Boy o boy o boy….!
Jag som tyckte resan till Sri Lanka var krånglig och omständlig. Det var ingenting mot resan hem! Nu sitter jag på Frankfurts flygplats och väntar på att mitt flyg till Köpenhamn ska gå. Detta efter att ha missat mitt egentliga flyg kl 09.30, då vi landade vid samma tid med Srilankan airlines, sprungit som en idiot och frågat mig fram, för att anlända till gaten fem minuter efter att planet gått…!!!
Hur blev det så här då? Jo vi tar det från början….
I slutet på maj varje år börjar regnperioden i västra Sri Lanka. I år har den varit extra tidig och häftig, vilket har lett till översvämningar, blockerade gator och totalt trafikkaos. (Något som kanske är mindre väsentligt och betydligt mindre viktigt (!) är också att mina sista såkallade semesterdagar i Sri Lanka har spenderats inomhus, det har knappt gått att sätta näsan utanför dörren utan att bli helt genomblöt.).
Nu på tisdagen, när jag skulle åka, vaknade jag kl 06.00 efter tre timmars sömn. Kvällen innan hade jag nämligen följt med Chandrika till flygplatsen då hon skulle hämta en kollega från Singapore. Hon ville helst inte åka själv, och efter allt de har gjort för mig fanns det inte en chans att jag tackade nej (!!!) när hon frågade om jag kanske kunde åka med henne. Och tur väl det, för det visade sig att kollegan blev kraftigt försenad pga monsunregnet, och om jag itne hade varit med hade Chandrika fått sitta där själv i flera timmar. Nu kunde vi prata om lite allt möjligt och jag kunde hålla henne sällskap. Dock blev det ju väldigt lite sömn då vi var hemma vid tretiden. Nåväl…
Tisdagen började dagen med moln och uppehåll. ”Jippie!” tänkte jag, nu kunde jag i alla fall gå ut och köpa lite souvenirer att ta med hem. Jag började min promenad och gick utan problem i en kvart, gick in i en affär, och när jag kom ut igen var det som jag stod mitt i ett vattenfall! Hade det bara varit en kortvarig skvätt hade jag kunnat vänta, men hela himlen var svart så det fanns inte på kartan att det skulle sluta. Det var bara att börja gå mot närmaste busshållplats, vilket innebar att jag vadade fram i smutsigt vatten i tio minuter innan jag helt genomblöt lyckades ta mig upp på en buss (detta trots att jag hade paraply, det spelar ingen roll, sådant här regn är så kraftigt att det i princip studsar upp ifrån marken).
Jag lyckades till slut ta mig till Paradise Road vilket är en jättetrevlig shop/café i centrala Colombo där jag hade spanat in ett par fina porslingskedar jag funderat på att köpa i en vecka. Jag värmde mig med en kopp thé och ringde sen Chandrika (mamman i huset) och frågade om det fanns möjlighet att få skjuts till kliniken. Vilket hon ordnade och sen fixade mat till mig! Så himla fin person. I vilket fall som helst var jag dyblöt och frusen (trodde ALDRIG jag skulle kunna känna mig frusen i Colombo?!!!) och fick strax skjuts hem för att packa. Jag var nervös att flyget inte skulle kunna lyfta pga stormen och vattnet, men allt såg OK ut på hemsidan. Väl hemma lagade Chandrika min favoritmat (ris med en massa olika currygrytor, ladyfingers och sambol) och sen kom hon med avskedspresenter hon hade köpt till mig (en fin blus och ett halsbandshänge med en stor ljusblå halvädelsten som jag inte minns vad den heter). Jag ville först inte ta emot det, men hon insisterade… Jag har verkligen blivit bortskämd i den familjen! Tror det beror på att de tycker jag påminner om deras egen dotter, som bott i England ett ex antal år. Bland annat sade Chandrika att hon ville köpa en likadan blus till sin dotter, men hon ville kolla ifall jag tyckte om den först...
Nåväl. Väl hemma skulle taxin, en stor jeep som skulle klara allt, komma kl 19. Jag ville vara i god tid, då check in öppnade kl 21 och det i normala fall tar en timme att köra till flygplatsen… Istället kom en vanlig van kl 19.30 för att taxichauffören ”tyckte det var bättre”. (?!) väl i taxin säger han till mig att han kanske inte kommer kunna köra mig hela vägen till flygplatsen pågrund av översvämningarna, men att det kanske skulle kunna gå bussar. Vi körde i en timme, innan han började säga att nu ville han inte köra längre, utan vi skulle börja leta efter bussar som skulle kunna ta mig vidare. Jag sa till honom att han fick betalt för att köra mig till flygplatsen, jag ville inte åka buss, och det var amssor av andra bilar som körde och klarade översvämningarna alldeles utmärkt. Han struntade dock i det och fortsatte köra runt och vänta på flera platser ifall någon buss skulle dyka upp.
När klockan var 21.30 stod vi halvvägs på en bensinstation och bara väntade. Jag såg den ena bilen och lastbilen efter den andra köra förbi mot vattenmassorna (och verkade klara det) och jag började få panik. De utlovade bussarna till flygplatsen fanns inte i sikte, och jag började seriöst överväga att ta mina väskor på ryggen (sjuuukt tungt, men ändå) och lifta med någon lastbil eller liknande istället, då min taxi vägrade köra längre. Hade det inte varit så mörkt och läskigt ute, och jag helt ensam tjej, så hade jag gjort det! Alternativet var att vada ett par kilometer i vattenmassorna… eller inte.
När klockan väl var tio och jag fick höra att vattennivån bara steg mer och mer, så nu kunde verkligen inga vanliga bilar ta sig fram längre, då bröt jag ihop. Det var längesen jag grät så mycket över något som egentligen bara är ett ”värdsligt” problem, det var ju inte så att jag skulle råka illa ut… Det värsta som kunde hända var att jag blev fast där jag var tills nästa morgon då vattenmassorna skulle ha sjunkit undan! Samtidigt visste jag att om jag INTE hann med mitt flyg från Colombo skulle hela biljetten COL-FRA-CPH fallera, jag skulle vara tvungen att köpa en helt ny biljett (massa pengar pengar pengar) och nästa tillgängliga datum var en vecka senare (problem med visum). Och sen bara det att inte få komma hem, nu när jag verkligen verkligen ville hem, det var det värsta.
Men tydligen är det bra att bryta ihop ibland! (Även om jag själv blev lite förvånad, brukar tåla mycket hårdare smällar än så). För min taxichaufför blev helt villrådig och bestört när jag började gråta så mycket, att han gick bort till en nyanländ turistbuss som väntade på att samla ihop turister från de olika lyxhotellen (Hilton, Cinnamon grand, osv.) och som definitivt redan skulle bli full och började fråga ifall det möjligtvis fanns en chans att jag kunde få åka med dem. De verkade inte så pigga på det först, men när de kom till min taxi för att diskutera saken och såg vilket uppgivet skick jag var i blev busschauffören helt bestört och sa ” no problem, mam, no problem, don’t worry, we’ll take you to the airport”!
Väl på bussen behandlade de mig som en prinsessa, tittade hela tiden till mig så jag var ok ”don’t you worry madam, it will be fine”…. Summa summarum: ibland är det bra att kunna gråta stora krokodiltårar ;)
När klockan var halv elva började bussen rulla, för att sedan konstant hålla en smått ryckig takt på en kilometer i timmen… en sköldpadda hade tagit sig fram snabbare! Men trafikkaoset var totalt, och på vissa ställen stod trafikpoliser med vatten upp till ljumskarna och försökte styra trafiken! Jag har aldrig sett något liknande… Och när jag satt där på bussen (och lugnat ner mig en smula ;) så fylldes jag verkligen med sådant vemod när jag såg hur folk stod ute på gatorna, medan deras hus bokstavligen flöt bort. Fattar inte hur de kan överleva i den här miljön, när de inte har ordentliga hus att bo i ens. Då får man ltie perspektiv på tillvaron.
Strax innan kl 01 på natten kom vi fram till flygplatsen, och jag hade förlorat allt hopp om att få komma med mitt flyg då Erik hade smsat att flygbolaget inte annonserat om någon försening på hemsidan. Jag visste inte vad jag skulle göra, men tänkte det var lika bra att gå in och se ifall något annat flyg till Europa skulle avgå samma natt. Men när jag kom in på flygplatsen stod det på skärmen att man fortfarande kunde checka in till Frankfurt! Jag sprang fram till check-in, och frågade ifall planet inte hade lyft igen? ”No, madam, it is delayed til’ 2 o’clock since passengers didn’t come yet”
Och vad gör Alexandra då? Jo självklart börjar jag störtgråta och skratta på samma gång, smått hysterisk ;) Det hade nog varit lite för mycket anspänning på en gång där för mig!
Jag kom altlså med flyget, men förseningen gjorde att jag missade mitt plan från frankfurt till köpenhamn, och därför sitter jag alltså nu här. Har sovit fem timmar på över två dygn, så jag är lite snurrig. Men snart är jag i alla fall hemma! Halleluja :) Nu blir det semester efter ”semestern”. !!!
Jag som tyckte resan till Sri Lanka var krånglig och omständlig. Det var ingenting mot resan hem! Nu sitter jag på Frankfurts flygplats och väntar på att mitt flyg till Köpenhamn ska gå. Detta efter att ha missat mitt egentliga flyg kl 09.30, då vi landade vid samma tid med Srilankan airlines, sprungit som en idiot och frågat mig fram, för att anlända till gaten fem minuter efter att planet gått…!!!
Hur blev det så här då? Jo vi tar det från början….
I slutet på maj varje år börjar regnperioden i västra Sri Lanka. I år har den varit extra tidig och häftig, vilket har lett till översvämningar, blockerade gator och totalt trafikkaos. (Något som kanske är mindre väsentligt och betydligt mindre viktigt (!) är också att mina sista såkallade semesterdagar i Sri Lanka har spenderats inomhus, det har knappt gått att sätta näsan utanför dörren utan att bli helt genomblöt.).
Nu på tisdagen, när jag skulle åka, vaknade jag kl 06.00 efter tre timmars sömn. Kvällen innan hade jag nämligen följt med Chandrika till flygplatsen då hon skulle hämta en kollega från Singapore. Hon ville helst inte åka själv, och efter allt de har gjort för mig fanns det inte en chans att jag tackade nej (!!!) när hon frågade om jag kanske kunde åka med henne. Och tur väl det, för det visade sig att kollegan blev kraftigt försenad pga monsunregnet, och om jag itne hade varit med hade Chandrika fått sitta där själv i flera timmar. Nu kunde vi prata om lite allt möjligt och jag kunde hålla henne sällskap. Dock blev det ju väldigt lite sömn då vi var hemma vid tretiden. Nåväl…
Tisdagen började dagen med moln och uppehåll. ”Jippie!” tänkte jag, nu kunde jag i alla fall gå ut och köpa lite souvenirer att ta med hem. Jag började min promenad och gick utan problem i en kvart, gick in i en affär, och när jag kom ut igen var det som jag stod mitt i ett vattenfall! Hade det bara varit en kortvarig skvätt hade jag kunnat vänta, men hela himlen var svart så det fanns inte på kartan att det skulle sluta. Det var bara att börja gå mot närmaste busshållplats, vilket innebar att jag vadade fram i smutsigt vatten i tio minuter innan jag helt genomblöt lyckades ta mig upp på en buss (detta trots att jag hade paraply, det spelar ingen roll, sådant här regn är så kraftigt att det i princip studsar upp ifrån marken).
Jag lyckades till slut ta mig till Paradise Road vilket är en jättetrevlig shop/café i centrala Colombo där jag hade spanat in ett par fina porslingskedar jag funderat på att köpa i en vecka. Jag värmde mig med en kopp thé och ringde sen Chandrika (mamman i huset) och frågade om det fanns möjlighet att få skjuts till kliniken. Vilket hon ordnade och sen fixade mat till mig! Så himla fin person. I vilket fall som helst var jag dyblöt och frusen (trodde ALDRIG jag skulle kunna känna mig frusen i Colombo?!!!) och fick strax skjuts hem för att packa. Jag var nervös att flyget inte skulle kunna lyfta pga stormen och vattnet, men allt såg OK ut på hemsidan. Väl hemma lagade Chandrika min favoritmat (ris med en massa olika currygrytor, ladyfingers och sambol) och sen kom hon med avskedspresenter hon hade köpt till mig (en fin blus och ett halsbandshänge med en stor ljusblå halvädelsten som jag inte minns vad den heter). Jag ville först inte ta emot det, men hon insisterade… Jag har verkligen blivit bortskämd i den familjen! Tror det beror på att de tycker jag påminner om deras egen dotter, som bott i England ett ex antal år. Bland annat sade Chandrika att hon ville köpa en likadan blus till sin dotter, men hon ville kolla ifall jag tyckte om den först...
Nåväl. Väl hemma skulle taxin, en stor jeep som skulle klara allt, komma kl 19. Jag ville vara i god tid, då check in öppnade kl 21 och det i normala fall tar en timme att köra till flygplatsen… Istället kom en vanlig van kl 19.30 för att taxichauffören ”tyckte det var bättre”. (?!) väl i taxin säger han till mig att han kanske inte kommer kunna köra mig hela vägen till flygplatsen pågrund av översvämningarna, men att det kanske skulle kunna gå bussar. Vi körde i en timme, innan han började säga att nu ville han inte köra längre, utan vi skulle börja leta efter bussar som skulle kunna ta mig vidare. Jag sa till honom att han fick betalt för att köra mig till flygplatsen, jag ville inte åka buss, och det var amssor av andra bilar som körde och klarade översvämningarna alldeles utmärkt. Han struntade dock i det och fortsatte köra runt och vänta på flera platser ifall någon buss skulle dyka upp.
När klockan var 21.30 stod vi halvvägs på en bensinstation och bara väntade. Jag såg den ena bilen och lastbilen efter den andra köra förbi mot vattenmassorna (och verkade klara det) och jag började få panik. De utlovade bussarna till flygplatsen fanns inte i sikte, och jag började seriöst överväga att ta mina väskor på ryggen (sjuuukt tungt, men ändå) och lifta med någon lastbil eller liknande istället, då min taxi vägrade köra längre. Hade det inte varit så mörkt och läskigt ute, och jag helt ensam tjej, så hade jag gjort det! Alternativet var att vada ett par kilometer i vattenmassorna… eller inte.
När klockan väl var tio och jag fick höra att vattennivån bara steg mer och mer, så nu kunde verkligen inga vanliga bilar ta sig fram längre, då bröt jag ihop. Det var längesen jag grät så mycket över något som egentligen bara är ett ”värdsligt” problem, det var ju inte så att jag skulle råka illa ut… Det värsta som kunde hända var att jag blev fast där jag var tills nästa morgon då vattenmassorna skulle ha sjunkit undan! Samtidigt visste jag att om jag INTE hann med mitt flyg från Colombo skulle hela biljetten COL-FRA-CPH fallera, jag skulle vara tvungen att köpa en helt ny biljett (massa pengar pengar pengar) och nästa tillgängliga datum var en vecka senare (problem med visum). Och sen bara det att inte få komma hem, nu när jag verkligen verkligen ville hem, det var det värsta.
Men tydligen är det bra att bryta ihop ibland! (Även om jag själv blev lite förvånad, brukar tåla mycket hårdare smällar än så). För min taxichaufför blev helt villrådig och bestört när jag började gråta så mycket, att han gick bort till en nyanländ turistbuss som väntade på att samla ihop turister från de olika lyxhotellen (Hilton, Cinnamon grand, osv.) och som definitivt redan skulle bli full och började fråga ifall det möjligtvis fanns en chans att jag kunde få åka med dem. De verkade inte så pigga på det först, men när de kom till min taxi för att diskutera saken och såg vilket uppgivet skick jag var i blev busschauffören helt bestört och sa ” no problem, mam, no problem, don’t worry, we’ll take you to the airport”!
Väl på bussen behandlade de mig som en prinsessa, tittade hela tiden till mig så jag var ok ”don’t you worry madam, it will be fine”…. Summa summarum: ibland är det bra att kunna gråta stora krokodiltårar ;)
När klockan var halv elva började bussen rulla, för att sedan konstant hålla en smått ryckig takt på en kilometer i timmen… en sköldpadda hade tagit sig fram snabbare! Men trafikkaoset var totalt, och på vissa ställen stod trafikpoliser med vatten upp till ljumskarna och försökte styra trafiken! Jag har aldrig sett något liknande… Och när jag satt där på bussen (och lugnat ner mig en smula ;) så fylldes jag verkligen med sådant vemod när jag såg hur folk stod ute på gatorna, medan deras hus bokstavligen flöt bort. Fattar inte hur de kan överleva i den här miljön, när de inte har ordentliga hus att bo i ens. Då får man ltie perspektiv på tillvaron.
Strax innan kl 01 på natten kom vi fram till flygplatsen, och jag hade förlorat allt hopp om att få komma med mitt flyg då Erik hade smsat att flygbolaget inte annonserat om någon försening på hemsidan. Jag visste inte vad jag skulle göra, men tänkte det var lika bra att gå in och se ifall något annat flyg till Europa skulle avgå samma natt. Men när jag kom in på flygplatsen stod det på skärmen att man fortfarande kunde checka in till Frankfurt! Jag sprang fram till check-in, och frågade ifall planet inte hade lyft igen? ”No, madam, it is delayed til’ 2 o’clock since passengers didn’t come yet”
Och vad gör Alexandra då? Jo självklart börjar jag störtgråta och skratta på samma gång, smått hysterisk ;) Det hade nog varit lite för mycket anspänning på en gång där för mig!
Jag kom altlså med flyget, men förseningen gjorde att jag missade mitt plan från frankfurt till köpenhamn, och därför sitter jag alltså nu här. Har sovit fem timmar på över två dygn, så jag är lite snurrig. Men snart är jag i alla fall hemma! Halleluja :) Nu blir det semester efter ”semestern”. !!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar