ÄNTLIGEN fick man lite semester. Efter att ha varit dundersjuk följt av åtta veckors intensivt arbete på sjukhuset som underläkare samt en veckas febrilt tårdrypande skrivande på uppsatsen så tog jag och min bättre hälft en veckas välbehövlig semester. Jag har väldigt svårt att slappna av hemma när jag har något som hänger över mig (exjobbet) så helst hade jag åkt utomlands för att verkligen få semester, men eftersom att ekonomin inte finns där (inget CSN i höst...) så fick det bli en liten tripp till Bohuslän. Och det var ljuvligt!
Är ju ursprungligen från västkusten och det var underbart att få komma dit, vi hade jättefint väder, vi gick på långa promenader, solade och badade, klappade får och grisar, och vi åkte till Marstrand för att vandra runt och gå på guidad tur på Carlstens fästning (rekommenderas!)
Så nu äntligen känner jag mig lite lite utvilad i alla fall. Men det har varit tufft, jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från när jag var sjuk och det var tufft att jobba så hårt på sjukhuset. MEN jag måste säga att det lugnade ner sig och blev betydligt roligare att jobba där de sista veckorna! Jag hade mycket hjälp av läkarassistenten, en jätteduktig tjej som pluggar utomlands, och ÄNTLIGEN fick jag lägga lite tid på det jag tycker om att göra - att vara med patienterna. Jag tycker det är så himla givande att få träffa patienterna, prata med dem, undersöka dem, klura på vad deras symptom kan betyda, förklara varför man har den och den sjukdomen, hur ett förmaksflimmer uppkommer och varför man behöver äta mediciner, varför man måste vårdas inneliggande på sjukhus efter en transmural hjärtinfarkt och varför man känner sig andfådd när man har hjärtsvikt. Och mest givande av allt är såklart själva mötet mellan läkare och patient, och hur det värmer i hjärtat när de går hem ifrån avdelningen, betydligt mer välmående än när de kom in till sjukhuset, och tackar en för gott bemötande.
Vissa av patienterna kommer man aldrig att glömma, som de små tanterna över nittio år som så godmodigt tacklar sina symptom och darriga hjärtan, och som är så oerhört tacksamma för att man bryr sig. Och som vissa gamla gubbar som skojar och skrattar om att de kanske tar en öl eller två för mycket men att de lever åtminstone ett gott liv även om det må bli lite förkortat. Patienterna som jag träffat i sommar har gett så mycket värme och tacksamhet tillbaka att varenda minut man lagt på deras utskrivningsbrev och allt annat pappersarbete (något jag egentligen är emot, det känns som otroligt slöseri med läkartid), blir värd ansträngningen.
Jag har också haft tur med kollegorna, jättetrevliga sjuksköterskor på avdelningen och hjälpsamma duktig överläkare... eller ja, förutom en som bara försvann om eftermiddagarna, oavsett om det denne hade mottagning eller inte så blev jag lämnad ensam med allt arbete som skulle göras...
Vad är min lärdom av första underläkarviket? Att handledning är A och O, att man inte ska tiga stilla ifall man tycker det är övermäktigt (efter att jag sade till så fick jag ju förstärkning i form av en läkarassistent) och att avdelningsarbete inte riktigt är min grej, men att det ändå blir värdefullt om man får tid att verkligen sitta ned med patienterna då och då. Fast det var ju ingen nyhet :)
Nu ska jag njuta av en helt ledig helg! Nästa vecka måste jag bita i exjobbet igen.... Suck.
Är ju ursprungligen från västkusten och det var underbart att få komma dit, vi hade jättefint väder, vi gick på långa promenader, solade och badade, klappade får och grisar, och vi åkte till Marstrand för att vandra runt och gå på guidad tur på Carlstens fästning (rekommenderas!)
Så nu äntligen känner jag mig lite lite utvilad i alla fall. Men det har varit tufft, jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från när jag var sjuk och det var tufft att jobba så hårt på sjukhuset. MEN jag måste säga att det lugnade ner sig och blev betydligt roligare att jobba där de sista veckorna! Jag hade mycket hjälp av läkarassistenten, en jätteduktig tjej som pluggar utomlands, och ÄNTLIGEN fick jag lägga lite tid på det jag tycker om att göra - att vara med patienterna. Jag tycker det är så himla givande att få träffa patienterna, prata med dem, undersöka dem, klura på vad deras symptom kan betyda, förklara varför man har den och den sjukdomen, hur ett förmaksflimmer uppkommer och varför man behöver äta mediciner, varför man måste vårdas inneliggande på sjukhus efter en transmural hjärtinfarkt och varför man känner sig andfådd när man har hjärtsvikt. Och mest givande av allt är såklart själva mötet mellan läkare och patient, och hur det värmer i hjärtat när de går hem ifrån avdelningen, betydligt mer välmående än när de kom in till sjukhuset, och tackar en för gott bemötande.
Vissa av patienterna kommer man aldrig att glömma, som de små tanterna över nittio år som så godmodigt tacklar sina symptom och darriga hjärtan, och som är så oerhört tacksamma för att man bryr sig. Och som vissa gamla gubbar som skojar och skrattar om att de kanske tar en öl eller två för mycket men att de lever åtminstone ett gott liv även om det må bli lite förkortat. Patienterna som jag träffat i sommar har gett så mycket värme och tacksamhet tillbaka att varenda minut man lagt på deras utskrivningsbrev och allt annat pappersarbete (något jag egentligen är emot, det känns som otroligt slöseri med läkartid), blir värd ansträngningen.
Jag har också haft tur med kollegorna, jättetrevliga sjuksköterskor på avdelningen och hjälpsamma duktig överläkare... eller ja, förutom en som bara försvann om eftermiddagarna, oavsett om det denne hade mottagning eller inte så blev jag lämnad ensam med allt arbete som skulle göras...
Vad är min lärdom av första underläkarviket? Att handledning är A och O, att man inte ska tiga stilla ifall man tycker det är övermäktigt (efter att jag sade till så fick jag ju förstärkning i form av en läkarassistent) och att avdelningsarbete inte riktigt är min grej, men att det ändå blir värdefullt om man får tid att verkligen sitta ned med patienterna då och då. Fast det var ju ingen nyhet :)
Nu ska jag njuta av en helt ledig helg! Nästa vecka måste jag bita i exjobbet igen.... Suck.
