och sedan klagar på att de inte går ner i vikt fast de tränar flera gånger i veckan... Men det är ju det som är bra! Allting handlar inte om vad vågen visar - det handlar om hur din kropp mår och ser ut på insidan. Om man tränar för att gå ned i vikt så tänker man lite fel - man omfördelar istället vikten så att det som väger blir en högre procent muskler istället för fett, och då samlas vikten kring de stora muskelgrupperna istället för mindre önskvärda ställen som ex framme på magen. Och man får garanterat en starkare och friskare kropp, vilket ju också påverkar ens psykiska hälsa.

Om du inte rör på dig, om du inte belastar ditt skelett och tränar dina muskler så att du får en stark rygg - ja då kommer du att få benskörhet och kroppsliga smärtor som ett brev på posten. Och då står du där med skägget i brevlådan! (hehe)...

Så summa summarum: min syn (om någon nu skulle vara intresserad av den) är att man ska försöka hålla sig undan från alla dessa dieter och bara försöka leva ett hälsosamt och sunt liv. Ett liv där man tänker på vad man äter i den meningen att det ska vara bra och nyttigt för kroppen, och där man tränar utifrån att det ska vara hälsosamt och sunt för kroppen. Jag menar att det ska vara roligt/kännas bra att träna! För min egen del innebär det att träna danspass som funk, latin, afro och dansaerobics, samt att gå ut långa snabba promenader. Det bästa jag vet är att gå ut i naturen och köra en powerwalk, eventuellt med musik i hörlurarna och ifall det kommer en riktigt bra låt tar jag alltid några extra skutt lite hit och dit och springer en liten stund (så många löpsteg som jag klarar med min skadade fot dvs). Jag har tidigare berättat att jag växte upp med hästar, och att jag var trött och ledsen på att rida och tävla. Idag har lusten till att rida kommit tillbaka, i alla fall lite grann, och nu för tiden tycker jag faktiskt det är riktigt kul att träna en häst någon gång i veckan - på mina villkor. Och det är faktiskt också ganska bra träning :)

på hästryggen

Och yoga... För mig är yoga ett slags mellanting mellan träning, stretch och avslappning. Jag märker att de dagar då jag startar min dag med en halvtimme/timme yoga så mår jag mycket bättre både psykiskt och fysiskt. Det som är så bra med yoga är att man systematiskt går igenom hela kroppen, värmer upp och stretchar alla muskler från fötterna upp till öronen i princip, och efter det känner man sig redo att möta dagen. Ifall man avslutar yogapasset med en 10 minuters meditation, kanske lite shamatha (fokusering av andetaget) eller loving kindness (men tänker/känner efter och önskar sig själv och andra lycka och fria från lidande), så får dagen ett annat slags ljus, en annan slags smak... Så är det i alla fall för mig. Jag önskar jag hade lite bättre självdisciplin och faktiskt tog mig upp en timme tidigare varje morgon! Snart så...

Angående kosten så tror jag på att äta sig precis mätt och att försöka äta långsamt (jag har själv en tendens att inte känna mättnad förrän en halvtimme efter att jag ätit, vilket ju då är för sent för då har jag ätit mer än vad jag egentligen sen kände att jag behövde och blir alltså proppmätt istället) och att försöka hålla sig någorlunda till en sund diet liknande medelhavsdieten - mycket grönsaker, fisk, fullkorn, frukt och nötter. Själv tror jag också att våra kroppar mår bättre av att äta mindre kött, och mer vegetariskt. Att äta långsamma kolhydrater, och att äta nyttiga fetter som du finner i ex fet fisk och nötter.

Och att äta hellre lite oftare än sällan! Jag har själv blivit mer och mer medveten om de signaler som min kropp skickar till mig utifrån det jag äter. Om jag äter sällan men stora portioner så mår jag inte lika bra som när jag äter mindre portioner lite oftare, jag får till ex ont i magen och blir dåsig... Jag har också märkt att jag får kraftiga blodsockerfall (och därmed blir sur som en citron) av att äta mackor med ost och marmelad till frukost :)

Så hur ser en optimal dag ut för mig?

Morgon: Att stiga upp efter 7 timmars effektiv sömn (jag sover tyvärr alldeles för lite, men mitt mål är 7 timmar) och ta en kopp kaffe med mjölk så man vaknar till. Sen göra några yoga-övningar i en halvtimme-timme. Därefter äta en frukost bestående av thé, vatten, en rostad grov brödskiva med keso, avocado och tomat, och en skål med naturell youghurt med färsk frukt eller bär.

Middag: ca 4 timmar efter frukost äta en lunch bestående av en kikärtsgryta (jag älskar kikärtor!) samt vid sidan av en liten sallad med tomat, gurka, morot, paprika, grovhackade nötter. Avsluta med en frukt.
Någon timme efter lunch tar jag gärna en kopp kaffe... Men försöker hålla mig till max 3 koppar per dag!

Eftermiddag: mellanmål. Ca 3-4 timmar efter lunch äta ett mellanmål bestående av en youghurt och lite flingor, eller en rostad grov macka med ost. Eller varför inte lite avokado med keso och nötter? Det beror lite på ifall jag ska träna eller inte efteråt. Ifall jag ska träna föredrar jag youghurt med flingor, kanske med en banan.

...ett par timmar senare: träning! valfri form som får upp pulsen, och som gör en glad!

Kväll: Middag, helst senast klockan åtta på kvällen. Under tiden jag lagar mat dricker jag alltid en kopp thé, jag har fått för mig att det värmer och sätter igång magen inför maten och så är det mysigt att smutta på något innan maten. Middagen består till ex av ris (gärna fullkorn), lax i ugn, och en god sås till, ex en youghurtsås. Jag tycker om att även ha lätt kokta grönsaker till, lite snällare för magen och mer matigt. Annars en härlig sallad med tomat, gurka, oliver, fetaost, osv...

Sen avslutas middagen med en kopp thé och lite mörk choklad i TV-soffan, helst tillsammans med pojkvännen och en bra film. Då har min dag varit perfekt! ;) Jag önskar att jag alltid levde så här, men tyvärr blir det alltför ofta stressigt, hämtmat från thairestaurangen, eller att min svaghet för hamburgare eller spaghetti och köttfärssås med massa ost slår in, eller godispåsen som bara helt plötsligt och helt magiskt befinner sig i min famn... Men så länge det inte är varenda dag, så tycker jag att man ska få unna sig att äta saker som är "onyttiga" ibland - för om man har en massa förbud blir det bara att man suckar och längtar och lider för att det finns saker man inte "får" äta. Likaså, om man känner att man bara inte orkar träna på ett par dagar så måste det också få vara okej, man ska lyssna till sin kropp och göra det man tror är bäst för kroppen och psyket. Med lite mer mindfullness i vardagen tror jag man kommer långt...

Och sen får man inte glömma en annan stor del av ens hälsa: humor! Med lite humor i vardagen blir allt så mycket bättre ;) Så här kommer lite roliga TV-klipp - enjoy!

en inte alltför hälsosam baby... ;)

 BBC - walk on the wild side
http://www.youtube.com/watch?v=EQ1HKCYJM5U&feature=bf_next&list=PL0663F5654A7B6C91&index=6
http://www.youtube.com/watch?v=4ElcsvdMgaM&feature=bf_next&list=PL0663F5654A7B6C91&index=7
http://www.youtube.com/watch?v=q-TxebxUD54&feature=bf_next&list=PL0663F5654A7B6C91&index=8
http://www.youtube.com/watch?v=3n6GYolfWug&playnext=1&list=PL0663F5654A7B6C91
http://www.youtube.com/watch?v=cBXQLpQnWNY&playnext=1&list=PL0663F5654A7B6C91
http://www.youtube.com/watch?v=I5piEann_nU&playnext=1&list=PL0663F5654A7B6C91
http://www.youtube.com/watch?v=xaPepCVepCg

Världens sötaste pandaunge: 
http://www.youtube.com/watch?v=FzRH3iTQPrk&feature=related

Baby trashes bar in Las Palmas
http://www.youtube.com/watch?v=cds7lSHawAw&feature=share

Rabadab Nile City: 
http://www.youtube.com/watch?v=JcbiQu5K7HQ
http://svt.se/2.159445/1.2495105/

Adoptivpäron Nile City:
http://www.youtube.com/watch?v=3QXL-o8DQM4

Söta bakfulla ugglor:
http://hungoverowls.tumblr.com/

Sista dagarna i Norge... (?!)

Så var den sista dagen på sjukhemmet kommen, och idag har jag sagt adjö adjö till kollegor och patienter. Man blir verkligen rörd över alla fina ord och lyckönskningar som haglar över en från alla håll, en patient fällde till och med en tår eller två när vi sade hejdå... Då kan man faktiskt känna att man gjort ett bra jobb! Och jag har verkligen blivit så inspirerad av mina kollegor, de jobbar dag ut och dag in med patienter i livets slutskede och fortfarande orkar de bjuda på den bästa möjliga tillvaron för patienterna.

Men jaha. Vad ska jag göra nu då med min norska? Jag har ju tyvärr lagt mig till med att tänka och säga det mesta på norska (hehe jag tror dock inte norrmännen anser att jag snacker norsk, utan de tror det är en slags svensk dialekt so jag har) även om jag vet att jag snabbt vänjer mig av med det igen. Jag får väl helt enkelt komma tillbaka till Norge igen :) Men inte nästa sommar, för då är det dags att ta tag i mig själv och se till att bli bekant med ett svenskt sjukhus. Försöka lägga lite grund inför nästa sommar igen då det är dags för underläkarvik. Och om man har lite tur kanske man till och med kan få ett läkarass nästa sommar? Hade varit perfekt...

Nu ska jag ta det riktigt lugnt ikväll, hade helst velat gå ut på byn och ta ett glas vin på Chaplin ikväll men min magkatarr säger Nej tack! och därmed får det väl bli filmkväll med lite vanlig hederlig cola istället. Vilket ju iofs inte är helt fel det heller. Det är så himla fint väder så det känns helt ofattbart att klockan redan är åtta på kvällen. Känns som om det var kl tre på eftermiddagen!

Imorgon eftermiddag lämnar jag Gjövik, och som man säger i Norge:

Ha det!

:)

Lillehammer!

Kunstig tårevæske.

Kunstig tårevæske. Dvs konstig tårvätska? Vad tusan är det? tänkte jag när jag bläddrade igenom fälleskatalogen, norska motsvarigheten till FASS. Aha! Konstgjord tårvätska. Alltså låtsas-tårvätska för att fukta ögonen. Jag skrattade för mig själv - ännu ett roligt norskt uttryck. Som exempelvis skallebank som är det samma som bakfylla.

Nåväl. Jag behövde definitivt ingen kunstig tåreväske själv häromdagen. Jag har haft en patient som jag blev fäst vid och i helgen när jag varit ledig har jag tänkt mycket på henne och hoppats hon haft det bra. När jag fick veta att hon hade gått bort, och jag blev så chockad (det var fullkomligt oväntat för min del) att jag började störtgråta. Suck, nej det är inte ett lätt yrke man har valt! Det sista hon hade sagt till mig var att jag var hennes ängel, och nu är jag verkligen glad och tacksam för att jag spenderade mycket tid hos henne och att vi talade om saker som var välgörande för henne och hennes situation. Må du vila i frid.


Min helg var i alla lyckad, sol och fint väder, och vi åkte till Lillehammer för att njuta av den söta lilla staden och av fjället strax utanför. Det var en lustig känsla att vara på en skidort mitt i sommaren, och att se liftarna bära terrängcyklister istället för skidåkare uppför backen. Gondolen stannade på 750 meters höjd, och sen knatade vi upp den sista biten så vi kom upp på Hafjellets topp som var 1100 meter. Inte så väldans högt kanske, men det var häftigt med den vidsträckta utsikten och fjällkänslan fanns där. Jag har länge velat vandra i fjällen, men är osäker på om min fot skulle klara det, och uppskattade därför verkligen denna lightversion.

Nu har jag bara två dagar kvar i Gjövik. Sommaren går så fort!!! Men nu är det äntligen dags för lite sommarlov, det första jag ska göra när jag kommer hem är att börja röja bland mina grejer i förrådet - för jag har nyss fått reda på att jag fått ett nytt 1a-hands kontrakt och ska flytta i september! Jag känner på mig att detta kommer att bli en bra höst.

Men först jobba två dagar till och sen lite ledighet hemma med sol och barn (förhoppningsvis).

Här är en vacker sten som vi stötte på under vår rundtur i Lillehammer. Ha det bra, och ta hand om er.