Trött trött trött

"Om jag nu ska leva så ska jag banne mig leva" sade Stina Lundberg Dabrowski i en intervju. Och visst har vi alla hört ordspråk som Carpe diem, eller livet är det som sker medan du är upptagen med annat, eller livet är inte dagarna som går det är dagarna du minns.

Kloka ord. Men väldigt svårt att applicera i vardagen, i alla fall den vardag som jag och många andra läkarstudenter befinner oss i - konstant press och en gigantiska terminstentor som hotande kommer allt närmare för varje dag som går. Mina klasskamrater har gått in i fullt tentamensmode nu - det enda folk pratar om är de kommande tentorna, hur lite de hunnit plugga, hur lite de kan, vilken panik de känner, att nu måste de plugga dygnet runt de sista två veckorna om de ska ha någon chans att klara sig. Kanske inte så konstigt att man inom psykologin i flertalet studier om stress och effekter på kropp och psyke (ffa i USA) studerar just läkarstudenter några veckor före tentamen.

Jag har inte riktigt hamnat i tentamensmode än, tidigare år har jag varit en av de ivrigaste av de panikpluggande inför tentan, men nu orkar jag bara inte. Jag är så fruktansvärt skoltrött och har inte tillräckligt med motivation att piska mig själv till att stressa stressa stressa för att plugga plugga plugga. Visst är jag också pressad, en slags subtil stress som man kanske inte så lätt märker och som jag själv lägger märke till först vid vissa situationer. Exempel på sådana situationer där jag får en aha-upplevelse och inser hur pressad jag egentligen är:

* Jag ser en kär vän i skolan som jag bryr mig om och vill veta hur han/hon har det - trots det vänder jag bort blicken och skyndar snabbt förbi. Känsla: Jag hinner inte!

* Jag vet att det är bra för mig att göra avslappningsövningar och göra yoga - trots det så hoppar jag över att göra det. Känsla: jag är alldeles för uppe i varv för att kunna ta mig samman.

* Jag kastar i mig maten på fem röda trots att jag vet att jag kommer att få ont i magen om jag gör så, och trots att jag kanske egentligen har tid att sitta ner och äta i lugn och ro. Känsla: skynda skynda skynda.


* Jag tappar saker, lägger ifrån mig saker, glömmer namn på välkända ansikten, och säger fel. Känsla: disträ.

* Jag kan inte somna när jag går och lägger mig för natten, ligger och vrider på mig i sängen och räknar timmarna tills jag ska upp, samtidigt som jag är så trött när jag kommer hem att jag däckar på eftermiddagen. Känsla: trött, trött, trött.

Så när folk i min omgivning är sjukt stressade och pressade själva, och frågar mig "men varför pluggar du inte mer, varför är du inte mer stressad, varför kämpar du inte? hur ska du klara tentan?" så svarar jag bara att jag inte orkar. Kanske får det lov att bli första tentan jag kuggar, kanske har jag ändå lärt mig allt jag behöver för att klara den här terminens tenta (knappast), kanske är det okej att inte pressa sig själv rakt in i väggen så man knappt vet vad man heter längre. Kanske är det inte hela världen? För frågan är hur mycket av det man panikpluggar inför tentan (detaljkunskaper) och hur mycket det är av det man lärt sig under terminens gång (allmänna kunskaper) som man senare kommer att komma ihåg och faktiskt använda i sin kliniska vardag ..?


Ibland känns det som att jag är ensam i att ifrågasätta läkarstudentens och läkarens vardag? Att jag är ensam om att sätta gränser - att verkligen sluta när min jourtjänstgöring ska sluta, att verkligen ta lunch, att inte plugga halva nätterna. Att inte tycka det är okej att bara för att jag vill bli läkare, för mig ett meningsfullt jobb där jag kan hjälpa andra, dagligen ska behöva begå våld på mig själv. Att inte alltid göra det som andra förväntar sig av mig - för det finns hela tiden människor runtomkring (kursare, kollegor, handledare, överläkare) som har synpunkter på vad man ska göra och inte göra, hur man ska agera och inte agera, hur man ska tänka och inte tänka osv. Det är svårt att inte tvingas in i mallen om man vill känna sig kompetent och accepterad. Jag är en väldigt ambitiös person som gärna vill ta plats och lära mig så mycket jag kan, men jag är samtidigt väldigt mån om min integritet (och min egen hälsa) och vill inte leva mitt liv som marionettdocka där det alltid är andra som dikterar mina levnadsvillkor.

Nej, det handlar inte om att jag är lat, eller att jag struntar i tentan bara för att jag nu inte pluggar hela kvällarna och nätterna. Jag vill bara inte leva på det här sättet, år efter år efter år, med konstant stress och press där man alltid ska känna att man inte gör tillräckligt, aldrig kan tillräckligt, aldrig är tillräcklig. Det finns gränser för hur mycket en människa orkar (och bör!) pressa sig själv, och i mitt fall är det snarare sunt att jag tar ett steg tillbaka och känner efter vad som är lämpligt för mig än att bara köra på och göra som alla andra. Vem vet, kanske är det just det beslutet som avgör huruvida en person slutar som utbränd eller inte en dag i framtiden. 

Ett klokt gammalt indiskt ordspråk: Döm ingen förrän du gått hundra mil i hans mockasiner!