Vad innebär det att vara läkarstudent?

Anna, en läsare till bloggen, bad mig att skriva lite om tiden när jag började studera på läkarprogrammet, och varför jag valde att läsa till läkare - och vilken slags läkare jag vill bli. Jag ska försöka besvara de frågorna så gott det går.

Jag började läsa till läkare våren 2008, efter att ha sökt och sökt och sökt och blivit utlottad i fyra år. Jag sökte allt som allt åtta gånger. Jag kom in den sjunde gången, då de gjort om systemet så att man kunde komma in på en kombination av betyg och högskoleprov, men då var jag fast i Abu Dhabi (jobbade som flygvärdinna) och kunde av flera anledningar inte säga upp mig/komma hem. Jag fick ta risken att inte komma in igen (jag ringde skolan och frågade om jag inte kunde få dispens, men de sade nej - dock var risken väldigt låg att jag inte skulle komma in igen). Så jag fick ha is i magen innan jag ÄNTLIGEN blev antagen, flög hem och började min bana på väg till att bli läkare.

Första tiden på utbildningen var jag bokstavligt talat i någon form av extas. Jag älskade allt, jag insöp allt, och ville vara med och göra ALLT. Jag engagerade mig i allt som fanns att engagera sig i - jag serverade ärtsoppa på Locus, jag var kursombud för min klass, jag jobbade på Locus på kvällarna, jag blev rekryteringsansvarig i MSF Medicine Studerandes Förbund Skåne, jag gick med i Toddy och var helfrälst, och jag gick in i nollning med hull och hår, och fortsatte festa i den takten resten av terminen (två-tre utgångar i veckan). Samtidigt tog jag upp mitt gamla engagemang i Östgöta nation och sjöng i min kör. Och tränade så klart på gerda. Jag hade fantastiskt roligt!

Första terminen i Lund var sansölst enkel. Grundkursen var en bagatell, och cellbiologin (som jag var riktigt rödd för, kom inte ihåg någon kemi alls från gymnasiet) gick lätt som en plätt. Så jag hade massa tid över till mina engagemang och jag var så engagerad i allt jag gjorde som en människa kan vara. Sedan termin 2, eller framför allt termin 3 så blev arbetsbördan markant högre, och jag började känna att det var svårare att hinna. Men när man väl tagit på sig en massa ansvar och har massor med (roliga) saker att göra är det väldigt svårt - i alla fall för mig - att säga Nej. Så jag fortsatte i samma tempo, kanske dock med mindre entusiasm. Men mitt engagemang började växla över, från att göra allt som är roligast och mest socialt - inom studentvärlden "ut och festa", så började jag mer och mer intressera mig för läkarstudenters psykiska och sociala hälsa.

Jag tror det började med att en vän på läkarprogrammet, vi var inte nära vänner men vi pratade mycket och umgicks en del, tog sitt liv. Alla vi som kände honom var i chock - ja hela skolan var i chock. Han var den person som alltid var glad, alltid var med överallt (han var minst lika engagerad som jag) och som alltid gav gav gav av sig själv. Och nu var han borta. Det var en riktig smäll. Och jag tror att det, i samband med att jag själv uppmärksammade att mitt eget leverne inte var så hälsosamt, som jag började engagera mig mer i den studiesociala situationen. På det viset förstärktes mitt engagemang i MSF, och jag blev invald till att sitta i Förbundsstyrelsen i MSF (i Stockholm) vilket gjorde att jag pendlade dit upp en till två gånger i månaden. Det var tufft, för det tog mycket tid och kraft, men var samtidigt oerhört givande och jag tror mig ha fått flera nya fina vänner för livet.

Så här är vi idag. Min syn på läkarprogrammet och på läkarstudenters levern och framför allt studiesociala situation har förändrats ganska rejält om man jämför hur jag tyckte/kände termin 1, och mina prioriteringar har ändrats en hel del. Och kanske är det så det ska vara? Men jag brukar rekommendera de som börjar att inte TA PÅ SIG FÖR MYCKET, att engagera sig och göra det som är kul, men med MÅTTFULLHET. Det finns många studenter som negligerar studierna till förmån till att festa, och det tycker inte jag känns så väl motiverat. Särskilt inte när man ska bli läkare och har andra människors liv i sina händer. Och särskilt inte med tanke på att utbildningen blir tuffare ju längre upp i terminerna man kommer (i alla fall i Lund/Malmö) och att man behöver sin tid, kraft och sitt engagemang till det som är viktigt - sig själv, sin utbildning och sina nära och kära.

En vän till mig frågade - varför engagerar du dig så himla mycket i hur "alla" har det, istället för att engagera dig i dig själv/hur dina nära vänner/din närmaste omgivning har det? Han hade en viss poäng i det.

Vilken slags läkare vill jag då bli? Väldigt svårt att svara på. Min dröm sedan jag var liten och låg på sjukhus på grund av en krossad for i en ridolycka var att bli barnläkare, och jag har väl inte helt släppt den drömmen även om jag insett att det är mycket jourer och att man samtidigt blir läkare till barnens föräldrar... Men sen är jag intresserad av gynekologi / obstetrik... men även där är det mycket jourer! Slutligen tyckte jag att det var kul med Hud (det är många som inte förstår mig i det) och kan nog tänka mig att jobba med det - och det är särskilt lyxigt med tanke på det låga antalet jourer och de fina arbetstiderna. Och att man får träffa alla möjliga sorters patienter, gamla som unga, allvarliga sjukdomar som banaliteter. Men just nu lutar det åt allmännmedicin med specialinriktgning på gynekologi och barn. Vad sägs om det? ;)

Hoppas jag kunnat svara på dina frågor!

:)