Blivande anestesiolog?
Nej, det tror jag inte att jag är. Men jag måste säga att jag trivs på anestesikliniken där jag nu tjänstgör tillfälligt under min AT. Det är en trevlig klinik med positiv attityd, ett vänligt klimat med glada läkare. Men det är också en jourtyngd specialitet, som ömsom känns som lättsam lek i sandlåda, ömsom som en spetskompetent kamp mellan liv och död.
Men det är på anestesikliniken, där jag nu mestadels går bredvid utan större eget ansvar, som jag än så länge haft mina största ögonblick som läkare. Häromdagen sövde jag en patient inför en elkonvertering. Den lilla söta tanten var nervös och orolig, det var första gången hon fått förmaksflimmer - denna snabba oregelbundna hjärtrytm som gör att man blir trött och andfådd - och hon var rädd för att elkonverteras. Själv har jag sett ett flertal elkonverteringar, då i egenskap som underläkare på kardiologen, och kunde lugna henne med att det skulle bra, alldeles utmärkt, hon behövde inte oroa sig. Jag intygade att hon var i goda händer.
Patienten var fortsatt orolig när jag placerade mig vid hennes huvudända för att börja preoxygenera (ge syrgas på mask inför sövning) och jag klappade hennes kind, lovade att allt kommer att gå bra, att jag fanns hos henne hela tiden. Jag log mot henne när hon fick sin sömnmedicin och sedan långsamt sänktes hennes ögonlock. I samma sekund som hon somnade tappade hon sin luftväg. Jag tog ett stadigt grepp om hennes käkar och lyfte upp hennes haka, hennes luftväg blev återigen fri och hon kunde andas normalt i sin sedering. Kardiologen laddade defibrillatorn, patienten fick sin stöt och återgick till den normala lugna sinusrytm som hjärtat vanligen har. Det gick med andra ord som planerat, jag fortsatte att hålla patientens luftväg fri och stod vid hennes sida tills hon vaknade.
Hon vaknade långsamt och tittade blinkande upp på mig där jag stod med syrgasmasken över hennes näsa och mun. Jag log återigen och klappade henne på kinden. "Är det redan klart?" Hon var märkbart groggy men också förvånad. "Jag somnade precis... jag drömde om dig! Men är det redan klart?" Jag skrattade och klappade henne över håret, intygade att det var klart, att allt gått bra, nu var över. Hon skrattade lättat tillbaka och tog min hand. "Tack! Tack snälla..."
Det kändes som att mitt hjärta skulle sprängas av ömhet för denna lilla tant. Utan mig (eller ja, utan någon som kunde hålla hennes luftväg fri) hade hon inte kunnat andas under sederingen, och känslan av att någon annan överlämnar sitt liv i ens händer är mäktig. Jag känner ett innerligt band till varje patient som jag själv sövt eller intuberat, ett ansvar som överskrider det normala som leder till en välvilja och omtanke utöver det vanliga. Kärlek, omtanke och välvilja på arbetstid, det låter väl inte helt illa?
Så varför inte bli narkosläkare då? För än så länge har jag bara den glorifierade upplevelsen när allt går bra. Men narkosläkarens ansvar sträcker sig långt längre - det är narkosläkaren som ska gripa in i de värsta situationerna - de skarpa lägen där ens insats verkligen handlar om liv och död. Anestesiologen måste ha en enorm kunskap om kroppens fysiologi på ett plan som jag ännu inte besitter, och vara beredd på att stå pall de värsta och mest livshotande situationer. Ett väldigt spännande yrke - men skulle jag orka? Vill jag orka? Vill jag utsätta mig själv för dessa situationer? Vill jag utsätta min kommande familj för en mamma som alltid jourar?
Jag har än så länge haft mest positiva upplevelser från mitt liv (ja tyvärr, det blir mer och mer mitt liv och inte mitt arbete) som läkare, och jag kan fortfarande inte tänka mig att arbeta med något annat (förutom kanske som yogainstruktör men det kan jag knappast göra på heltid)... Men ofta har jag en slags olustig känsla med mig inför, på vägen till och under tiden på jobbet. Ibland även efter jobbet.
Jag har haft svårt att sätta fingret på den känslan, men häromdagen så slog det mig.
Rädsla.
Jag är rädd.
Jag är rädd för att göra fel. Jag är rädd för att tänka fel, komma till fel slutsats, fel diagnos, fel beslut.
Jag vet att det inte är ett lyckat koncept, att drivas utifrån rädslan att misslyckas. Snarare bör man låta sig drivas av viljan av att kunna mer, göra mer, av att stimuleras. Men vad ska jag göra? Jag är rädd. Men jag försöker skaka av mig känslan, och bara försöka vara så nogrann jag kan samtidigt som jag försöker vara effektiv. Men jag är fortfarande rädd.
Jag önskar att det fanns handledning inom detta. Att vi som AT-läkare, i början på vår karriär, hade fått de verktyg som behövs för att kunna tackla detta enorma ansvar som det innebär att vara läkare...Men det finns det inte. Och tyvärr har jag fortfarande inte kommit underfund med hur jag ska tackla det. Det får helt enkelt bli... to be continued.
Nej, det tror jag inte att jag är. Men jag måste säga att jag trivs på anestesikliniken där jag nu tjänstgör tillfälligt under min AT. Det är en trevlig klinik med positiv attityd, ett vänligt klimat med glada läkare. Men det är också en jourtyngd specialitet, som ömsom känns som lättsam lek i sandlåda, ömsom som en spetskompetent kamp mellan liv och död.
Men det är på anestesikliniken, där jag nu mestadels går bredvid utan större eget ansvar, som jag än så länge haft mina största ögonblick som läkare. Häromdagen sövde jag en patient inför en elkonvertering. Den lilla söta tanten var nervös och orolig, det var första gången hon fått förmaksflimmer - denna snabba oregelbundna hjärtrytm som gör att man blir trött och andfådd - och hon var rädd för att elkonverteras. Själv har jag sett ett flertal elkonverteringar, då i egenskap som underläkare på kardiologen, och kunde lugna henne med att det skulle bra, alldeles utmärkt, hon behövde inte oroa sig. Jag intygade att hon var i goda händer.
Patienten var fortsatt orolig när jag placerade mig vid hennes huvudända för att börja preoxygenera (ge syrgas på mask inför sövning) och jag klappade hennes kind, lovade att allt kommer att gå bra, att jag fanns hos henne hela tiden. Jag log mot henne när hon fick sin sömnmedicin och sedan långsamt sänktes hennes ögonlock. I samma sekund som hon somnade tappade hon sin luftväg. Jag tog ett stadigt grepp om hennes käkar och lyfte upp hennes haka, hennes luftväg blev återigen fri och hon kunde andas normalt i sin sedering. Kardiologen laddade defibrillatorn, patienten fick sin stöt och återgick till den normala lugna sinusrytm som hjärtat vanligen har. Det gick med andra ord som planerat, jag fortsatte att hålla patientens luftväg fri och stod vid hennes sida tills hon vaknade.
Hon vaknade långsamt och tittade blinkande upp på mig där jag stod med syrgasmasken över hennes näsa och mun. Jag log återigen och klappade henne på kinden. "Är det redan klart?" Hon var märkbart groggy men också förvånad. "Jag somnade precis... jag drömde om dig! Men är det redan klart?" Jag skrattade och klappade henne över håret, intygade att det var klart, att allt gått bra, nu var över. Hon skrattade lättat tillbaka och tog min hand. "Tack! Tack snälla..."
Det kändes som att mitt hjärta skulle sprängas av ömhet för denna lilla tant. Utan mig (eller ja, utan någon som kunde hålla hennes luftväg fri) hade hon inte kunnat andas under sederingen, och känslan av att någon annan överlämnar sitt liv i ens händer är mäktig. Jag känner ett innerligt band till varje patient som jag själv sövt eller intuberat, ett ansvar som överskrider det normala som leder till en välvilja och omtanke utöver det vanliga. Kärlek, omtanke och välvilja på arbetstid, det låter väl inte helt illa?
Så varför inte bli narkosläkare då? För än så länge har jag bara den glorifierade upplevelsen när allt går bra. Men narkosläkarens ansvar sträcker sig långt längre - det är narkosläkaren som ska gripa in i de värsta situationerna - de skarpa lägen där ens insats verkligen handlar om liv och död. Anestesiologen måste ha en enorm kunskap om kroppens fysiologi på ett plan som jag ännu inte besitter, och vara beredd på att stå pall de värsta och mest livshotande situationer. Ett väldigt spännande yrke - men skulle jag orka? Vill jag orka? Vill jag utsätta mig själv för dessa situationer? Vill jag utsätta min kommande familj för en mamma som alltid jourar?
Jag har än så länge haft mest positiva upplevelser från mitt liv (ja tyvärr, det blir mer och mer mitt liv och inte mitt arbete) som läkare, och jag kan fortfarande inte tänka mig att arbeta med något annat (förutom kanske som yogainstruktör men det kan jag knappast göra på heltid)... Men ofta har jag en slags olustig känsla med mig inför, på vägen till och under tiden på jobbet. Ibland även efter jobbet.
Jag har haft svårt att sätta fingret på den känslan, men häromdagen så slog det mig.
Rädsla.
Jag är rädd.
Jag är rädd för att göra fel. Jag är rädd för att tänka fel, komma till fel slutsats, fel diagnos, fel beslut.
Jag vet att det inte är ett lyckat koncept, att drivas utifrån rädslan att misslyckas. Snarare bör man låta sig drivas av viljan av att kunna mer, göra mer, av att stimuleras. Men vad ska jag göra? Jag är rädd. Men jag försöker skaka av mig känslan, och bara försöka vara så nogrann jag kan samtidigt som jag försöker vara effektiv. Men jag är fortfarande rädd.
Jag önskar att det fanns handledning inom detta. Att vi som AT-läkare, i början på vår karriär, hade fått de verktyg som behövs för att kunna tackla detta enorma ansvar som det innebär att vara läkare...Men det finns det inte. Och tyvärr har jag fortfarande inte kommit underfund med hur jag ska tackla det. Det får helt enkelt bli... to be continued.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar