Jag känner mig lite schizo och motsägesfull nu när jag ändå kanske skulle kunna tänka mig att bli narkosläkare, trots allt. Jag märker att mina tankar och känslor kring mitt framtida karriärval flyger hejvilt runt och slår kullerbyttor i huvudet på mig.
Å ena sidan är det en oerhört svår specialitet där mna verkligen måste vara ödmjuk inför sin uppgift. Å andra sidan är det omväxlande, roligt och innebär att man arbetar med trevliga och ofta lättsamma individer, i alla fall på mitt sjukhus. Det är en lika praktisk som teoretisk specialitet. Ena dagen är lugn och man gör inte mycket annat än sätter några spinaler, nästa springer man runt på sjukhusen och gör livsavgörande insatser i kritiska lägen.
Roligt, spännande och givande. Men skulle jag palla trycket? Och alla dessa eviga jourer, långt upp i åldern...? Skulle jag gå runt och vara konstant nervös och illa till mods?
Det som har gjort att jag trots allt ändå funderar på denna specialitet är två ting - det ena är att det var med lätt nedstämdhet jag sade hejdå till narkos-kollegorna på min sista dag på kliniken (igår), det andra är att jag har hittat min nya idol på just anestesikliniken. Äntligen har jag träffat någon som jag kan se upp till, och om jag kommer bli i närheten lika bra doktor som hon är så ska jag skatta mig lycklig. Hon är trevlig, ödmjuk, hjälpsam, inspirerande, positiv, professionell utan att vara kylig, omtänksam utan att tappa sin professionalitet. Jag ska fråga henne om hon kan tänka sig att vara min mentor framöver, för oavsett vilken specialitet jag en dag väljer så är hon en läkare att se upp till.
Häromdagen hade vi ett akut kejsarsnitt. Fostret hade inte uppvisat några livstecken på ett dygn, och när mamman kom in för att förlösas var det för sent. Jag iakttog min handledare lugna kvinnan innan barnet var ute, jag såg henne kämpa för barnets liv med hjärt-lungräddning när det väl kommit ut utan att röra sig eller andas, och jag såg henne trösta modern efteråt tills vi var tvungna att springa vidare till akuten där vi hade ett akutlarm. Hon var professionell, handlingskraftig, närvarande, snabbtänkt men ändå empatisk och strök bort en tår ur ögonvrån när vi lämnade den sörjande familjen för att ta oss an resten av nattens plågor.
I den stunden började jag för första gången ifrågasätta mina tidigare planer på att bli förlossningsläkare. Hur ska jag kunna hantera den sorgen som de sörjande föräldrarna skulle lägga i mitt knä då det var jag som kanske felat och inte fått ut barnet i tid? Sådant händer ju, och jag har hört om ett par anmälningsfall när läget har varit tveksamt och förlossningsläkaren valt att vänta för länge innan snittet väl blev av, men då redan för sent. Det är jättesvårt att bedöma riskerna för såväl barnet som modern i dessa tveksamma fall, och det finns massor med rapporter som visar att vaginal förlossning är mycket bättre än snitt för alla inblandade. Men i vissa fall är kejsarsnitt en livräddande procedur där varenda minut räknas. Kommer jag att orka vara den som fattar det beslutet? Den som antingen under buller och bång lyckas rädda livet på en kvinna eller ett litet blivande barn, eller som ställs till svars för att jag inte lyckades rädda barnet och hela familjen slås till spillror?
Jag är stark och relativt smart, jag tror jag skulle kunna göra ett bra jobb... Men skulle jag orka med den vardagen?
Jag vet inte.
Å ena sidan är det en oerhört svår specialitet där mna verkligen måste vara ödmjuk inför sin uppgift. Å andra sidan är det omväxlande, roligt och innebär att man arbetar med trevliga och ofta lättsamma individer, i alla fall på mitt sjukhus. Det är en lika praktisk som teoretisk specialitet. Ena dagen är lugn och man gör inte mycket annat än sätter några spinaler, nästa springer man runt på sjukhusen och gör livsavgörande insatser i kritiska lägen.
Roligt, spännande och givande. Men skulle jag palla trycket? Och alla dessa eviga jourer, långt upp i åldern...? Skulle jag gå runt och vara konstant nervös och illa till mods?
Det som har gjort att jag trots allt ändå funderar på denna specialitet är två ting - det ena är att det var med lätt nedstämdhet jag sade hejdå till narkos-kollegorna på min sista dag på kliniken (igår), det andra är att jag har hittat min nya idol på just anestesikliniken. Äntligen har jag träffat någon som jag kan se upp till, och om jag kommer bli i närheten lika bra doktor som hon är så ska jag skatta mig lycklig. Hon är trevlig, ödmjuk, hjälpsam, inspirerande, positiv, professionell utan att vara kylig, omtänksam utan att tappa sin professionalitet. Jag ska fråga henne om hon kan tänka sig att vara min mentor framöver, för oavsett vilken specialitet jag en dag väljer så är hon en läkare att se upp till.
Häromdagen hade vi ett akut kejsarsnitt. Fostret hade inte uppvisat några livstecken på ett dygn, och när mamman kom in för att förlösas var det för sent. Jag iakttog min handledare lugna kvinnan innan barnet var ute, jag såg henne kämpa för barnets liv med hjärt-lungräddning när det väl kommit ut utan att röra sig eller andas, och jag såg henne trösta modern efteråt tills vi var tvungna att springa vidare till akuten där vi hade ett akutlarm. Hon var professionell, handlingskraftig, närvarande, snabbtänkt men ändå empatisk och strök bort en tår ur ögonvrån när vi lämnade den sörjande familjen för att ta oss an resten av nattens plågor.
I den stunden började jag för första gången ifrågasätta mina tidigare planer på att bli förlossningsläkare. Hur ska jag kunna hantera den sorgen som de sörjande föräldrarna skulle lägga i mitt knä då det var jag som kanske felat och inte fått ut barnet i tid? Sådant händer ju, och jag har hört om ett par anmälningsfall när läget har varit tveksamt och förlossningsläkaren valt att vänta för länge innan snittet väl blev av, men då redan för sent. Det är jättesvårt att bedöma riskerna för såväl barnet som modern i dessa tveksamma fall, och det finns massor med rapporter som visar att vaginal förlossning är mycket bättre än snitt för alla inblandade. Men i vissa fall är kejsarsnitt en livräddande procedur där varenda minut räknas. Kommer jag att orka vara den som fattar det beslutet? Den som antingen under buller och bång lyckas rädda livet på en kvinna eller ett litet blivande barn, eller som ställs till svars för att jag inte lyckades rädda barnet och hela familjen slås till spillror?
Jag är stark och relativt smart, jag tror jag skulle kunna göra ett bra jobb... Men skulle jag orka med den vardagen?
Jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar