Sending live from Frankfurt...

Boy o boy o boy….!

Jag som tyckte resan till Sri Lanka var krånglig och omständlig. Det var ingenting mot resan hem! Nu sitter jag på Frankfurts flygplats och väntar på att mitt flyg till Köpenhamn ska gå. Detta efter att ha missat mitt egentliga flyg kl 09.30, då vi landade vid samma tid med Srilankan airlines, sprungit som en idiot och frågat mig fram, för att anlända till gaten fem minuter efter att planet gått…!!!

Hur blev det så här då? Jo vi tar det från början….

I slutet på maj varje år börjar regnperioden i västra Sri Lanka. I år har den varit extra tidig och häftig, vilket har lett till översvämningar, blockerade gator och totalt trafikkaos. (Något som kanske är mindre väsentligt och betydligt mindre viktigt (!) är också att mina sista såkallade semesterdagar i Sri Lanka har spenderats inomhus, det har knappt gått att sätta näsan utanför dörren utan att bli helt genomblöt.).

Nu på tisdagen, när jag skulle åka, vaknade jag kl 06.00 efter tre timmars sömn. Kvällen innan hade jag nämligen följt med Chandrika till flygplatsen då hon skulle hämta en kollega från Singapore. Hon ville helst inte åka själv, och efter allt de har gjort för mig fanns det inte en chans att jag tackade nej (!!!) när hon frågade om jag kanske kunde åka med henne. Och tur väl det, för det visade sig att kollegan blev kraftigt försenad pga monsunregnet, och om jag itne hade varit med hade Chandrika fått sitta där själv i flera timmar. Nu kunde vi prata om lite allt möjligt och jag kunde hålla henne sällskap. Dock blev det ju väldigt lite sömn då vi var hemma vid tretiden. Nåväl…

Tisdagen började dagen med moln och uppehåll. ”Jippie!” tänkte jag, nu kunde jag i alla fall gå ut och köpa lite souvenirer att ta med hem. Jag började min promenad och gick utan problem i en kvart, gick in i en affär, och när jag kom ut igen var det som jag stod mitt i ett vattenfall! Hade det bara varit en kortvarig skvätt hade jag kunnat vänta, men hela himlen var svart så det fanns inte på kartan att det skulle sluta. Det var bara att börja gå mot närmaste busshållplats, vilket innebar att jag vadade fram i smutsigt vatten i tio minuter innan jag helt genomblöt lyckades ta mig upp på en buss (detta trots att jag hade paraply, det spelar ingen roll, sådant här regn är så kraftigt att det i princip studsar upp ifrån marken).

Jag lyckades till slut ta mig till Paradise Road vilket är en jättetrevlig shop/café i centrala Colombo där jag hade spanat in ett par fina porslingskedar jag funderat på att köpa i en vecka. Jag värmde mig med en kopp thé och ringde sen Chandrika (mamman i huset) och frågade om det fanns möjlighet att få skjuts till kliniken. Vilket hon ordnade och sen fixade mat till mig! Så himla fin person. I vilket fall som helst var jag dyblöt och frusen (trodde ALDRIG jag skulle kunna känna mig frusen i Colombo?!!!) och fick strax skjuts hem för att packa. Jag var nervös att flyget inte skulle kunna lyfta pga stormen och vattnet, men allt såg OK ut på hemsidan. Väl hemma lagade Chandrika min favoritmat (ris med en massa olika currygrytor, ladyfingers och sambol) och sen kom hon med avskedspresenter hon hade köpt till mig (en fin blus och ett halsbandshänge med en stor ljusblå halvädelsten som jag inte minns vad den heter). Jag ville först inte ta emot det, men hon insisterade… Jag har verkligen blivit bortskämd i den familjen! Tror det beror på att de tycker jag påminner om deras egen dotter, som bott i England ett ex antal år. Bland annat sade Chandrika att hon ville köpa en likadan blus till sin dotter, men hon ville kolla ifall jag tyckte om den först...

Nåväl. Väl hemma skulle taxin, en stor jeep som skulle klara allt, komma kl 19. Jag ville vara i god tid, då check in öppnade kl 21 och det i normala fall tar en timme att köra till flygplatsen… Istället kom en vanlig van kl 19.30 för att taxichauffören ”tyckte det var bättre”. (?!) väl i taxin säger han till mig att han kanske inte kommer kunna köra mig hela vägen till flygplatsen pågrund av översvämningarna, men att det kanske skulle kunna gå bussar. Vi körde i en timme, innan han började säga att nu ville han inte köra längre, utan vi skulle börja leta efter bussar som skulle kunna ta mig vidare. Jag sa till honom att han fick betalt för att köra mig till flygplatsen, jag ville inte åka buss, och det var amssor av andra bilar som körde och klarade översvämningarna alldeles utmärkt. Han struntade dock i det och fortsatte köra runt och vänta på flera platser ifall någon buss skulle dyka upp.

När klockan var 21.30 stod vi halvvägs på en bensinstation och bara väntade. Jag såg den ena bilen och lastbilen efter den andra köra förbi mot vattenmassorna (och verkade klara det) och jag började få panik. De utlovade bussarna till flygplatsen fanns inte i sikte, och jag började seriöst överväga att ta mina väskor på ryggen (sjuuukt tungt, men ändå) och lifta med någon lastbil eller liknande istället, då min taxi vägrade köra längre. Hade det inte varit så mörkt och läskigt ute, och jag helt ensam tjej, så hade jag gjort det! Alternativet var att vada ett par kilometer i vattenmassorna… eller inte.

När klockan väl var tio och jag fick höra att vattennivån bara steg mer och mer, så nu kunde verkligen inga vanliga bilar ta sig fram längre, då bröt jag ihop. Det var längesen jag grät så mycket över något som egentligen bara är ett ”värdsligt” problem, det var ju inte så att jag skulle råka illa ut… Det värsta som kunde hända var att jag blev fast där jag var tills nästa morgon då vattenmassorna skulle ha sjunkit undan! Samtidigt visste jag att om jag INTE hann med mitt flyg från Colombo skulle hela biljetten COL-FRA-CPH fallera, jag skulle vara tvungen att köpa en helt ny biljett (massa pengar pengar pengar) och nästa tillgängliga datum var en vecka senare (problem med visum). Och sen bara det att inte få komma hem, nu när jag verkligen verkligen ville hem, det var det värsta.

Men tydligen är det bra att bryta ihop ibland! (Även om jag själv blev lite förvånad, brukar tåla mycket hårdare smällar än så). För min taxichaufför blev helt villrådig och bestört när jag började gråta så mycket, att han gick bort till en nyanländ turistbuss som väntade på att samla ihop turister från de olika lyxhotellen (Hilton, Cinnamon grand, osv.) och som definitivt redan skulle bli full och började fråga ifall det möjligtvis fanns en chans att jag kunde få åka med dem. De verkade inte så pigga på det först, men när de kom till min taxi för att diskutera saken och såg vilket uppgivet skick jag var i blev busschauffören helt bestört och sa ” no problem, mam, no problem, don’t worry, we’ll take you to the airport”!

Väl på bussen behandlade de mig som en prinsessa, tittade hela tiden till mig så jag var ok ”don’t you worry madam, it will be fine”…. Summa summarum: ibland är det bra att kunna gråta stora krokodiltårar ;)

När klockan var halv elva började bussen rulla, för att sedan konstant hålla en smått ryckig takt på en kilometer i timmen… en sköldpadda hade tagit sig fram snabbare! Men trafikkaoset var totalt, och på vissa ställen stod trafikpoliser med vatten upp till ljumskarna och försökte styra trafiken! Jag har aldrig sett något liknande… Och när jag satt där på bussen (och lugnat ner mig en smula ;) så fylldes jag verkligen med sådant vemod när jag såg hur folk stod ute på gatorna, medan deras hus bokstavligen flöt bort. Fattar inte hur de kan överleva i den här miljön, när de inte har ordentliga hus att bo i ens. Då får man ltie perspektiv på tillvaron.

Strax innan kl 01 på natten kom vi fram till flygplatsen, och jag hade förlorat allt hopp om att få komma med mitt flyg då Erik hade smsat att flygbolaget inte annonserat om någon försening på hemsidan. Jag visste inte vad jag skulle göra, men tänkte det var lika bra att gå in och se ifall något annat flyg till Europa skulle avgå samma natt. Men när jag kom in på flygplatsen stod det på skärmen att man fortfarande kunde checka in till Frankfurt! Jag sprang fram till check-in, och frågade ifall planet inte hade lyft igen? ”No, madam, it is delayed til’ 2 o’clock since passengers didn’t come yet”

Och vad gör Alexandra då? Jo självklart börjar jag störtgråta och skratta på samma gång, smått hysterisk ;) Det hade nog varit lite för mycket anspänning på en gång där för mig!
Jag kom altlså med flyget, men förseningen gjorde att jag missade mitt plan från frankfurt till köpenhamn, och därför sitter jag alltså nu här. Har sovit fem timmar på över två dygn, så jag är lite snurrig. Men snart är jag i alla fall hemma! Halleluja :) Nu blir det semester efter ”semestern”. !!!

Måndagen den 17e maj

Snart dags att åka hem!

Så sitter man här inomhus i Colombo, utan en chans att gå ut då det återigen är monsunregn, blixtrar och dunder. Det är helt otroligt, i början när jag kom hit (och mest satt inomhus på faculty office eller var på klinik) var det helt fantastiskt väder varje dag och regnade om nätterna. Nu den senaste veckan har det regnat och varit molnigt hela dagarna, och värst var det i fredags när jag höll i min presentation – då regnade det så mycket att alla vägarna blev blockerade av vattenmassorna, bilarna kunde inte köra, och det blev värsta trafikkaoset.

I förrgår var det molnigt men uppehåll, så då åkte jag till Mount Lavinia för lite sol och bad. Tur! För igår regnade det hela dagen, och nu när jag vaknade på morgonen var inte prognosen bättre – trodde det fortfarande var natt för att det var så  mörkt! Himlen är täckt av mörka moln och ösregn… Jag satt hemma i princip hela dagen igår, men ville verkligen ta mig till ett internetcafé (det finns inget i närheten). Hade tur då kvinnan i huset, Chandrika, kom hem just då och kunde säga till sin driver att köra mig. Efter ett par timmars nätsurfande och efter att äntligen fått prata med Erik så var det dags att bege sig hemåt. Återigen hade jag tur – regnet hade minskat tillräckligt så att jag i alla fall kunde fälla upp mitt paraply och gå hem. Vilket var skönt – har knappt fått någon motion alls här!

När jag var hemma vid huset igår och ringde på porten för att släppas in hörde jag något, och när jag vände mig om var det en man i blåa kläder som stod och sade något till mig. Han stod för långt ifrån för att jag skulle kunna höra vad han sade, men jag gav honom en ilsken blick, sade nej och viftade bestämt bort med handen. För jag kände nämligen igen honom!

Samme person (jag minns honom mycket tydligt, samma kläder och han har ett speciellt utseende) hade nämligen följt efter mig och börjat prata med mig när jag var på väg hem från Majestic city (där internetcaféet är) två dagar tidigare. Då var jag inte säker på om han verkligen förföljde mig, för vi gick samma väg från MC och vidar epå Havelock Road, och han såg till att hela tiden hålla samma takt som jag, ökade jag takten så gjorde han det med. Om han gick förbi mig så sänkte han takten för att hamna bredvid, och varje gång frågade han då något. Jag ignorerade honom totalt och fortsatte gå, och när jag väl kom hem till huset den gången såg jag inte honom. Men nu hade han alltså följt efter mig igen utan att jag märkt det och följt med mig ner i gränden där hsuet ligger. Lite obehagligt!

Men men… Sådant händer vart man än går, det finns alltid skumma människor, även när jag bodde i Paris fick jag stalkers efter mig. Dessutom har denna snubben inte försökt sig på någonting annat än att prata, till skillnad från den gången i Paris där en man som hade följt efter mig försökte bryta sig in i min trappuppgång (!)

Nåväl.

Apropå bristen på motion här, helt otroligt vad snabbt det går att komma ur form! Hemma tränar jag flera dagar i veckan, men här har jag inte gjort annat än suttit suttit och suttit. Jag har försökt att gå, men att promenera på en övertrafikerad gata i 40 graders hetta är inte jättekul, efter två sekunder badar man i svett och ytterligare en stund senare är man svimfärdig. Och sen dessutom, ända sedan jag kom hit har jag i princip blivit tvångsmatad av mina tanter ;) och det är inte bättre i det nya huset jag bor i nu, de vill hela tiden bjuda mig på nya treats! Till frukost dukar deras betjänt upp värsta buffén bara för min skull (de andra i huset äter inte frukost) vilket gör att om jag inte äter av det rostade brödet, de nygräddade pannkakorna och omeletten så kommer de bara att slänga alltihop. Han dukar dessutom fram sju-åtta olika sorters pålägg, flingor, kaffe med varm mjölk, juice, uppskuren fruktsallad osv. osv. Det var frukosten det! Sen därefter kommer lunchen, ris med fyra olika grytor. Till mellanmål trugar de mig med nötter, chips, choklad... och sen till slut till middag så måste jag få uppleva den seri lankesiska matkulturen så då får jag allt mellan himmel och jord. Ja det är bara att tacka och ta emot, blir sjukt bortskämd!

I fredags efter min presentation åkte vi till Hilton inne i stan för att äta middag, och de bjöd på buffé. Jag bad om att få betala min del av notan, för de skämmer redan bort mig så mycket med boende, mat och allt… flera gånger har jag bett om att få betala för maten, men de insisterar på att bjuda..

Nåväl. Jag ska kanske inte ha dåligt samvete, för de ser mig som sin gäst och vill inte att jag ska betala. Och de har det verkligen gott ställt, bor i en stor lyxig villa, har flera vräkiga bilar med privata chaufförer och två tjänare (fast den ene som är kock är tydligen alkoholiserad och flytt fältet, åkte tydligen iväg dagen innan jag kom och inte synts till sen dess.) De är faktiskt riktigt fina människor, trogna buddhister och pratar om att de ”jobbar mycket och tjänar mycket pengar, men framför allt ser de sin business som en service till människor”. De driver en egen privat förlossningsklinik, där de erbjuder inseminationer för de som inte kan få barn och förlossning där maken kan få vara med (detta finns inte att tillgå på de offentliga sjukhusen).

Jag hade i alla fall med mig en jättefin bok om Sverige, med vackra bilder, berättelser och recept som jag gav dem samma dag som jag kom hit, så jag känner att jag har gett dem något i alla fall, även om det är en piss i havet mot allt de ger till mig. Samtidigt finns det inte riktigt något jag kan ge till dem tillbaka – de har hur mycket choklad och liknande som helst i kylskåpet, som ingen av dem vill äta för de vill gå ner i vikt. Och de har hela huset fullt med massa småpryttlar och saker. Nu har de i alla fall en fin bok om Sverige de kan lägga fram som blädderex när de får gäster ;)

Nu ska jag fortsätta skriva på min uppsats i brist på bättre saker att göra (det finns inget att göra i Colombo när det regnar så här, förutom att shoppa…) men klockan tre ska jag unna mig en massagebehandling! Sonen till paret jag bor hos har ordnat så att en bil kommer och hämtar mig (tack snälla för det!) och sen får vi se hur jag kommer hem. Det är verkligen inte priser liknande de i Thailand, snarare som i Sverige då en ryggmassage kostar 4500 rupees dvs lite mer än 300 kr. Men jag känner att jag måste ge mig själv något trevligt att göra idag, inte bara jobba jobba jobba med tanke på den långa flygresan hem imorgon. Och sen har jag lite rupees kvar eftersom att de varit så snälla och bjudit mig på all mat sen jag flyttade hit till det nya huset.

Nu blir det dock andra bullar – dags att byta språk och skriva om maternell och neonatal mortalitet och morbiditet i Sverige och Sri Lanka!

Checking out...

Jajamaen, snart aer det dags att checka ut!

Nu aer det de sista tva dagarna, sen aker jag alltsa hem till kaera Sverige igen. Det aer sa mycket jag inte hunnit skriva om, men tja... man ska ju orka laesa ocksa saklart ;)

Min presentation pa fakulteten gick lite sisadaer... Kulturkrock javisst! De var visst inte sa vana vid att fa mota studenter med kritiskt taenkande, deforvaentade sig nog snarare ett referat om deras haelsovardssystem, medan jag forsokte visa pa dess styorkos men ocksa brister, samt forslag pa vad man kan gora baettre... erhm. inte sa uppskattat. haha navael, det ar inte de som ska ge mig godkaend kurs sa det var ju bra.

Fick i alla fall en sot avskedspresent, och alla som narvarade kom fram och tog i hand och onskade mig lycka till i framtiden, och lycka och vaelgang och allt det dar. En av kvinnorna daer verkade inte ha blivit avskraeckt, kanske hon till och med var lite imponerad av mitt "mod" att ifragasaetta systemet (denna asiatiska kulturen aer som sagt lite annorlunda), hon ville i alla fall ha min emailadress sa att vi kan halla kontakten. Trevligt!

Jag var som jag lovade iklaedd en vacker morkbla sari, trots att det nog var den vaersta dagenb mojligt att ha en sadan tingest pa sig - det var monsunstorm och oversvam,ning overallt pa gatorna, flera gatorna var totalt avstangde for att bilarna inte kunde kora genom vattenmassorna...! Och jag som skulle ta bussen....

som tur var lcykades jag fa skjuts bade dit och hem (!). samma sak var det idag, storm regn aska blixtrar och dunder. Men jag SKULLE till internetcafeet om det sa var det sista jag gjorde ;) aven denna gang hade jag tur och fick skjuts hit, nu nar jag ska hem ar det dock mycket tveksamt hur jag ska ta mig till. kommer garanterat bli dyblot i alla fall... tur att det ar varmt! ;)

Nu aer det dags att sluta, men mjag har det i alla fall bra, och hoppas pa lite mindre regn nu de sista dagarna sa jag kan fa slappa lite vid poolen igen.

Over and out!

Torsdagen den 12e - sending live från ett regnigt Colombo

Godmorgon!

I natt har jag antligen sovit som en stock, hela sju timmar... Underbart!!! Daremot nar jag skulle ga ut borjade det monsunregna, jag holl mig inne en liten stund extra innan jag gav mig ut i regnet for att trangas inne i Colombos overfulla bussar i rusningstrafik. Svettigt!!!

Idag ar jag ensam pa kontoret, alla ar pa ngt symposium. jag var medbjuden, men har verkligen ingen tid. Sa mycket jobb som maste goras, och bli avklarat nu! For snart aker jag hem (!) och da ar det dags att skriva klart min kandidatuppsats, sjukt svart fior det ar sa spretigt.

Det som aer lite laeskigt nu ocksa aer att min handledare haer pa fakulteten har bestaemt att jag ska halla ett foredrag om mina resultat. men jag har ju bara varit haer i kanppt tre veckor?!!! egentligen till och med tva veckor! Men det har jag gatt med pa, jag sa att jag kan presentera det som jag hunnit. Hehehehe sen kom han igar och sade - jag har bjudit in alla haer pa fakulteten, och en massa andra professorer och laekare kommer ocksa for att lyssna pa din presentation. Du har vael gjort en power point?

erhm, joda sa att ehhh....inte alls nervos, nejda. ;)

Men aesch, det ska vael ga bra. Man maste inte vara sa duktig jaemt jaemt. (fast jag har svart att fa in det i mitt huvud...)

men men. Och så ytterligare några tankar om resan!!!
Människorna jag bor hos är otroligt vänliga, men oooh så stressade. De driver en egen mödravård- och förlossningsklinik (det är därför jag fick kontakt med dem från början) vilket tydligen innebär jobb jobb jobb 24 / 7. Dessutom är de väldigt artiga och gentila, vilket resulterade i att det första vi gjorde i tisdags efter att de hämtade mig på kvällen var att åka på en födelsedagsbjudning som de verkligen INTE ville gå på… Och kvinnan jag bor hos som inte klarar av att äta sådana snittar som serverades, åt ändå av artighet och fick jätteont i magen sedan. Man märkte att de helst av allt bara hade velat åka hem direkt istället för den här tillställningen, men av ren artighet led de sig igenom en timmes konverserande med tanter i åldern 70-95 år. …. Och jag med! Hade sovit tre timmar och jobbat hela dagen, packat och flyttat, var helt slut.
Jag vet inte, jag skulle mycket väl kunna göra så själv (och gjorde det dessutom) men jag vet inte om det egentligen blir så snällt. Visst blev Sheila (kvinnan som hade bjudningen) glad över att vi kom och såg till att servera oss allt hon hade att erbjuda. Och visst var det ingen stor uppoffring egentligen. Men samtidigt så begår man våld på sig själv, när man är så trött och slut, och sen ska upp lika tidigt nästa morgon för att jobba hela dagen. För att bara gå på en till bjudning dagen därpå, och sen måste de träffa den och den nästa dag, och sen göra det och det nästa dag…. I slutändan tror jag man tjänar på att vara sig själv närmast och trogen, och inse att man gör både sig själv och andra en björntjänst när man tvingar sig själv att göra saker man egentligen inte vill, bara för att man ska…

Själv gör jag så alltför ofta, men just den här gången gjorde det mig verkligen ingenting, för det är så fascinerande att verkligen få ta del av en helt annan kultur på det här viset… och jag kommer allt mer fram till att vi absolut har olika kulturella seder och kutymer, att inte bo med sina föräldrar eller att resa själv som ogift tjej är till exempel nästintill otänkbart om man är från Sri Lanka, men så är vi ändå alla så lika. All har vi bara en enda önskan som driver oss – önskan om att bli lyckliga. Sedan hur vi gör för att uppnå denna önskan, det är det som gör att vi ser varandra som så olika!

Alla maenniskor på denna jord strävar efter lycka på det ena eller andra sättet. Och de flesta har vi ytterligare en sak gemensamt – vi vet inte hur vi ska uppnå vårt mål. Många tror det är genom att köpa en massa vackra saker, eller att träna sig till en snygg och slimmad kropp. Andra tror det är genom att begrava sig i arbete och ständigt vara i hetluften, och några tror sig finna lyckan i alkoholen eller drogerna.

Jag tror verkligen att det finns en väg till lycka för alla människor, men alla har inte förutsättningarna att ta samma väg till lyckan. Vissa kanske behöver leva som ensamma emeriter i flera år för att finna sig själva och sin lycka, och vissa kanske inte har någon möjlighet att känna någon lycka alls om de inte har nära och kära nära till hands.
Det är upp till var och en att finna sin väg. Men visst hade det varit skönt ifall ett orakel bara berättade för en vad man ska göra? (!)
Hur kan man anse att en viss typ av människor är mer värda än andra? Hur kan vissa tycka att kristna är mer värda än hinduer? Att vita är mer värda än svarta? Att en fransman är mer värd än en pakistanier?
Det är så lätt att hamna i ett ”vi och dom”-tänkande. Jag gör det jämt! Och det är också något jag observerar bland folket här. För visst är de buddhister och vegeterianer och talar om att ”buddhism är inte en religion, det är ett sätt att leva”… men ändå så tycker de att de är mer värda än tamilerna. Och ifall någon är tjänare och en annan inte, så behandlas tjänaren med så otroligt mycket mindre respekt och man har inga problem att banna och skrika på dem eller att ta ut sina aggressioner på dem. Oftast får de inte ett tack för sitt jobb. Kanske därför ”tjänarna” (the servants) blev så emotionella när jag åkte? För om det var något jag gjorde så var det att tacka dem (kanske lite för ofta, så som vi svenskar lätt kan göra ;)
Likadant, människor glömmer att vara snälla mot varandra, glömmer att uppskatta varandra. En av tanterna sken upp som en sol när jag berömde hennes sari häromdagen (den var verkligen otroligt vacker) och hon blev jätteglad. Och jag med! Det är härligt att göra en annan människa glad, särskilt när det inte innebär att man begår våld på sig själv samtidigt. Dt krävs inget alls av mig att ge en komplimang (tvärtom är det svårt för mig att hålla inne med det jag tycker och tänker haha)…
Så lite, så lite som krävs för att göra en annan människa glad ibland – så varför gör vi det inte oftare?
Vi får inte glömma att SE de människor vi lever med – alla människor behöver närhet, alla människor behöver känna sig sedda. Ett nyfött barn som inte får mänsklig omtanke och kroppskontakt kan i värsta fall dö, trots att det får all mat som den kan behöva.

En människa behöver bli sedd, behöver bli förstådd, behöver känna sig värdefull.
Vi får inte glömma att ge lite kärlek och omtanke till våra närmaste – och framför allt försöka att se och ha förståelse för deras person - annars finns risken att de vissnar bort i denna på många sätt karga värld vi lever i.


Onsdagen den 11e...

Godkväll!

Idag är det onsdagen den 11e och om exakt en vecka kommer jag att vara hemma igen inshallah, dvs ifall inget askmoln bestämmer sig för att blockera flygtrafiken över Europa igen…!!! Jag längtar faktiskt hem  Men egentligen finns det två anledningar till att jag längtar hem, den första är att det känns som jag varit borta från allt (och framför allt från min käre pojkvän) länge nog. Anledning nummer två är att min kropp är helt överfull av ”myggbett” (huruvida betten bara beror på mygg eller till viss del kommer från bed bugs är oklart).

Varje morgon när jag vaknat så har jag vaknat upp med ett x antal nya ”myggbett”. Detta trots att jag smort in mig med myggmedel varje dag och köpt en sk vaporiser som ska hålla myggen borta. Men aldrig har det varit så illa som det var när jag i måndags hade gått och lagt mig strax innan tolv på natten och sen vaknar 03.30 av att det kliar något fruktansvärt – allting som hade befunnit sig under mitt lakan (dvs allt nedanför naveln) var FULLT med kliande röda bett, som bara blev större och större. Men för att det ska vara bed bugs ska det väl vara småsmå röda bett som inte kliar så mycket? Här fick jag värsta reaktionen med svullna kliande stickande bett. Jag hade kortisonsalva hemma och började lägga på en klick salva på vartenda ett av dem, och räknade dem samtidigt – på ETT ben hade jag 30 nya bett! Dessutom det andra benet, hela rumpan, svanken… Det avr det värsta jag varit med om på länge!

Det fanns inte en chans att jag lade mig i den sängen igen (jag såg inte en tillstymmelse till en mygga i rummet) så jag höll mig uppe från kl 03.30 på morgonen och gick som vanligt hemifrån till fakulteten vid sjutiden på morgonen. Under dagen började jag få allt mer ont i det ena benet, inte bara av betten utan mer muskelvärk/ledvärk, och jag började nojja mig över ifall det kunde varit myggor i alla fall, och i så fall dengue? Men där hade jag verkligen börjat bli smått hysterisk, ingen dengue där inte! Hehe… (fast dengue är ett stort problem i Sri Lanka, särskilt Colombo, och kan ge hemorragisk feber och sluta i att man dör. Finns inget botemedel eller vaccin heller…)

Nåväl. Nog om mina myggbett! (även om de fortfarande kliar och gör att jag vaknar flera gånger om nätterna..)
Jag åkte ju till Kandy den här helgen, tog tåget på lördagen och åkte sen hem igen på måndagen… Det var underbart! Så härligt att få vara lite ledig och att få känna av ett Sri Lanka som inte är 30-40 grader dygnet runt, utan istället sköna 20 grader på kvällarna. Det var dessutom riktigt trevligt att få träffa Maya, som är min kära vän Louises kompis, som har just nu har en lägenhet i kandy. Jag bodde hos henne under de dagarna jag var där, och vi hängde i princip hela tiden. Trevligt att umgås med en likasinnad i ens egen ålder för en gångs skull  Och hon är världens finaste tjej, verkligen, positivt överraskad vilka mnniskor man får möta på sådana här resor…

I alla fall, i kandy gick jag långa promenader, besökte tempel, såg traditionell kandy-sri lankesisk dans, åt riktigt god mat, solade o badade och bara hade det gött. Välbehövligt!
Tågresan var förresten riktigt trevlig, även om nu 1a klass i Sri Lanka är som 17e klass i Sverige hehe, men jag satt bra och eftersom att fönstren var öppna blev det inte alltför kvavt. Dessutom hade jag ypperligt sällskap – två små söta barn som ömsom sov ömsom busade (men inte för mycket). Pojken var jätteblyg, men hans storasyster var mer modig och kontaktsökande, vilket slutade i många pliriga miner och glada skratt. Och man kunde inte undgå att skratta ibland då det var som att åka berg-och-dalbana! Första klass innebär tydligen massiva fjädrar under tåget, för vi studsade upp och ner som en gummiboll när vi åkte över kulliga områden. (fast på hemresan hade vi ätit alldeles för mycket rice’n’curry precis innan så det var inte riktigt lika kul med den skumpiga färden).

Väl tillbaka nu efter mardrömsnatten i måndags har jag fått flytta till det huset där jag skulle ha bott från början. (Äntligen!) Jag saknar mina tanter och känslan av att vara hemma, att få gå runt fritt i huset och ta vad jag ville i kylen (jag betalade ganska saftigt för det boendet) och jag saknar sköterskorna som jobbade där (3 stycken). De stod alla där på rad när jag lämnade huset och en av dem började gråta. Världens sötaste! Jag hade köpt en liten chokladkartong till dem som de var oerhört tacksamma för, så sött.

…men det är oerhört skönt att till exempel ha en AC på rummet, samt att inte behöva betala någon hyra då mina pengar i princip är slut. Och imorse fick jag kaffe, flingor och smörgås till frukost så det går ignen nöd på mig inte!

over and out.

Innan Kandyresan...

Nu är det fredagen den 7 maj och jag sitter och väntar på att middagen ska serveras. Det är verkligen ovant att inte bestämma själv när och vad man ska äta, eller med vem. Men det är rätt skönt också, slippa planera och fixa och greja. Det är bara att sätta sig vid dukat bord!



Varje dag gör tanterna vad de kan för att jag ska smaka på än det ena, än det andra och uppmuntrar mig till att ”snälla, ta lite till, var det inte gott”? Och jo, det smakar verkligen bra så jag tar väl lite till, då J vilket i sig ju inte är ett problem, om det inte vore för att man blir så mätt och så dåsig att man inte orkar göra någonting efteråt (även pga värmen) än mindre orkar man sitta och skriva på sin kandidatuppsats….!

Men men som sagt jag ska inte klaga, har det sjukt bra här.!!! ;)


Idag tog jag ledigt på dagen och åkte till södra Colombo (tog tåget) som heter Mount Lavinia, där finns ett jättestort vackert femstjärnigt hotell som har pool och privat strand. Trots man inte bor där får man lov att besöka poolen och låna solstol, handduk, parasoll och allt för det facila priset av 600 rupees (knappt 50 kronor)… inte illa, eller hur! Särskilt inte med tanke på att tågbiljetten kostade 1 kr…



Efter några timmar vid den fantastiska poolen (otroligt vacker utsikt över palmer, stranden och havet) var det dags att åka hem, jag hade kollat upp när tåget skulle gå tillbaka till Bampalipitya där jag hoppat på. Men väl på perrongen var tåget (som går en gång i timmen) inställt! Vilket var typ omöjligt att fatta, det stod ju ingenstans och jag förstod inte vad biljettförsäljaren sa när han upprepade två olika spårnummer hela tiden ;) men till slut gick budskapet fram och jag förstod att jag nu hade valet att stanna i 35-40 graders hetta på tågstationen en timme, alternativt gå tillbaka och betala inträde igen och då komma hem alldeles för sent och behöva gå hem i mörker, eller slutligen försöka hitta busshållplatsen istället.


Efter en stunds velande av och an på perrongen blev jag uppraggad av några lirare i badshorts som talade riktigt bra engelska, och en av dem pratade precis som en tvättäkta britt, och de erbjöd mig att hänga med dem på stranden istället en timme innan tåget gick igen… men något sade mig i magtrakten att det inte kändes bra, det avr något som inte stämde med de här tre herrarna. Jag avböjde och vände mig istället själv till några andra som stod på perrongen i sina kostymer och putsade skor, och såg lite halvsura ut för att inte tåget kom. De kunde inte så mycket engelska, men en av dem förstod och sa att jag borde ta bussen istället, det skulle nog han göra. Jag gick tillbaka med några av dessa herrar från perrongen mot stationshuset då en av tågstationsvärdarna kommer halvspringande och svettig och började oroligt prata med kostymnissarna samtidigt som han pekade på mig. Det visade sig att han hade sett mig prata med de såkallade ”beach boysen” och han hade blivit orolig för mig och var på väg för att se till att jag inte följde med dem – de var tydligen kända för att råna folk på pengar… (!)


Nu såg han istället till att instruera kostymnissarna att de skulle visa mig vägen till busshållplatsen, och var väldigt mån om att det skulle ske så. Otroligt vänligt måste jag säga ;) det finns ju rötägg överallt, men så länge det finns människor som ställer upp för andra och som bryr sig så känner jag mig ändå trygg i denna värld, även om man är väldigt blottad och sårbar som ensamresande tjej…



Det blev alltså buss till slut, och det visade sig att en av kostymnissarna (som ingen av dem kunde speciellt bra engelska) pratade franska, och helt plötsligt gick kommunikationen fram så mycket bättre! Lite oväntat måste jag säga, men angenämt.


Väl på bussen (det var en ganska bra bit, tog kanske en halvtimme) bevittnade jag en rätt intressant del av Colombo med gigantiska buddhastatyer och olika sorters tempel och kyrkor. Det är verkligen en multikulturell stad.


Ja, det var väl det hela. Resten av dagen har jag bara skrivit och läst på uppsatsen. Imorgon åker jag som sagt till Kandy och sen kommer jag tillbaka på måndag kväll, bor kvar på pensionatet till tisdag och sen flyttar jag mitt pick och pack till Dr Rohana där jag skulle bott från början…

sending live form Sri Lanka...

Sa har jag precis kommit hem fran en mycket intressant field visit utafor Colmbo, pa en field clinic for gravida och modrar+barn... helt otroligt vad spartanskt det ar! Och anda fungerar det sa bra... (!) For att vara ett utvecklingsland har Sri Lanka forvanansvard god halso- och sjukvard. Och gratis ar den ocksa! Liksom utbildning ar helt gratis.

Igar var jag pa forlossningsavdelning i Colombo, pa ett av deras ledande universitetssjukhus... Kan man itne tro nar man ser hur dar ser ut!!! Otroligt spartanskt, smutsigt och fullt med folk overallt. Forlossningsrummet bestar av sju enkla britsar, dar mammorna forloses samtidigt. Ingen annan an den gravida och personalen pa sjukhuset har lov att vara dar. Sedan efterat far alla mammor bo i en ward, dvs en post natal ward, vilket innebar ett stort rum med en massa massa sangar (totalt ca 50) och massor massor av folk och skrikande bebisar overallt. Detta i 35 garders varme och ignen AC, utan bara enstaka flaktar i taket... Ibland finns det inte sangar till alla nyforlosta mammor, och da far de sova tva i en och samma sang (!)

Ja, jag sager da det, det ar en upplevelse att vara har i Sri Lanka som lakarstudent. Men mestadels ar det en fantastiskt bra upplevelse - jag far se sa otroligt mycket, och jag far traffa dessa underbara manniskor som star ut med sa mycket, lever sa fattigt och anda alltid har lika nara till ett stort leende. Vart man an gar mots man av idel leenden, och om inte de ler forst har jag inte varit med om en enda gang (forutom i fakultetens matsal) att de itne ler tillbaka med det samma.

Lovely!

Puss o kram fran ett svettigt Sri Lanka!

Ayubowan!

Lördag 1 maj




Så har jag nu kommit ”hem” efter fyra timmars solbadande på lyxhotellet Cinnamon Grand Hotel i Colombo, Sri Lanka. Trots att jag använde både 10ans och 20ans solskyddsfaktor så är jag DUKTIGT bränd, röd som en kräfta. Men det var verkligen oerhört skönt att få koppla av en stund och få lite semesterkänsla, då det ända jag gjort sen jag kom hit är flängt hit och dit, pluggat, läst och blivit intriducerad för en massa massa människor som jag aldrig kan komma ihåg namnet på då de är så annorlunda (vad sägs om Puschka Dulitha Hattothutuwa till ex?) och spenderat min tid antingen på ”kontoret” (Medical Faculty Office) eller ”hemma” där det inte finns någon AC utan bara några svaga fläktar som i mitt rum låter som helikopterflygplan. Nu har jag i alla fall fått byta rum, så jag ska förhoppningsvis kunna få sova mer än fyra timmar för första gången sen jag kom hit…! Men de är ju vana vid värmen och luftfuktigheten här, medan en annan svettas som en gris.



(Förresten, det är ju ett konstigt talesätt, det är väl just det som är grisars problem – att de inte svettas? Och att det är därför de måste rulla sig i dy?)



Men men…



Människorna här är så otroligt vänliga, och jag blir så bra omhändertagen man kan bli. Folket på ”kontoret” jobbar för fakulteten/staten då det på något sätt är inkorporerat då vi är i huvudstaden. Man märker en tydlig hierarki bland de anställda, professorerna är de högsta hönsen och forskarassistenterna de minsta arbetsmyrorna. Jag kommer in i det hela som en slags särskilt fin gäst, trots att jag egentligen ”bara” är en läkarstudent som gör en elective, och de behandlar mig otroligt bra. Igår till exempel blev jag till och med medbjuden på en avskedsmiddag till en av deras kollegor som skulle pensioneras, det mesta sades på sinhalese så jag förstod inte så mycket, men jag kunde tydligt märka en genuin värme och omtanke bland de anställda gentemot varandra, det var rörande att se. Och så bjöd de på god mat och så tog vi ett gruppfoto där jag tydligen absolut skulle vara med. ”You’re a part of the family now” sa de ;)



Jag bor också väldigt bra, även om ajg själv kanske tycker det är lite dyrt. Men det är inte billigare att bo på hotell i Colombo, så jag tackar och tar emot då jag känner mig väldigt trygg och omhändertagen där jag bor. Huset är ett slags nyöppnat pensionat, ett boende för pernsionärer som inte klarar sig helt själva pga skada eller liknande, men just nu bor det bara fyra stycken här, samt det gamla paret som äger det enorma huset och innan hade det för sig själva. Det är som sagt väldigt tryggt och bra, och jag får en fin inblick i det äkta srilankesiska livet (ett privilegium!) och tanterna är så söta och tävlar lite om min uppmärksamhet. De är väldigt högutbildade allihop, så de talar väldigt bra engelska, och kan berätta om hur det är och hur det har varit att leva i sri lanka. Det enda kruxet är att de, som de flesta gamlingar, otroligt nervösa och rädda för allting. ”don’t go there, it’s not safe” ”don’t travel by train, you will be robbed” ”don’t do that, you will be hurt” eller den roligaste ”go get married first, and then come back and do those things”.



Jag tror inte kvinnor är så vana att resa eller göra något själva här utan manligt sällskap, särskilt inte de äldre, men när jag pratar om mina planer med kollegorna på fakulteten får jag bara höra ”oh, that’s nice, you should do that, go there, be there, travel by bus or train” osv. osv. så jag tror inte det är någon fara.



Exempelvis idag är det den 1 maj, vilket innebär holiday och political ralleys här i Colombo. Alla affärer är stängda, och demonstrationer ska vara ute på gatorna. De gamla tanterna hemma sade – oh, please, don’t go out, don’t leave the house, it’s not safe”. De var riktigt envisa men jag var ännu mer stubborn, vilket ledde till att jag tog en tuk-tuk till hotellet. Det var verkligen KOLUGNT på gatorna och allt var hur bra, lugnt och tryggt som helst. Till och med bättre än i vanliga fall 



Imorgon vet jag faktiskt inte vad jag ska göra, det är söndag och jag tänkte åka till stranden, men nu när jag är så bränd så…. Nja, vi får se. Kanske museum istället?



Jag har precis fått lunch här på pensionatet, och det är verkligen fantastiskt god mat. Väldigt annorlunda smaker, inte alls som det indiska köket (det lilla indiska jag ätit i alla fall) utan mer fragranta smaker och mindre styrka/hetta (förutom vissa grejer, häromdagen köpte jag lunch i kantinen – kostar 10 kr!!! – och fick i mig något som var så starkt att jag var tvungen att dricka en halv liter vatten och skrapa tungan med en servett!)



De bryr sig verkligen inte om vikt här, de äter och dricker utefter sin plånbok, det vill säga är plånboken fet så är personen likaså ;) Nej men det är supersött the, supersöta juicer, läsk och bakelser, och såklart massa olja i maten. Så det är ingen hälsoresa det här direkt…



Nästa helg ska jag åka till Kandy, reser dit i tåg 1a klass (3 timmar för 20 kr, rätt billigt! Ffa med tanke på att en tuk-tuk i stan tar det samma för att åka fem minuter). Den resan tyckte tanterna att jag skulle ta en ”all-inclusive-tour”-buss, så himla bra då får man åka för överpris med en massa andra penschisar och hoppa på och av för att kort på alla turist-sevärdigheter.. eller inte.



Vet dock inte riktigt hur jag ska bo där dock, får bli hotell antar jag. Money money money, men bäst att inte tänka på det nu, sådana värdsliga ting 


SONDAG

Idag har jag pga min hemska bränna inte åkt som planerat till havet, utan bestämde mig för en kulturrunda runt Colombo istället. Det blev en sjukt svettig historia (!) men jag ångrar det inte, föräven om det inte var så mycket att se så har jag nu i alla fall sett det!




Jag var på det nationella konstmuséet för kontemporär konst, jag förväntade mig något i stil med Kubas motsvarighet, men jösses amalia, detta var på sin höjd 30 alldagliga tavlor, varav hälften var riktigt simpla porträtt. Inget att hänga i granen alltså.



Däremot var virihadanna parc/victoria parc en riktigt trevlig överraskning! En stor park i centrala Colombo där det trots hettan faktiskt blev lite svalka när man satte sig i skuggan av träden och en bris sköljde in över parken. Det fanns massa vackra botaniska växter och träd, små paviljonger och en vacker jättestor guldbudda, samt åtskilliga söta kärlekspar som satt kelade i varje undanskymd vrå som kunde hittas i parken.



Därefter tänkte jag gå på tempelrunda, jag ångrade mig rätt snart när jag svettig, törstig och alldeles knäsvag letade mig fram på smutsiga gator med skabbiga hundar och karlar som glodde efter mig… och när jag kom fram till det stora templet så vsr det helt igenbommat och livlöst. Jag gick vidare och hamnade vid en vacker sjö med ett litet tempel, så lite buddastatyer har jag i alla fall fått se ;)



Sen gick jag så snabbt jag bara kunde till närmaste shoppingcenter för att få komma in i kylan och få i mig lite vätska, jag tittade runt lite men hittade inget kul förutom en tebutik med alla möjliga olika sorters thé (sri lankas exportvara nr 1) innan jag gick vidare för att kika på den stora samlingsplatsen vid havet som kallas ”Galle Face Green”. Det var jättefint, det blåste en härlig bris och vågorna slog mot promenaden – hade det inte varit för att jag höll på att svimma av värmeslag och solsting och det inte fanns en centimeter skugga så hade det varit underbart ;)



Precis som Bangkok så är Colombo en ganska smutsig stad, folk slänger sina sopor lite överallt så jag vet inte om man verkligen kan tycka att de är så mindful som sig bör när nästan 70 % är buddhister… men alla gör så gott de kan och utifrån sin egen förståelse antar jag. Det märks att man försöker nå ut till folket med budskapet om värna om hälsan och naturen, det står bland annat skrivet på murar och väggar att man inte ska slänga sopor på gatan eller i havet/sjön, men det hjälper inte så mycket när det inte finns något fungerande sophanteringssystem.



Efter min långa ”kulturella” tur var jag rätt glad över att äntligen få sätta mig i en tuk-tuk (eller threeshaw som de kallas här) och åka ”hem”. Nu är det dags för middag och sedan väntar ännu en natts sömnlöshet (?) med högljudda fläktar, outhärdlig hetta och massvis med kliande myggbett. Livet är underbart ibland, I must say! Men jag ska inte klaga, med tanke på den fattigdom jag har bevittnat på Colombos gator idag så lever jag trots omständigheterna som en prinsessa.



Nu får det vara färdigbloggat för idag!

Ayubowan! (Live long)