Namastey!
Kan inte låta bli att försöka hålla "indiern i mig" vid liv (haha jo det kan ju tolkas fel ;)
...och försöka minnas den långa resan jag gjort... Lättare sagt än gjort! Tiden går så ruskigt snabbt, veckorna flyger förbi, och vips är man tillbaka i det gamla vanliga. Jag önskar att jag kunde kalla det vardagslunk men ack nej! Här har jag tagit det lugnt och fint i ett halvår, taggat ner och lugnat mina nerver, shanti shanti oooowmmmm.... Och pang! boom! så är man tillbaka i sina gamla mönster.
Vadå inte stressa? vadå inte alltid småspringa till föreläsningen? Vadå att inte kasta i sig ett par koppar kaffe och tugga i sig en macka på stående fot? Vadå inte alltid känna att man ska vara så duktig och försöka svara rätt på handledarnas frågor? Vadå att ta ner kraven på sig själv? Vadå att säga till sig själv - Älskade du, du är bra som du är och du måste inte försöka leva upp till alla ideal....
Det är verkligen en utmaning att ta tillvara på sig själv i den miljön jag lever i, och jag är högst medveten om att jag inte är speciellt duktig på just det. Har svårt att säga nej, har svårt att sätta mina behov först och får så sanslöst mycket skuldkänslor ifall jag skulle göra någon besviken.
Det är då man säger - Nu går jag hem! Och så går man hem, sätter på lite mjuk shantishanti-musik, tänder en rökelse, lägger sig på spikmattan och letar upp det där inre lugnet, den inre kärleken. :)
Jag tror inte jag är ensam om att känna så här, kanske är det läkarstudentens eviga dilemma - hur ska man balansera sitt liv så att man gör LAGOM? Hur mycket ska man plugga, hur mycket ska man visa framfötterna på kliniken, hur många studentorganisationer ska man engagera sig i, hur många spex ska man gå med i, hur mycket ska man träna, hur mycket ska man festa, hur spontan ska man vara, hur mycket kraft och engagemang ska man lägga ner på att finnas till för andra?
Jag har ju som sagt aldrig varit bra på att sätta dessa gränser för mig själv, men jobbar aktivt med det. För jag är övertygad att om man ska klara en sådan utbildning som läkarutbildningen (med allt vad det innebär) med hälsan i behåll så måste man ta hand om sig själv...(!)
Det är så lätt att fastna i alla dessa "måsten". Så ska man göra, så ska man inte göra. Jag måste göra det o det o det o det. så snart som möjligt, helst igår! Och jag måste göra som han och hon och de vill, för det är det som förväntas av mig. Men stopp och belägg! För VEM gör man alla dessa saker? Vem kommer att tacka en för att man lägger sig själv åt sidan? Vem hjälper man? Kan det vara så att man stjälper andra genom att vara så "duktig"? Kan det vara så att man gör andra en otjänst genom att alltid finnas tillgänglig och inte sätta gränser för sig själv?
Jag har tidigare, särskilt på tidigare terminer, fått höra "hur hinner du göra allting, hur orkar du"? Och jag har sagt "Äsch, det är inga problem"! (Nu för tiden låter det nog snarare såhär "åååå gud jag har så mycket att göra jag orkar inte!) Och vem vet då hur mycket man inte själv har bidragit till detta läkarstudent-syndromet "jag ska göra allt och lite till!"...
Men men vad jag vill komma till är att det är viktigt att försöka lyssna till sig själv, sätta gränser för sig själv, och att även vara öppen för att andra inte alltid gör som man själv gör.. Och att det alltid alltid måst vara okej för människor att sätta gränser för sig själva, att få lov att känna det man känner, och att inte bli skuldbelagda ifall de inte hinner/orkar göra det man tycker de ska göra. Det är framför allt viktigt i ex en frivilligorganisation, att man inte pressar varandra, och stöttar varandra, och det har jag alltid känt i MSF vilket jag är otroligt glad för! Det har snarare varit så att de har sagt "Nej lexandra, nu får du inte ta på dig mer!" ;)
Apropå att visa omtanke och kärlek för varandra så har jag ju nyligen fyllt 25 år, men orkade inte/hade inte tid/plats till att ha en fest för alla mina vänner, vilket kändes lite tråkigt... Men i lördags fick jag en underbar present - när jag kom hem blev jag överraskad av min pojkvän och en massa vänner som hade planerat o fixat bakom min rygg i flera veckor! Jag hade ingen som helst aning, fick en ögonbindel med beskrivningen att vi skulle ha "en romantisk kväll" och när ögonbindeln åker av hoppar ett tjugotal vänner helt plötsligt fram och kastar ballonger över mig! Hela kvällen var fantastisk och jag fick en så otroligt varm känsla inom mig... det är sant som Richard Huch sa: Kärlek är det enda som blir större när man slösar med det!
