För en vecka sedan hade vi en temadag i skolan i kursen Professionell Utveckling, vilket var en mycket intressant dag, om än som vanligt med PU lite väl långdragen ibland kanske :)
Temadagen började med en mycket intressant föreläsning och diskussion ledd av Hanna Cinthio. Ifall man vill ha en duktig föreläsare som kan snacka om... ja allt möjligt verkade det som, så kan jag rekommendera henne! Jag rekommenderar även att beställa hennes bok/avhandling om hedersrelaterat våld (den är gratis!!!) på http://www.hedersfortryck.se/
Hon talade mycket :) och brett om allt från skrivning av oskuldsintyg till sociala relationer inom samhället och familjen. Jag tog framför allt till mig den bild hon hade målat upp som speglade hur vårt svenska samhälle mycket sätter individen i fokus och lägger det största ansvaret på individen och staten. De flesta människor i världen lever dock utefter en helt annan världsbild där familjen är det essentiella, staten bara ger en knapp trygghet och individen är otroligt liten, nästan obetydlig.
Jag tycker att det finns både positiva och negativa sidor med att leva i ett sådant samhälle som vi gör här i Sverige. Individen blir sedd, och självbestämmandenivån är hög. Varje person är viktig, betydelsefull och ska få en chans till att förverkliga sig själv och sina drömmar. Det är en fantastisk möjlighet, och för detta är jag oerhört tacksam över att vara svensk. Samtidigt finns det en baksida på detta glänsande guldmynt av självförverkligande: Ensamhet. Prestationskrav. Press att ständigt själv vara stark och kunna föra sin egen talan. Man måste veta vad man vill, och man måste bli något. ”Vem är du, och vad kan du?” är konstanta frågor man får brottas med varje gång man hamnar i ett nytt sammanhang eller sällskap.
Senare kom Hamida, en kvinna från Afghanistan, svensk-afghansk som hon själv beskrev sig som. Hon talade med oss om hur missförstånd lätt kan uppstå när man kommer från en helt annan kultur. Vi diskuterade kulturkrockar, där manlig omskärelse blev ett tydligt exempel. För Hamida är manlig omskärelse (till skillnad från kvinnlig omskärelse) helt normalt och en viktig procedur. Det var många, inklusive jag själv, som motsatte sig att detta är något som bör göras på små pojkar. Varför det kom på tal från början berodde på att Hamida gärna hade sett att omskärelse av pojkar skulle prioriteras högre inom sjukvården. Idag är det möjligt, men det är ett lågt prioriterat ingrepp och lång väntetid.
Jag tyckte det var intressant att det hela slutade med en diskussion där Hamida (som ju skulle tala inför oss om kulturkrockar och många gånger påtalade att hon konstant omvärderar sin syn på mycket sedan hon kommit till Sverige) inte kunde förstå mångas aversion mot omskärelse. Att det är ett icke medicinskt motiverat ingrepp på en individ som aldrig själv kommer att kunna välja ifall han vill ha sin förhud kvar eller inte, det verkade hon inte kunna se som ett problem.
Själv tycker jag att man absolut ska ta hänsyn till och anpassa sig till individens önskemål, och att man kanske inte alltid ska vara så fyrkantig när det kommer till hur saker och ting ska gå till och inte. Finns det en flicka som vill sy ihop sin mödomshinna, så är inte min personliga åsikt att man ska utföra det ingreppet utan istället hjälpa henne komma till insikt att hon duger som hon är, hon är bra och fin som hon är, och det är inget skamligt att inte ha en mödomshinna. Men tänk om ett hot om hedersrelaterat våld och kanske till och med mord är en reell risk? Hur gör man då? Jag vet faktiskt inte, och kommer nog inte kunna svara på den frågan förrän den dagen jag inshallah eventuellt står där med flickan framför mig.
Samtidigt som jag tycker att en anpassning på individnivå ibland kan vara på sin plats, så tycker jag inte att man måste anpassa på samhällelig nivå för vad ”folket” vill. Ifall alla i Sverige plötsligt vill operera bort en bit av nästippen för att man tror att man skulle bli mindre förkyld, skulle man implementera det då i den svenska sjukvården? Utan att det finns medicinska skäl med evidensbaserade belägg? Rätt osannolikt skulle jag vilja säga.
Likadant anser jag att det är fullkomligt irrelevant ifall en tolftedel av jordens befolkning blir omskurna, det är inte praxis i Sverige, och det har ingen medicinskt hållbar motivering här med vårt klimat och ständig tillgång på tvål och vatten. Jag tycker redan att det är anmärkningsvärt att det är tillåtet att omskära små pojkar inom den allmänna sjukvården, men antar att det beror på att det annars skulle utföras än mer i det dolda av icke utbildade personer än vad det redan görs idag.
Jag måste dock framhärda min personliga åsikt att jag tycker det är ett övergrepp när man utför omskärelse på en liten gosse. Jag anser inte att det borde vara tillåtet att skära av en bit av ett barns kropp, oavsett vilken del, såvida det inte föreligger ett tydligt medicinskt skäl som exempelvis en alltför trång förhud som ger komplikationer (fimos). Jag tycker också att bara för att Sverige är ett litet land betyder inte det att vi inte kan vara ett föredöme för resten av världen. Skulle inte det vara fint att säga att i Sverige kan man vara trygg i att individens självbestämmanderätt alltid går före kultur och religion?
Apropå att man åberopar religionsfriheten i ärenden som rör allt från omskärelse till ”enbart fisk till middag vid fängelsevistelse”, skulle jag vilja omformulera dagens religionsfrihetslag. Jag skulle istället vilja ha en lag om självbestämmanderätt! Där alla människor äger rätten till sin egen kropp och person, samt har rätt att uttala sina politiska och religiösa tillhörigheter. Detta skulle kanske ge ett stopp på dagens problem då religionsfriheten används som argument när människor vill utföra tvivelaktiga handlingar i religionens namn.
Nåväl. Det var dagens utläggning :)
Nu ska jag gå och läsa lite om ventrikelcancer och kaffesumpskräkning. Nasty!
