Hälsa - något vi tar för givet?

Hur många gånger har det inte varit så att när vi blivit sjuka plötsligt inser hur härligt det är att vara frisk?

För min del glömmer jag så fort att vara tacksam för min starka, sunda och friska kropp och relativt välfungerande hjärna. Men saknar det desto mer när jag känner mig trött, förkyld och har feber, är riktigt dagen-efter-svullen eller när min uppmärksamhet totalt checkar ut och jag upptäcker att jag går in i fel kök, tar fel kyl, öppnar fel ytterdörr (mindre behaglig upplevelse, den stackars tjejen innanför skrek i högan sky), läser samma sida om och om igen utan en aning om vad jag nyss läst och tar fel tåg (Nej, planen var INTE att spendera helgen i Simrishamn)..!

Nu har jag blivit förkyld igen, jag som normalt aldrig är sjuk har haft feber och muskelvärk i två dagar. Men jag är stolt över mig själv, ikväll har jag lyckats hålla mig hemma och varit nerbäddad i sängen med en bok om yoga istället för att som vanligt tvinga mig själv att fortsätta prestera och göra alla de där sakerna som stod på dagens kvällsschema... Jag tänkte försöka bli snabbt frisk istället så jag fixar den här mastodontveckan som jag har framför mig med långa långa dags- och kvällspass att checka av. Längtar redan efter helgen!

Annars är även yogans effekter något jag märker jag tar för givet. "Sen jag började träna yoga har jag blivit så mycket bättre i rygg och nacke, min IBS har förbättrats och jag sover djupare". Jodå, om jag tränar yoga regelbundet! Men nu har det blivit flera veckor där jag bara har tränat på att guida yoga istället för att praktisera yoga, och jag definitivt börjat märka skillnad. Man kan inte leva på gamla meriter... ("Vadå, kan man förlora yogans effekter om man är ute och festar/dansar halva nätterna, jobbar och stressar runt hela dagarna och inte tränar yoga för sin egen skull?") Hehe jaja, det säger väl sig självt, men jag blir lika förvånad varje gång.

Jag är som sagt på neurologen just nu, och där ingår bland annat tjänstgöring på neurokirurgen. Häftigt! Men om det är någonstans de inte tar sig tid till att lyssna till sin egen hälsa så är det där. De jobbar långa långa arbetsdagar, mycket helgjourer och nätter... Eller vad sägs om att sitta och operera I EN HJÄRNA (tänk dig den psykiska påfrestningen, minsta lilla misstag kan göra patienten förlamad i en ena halvan av kroppen) över lunchen i sisådär sex-sju timmar utan att ta paus, gå på toaletten eller äta? I bästa fall kommer en undersköterska med mat. Och matar en. Hjälp. Ibland undrar jag om vissa läkare faktiskt är superhjältar i alla fall. Jag är det dock inte, och om inte annat så värdesätter jag min fritid, familj och mitt eget välbefinnande för högt för att vilja leva så dag ut och dag in.

Men visst är det häftigt med neurokirurgi. Att stå och titta ner i ett öppet hål, rakt in i skallen, ner i en pulserande hjärna... och sen hur man särar på hjärnparenkymet för att komma ner i ventriklarna till ex.. Det känns så ofattbart att det är DÄR som hela denna människas personlighet sitter. Gör man ett snitt framme i frontalloben så kan personen tappa alla hämningar och verka som någon helt annan efter uppvaknande. Jag är inte så säker på att hela människans medvetande sitter där i den gul-vit-gråa substansen (i så fall är det svårt att förklara vissa out-of-body-experiences) men onekligen är det en jädrans massa viktiga grejer som försiggår i den där massan som har samma konsistens som rumstempererat smör...

Nu ska jag fortsätta kurera mig och krypa till kojs. Och inte glömma att jag är väldigt tacksam för att jag än så länge sluppit ligga där på operationsbordet med hjärnan ute i det fria. Hälsa ska inte tas för givet!

Bilden kommer från en sida på internet och har inget med neurokirurgen i Lund att göra

Sankta Lucia, yoga och eftertanke.

Mitt liv tycks gå på expressfart just nu. Luciarepetitioner och julplaner blandas hejvilt med att öva öva öva på att guida andning, inledning och solhälsningarna i yogan. Däremellan är det plugg plugg plugg som gäller, och massor av att träffa-patienter-och-vara-intresserad-och-omtänksam-fast-jag-helst-inte-vill-prata-med-någon-alls-idag... och mitt i alltihop en massa massa virvlande känslor, möten och reflektioner och oändligt mycket eftertanke.

Livet bara pinnar på och det är knappt jag hinner med, önskar jag kunde dra i bromsen lite. Nu är det redan första advent på söndag! Därefter är det snart jul, födelsedag, nyår och vips så är det 2012 och dags för tenta. Jag hade behövt dygn med 48 timmar istället, då hade jag kanske hunnit med i tanken. (Med betoning på kanske).

Och så är det dags att börja fundera på julklappar. Jag brukar inte vara så stressad över just den biten, tycker det är mysigt att flanera runt och titta på potentiella julklappar. Trixet är att börja med det i tid - är man ute i sista sekunden blir det garanterat stressigt och inte speciellt trevligt. Det gäller också att försöka handla när de flesta andra INTE handlar, det värsta jag vet är att trängas i varma ytterkläder i trånga svettiga butiker.

Ikväll ska vi i alla fall strosa genom stan, och sen gå ut och äta trerätters innan vi går vidare till konserthuset och njuter av MalmöSymfoniOrkesters julkonsert. Ska bli väldigt härligt :)

No stress!

En liten latmask...

Det är precis vad jag är just nu. En liten latmask som hellre vill burra ner sig i soffan och titta på film istället för att göra någonting vettigt, och som hellre vill sitta och bläddra i en tidning istället för att vara flitig och studera. Och tro mig, jag behöver varje timme jag kan få till att studera! Men ändå hamnar jag där, segandes kvar vid köksbordet. För åååh, titta, vilka fina ullsockor de säljer i den där butiken, och så billigt också... Och titta där, vilken fin ljusstake, en sådan kanske man skulle köpa nu inför jul?

Jag älskar reklamblad. Jag skäms nästan för att säga det, det känns så väldigt materialistiskt, men jag fullkomligen ÄLSKAR reklamblad. Att sitta och bläddra och fundera, mysa med tanken att "det där skulle jag kunna köpa och inreda med" eller "en sån skulle jag vilja ha"... Och alla rabatter, jag vet inte vad det är med mig men så fort jag ser röda priser blir jag som tokig! Helt plötsligt förlorar jag all sans och reson, för det är ju så PRISVÄRT och då måste man ju bara köpa det - utan att tänka på att jag redan har ett x antal exemplar eller att jag inte alls har behov för en sådan pryl egentligen över huvud taget...

Som tur är har jag inte tid att springa runt i affärer, så oftast stannar det vid mina dagdrömmerier om den där fantastiskt fina ljusslingan som kanske är lite för dyr men som är rabatterad och som jag bara MÅSTE ha (sedan när då?) och det är väldigt sällan som jag faktiskt slår slag i saken. Det tar bara en massa tid och ger latmasken i mig en massa utrymme för att bara lata mig och mysa en liiiiten stund till :)

Dags att skicka julkort?

Lite tidigt, kanske du tänker. Och jag håller med! Julhysterin har redan slagit kraftig rot i butikerna och lussekattsdoften ringlar sig ut från Pressbyrån, förrädiskt kallande "Köp mig! Ät mig!"...

Men jag måste ändå lobba för årets julkort. För visst ska du skicka julkort i år? Till alla de där älskade personerna som befinner sig långt bort och som du inte kommer att se i jul. Att få ett litet julkort från någon man tycker om, det värmer verkligen hjärtat - i alla fall mitt hjärta. Man känner sig sedd och viktig, och man vet att den där personen långt där borta fortfarande tänker på en och bryr sig.

Jag försöker komma ihåg att skicka julkort varje år, även om jag har en tendens att glömma att göra det i tid. "Äsch, nu blev det för sent, strunt samma, ändå ingen som bryr sig". Men jo, jag tror faktiskt att ett julkort från rätt person kan spela väldigt stor roll - och det är aldrig aldrig aldrig fel att visa någon att man tänker på dem och bryr sig om dem (såvida du inte har misshandlat din före detta och fått strängt besöks- och kontaktförbud, då rekommenderar jag det inte).

Jaha. Så ska man alltså skicka julkort. Det är väl bara att köpa några slitna kort på någon outlet, det är ju ändå alltid bara en massa tomtar på dem. Kan man tänka.

Man kan också tänka till, och kanske tillverka sina egna julkort! Sitta och pyssla, klippa och klistra en dag med julmusik på i bakgrunden och ett litet glas med rykande het glögg framför dig. Jättetrevligt, både att göra och att få! Men alla har inte så mycket tid, och känner inte att de kan avvara den tiden, eller för den delen lita på att man kommer hinna tillverka några julkort så att man hinner skicka iväg dem i tid, och då kan man göra som jag :)

Jag köpte idag tio julkort från UNICEF. De har ett flertal jättefina motiv och säljs i tiopack, dubbelvikta kort med tillhörande kuvert. Antingen kan man köpa dem på ICA som jag gjorde, då kostar de 59 kr för tio stycken varav 12 kr går till UNICEF. Det betyder att du bara betalar 5,90 kr per julkort och ändå gör en liten god gärning! Kan kännas lite, men många bäckar små... Känner du dig mer generös kan du gå in på UNICEFs hemsida och klicka hem ett tiopack för 109 kr - då går 58 kr till UNICEF.

Så börja redan nu med dina goda gärningar inför att tomten ska komma, så kan du med gott samvete svara "Ja, jag har varit snäll!" på frågan om här finns några snälla barn (eller vuxna) som ska få en liten julklapp av tomten. Visa hänsyn till andra, gör en god gärning varje dag, och börja gärna med att köpa julkort från UNICEF (en god gärning, check!) och sedan att skicka dem till nära och kära (vips, tio goda gärningar till).

Så hoppas jag att vi får många julklappar av tomten i år :)

http://unicef.se/butik/kategorier/julkort

Den eviga järnbristen...

Järn.

Denna fantastiska mineral som är essentiell för den mänskliga överlevnaden - utan järn (Fe) hade vi inte kunnat bygga våra röda blodkroppar (erytrocyter) och då inte heller transportera syre ut till våra vävnader, vilket alltså skulle innebära att vi inom loppet av 120 dagar successivt skulle få färre och färre erytrocyter och slutligen ramlat ihop och kolavippat.

Som väl är så är det sällan en järnbrist som leder till döden - men en järnbrist kan absolut göra så att blodvärdet (Hb) sjunker, vilket leder till en "blodbrist" (anemi) och att man kan känna sig trött, hängig och upplever sämre styrka och kondition. Järnbrist är sällan en orsak till anemi hos män, men är av förklarliga skäl relativt vanligt hos kvinnor (regelbundna blödningar). Om man har ett Hb under 130 g/l (män) eller under 120 g/l (kvinnor) lider man av anemi. Detta är dock normalvärden och i vissa fall kan ett lägre Hb-värde vara normalt, men det beror på individens status och tidigare värden.

Men vad ska man då göra ifall man lider av järnbristanemi? Ja först och främst ska man ju såklart konsultera en läkare så att det verkligen rör sig om en järnbristanemi, och i vissa fall kan det även innebära en undersökning efter en eventuell blödningskälla eller mag-tarmsjukdom. Hos en ung kvinna klassas en lätt järnbristanemi dock oftast som input-output förlust, det vill säga att hon har en järnbrist på grund av rikliga menstruationer och kanske inte får i sig tillräckligt med järn i kosten. Ifall kvinnan är gravid är det än viktigare att optimera järnintag och upptag för barnets skull.

Men hur ska man då göra för att åtgärda problemet? Eftersom att jag själv ofta dippar i mitt Hb så har jag försökt ta reda på lite olika alternativ hur jag ska kunna öka mitt järnförråd och därmed få upp mitt blodvärde till normala nivåer igen. Alltså att åtminstone få i mig det rekommenderade dagliga järnintaget på 15 mg.

Den första och vanligaste lösningen man tänker på är att ta kosttillskott - järntabletter. Dessa ger dock ofta biverkningar från mag-tarmkanalen, som hos vissa kan vara olidliga (ex hos undertecknad). Dessutom är de beroende av att man samtidigt får i sig C-vitamin, samt undviker kaffe, thé och mjölkprodukter vid samma tidpunkt.

En annan lösning är att se till att äta mycket kött- och blodprodukter, som till exempel oxfilé, köttfärs, blodpudding och leverpastej. Järn som finns i formen av "heme" (dvs som Hb i blodet) tas upp mycket lättare i människans tarmar och är det mest effektiva sättet att höja sitt Hb (om man bortser från att ge sig en blodinfusion vilket inte direkt är ett alternativ i det här fallet). Detta alternativ är dock mindre tilltalande för den som aspirerar att bli vegetarian (!) och dessutom finns det (visserligen bristfälliga) studier på att ett stort intag av kött/blodmat ökar risken för coloncancer.

Det finns ju såklart andra livsmedel som innehåller järn, men i regel är det järnet (ej i form av heme) svårare att ta upp i människans tarmar och finns i mindre mängder än i kött. Men visst finns det! Följande produkter innehåller järn (i sådan mängd att det är lönt att ta upp det):

ägg 1,9 mg/100g
spenat 2 mg/100g
banan 0,4 mg/100g
aprikos 6 mg/100g
havregryn 5,3 mg/100g
kikärtor 2,9 mg/100g
jordgubbar 0,34 mg/100g


Det finns även järn i rött vin (!) fick jag lära mig igår. Trevligt! tänkte jag och drack ett glas till :) idag har ag dock kollat upp det och såg att det innehöll 1 mg/dl. Det skulle alltså innebära att jag skulle behöva dricka 15 glas vin om dagen för att täcka mitt behov! .... Observera att man ur hälsosynpunkt inte rekommenderar att dricka mer än ett glas vin om dagen, och att vi yngre kvinnor faktiskt borde hålla oss borta från alkohol över huvud taget med tanke på den ökade risken för bröstcancer. (Och håll dig för guds skull borta från vinet om du är gravid!)

Och så den lika trevliga nyheten att 100 g mörk choklad innehåller 15 mg järn! Vilket skulle innebära att en chokladkaka om dagen skulle hålla blodvärdet uppe. Då är saken biff! kanske du då tänker, men nej tyvärr. Choklad innehåller ämnen som försvårar upptaget av järn i tarmen, och därför blir det svårt för kroppen att tillgodogöra sig järnet i chokladen.

Hmmm mja, jag tror inte jag kommer orka äta havregrynsgröt till frukost, omelett till lunch och spenatpaj till middag varje dag, men det är i alla fall glädjande att jag inte behöver minska på mitt intag av mörk choklad och rödvin :) Och sen inte glömma att inte dricka kaffe/thé eller äta ost till min järnrika måltid, och sedan avsluta med en c-vitaminrik fruktdessert.


Bon appetit!

härligt järnrik kombo!

Zumba!

Idag vaknade jag vid nio och bara låg och drog mig länge länge i sängen innan jag steg upp, drack ett glas vatten och sen körde ett litet yogapass för mig själv hemma på mattan. Därefter åt jag en lång mysig frukost innan jag gick på promenad i solen. Så himla härligt att få komma ut i friska luften och bara promenera och känna solens strålar mot huden. (Det vill säga den lilla bit hud som är exponerad, inte direkt så varmt så man går i shorts och linne längre...)

Jag intalar mig själv att min hud friskt och raskt tillverkar en massa D-vitamin där i den stunden, fast jag egentligen vet att solens strålar och den lilla procent av huden inte räcker för att fylla på något D-vitaminlager på vintern. Men lite, lite, lite måste det väl ändå bildas, och om inte annat så är det som ljusterapi för sinnet att bara få komma ut och se den blåa himlen och solens strålar på de brunröda lövträden.

Efter min promenad gick och jag tränade zumba. Det är verkligen ett roligt pass där man inte alls behöver vara van dansare eller duktig på koreografi för att kunna vara med - alla är välkomna! Och det syntes verkligen på passet idag, allt från småflickor med tunna tunna små armar och ben - till killar som över huvud taget inte vet vart de ska göra av sina ben - till gamla tanter med massa daller daller - alla vi skakade tillsammans loss på danspasset till latinamerikanska rytmer. Jag måste dock erkänna att jag tycker det är lite roligare att gå på funk eller riktiga danspass, där det är en utmaning att lära sig en hel koreografi som man dansar i finalen på slutet, men detta är ett trevligt komplement.

Jag tycker verkligen om Gerdahallens filosofi - det ska vara kul och lättillgängligt att gå och träna, och alla sorters människor är välkomna. På Gerda är det lika okej att komma i en gammal sliten T-shirt och mjukbyxor som i en utstuderad Nike-outfit, lika okej att vara tjock som smal, lika okej att vara gammal som ung. Detta till skillnad från många andra gym där det råder "en viss stämning" som man måste passa in i. På gerda finns det också alla möjliga olika sorters pass, allt från spinning till gympa till dans till styrketräning till yoga, och instruktörerna går igenom en ganska tuff och lång utbildning innan de får ställa sig där framme och instruera. Detta till skillnad från en del andra gym, som till exempel en vän till mig som efter en tvådagars-utbildning jobbar som spinninginstruktör. Jag är både stolt och glad över att få göra min två terminer långa yogaledarutbildning i Gerdas regi.

Nu ska jag fortsätta min härliga lördag med att läsa lite, och sen umgås med pojkvän och vänner.

Ibland har man det bra :)

Var snäll mot dig själv och din kropp.

Att det är viktigt att vara snäll mot sig själv och sin egen kropp kan låta klyschigt och banalt, men det är något jag tror stenhårt på. Alldeles för ofta får man höra inom vården (och i samhället) hur människor bannar sig själva och sina kroppar för de åkommor som tagit dem i besittning.

"Jäkla ben som håller på och rycker sådär".

"Jävla arm som ska göra ont hela tiden".

"Den här förbannade magen som bara är svullen och jobbig".

"Vad dålig jag är som inte orkade xxxxxx idag".

Och så vidare.

Enligt min erfarenhet så är det viktigt att erkänna sina känslor av ledsamhet, besvikelse, ilska - men också viktigt att inte alienera sig från sin kroppsdel eller ta avstånd från sig själv och sitt psyke. När man tittar på en del av sig själv och visar ett så starkt ogillande så odlar man ett självhat och en nolltolerans mot sig och sitt psykiska/fysiska status. Den sekunden man markerar att "detta är är inte en accepterad del av mig" så slutar man upp med att vara en hel människa - och möjligheten att känna in sig själv, sitt psyke och sin kropp minskar och risken att inte blir frisk ökar. Inte konstigt att människor har en tendens att gå in i väggen idag! Kombinationen av ett samhälle som är helt inställt på effektivisering samt produktion/konsumtion och individer som är självkritiska och dömande mot sig själva är ödesdiger.

När man upplever smärta, trötthet eller obehag från kroppen/psyket så anser jag att det är viktigt att man observerar sensationerna och känslan som medföljer, och att man istället för att försöka stänga av/tränga undan det obehagliga försöker möta det ansikte-mot-ansikte.

Ett exempel är en person med IBS som ofta upplever en svullen och smärtande mage. När besvären ger stort obehag (obehaget kan bli större ifall man till ex befinner sig i en socialt viktig situation) kan personen uppleva själva magen som ett besvär, något som är i vägen och som bara ska bort. Känslan "får inte finnas" och man försöker på olika sätt att bli av med obehaget, exempelvis genom att ta smärtstillande eller att helt enkelt ignorera symptomen. Ett annat (ganska ineffektivt) sätt att bli av med obehaget är att sluta bukandas - man spänner sig och börjar andas ytligt och ansträngt. Om man tacklar problemet på detta sätt kan man tycka den här förbannade magen, ska alltid vara i vägen, om den bara kunde försvinna!

Om man gör som ovan så har man tagit avstånd från sig själv, och man är inte längre en "hel" människa. Om man har gjort så många gånger blir det så småningom svårt att att komma i kontakt med sig själv och sin kropp och man blir sämre på att tolka sina egna signaler. Om man istället försöker närma sig den delen som gör ont och med omtanke och kärlek vilja sig själv väl så tror jag att man däremot blir bättre på att tolka kroppens signaler och att man bättre inser vilka åtgärder som är lämpliga att vidta. I den här situationen kan det vara lämpligt att hålla om sin mage, att skicka tröstande tankar till sig själv för obehaget och försöka slappna av. Genom att slappna av och andas med bukmuskulaturen ökar genomblödningen till tarmarna och förloppet blir mindre statiskt, och det finns en större chans att besvären avtar.

Likadant att känna efter i sig själv när det är lämpligt att efter en lång arbetsdag stressa vidare och fortsätta hålla sitt sinne och sin kropp aktiverad och när det istället är lämpligt att pausa och vila. Själv har jag väldigt svårt att inse mina egna begränsningar och svårt att känna när det är dags att ta stanna upp. Yogan har hjälpt mig otroligt mycket med att komma i kontakt med min kropp och inse när jag börjar bli trött och sliten! Som idag när jag skulle skynda hem efter en lång arbetsdag för att skynda till träningen för att skynda vidare till en kompisträff - för ett år sedan hade jag pinnat på utan att reflektera, men idag kände jag efter och insåg att jag behövde lägga mig på spikmattan en halvtimme och fick prioritera det framför träningen. Och då är ändå jag en person som starkt lobbar för träning och fysisk aktivitet!

Regelbunden fysisk träning är oerhört viktigt för hälsan och välbefinnandet, och mitt mål är att konditionsträna minst tre gånger per vecka och träna yoga övriga dagar (förutom lördagar, då är det promenader eller vila som står på schemat). Många stora studier har visat att regelbunden träning/fysisk aktivitet minskar dödlighet i kardiovaskulära sjukdomar markant (att inte träna alls är lika farligt som att röka) och utifrån det måste jag be dig som läser detta att röra på dig minst en gång i veckan så att du under en halvtimme höjer din puls och andningsfrekvens...

Men hur viktigt jag än tycker det är att träna, så är det lika viktigt med vila. Det behöver inte betyda att man utesluter alla andra aktiviteter den kvällen, utan det kan räcka med att ta en halvtimmes paus när man kommer hem från skolan eller jobbet och bara lägga sig på sängen och försöka slappna av. Man kan sätta på någon lugn trevlig musik för att hjälpa sig själv att varva ned, eller bara försöka släppa alla tankar på tidigare och senare och istället fokusera på sensationerna i kroppen. Hur känns det just precis nu under dina fotsulor? I dina tår? På dina smalben? I dina knän? I dina lår? I din mage? Bara känn efter och notera sensationerna utan att kategorisera dem som "skönt" eller "ont", utan mer som "pirr" "spänningar" "varmt" "kallt" osv..

För några år sedan hade jag blivit sur och bannat mig själv för att jag inte gick och tränade som planerat utan "var lat" och lade mig på spikmattan istället. Idag är jag istället glad över att jag kan tolka mina egna signaler och respektera/acceptera dem, och jag känner mig som en mer sund och balanserad människa. Så jag ber dig, var snäll mot dig själv och din kropp! Jag är övertygad om att det då också blir så mycket lättare att även vara snäll mot andra människor och acceptera deras känslor och val, samt stötta dem till att må bättre både fysiskt och psykiskt. Att kroppen och sinnet är två åtskilda enheter är en illusion - att vi människor inte skulle vara beroende av varandra likaså.

På neurologen...

Nu är jag inne på min andra vecka på neurologen, och jag måste säga att det goda intrycket står sig. Idag hade jag mottagning, och efter att ha bytt om i vårt fina kandidatrum, tagit mig en kopp gratis-kaffe-med-mjölk och hängt in mina grejer i ett stort fint skåp med lås så blev jag och min kursare upphämtad av vår handledare... Inget springa-omkring-och-leta-och-be-om-ursäkt-för-att-man-finns-till utan istället får man känna sig respekterad och uppskattad. De hade satt av gott med tid för att vi (två kandidater med en handledare) skulle hinna ta varsin patient att ta neurologstatus på. Tyvärr så dök inte den första patienten upp, men då fick vi lite kaffepaus och tid att läsa på nästa patient som sökte för misstänkt trigeminusneuralgi.

En trigeminusneuralgi gör fruktansvärt ont, det är en huggande smärta som varar i några sekunder till flera minuter. Oftast är den idiopatisk, det vill säga man vet inte vad den beror på, men det finns mediciner (ex gabapentin) som kan ge god smärtlindring. Smärtan är känd för att vara olidlig, till och med så fruktansvärd att katolska kyrkan ska ha gjort undantag från att "självmord är en synd" ifall personen ifråga hade lidit av en trigeminusneuralgi... Oftast blir patienten smått handikappad då all beröring och rörelse i området gör fruktansvärt ont och som utomstående kan man märka att patienten blir stel, tyst och grimaserar.

kanske inte så representantiv bild med desto roligare ;)

Så efter att ha läst på ordentligt och haft tid att repetera status så fick jag ta emot patienten och göra fullt status själv (under handledarens uppsyn) och det kändes verkligen optimalt - jag visste vilka fynd man skulle titta efter (helst inga fynd alls, men viktigt för diffdiagnostik) och jag visste vad jag sysslade med (skönt, med tanke på att jag känner att jag för övrigt har noll koll på neuro nu i början av kursen). Sen efter lunch hade jag schemalagd lästid (också väldigt bra) så jag kunde plugga och vara effektiv, men ändå hinna till funk-passet klockan fyra på eftermiddagen. Vilken härlig dag!

Synd bara att solen inte har lyckats tränga igenom molnen idag, dagar som denna känns det nästan som att solen inte gått upp över huvud taget. Och när jag kom ut från träningen klockan fem så var det beckmörkt ute?! Vart tog denna hösten vägen... Men men man får försöka se det positivt, nu är det inte långt kvar tills man får börja räkna ned dan-före-dan-före-dan-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före doppare-dan :)

Jag har redan köpt en jättefin ljusstjärna som jag ska hänga i fönstret så snart det är "lov"... Jag tänker faktiskt att det får bli den 1a advent i år eftersom att den infaller den 27e november. Då ska det dekoreras! Jag har redan planerat in en massa julmys, med vänner, på korridoren, på tivoli i köpenhamn, och med min käre pojkvän också såklart. Härligt!