Glädje!

Äntligen - nu är jag helt klar med vårterminen - jag har skickat in och fått godkända portfolios, jag har klarat min praktiska och min skriftliga tenta på kirurgin och jag har skickat in min etiska diskussion som vi skulle skriva inom kursen PU (Professionell Utveckling). Jag har dessutom skrivit min hemtenta i yoga och träningslära, och igår gjorde jag min praktiska tenta som yogainstruktör. Dessutom har jag och resten av styrgruppen skickat in äskan om fortsättande av fadderverksamheten på läkarprogrammet, något som också har blivit beviljat. Hjälp vilken intensiv period det har varit!

Men nu är det tre månader sommarlov - på riktigt. Från och med nu ska jag bara göra det jag känner för precis när jag känner för det. Jag känner mig helt slut, helt utpumpad, all energi har runnit av mig och jag längtar bara efter VILA. (inte klädesmärket, bokstavligt talat! :)

Jag kan bara inte riktigt fatta det... alla katekolaminer snurrar fortfarande runt i blodbanan och gör mig alldeles yr, en känsla av att jag måste skynda mig, måste fortsätta, måste sätta igång.... med vad?

Det brukar vara såhär. Åtminstone ett par veckor efter terminstenta brukar min kropp fortsätta leva i en slags stress-situation där allt går på högvarv och där jag är mindre mottaglig och mindre tillgänglig för andra människor. Men jag vet också att det snart kommer att gå över, och jag är ändå överraskad: med tanke på alla de bollar jag hållit i luften samtidigt och med tanke på att jag sällan är hemma före kl tio på kvällen om dagarna så har jag ändå inte varit sådär vansinnigt kroppen-skriker-sluta-ont-i-magen-stressutsalg-eller-vad-det-nu-kan-vara - stressad den här terminen utan ändå tagit det hela med ro. En vinst i mina ögon. Som jag sade till en klasskamrat häromdagen - jag kämpar varje dag med att inte behöva vara så himla duktig och prestera. Detta är jättejättesvårt för en person som har tävlat hela sitt liv.

Den senaste veckan har vi haft kursen PU (professionell Utveckling) på avancerad nivå. Det har verkligen varit givande, och jag tycker man borde ha ett par dagar avancerad nivå PU som början eller som avslut på varje termin istället för att bara överösa oss med det helt plötsligt på termin 8 - nu har vi istället fått kämpa med samtal om döden och sjukdom i nästan två veckor och det finns en risk att folk inte orkar med så mycket känslor/ångest/tankar på en gång precis post-tenta. Dessutom är det alltid aktuellt, och jag tycker det borde inkorporeras ordentligt på utbildningen åtminstone från och med termin 6 då vi går ut på klinik och dagligen träffar svårt sjuka patienter.

Jag tänkte jag kunde skriva min diskussion om ett etiskt dilemma här på bloggen, som man kan läsa om man är intresserad. Om inte är det bara att avstå.

Hoppas att ni som läser (vilka ni nu är, jag blir lika förundrad varje gång jag ser hur många som besökt min blogg) också har klarat era tentor, uppsatser eller uppdrag och att ni snart får njuta av en härlig semester. Glad sommar!

FÄRDIG!

Fääärdig!

Äntligen äntligen är T8 -tentorna över. OSCE igår (praktiskt tenta), skriftlig idag.

Hur har det gått nu då?

Det gick jättebra på OSCE, trots att jag själv kände mig lite shaky. Den skriftliga får vi svar på fredag (snabt jobbat, imponerande!). ... Men ärligt talat, för en gångs skull så känns det faktiskt BRA efter att ha skrivit en tenta, en känsla jag nog inte haft sedan T2. Absolut, jag kunde verkligen inte svara på allt, och jag hade tänkt fel på ett par frågor som jag trodde jag hade förstått, men över lag kändes det faktiskt helt okej, istället för fan det gick åt helvete. Och när det brukar kännas som att det fick dåligt så brukar det ju alltid ha gått bra, så då tänker jag att nu borde det också ha gått bra. Eller nåt.

Eller så har jag bara blivit loj och mindre hård mot mig själv? I så fall: mission accomplished :)

Den praktiska tentan var, precis som på T6, brutal: skitnervös ställs du framför en dörr där det står ex Anestesi på, och när de blåser i visselpipan får du springa in och göra det praktiska moment du får i uppgift - ofta med knapp tid att det räcker så man måste skynda sig, under tiden står din lärare och tittar kritiskt på varje sak du gör och för protokoll - fem minuter senare blåser visselpipan igen två gånger för att markera att man måste ta sig vidare till nästa stängda dörr. Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, gör ett knästatus, spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, tolka fem röntgenbilder och ange osteosyntesmaterial, Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, gör ett handstatus, Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, simulera en traumasituation, Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, sätt en kateter, osv osv osv Pheew...

Man ska inte ha svaga nerver om man ska utsätta sig för något sådant.. (!) Just det att det är någon som står och bedömer en samtidigt som det är en högt onaturlig situation (en docka kan inte visa känslor, bli kallsvettig, cyanotisk, ha puls osv såvida den inte heter Simon). Men efteråt är det kul att man har fått visa vad man kan! Och som vanligt är man sin hårdaste domare, själv tyckte jag det gick okej men jag fick väldigt bra betyg och hamnade topp tio (något man verkligen verkligen inte ska bry sig om och inte ens borde räkna... typiskt man är en sån tävlingsmänniska långt där inne trots allt).

Nåväl. Jag hoppas att min intuition stämmer och att jag klarat den teoretiska tentan - i så fall så är det bara en veckas professionell utveckling som gäller och sen är det nästan tre månader sommarlov! sjukt lyxigt :)

Och sen är det termin 9 (barn, gyn och psyk - lite av mina intresseområden), termin 10 examensarbete och termin 11 vårdcentral - sen är jag... just det. FÄRDIG. Tiden går snabbt.

Fääärdig! påminner mig om ett fantastiskt barnprogram som jag älskade när jag var riktigt liten: Beppes godnattstund, där en av de små dockorna är på toaletten och högljutt ropar "färdig" när hon är klar. Precis som man kanske själv gjorde när man var lite, och som ens eventuella framtida barn kanske kommer göra en dag? Varför gör de inte så söta oskyldiga barnprogram längre...

Flow..

Idag är jag i ett sådant där skönt flow med tentaplugget, där saker och ting faller på plats och man börjar känna "aha, jag börjar kunna det här nu!". Väldigt trevligt.

Igår serverade jag på elfte-terminarnas sista klassfest tillsammans innan examensfesten, väldigt trevligt. Känns också lite konstigt, dels för att jag betraktar flera av dem som mina vänner och att de inte kommer att vara kvar här och att man inte kommer att se dem på sjukhuset längre känns lite sorgligt, dels för att jag då inser att Oj, det är inte så långt kvar för mig heller. Stämningen under kvällen var oerhört varm, kärleksfull och sentimental samtidigt som den var väldigt festlig och uppsluppen, och det var tydligt att de flesta tyckte det var fantastiskt skönt att de tagit sig igenom hela den här långa tuffa utbildningen och nu är redo att börja jobba.

Under kvällen fick jag den allvarliga frågan av en vän: Vad gör dig lycklig?

Gud vilken svår fråga... Jag kunde inte låta bli att säga att ingenting egentligen gör mig lycklig - antingen så är jag det eller så är jag det inte, beroende på hur jag mår fysiskt och psykiskt, hur jag lever mitt liv och vilka människor jag omger mig med. Men, fortsatte jag, det finns vissa saker som kan göra mig glad och vissa saker som kan göra mitt liv meningsfullt.

Det första som kommer upp i mina tankar på saker som gör mig glad är gräs ( haha ja jag vet det kan tolkas på flera sätt :) men grönt frodigt gräs är något som verkligen kan göra mig euforisk. Jag minns när jag hade flyttat till Abu Dhabi (dvs öknen) och hade bott där i ett par månader under tiden jag gjorde min utbildning till flygvärdinna, och när jag för första gången fick en flygning till Europa. Det var i maj och jag hade inte sett annat än sanddyner och konstgräs i flera månader. Det första jag gjorde när jag kom fram till hotellet, som låg strax utanför London, var att skynda mig ut till närmaste lilla park där jag slängde mig i gräset och bara fullkomligt frossade i grönskan. Jag drog i det med fingrarna, luktade på det, lekte med det, och njöt av fulla muggar. Måste sett lustig ut, men så hungrig på den grönskande naturen var jag :)

Jag måste ha natur omkring mig, annars känner jag mig tom inombords. Därför har jag insett att jag inte är en storstadsmänniska - ingen sex and the city tjej! - jag avskyr att vara omgiven av massiv trafik, bilar och avgaser, aldrig få en stund i tystnad, och jag är beroende av grönska och natur. Gärna berg, skog och hav dessutom. Och fåglar! Och ett rikt djurliv över lag. En liten enkel sak som kan göra mig glad är att en skön sommardag sitta i gräset, betrakta himlen och träden, lyssna på fåglarnas kvitter och bara känna en liten vindpust smeka min kind. Underbart!

Något annat som kan göra mig så där innerligt glad och varm om hjärtat är när jag betraktar barn som leker, sover eller interagerar med sin omgivning. Likadant när jag ser ett gammalt par gå hand i hand, eller när jag ser någon göra en god gärning.

Något som gör mig euforiskt glad är att dricka bubbel med mina vänner, lyssna på bra musik och dansa hela natten lång. Något som kan göra mig lugnt glad är att göra yoga, gärna timme ut och timme in. Något som kan ge mig stor tilfredsställelse är att sitta på hästryggen och känna hästens rörelser anpassas till mina, och känslan av att ha hoppat ett utmanande hinder och det bara kom i ett sådant där skönt flow.

Men vad gör ens liv meningsfullt? Mycket större fråga. För mig är det att känna mig connected - att känna samhörighet med andra - och att känna mig behövd. Att jag är viktig i det stora hela. Inte oersättlig, men viktig. Och jag tänker att i framtiden vill jag ha ett meningsfullt arbete (något jag hoppas att läkare ska innebära) och en meningsfull fritid fylld med natur, vänner, barn, omtanke och kärlek.

Kan det vara ett recept på lycka tro?

GRÄS!

Längtar...

Om exakt en vecka är det dags - då gör jag mina två tentor och sen ÄNTLIGEN kan man slappna av och börja njuta av våren. Så himla fint ute nu, man skulle helst bara vara utomhus hela tiden, gå långa skogspromenader, cykla till havet, rida ut på fälten... Ja allt det där. Allt annat än att stänga in sig i ett dammigt bibliotek med dålig luft och lukten av halvätna äppelskruttar...

Sen ett par veckor till innan det äntligen blir stor fest (vi brukar alltid gå på examensfesten som ett avslut på terminen) och då ska klackarna i taket minsann! Därefter blir det en ordentlig detox i sommar för min del, men innan dess ska vi bada i champagne :)

Var bara tvungen att ta med den här bilden, tycker den är himla läcker, även om jag vet jag inte borde eftersom den säkerligen är ordentligt retuscherad och förespråkar ett inte alltför hälsosamt ideal. Men snygg är hon likförbannat :)

tentaplugg

Så var det dags för tentavecka... Den här terminen får vi åtminstone en vecka på oss att fokusera helt på böckerna, inte som i T7 där vi hade obligatoriska moment till dagen innan tentan, och det är verkligen skönt att själv få lägga upp sin tid med plugg och pauser. Visserligen osar ångesten om alla läkarstudenter man träffar på just nu, men det är väl ofrånkomligt.

Jag  har dock fortsatt hålla mitt löfte till mig själv att försöka ta det lugnt, och därför har jag trots allt haft en trevlig helg med middag ute, ost- och vinkväll, en stund ute i solen (vid havet!) och ikväll har jag gottat ner mig ordentligt i soffan med det senaste avsnittet av Game of thrones. Livsfarlig serie det där, man blir snabbt beroende. Nu är det i alla fall dags att sova inför morgondagens intensiva pluggdag. Längtar verkligen tills de närmaste veckorna är över och det äntligen är dags för ett riktigt välförtjänt sommarlov...!

Mitt första (och sista?) riktiga sommarlov på år och dar, där jag bara ska vara ledig hemma, göra massa yoga, läsa och lyssna på musik och bara bli sådär riktigt riktigt utvilad som man bara kan bli av en semester hemma. Och självklart kommer jag att filosofera och fundera och ruminera och allt det där jag brukar göra när jag är ledig :) Nästa sommar hoppas jag på att istället jobba som underläkare och då lär det ju bli att jobba jobba jobba, så nu ska det banne mig njutas av den kommande sommaren!!! Måtte bara de närmaste veckorna gå fort och någorlunda smärtfritt...

Måste man försonas med sina föräldrar?

Alla har vi varit små små flickor eller pojkar, fullkomligt beroende av våra familjer och omgivning för att kunna känna oss trygga, älskade och tillräckliga precis som de vi var. Beroende på hur våra föräldrar har interagerat med oss så har vi idag olika relationer till inte enbart våra föräldrar - utan även oss själva. Om man haft turen att ha vuxit upp med trygga och kärlekfulla föräldrar så är ens möjligheter att kunna känna sig trygg och älskad utan yttre bekräftelse desto större.

Alla stöter vi på svårigheter någon gång i livet, och trots att man kanske är vuxen sedan många år tillbaka så kan relationen till ens föräldrar vara oerhört viktig i dessa situationer. Dels genom att man fortfarande har en trygg och kärleksfull famn att krypa upp i, man kanske kan ta en helg där man åker hem till sina föräldrar och låter sig bli ompysslad och älskad, men också att man har integrerat sina varma kärleksfulla förälder i sig själv och att man kan trösta sig själv i de situationer när livet känns tungt och svårt.

Alla har dock inte turen att växa upp i trygga och kärleksfulla hem, och tyvärr påverkar det inte bara deras barndom utan påverkar hur personen i fråga lever sitt vuxna liv, hur man hanterar svårigheter, huruvida man lärt sig att ta hand om sig själv, sätta gränser för sig själv, och huruvida man känner att man duger som den man är. Även om man har blivit vuxen så har vi alla fortfarande det lilla barnet kvar inom oss, och ibland kan det lilla barnet komma fram ur djupet och önska att bli sedd, hållen och älskad. Om man då inte fått verktygen från sin uppväxt så kan det bli att man istället ständigt söker bekräftelse utåt och speglar sig fullkomligt i andra människor, kanske jämställer man sitt eget värde med sina prestationer och kanske driver man sig själv alldeles för hårt eftersom att man aldrig lärt sig att ta värna om sig själv.

Men vad ska man då göra om man inte har en god relation till sina föräldrar? Ska man acceptera sitt förflutna, förstå att ens föräldrar gjort så gott de har kunnat, förlåta och ha fortsatt överseende för hur ens föräldrar hanterat ens uppväxt och hur de fortsatt hanterar relationen? För hur ska man kunna känna sig lycklig när man har ett stort avstånd (eller kanske till och med fullkomlig tystnad) mellan sig själv och de som satt en till jorden? Ens föräldrar har ju trots allt fött en, gett en mat och kläder, tagit hand om en utifrån sin egen förmåga. Sådana tankar kan väcka mycket skuld hos det vuxna barnet, och man kan känna att man måste acceptera. Kanske känner man sig så beroende av sina föräldrar, trots att man är vuxen, att man begår våld på sig själv genom att låta dem fortsätta behandla en som de alltid gjort, att vara i fortsatt underläge och foga sig i situationen, eller skuldbelägga en för att man upplevt sin uppväxt som otillräcklig eller få höra att man är "otacksam".

Det vanliga svaret från föräldrar vars barn "klagar" på att de inte funnits för dem: "Jag gjorde så gott jag kunde, och tänk på allt detta .... som jag gjort för dig". Räcker det? Ja kanske räcker den förklaringen, ingen är perfekt. Och kanske måste inte allt vara perfekt? Men kanske känner man dock att ett "jag gjorde så gott jag kunde" inte räcker i alla fall, att man behöver mer. För när föräldrarna säger att de gjort så gott de har kunnat eller berättar om allt de har gjort för sitt barn, då säger de indirekt "jag ångrar mig inte". Istället för "förlåt, jag insåg inte att jag gjorde dig illa, jag älskar dig över allt annat och nu vill jag bara att allt ska bli så bra som möjligt". Ett sätt att hantera det är att prova familjeterapi (man blir aldrig för gammal att gå i familjeterapi) och kanske kan man då med hjälp av en terapeut närma sig varandra och skapa förståelse. Om föräldern kan acceptera barnets syn på sin uppväxt och kanske fortsatta behov i vuxen ålder och visa förståelse för barnets upplevelser, uppvisa ånger samt en önskan om ändring av den framtida relationen - ja då kanske en försoning kan ske.

Det är dock inte alltid möjligt att försonas med sina föräldrar. Kanske är de inte mottagliga för sitt barns upplevelser, kanske får de så dåligt samvete att de inte står ut och skuldbelägger barnet istället, eller kanske så vill de helt enkelt inte ändra någonting. Som vuxet barn blir då situationen svår, och att inte kräva förståelse eller försoning utan bara fortsätta som ingenting hänt blir att begå våld på sig själv. Kanske är det i så fall enklare att inte ha kontakt, och att förlåta sina oförstående föräldrar i sitt hjärta men inte ha så nära kontakt för att skydda sig själv från ytterligare skada? - men då sker inte en verklig försoning. Men måste man försonas med sina föräldrar?

Det kan vara svårt att inte bli bitter om man en dag inser vilka handikapp ens uppväxt har gett en. Jag kan tänka mig att det skulle kunna innebära att man upptäcker att man inte vet hur man ska bete sig som förälder den dagen man själv får barn. Eller så kanske man får runt med kass självkänsla. Kanske känner man att man inte är värd att älskas om man inte är till lags eller presterar. Kanske känner man att man är rädd för auktoriteter. Kanske upptäcker man att man reagerar starkt på för andra underliga och banala stimuli. Vissa dränker sina sorger i alkohol eller droger. Kanske går man runt med ett stort hål i sitt bröst, en stor tomhet inombords.

Jag har tidigare skrivit om när jag läste på nätet hur blivande mödrar kände sig så lyckliga "för nu behöver jag aldrig mer vara ensam", och jag tror att det är en stor risk att man lägger allt sitt hopp på sina egna barn att de ska fylla det tomrum som föräldrarna lämnat efter sig. Att barnets fullkomliga kärlek till sin förälder gör att man känner sig mer hel, som en bättre människa. Kanske blir man så beroende av barnet att man inte vill inse att barnet kommer att växa sig stor, bli vuxen och stå på egna ben. Kanske blir det då att man håller så hårt i sitt barn att man omedvetet bestraffar det när det försöker ta sina första egna steg ut i världen och vill frigöra sig från sin förälder.

Om man verkligen ser med nyfikna ögon och lyssnar till de människor man har omkring sig så inser man ganska snabbt att det verkligen inte är något ovanligt med knackiga familjerelationer, snarare tvärtom. Man kan ofta höra "pappa var aldrig närvarande", "mamma bara klagade på mig", "jag var aldrig bra nog", eller "jag fick aldrig göra någonting". Sällan får man dock höra "mamma slog mig", "pappa bestraffade mig" eller "mina föräldrar missbrukade" - men då detta är ytterst tabubelagda samtalsämnen så är det kanske itne så konstigt. Då är det desto mer hjärtevärmande att höra om de som längtar efter familjehögtiderna, de som längtar efter att få umgås med syskon, längtar efter att få prata med sina föräldrar! 

Huruvida man måste försonas med sina föräldrar är ett väldigt explosivt ämne som engagerar och upprör, och särskilt i ropet nu när exempelvis Anna Wahlgrens dotter skrivit en bok om sin uppväxt. Om man är intresserad kan jag varmt rekommendera att lyssna på P1s Kropp och själ - Måste man försonas med sina föräldrar? från den 8 maj.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1272&artikel=5097168&fb_source=message


Jag kan även rekommendera Jesper Juuls bok "din kompetenta familj".

Chirurgia minor!

Idag har jag faktiskt fått göra något riktigt kul! Jag hade något som kallas chirurgia minor på mottagningen, dvs man gör små kirurgiska ingrepp i lokalanestes, till ex tar bort en leverfläck eller liknande. Jag var först ut och min patient hade ett stort lipom (benign tumör, närmare bestämt fettknuta) bak på ena axeln som patienten hade en hel del bekymmer av.

Så jag lade lokalbedövningen (spruta) i huden och skar sedan ett 4 cm långt snitt. Strax efter att jag skurit upp huden började lipomet nästan bubbla ut och det var bara att ta ett ordentlgit tag, extirpera (ta ut) och debridera (göra rent) hålan som blev efteråt under huden. Det var verkligen kul att få vara den so håller i kniven, och efteråt sydde jag ihop med fina intrakutana stygn som knappt kommer synas alls när patienten tar av plåstret igen. Patienten sade att hon var nervös att det skulle göra ont men att det knappt hade känts alls, och att det kändes bra efteråt. Patienten visste såklart att jag var student och att det var en studentmottagning, och det var verkligen kul att se att patienten var så nöjd när hon gick därifrån :)

Så här ser ett lipom ut! Och nej, det var INTE detta som jag plockade ut ur patienten  idag :)

Det var dock inte helt smärtfritt från min sida, jag har ju som bekant väldigt lågt blodtryck och kan särskilt tidigt på morgonen få ortostatism (blir yr av det låga blodtrycket när jag ställer mig/står länge), och dessutom tyckte jag nog undermedvetet att det var lite läskigt, för jag blev alldeles illamående och snurrig där ett tag. Både handledaren och min klasskamrat som assisterade noterade att allt blod försvann från ansiktet och att jag var likblek, och jag var tvungen att blinka några gånger och bita mig i tungan för att det inte skulle svartna framför ögonen. Som tur var gick det snabbt över, jag tog ett par glas vatten och sedan kunde jag fortsätta... Och jag tror inte patienten märkte något faktiskt :) Även om det såklart inte hade gjort något, men jag hade inte velat oroa någon i onödan. Jag kommer ihåg på en operation där jag höll på att svimma och helt plötsligt var allt fokus på mig istället för patienten, de sprang och hämtade en stol och saft och blöt servett osv och var jättegulliga, men det kändes rätt awkward... Händer alla ibland, får jag höra. Jo visst, men jag har ju redan så lågt blodtryck så det är inte mycket som krävs för att världen ska börja gunga :) 

Oh well, nu tillbaka till studierna. Lungt och stilla, metodiskt och utan stress, så ska jag plugga fram till tentan den här gången. Våga vägra hets!

Trött trött trött

"Om jag nu ska leva så ska jag banne mig leva" sade Stina Lundberg Dabrowski i en intervju. Och visst har vi alla hört ordspråk som Carpe diem, eller livet är det som sker medan du är upptagen med annat, eller livet är inte dagarna som går det är dagarna du minns.

Kloka ord. Men väldigt svårt att applicera i vardagen, i alla fall den vardag som jag och många andra läkarstudenter befinner oss i - konstant press och en gigantiska terminstentor som hotande kommer allt närmare för varje dag som går. Mina klasskamrater har gått in i fullt tentamensmode nu - det enda folk pratar om är de kommande tentorna, hur lite de hunnit plugga, hur lite de kan, vilken panik de känner, att nu måste de plugga dygnet runt de sista två veckorna om de ska ha någon chans att klara sig. Kanske inte så konstigt att man inom psykologin i flertalet studier om stress och effekter på kropp och psyke (ffa i USA) studerar just läkarstudenter några veckor före tentamen.

Jag har inte riktigt hamnat i tentamensmode än, tidigare år har jag varit en av de ivrigaste av de panikpluggande inför tentan, men nu orkar jag bara inte. Jag är så fruktansvärt skoltrött och har inte tillräckligt med motivation att piska mig själv till att stressa stressa stressa för att plugga plugga plugga. Visst är jag också pressad, en slags subtil stress som man kanske inte så lätt märker och som jag själv lägger märke till först vid vissa situationer. Exempel på sådana situationer där jag får en aha-upplevelse och inser hur pressad jag egentligen är:

* Jag ser en kär vän i skolan som jag bryr mig om och vill veta hur han/hon har det - trots det vänder jag bort blicken och skyndar snabbt förbi. Känsla: Jag hinner inte!

* Jag vet att det är bra för mig att göra avslappningsövningar och göra yoga - trots det så hoppar jag över att göra det. Känsla: jag är alldeles för uppe i varv för att kunna ta mig samman.

* Jag kastar i mig maten på fem röda trots att jag vet att jag kommer att få ont i magen om jag gör så, och trots att jag kanske egentligen har tid att sitta ner och äta i lugn och ro. Känsla: skynda skynda skynda.


* Jag tappar saker, lägger ifrån mig saker, glömmer namn på välkända ansikten, och säger fel. Känsla: disträ.

* Jag kan inte somna när jag går och lägger mig för natten, ligger och vrider på mig i sängen och räknar timmarna tills jag ska upp, samtidigt som jag är så trött när jag kommer hem att jag däckar på eftermiddagen. Känsla: trött, trött, trött.

Så när folk i min omgivning är sjukt stressade och pressade själva, och frågar mig "men varför pluggar du inte mer, varför är du inte mer stressad, varför kämpar du inte? hur ska du klara tentan?" så svarar jag bara att jag inte orkar. Kanske får det lov att bli första tentan jag kuggar, kanske har jag ändå lärt mig allt jag behöver för att klara den här terminens tenta (knappast), kanske är det okej att inte pressa sig själv rakt in i väggen så man knappt vet vad man heter längre. Kanske är det inte hela världen? För frågan är hur mycket av det man panikpluggar inför tentan (detaljkunskaper) och hur mycket det är av det man lärt sig under terminens gång (allmänna kunskaper) som man senare kommer att komma ihåg och faktiskt använda i sin kliniska vardag ..?


Ibland känns det som att jag är ensam i att ifrågasätta läkarstudentens och läkarens vardag? Att jag är ensam om att sätta gränser - att verkligen sluta när min jourtjänstgöring ska sluta, att verkligen ta lunch, att inte plugga halva nätterna. Att inte tycka det är okej att bara för att jag vill bli läkare, för mig ett meningsfullt jobb där jag kan hjälpa andra, dagligen ska behöva begå våld på mig själv. Att inte alltid göra det som andra förväntar sig av mig - för det finns hela tiden människor runtomkring (kursare, kollegor, handledare, överläkare) som har synpunkter på vad man ska göra och inte göra, hur man ska agera och inte agera, hur man ska tänka och inte tänka osv. Det är svårt att inte tvingas in i mallen om man vill känna sig kompetent och accepterad. Jag är en väldigt ambitiös person som gärna vill ta plats och lära mig så mycket jag kan, men jag är samtidigt väldigt mån om min integritet (och min egen hälsa) och vill inte leva mitt liv som marionettdocka där det alltid är andra som dikterar mina levnadsvillkor.

Nej, det handlar inte om att jag är lat, eller att jag struntar i tentan bara för att jag nu inte pluggar hela kvällarna och nätterna. Jag vill bara inte leva på det här sättet, år efter år efter år, med konstant stress och press där man alltid ska känna att man inte gör tillräckligt, aldrig kan tillräckligt, aldrig är tillräcklig. Det finns gränser för hur mycket en människa orkar (och bör!) pressa sig själv, och i mitt fall är det snarare sunt att jag tar ett steg tillbaka och känner efter vad som är lämpligt för mig än att bara köra på och göra som alla andra. Vem vet, kanske är det just det beslutet som avgör huruvida en person slutar som utbränd eller inte en dag i framtiden. 

Ett klokt gammalt indiskt ordspråk: Döm ingen förrän du gått hundra mil i hans mockasiner!