Nu ikväll ska jag på sittning med klassen! Första (och enda) sittningen den här terminen, och det ska verkligen bli roligt att träffa lundaklassen igen. Jag satt och diskuterade med en klasskamrat häromdagen, att innan när vi var en helklass på 100 personer så var det perfekt och jag stortrivdes. Visst var det olika grupperinger, men då kompletterade de varandra och det var lätt att hänga med än den ena än den andra. Sen vi splittrades till två klasser, en till Lund och en till Malmö, så känns det som att båda klasserna blivit lite "fattigare" - Lundaklassen är den lite mer spexiga tjotjim-klassen, på gott och ont, och Malmöklassen är den lite mer relaxade men också lite drygare. Nu låter jag väldigt negativ, och det är faktiskt inte så illa. Min klass består av många olika individer, och de allra allra flesta är faktiskt riktigt genuint goa och fina människor, det är bara gruppdynamiken som blir lite fel ibland.
I vilket fall som helst ska det bli otroligt skoj att få gå ut tillsammans allihop (nästan) ikväll, och förhoppningsvis lyckas man stå emot sprithästens lockande klövar (jodå, sprithästar har till skillnad från vanliga hästar faktiskt klövar istället för hovar!) och lyckas ta sig hem efter en glad fartfylld danskväll. Senast det var så var på medicinarnas årliga bal, Corbalen, då jag hade så vansinnigt kul, man känner i princip alla och bara dansar och har roligt hela kvällen iklädd en festlig blåsa. Kvällens outfit blir dock inte balklänning, utan för min del en utklädnad till prima ballerina - kvällens tema är "om jag inte kom in..." Jag funderade ett tag på ifall jag skulle klä ut mig till psykpatient i tvångströja, eller ett lik i blodiga kläder (lite så man kände efter att ha sökt in 8 gånger ifall man inte hade kommit in då...) men hade inte riktigt tid och kraft, istället köpte jag världens sötaste lilla balettkjol på Lindex barnavdelning ;)
Ha det fint, och glöm inte: Livet är en fest!
fredag 27 november 2009
onsdag 25 november 2009
Be the change you want to see in the world.
Det är lättare sagt än gjort. Att vara den man vill vara, att alltid behandla andra människor som man själv skulle vilja bli behandlad. Men viktigt!
De dagar då jag är lite hängig, eller har ont i foten (jag har en skada sen jag var 13, då jag krossade foten i en ridolycka), eller är allmänt risig (som idag, dagen efter svininfluensa-vaccinering) så är jag lite extra känslig och får svårt att ha tålamod med de motgångar man stöter på dagligen. Cykeln som har punka, vinden och blåsten som vänder paraplyet ut och in, och busschaffisen som stänger dörren mitt framför näsan på en (helt sjukt, det hände mig igår - jag stod i kö och väntade på att få gå på, då bara stänger han dörren och kör och bara glodde surt på mig när jag vinkade och tjoade att jag ville med).
Det finns andra saker som jag är allergisk mot, och det är taskig attityd. Det är ett ganska vanligt förekommande bland läkarstudenter, särskilt i min klass, där man gärna gör sig rolig på andras bekostnad och där folk hela tiden ska överrösta varandra, synas, höras och inte bryr sig så mycket om man trampar någon på tårna eller till och med gör någon ledsen. Kom in i matchen. Skärp dig.
Som jag har sagt tidigare, så kan även jag dras in i detta, det är en stämning som smittar. Men jag vantrivs något oerhört när det blir så, och anstränger mig för att uppmärksamma mig själv på ifall jag också börjar bli högljudd och obetänksam. Tyvärr kan jag i min irritation över situationen istället bli bitter och cynisk, och det gör ju inte saken bättre. Som när en person som allt som oftast njuter av att trampa en på tårna är spydig och nedlåtande, och man får hålla i sig själv för kung och fosterland för att inte slänga iväg ett än mer spydigt svar (vilket kanske resulterar i att man istället fantiserar om att ge personen en fet smäll på käften, vilket ju inte är så dalai lama-aktigt kanske... :)
Men summan av kardemumman är att JO jag får en ren reflex att bita tillbaka, men vad för nytta gör det? Att trigga situationen ytterligare, ge än mer bränsle till aggressioner, det leder bara till något som jag inte vill vara del av. Istället får man helt enkelt försöka markera, att här går gränsen för mig, och du är inte välkommen att inkräkta här ... Jag kan tänka mig att jag också är överkänslig för det här, även om jag pratat med andra som upplever samma sak, så är jag nog den som reagerar häftigast på det. Antagligen beror det på att det är lite det klimatet jag växte upp med, och därför är jag så allergisk mot sådana situationer...
... i vilket fall som helst, så vill jag leva mitt liv på ett sätt som gör att den dagen jag dör, när jag ligger där på min dödsbädd... då vill jag kunna titta tillbaka och se på hur jag levt mitt liv och hur jag har behandlat människor runt omkring mig, och då vill jag kunna känna mig glad, nöjd och stolt. Det är mitt mål.
Det är så många saker dock som man gör utan att tänka sig för. Som t.ex. när man väntar på bussen. Jag har märkt att så fort bussen kommer, så ska alla springa fram mot dörren och försöka tränga sig in, komma först på. Eller ja, inte alla, men många och mig inkluderat. Min nya utmaning är att alltid släppa fram åtminstone några människor före mig, trots att jag egentligen kom dit före dem. Bara så jag faktiskt tänker mig för och inte armbågar mig fram genom livet, vilket jag nog automatiskt blivit inlärd att göra.
Likaså det här med att hålla upp dörrar för andra, jag har märkt att jag så ofta är uppe i mina egna tankar (eller stress för den delen, jag har alltid så himla bråttom) att jag inte märker att det kommer någon bakom mig som ska igenom samma dag. Tillhör det då inte rent folkvett att hålla upp dörren för den personen som kommer bakom? Kan inte den personen som kommer efter mig, och får dörren på näsan, ta illa upp? Återigen en sak som symboliserar allt man gör utan att tänka sig för, för att man är så upptagen med sitt.
Man är den man är, och det handlar inte om att inte tycka om sig själv och acceptera sig själv för den man är! Det handlar om att vara uppmärksam, och omtänksam, och om en genuin önskan om att göra sig själv och andra människor gott.
Be the change you want to see in the world.
De dagar då jag är lite hängig, eller har ont i foten (jag har en skada sen jag var 13, då jag krossade foten i en ridolycka), eller är allmänt risig (som idag, dagen efter svininfluensa-vaccinering) så är jag lite extra känslig och får svårt att ha tålamod med de motgångar man stöter på dagligen. Cykeln som har punka, vinden och blåsten som vänder paraplyet ut och in, och busschaffisen som stänger dörren mitt framför näsan på en (helt sjukt, det hände mig igår - jag stod i kö och väntade på att få gå på, då bara stänger han dörren och kör och bara glodde surt på mig när jag vinkade och tjoade att jag ville med).
Det finns andra saker som jag är allergisk mot, och det är taskig attityd. Det är ett ganska vanligt förekommande bland läkarstudenter, särskilt i min klass, där man gärna gör sig rolig på andras bekostnad och där folk hela tiden ska överrösta varandra, synas, höras och inte bryr sig så mycket om man trampar någon på tårna eller till och med gör någon ledsen. Kom in i matchen. Skärp dig.
Som jag har sagt tidigare, så kan även jag dras in i detta, det är en stämning som smittar. Men jag vantrivs något oerhört när det blir så, och anstränger mig för att uppmärksamma mig själv på ifall jag också börjar bli högljudd och obetänksam. Tyvärr kan jag i min irritation över situationen istället bli bitter och cynisk, och det gör ju inte saken bättre. Som när en person som allt som oftast njuter av att trampa en på tårna är spydig och nedlåtande, och man får hålla i sig själv för kung och fosterland för att inte slänga iväg ett än mer spydigt svar (vilket kanske resulterar i att man istället fantiserar om att ge personen en fet smäll på käften, vilket ju inte är så dalai lama-aktigt kanske... :)
Men summan av kardemumman är att JO jag får en ren reflex att bita tillbaka, men vad för nytta gör det? Att trigga situationen ytterligare, ge än mer bränsle till aggressioner, det leder bara till något som jag inte vill vara del av. Istället får man helt enkelt försöka markera, att här går gränsen för mig, och du är inte välkommen att inkräkta här ... Jag kan tänka mig att jag också är överkänslig för det här, även om jag pratat med andra som upplever samma sak, så är jag nog den som reagerar häftigast på det. Antagligen beror det på att det är lite det klimatet jag växte upp med, och därför är jag så allergisk mot sådana situationer...
... i vilket fall som helst, så vill jag leva mitt liv på ett sätt som gör att den dagen jag dör, när jag ligger där på min dödsbädd... då vill jag kunna titta tillbaka och se på hur jag levt mitt liv och hur jag har behandlat människor runt omkring mig, och då vill jag kunna känna mig glad, nöjd och stolt. Det är mitt mål.
Det är så många saker dock som man gör utan att tänka sig för. Som t.ex. när man väntar på bussen. Jag har märkt att så fort bussen kommer, så ska alla springa fram mot dörren och försöka tränga sig in, komma först på. Eller ja, inte alla, men många och mig inkluderat. Min nya utmaning är att alltid släppa fram åtminstone några människor före mig, trots att jag egentligen kom dit före dem. Bara så jag faktiskt tänker mig för och inte armbågar mig fram genom livet, vilket jag nog automatiskt blivit inlärd att göra.
Likaså det här med att hålla upp dörrar för andra, jag har märkt att jag så ofta är uppe i mina egna tankar (eller stress för den delen, jag har alltid så himla bråttom) att jag inte märker att det kommer någon bakom mig som ska igenom samma dag. Tillhör det då inte rent folkvett att hålla upp dörren för den personen som kommer bakom? Kan inte den personen som kommer efter mig, och får dörren på näsan, ta illa upp? Återigen en sak som symboliserar allt man gör utan att tänka sig för, för att man är så upptagen med sitt.
Man är den man är, och det handlar inte om att inte tycka om sig själv och acceptera sig själv för den man är! Det handlar om att vara uppmärksam, och omtänksam, och om en genuin önskan om att göra sig själv och andra människor gott.
Be the change you want to see in the world.
tisdag 24 november 2009
En helt vanlig dag...
En helt vanlig dag...
Sådär!
Nu är klockan halv ett på natten, och jag är äntligen klar med dagens bestyr... Eller ja, typ klar. Jag har inte skrivit det där medlemsmailet till MSF Lund Malmö än, och jag har inte hunnit städa eller diska... hmm. ska jag skjuta upp det till imorgon bitti, eller bara ta itu med det nu? Äsch.
Idag har det varit ännu en alldeles för kort och hektisk dag, så som de flesta dagar är i mitt liv. Varför har inte dygnet mer än 24 timmar? Jag hade behövt det dubbla, minst.
Vaknade imorse efter 6 timmars sömn, upp och äta frukost, ut smått försenad till bussen och småspringer den annars tänkta "så sköna morgonpromenaden" innan jag precis precis hinner med bussen. Väl i skolan PBL där jag känner att jag inte kan ens hälften av vad jag borde kunna efter denna veckan, fast det kan ju inte resten av gruppen heller så där känns det relativt safe.
Lunchen tillbringar jag med att skriva ut affischer och svara på mail, innan den sista kvarten går ut på att vara social och kasta i mig en skål havregrynsgröt (jag kunde inte med att äta min ost- och skinkomelett efter det ruggiga inslaget i morse på nyhetsmorgon där man visade bilder på grisar som tuggade och smaskade på sina sjuka och avlidna kompisar i stian)innan föreläsning och dugga.
Efter detta åker jag så snart jag kan till Lund för att inhandla lucialinne inför Budapestresan med kören (jag sjunger i kör, och vi har många konserter per år, varav en brukar vara utomlands), kläder för maskeradfesten på fredag och en present till föreläsaren som ska hålla MSFs lunchföreläsning om Kinesisk örtmedicin.
Därefter skyndar jag till Lokus för att närvara kort på MSF-mötet, innan jag power-walke-ar till Spyken för körrepet. Vid 22.30 är vi klara, och då går jag hem till min Erik (min stora kärlek, min älskare, mitt hjärtegryn, min solskensgosse, min prins, min räddare, you name it ;) för en kopp thé innan jag tar bussen hem och landar hemma framför datorn kl 23.00...
Sådär!
Det var alltså ännu en helt vanlig dag...
Rehab, någon?
Sådär!
Nu är klockan halv ett på natten, och jag är äntligen klar med dagens bestyr... Eller ja, typ klar. Jag har inte skrivit det där medlemsmailet till MSF Lund Malmö än, och jag har inte hunnit städa eller diska... hmm. ska jag skjuta upp det till imorgon bitti, eller bara ta itu med det nu? Äsch.
Idag har det varit ännu en alldeles för kort och hektisk dag, så som de flesta dagar är i mitt liv. Varför har inte dygnet mer än 24 timmar? Jag hade behövt det dubbla, minst.
Vaknade imorse efter 6 timmars sömn, upp och äta frukost, ut smått försenad till bussen och småspringer den annars tänkta "så sköna morgonpromenaden" innan jag precis precis hinner med bussen. Väl i skolan PBL där jag känner att jag inte kan ens hälften av vad jag borde kunna efter denna veckan, fast det kan ju inte resten av gruppen heller så där känns det relativt safe.
Lunchen tillbringar jag med att skriva ut affischer och svara på mail, innan den sista kvarten går ut på att vara social och kasta i mig en skål havregrynsgröt (jag kunde inte med att äta min ost- och skinkomelett efter det ruggiga inslaget i morse på nyhetsmorgon där man visade bilder på grisar som tuggade och smaskade på sina sjuka och avlidna kompisar i stian)innan föreläsning och dugga.
Efter detta åker jag så snart jag kan till Lund för att inhandla lucialinne inför Budapestresan med kören (jag sjunger i kör, och vi har många konserter per år, varav en brukar vara utomlands), kläder för maskeradfesten på fredag och en present till föreläsaren som ska hålla MSFs lunchföreläsning om Kinesisk örtmedicin.
Därefter skyndar jag till Lokus för att närvara kort på MSF-mötet, innan jag power-walke-ar till Spyken för körrepet. Vid 22.30 är vi klara, och då går jag hem till min Erik (min stora kärlek, min älskare, mitt hjärtegryn, min solskensgosse, min prins, min räddare, you name it ;) för en kopp thé innan jag tar bussen hem och landar hemma framför datorn kl 23.00...
Sådär!
Det var alltså ännu en helt vanlig dag...
Rehab, någon?
lördag 21 november 2009
På väg hem från Polen...
På tåget!
På tre dagar har jag hunnit med 6 flighter, och flugit och farit fram… så här mycket har jag inte flugit sen jag jobbade som flygvärdinna! Det är verkligen psykiskt påfrestande med alla dessa ständiga kontroller, av och på flygplan och bussar, stå i köer osv.
Men men nu är jag äntligen snart hemma efter denna mycket krävande men också givande helg med MSF… igen! Just nu känns det som att hela mitt liv (åja, där tog jag i… men halva?!) består av MSF MSF MSF. Förra helgen gick åt MSF möte och repskap i Stockholm, denna helgen gick åt till att föreläsa om MSF och Läkarförbundet i Polen, nu på tisdag är det styrelsemöte med MSF Lund Malmö, nästa måndag håller jag i en lunchföreläsning med inbjuden föreläsare i Kinesisk örtmedicin, och nästa helg igen är det dags för Läkarförbundets FUM...!
Sen blir det nog inget MSF för mig på ett tag, åtminstone inte förrän efter tentan.
Som jag sagt innan så är mitt engagemang i MSF till väldigt stor del ett engagemang i mina medmänniskor. Det är dock ett engagemang i min egen utbildning och framtid också så klart! För om inte vi enas under en gemensam flagg, tycker till och framför vår åsikt, då kommer andra att besluta vad som ska gälla för oss. Det kanske de gör ändå, men man vill ju hoppas att de tar vår vilja i beaktande. Läkarförbundet har ju över 40 000 medlemmar, och det ger ju en viss tyngd när vi står enade bakom en viss fråga.
2, Hur i hela fridens namn kan ett sjukhus beläget i EU (närmare bestämt i Polen) ha toaletter där det (A) inte alltid finns toapapper, (B) inte alltid går att spola och (C) värst av allt inte ens har en så grundläggande sak som tvål?! ... ?!
3, hur kunde den som bokade vår resa nu tycka att det var rimligt att vi reste i 5-10 timmar med flera byten per dag, när det finns billiga flygbiljetter som går direkt från malmö eller köpenhamn till Gdansk?
4, stort tack ändå till Fredrik som bokade våra hotellrum i Polen på SAS Radisson, det sista rummet jag bodde i var dubbelt så stort som min studentlya hemma, och hotellfrukosten var underbar. Att solen och studenterna i Wroclaw och Gdansk sen sken ikapp under helgen har också gjort resan riktigt lyckad!
fredag 20 november 2009
Peace is in every step
Peace is in every step
Nu sitter jag på ett hotellrum i Gdansk, flög ifrån Wroclaw nu på fredagskvällen efter att ha föreläst om MSF och Läkarförbundet för studenter som pluggar till läkare här i Polen. Vi åkte till Wroclaw i torsdagskväll (åkte vid tvåtiden hemmafrån) och nu imorgon ska vi hålla samma föreläsning i Gdansk innan vi åker hem igen till kära Sverige. Inte en helt bekväm resa i propellerflygplan och transfer så det totalt blir 6 flygresor på tre dagar, men det får det vara värt! För att nå ut till svenska studenter i Europa, och visa att vi finns och vi bryr oss.
Mitt engagemang i MSF handlar mycket just om att jag bryr mig, jag vill engagera mig för mina fellow studiekamrater och framtida kollegor, liksom jag vill engagera mig för människor i allmännhet.
Något jag särskilt brinner för är det faktum att massor av läkarstudenter hemma på min egen ort, i Lund och Malmö, har det tufft. Många känner sig stressade och pressade, inte bara av studierna utan även av det ständiga grupptrycket på att man ska vara den där perfekta läkarstudenten som alltid är glad och party men ändå sätter full pott på alla tentor. Som läkarstudent, och sedan även läkare, förväntas man vara någon slags övermänniska som klarar allt.
Studenthälsan är en instans vid Lunds Universitet dit studenter kan vända sig för en mindre peng (60 kr) för att få stöd när livet känns tungt. Man har därifrån försökt uppmärksamma fakulteten på att det idag är ett stort antal läkarstudenter som söker sig dit då de inte mår bra och finner att livet är kämpigt. Då kan man ju tänka sig det stora mörkertalet som måste finnas där bakom - hur många är det egentligen som faktiskt går och mår skit? för det är knappast var och en som mår så som uppsöker studenthälsan, snarare tvärtom. Vi läkarstudenter är ofta alldeles för stolta för att erkänna att vi är deprimerade, och jag tror att många trycker bort känslorna och super till lite extra istället. "Skärp dig". "Engagera dig så blir du glad" "Har du inte kul? Ta en shot till!"
För ett år sedan tog en vän till mig sitt liv. Han var läkarstudent på termin 6, otroligt varm och snäll, glad och ambitiös, alltid festlig och partyglad. Han begick självmord. Det ska inte behöva gå så långt, man ska inte behöva bli så ensam. Samma sak hände när jag gick i första ring på gymnasiet, en klasskompis till mig som var den glade rolige och söte killen i klassen hängde sig i sitt sovrum. Dagen innan hade vi sprungit runt i skolan och skrattande kastat papperstussar på varandra. Ingen kunde förstå, hur just han kunde ta sitt liv. Han som hade hela framtiden för sig. Hur kunde han vara så ner i grunden ensam, hur kunde han känna en sådan hopplöshet att han inte orkade leva mer? Hur kan det bli så, hur kan vi låta detta hända?
Det är inte ett unikum att en läkarstudent vid Lunds Universitet har begått självmord, det har hänt flera gånger förr, och läkare är kända för att vara en av de yrkesgrupper där flest tar livet av sig. Att det skulle bero på att vi vet medicinskt hur man lyckas med det bäst anser jag vara bullshit. Vi har det helt enkelt tufft, rätt och slätt, och alla förväntningar på oss gör att vi aldrig känner oss bra nog, alltid kan vi bli bättre, samtidigt som vi utåt måste verka perfekta och fullt kapabla att hantera alla möjliga olika situationer.
Min teori är att vår student- och yrkeskårs stora lidande mycket beror på det sociala klimatet, som inte är ett öppet klimat. Vi lär oss att lyssna på patienten, värna och ta hand om patienten. Men vi uppmanas sällan att ta vara på varandra, våra kollegor, och i princip aldrig att faktiskt ta vara på oss själva. Istället ska vi hela tiden prestera, hela tiden visa oss duktiga, och alltid vara den där glada käcka personen med oändliga mängder energi. Om någon frågar "Hur mår du?" så är svaret alltid "bra, toppen!", annars är det inte okej.
Absolut, nu hårdrar jag allting till sin spets, det är inte så svart på vitt som jag lägger fram det. Men jag känner ändå att det mycket är den här sociala stämningen som är bland läkarstudenter och läkare, och jag tror att det gör en stor skillnad. Vi spenderar så oerhört mycket tid på vår skola/arbete, och det är inte konstigt att man blir påverkad av den rådande stämningen, även om man kanske från början inte är sådan till sättet i sin egen person. Men ångest och negativitet smittar, det kan lätt gå från ett enstaka fall till en epidemi, och poff! så sitter man där.
För min egen del handlar det om att försöka ta till vara på mig själv, vilket jag är rätt kass på om jag ska vara ärlig. Jag stressar för mycket, jag tar på mig för mycket arbetsuppgifter, och jag är alldeles för ambitiös för mitt eget bästa. Men jag märker det att när jag uppmärksammar mitt eget beteende och när jag ser till att ta tillvara på min egen kraft och styrka istället för att söka bekräftelse från andra, så mår jag mycket bättre och blir samtidigt en "bättre" medmänniska. För du kan inte hjälpa någon annan att må bra, innan du själv mår bra. Du kan inte göra någon annan lycklig, om du inte själv är lycklig!
Jag skrev innan att ångest smittar. Men det gör även glädje och skratt. Tänk vad mycket ett leende kan göra! När någon ler mot mig, det kan vara i stan, på bussen, i plugget, så sprids det en värme från bröstet, en känsla av tillhörighet och gemenskap. Ett leende smittar, och när man ler känns varje steg plötsligt mindre jobbigt och skolväskan mindre tung att bära. En hårt inskolad torrboll till läkarstudent skulle då harkla sig och säga "Jo, det beror ju då på att när du aktiverar din ansiktsmuskulatur till att forma ett leende, kommer de afferenta nervbanorna skicka signaler till vissa områden i hjärnan, som stinuleras och i sin tur frisätter endorfiner och liknande substanser, vilket ger en känsla av välbehag"
Det må vara så, jag bokstavligen skiter i hur det går till, men ett leende kan aldrig göra skada, utan oftast sprider det istället glädje och känslan av gemenskap.
Så börja le! Sprid lite värme och kärlek till dina medmänniskor.
Peace is in every step.
Nu sitter jag på ett hotellrum i Gdansk, flög ifrån Wroclaw nu på fredagskvällen efter att ha föreläst om MSF och Läkarförbundet för studenter som pluggar till läkare här i Polen. Vi åkte till Wroclaw i torsdagskväll (åkte vid tvåtiden hemmafrån) och nu imorgon ska vi hålla samma föreläsning i Gdansk innan vi åker hem igen till kära Sverige. Inte en helt bekväm resa i propellerflygplan och transfer så det totalt blir 6 flygresor på tre dagar, men det får det vara värt! För att nå ut till svenska studenter i Europa, och visa att vi finns och vi bryr oss.
Mitt engagemang i MSF handlar mycket just om att jag bryr mig, jag vill engagera mig för mina fellow studiekamrater och framtida kollegor, liksom jag vill engagera mig för människor i allmännhet.
Något jag särskilt brinner för är det faktum att massor av läkarstudenter hemma på min egen ort, i Lund och Malmö, har det tufft. Många känner sig stressade och pressade, inte bara av studierna utan även av det ständiga grupptrycket på att man ska vara den där perfekta läkarstudenten som alltid är glad och party men ändå sätter full pott på alla tentor. Som läkarstudent, och sedan även läkare, förväntas man vara någon slags övermänniska som klarar allt.
Studenthälsan är en instans vid Lunds Universitet dit studenter kan vända sig för en mindre peng (60 kr) för att få stöd när livet känns tungt. Man har därifrån försökt uppmärksamma fakulteten på att det idag är ett stort antal läkarstudenter som söker sig dit då de inte mår bra och finner att livet är kämpigt. Då kan man ju tänka sig det stora mörkertalet som måste finnas där bakom - hur många är det egentligen som faktiskt går och mår skit? för det är knappast var och en som mår så som uppsöker studenthälsan, snarare tvärtom. Vi läkarstudenter är ofta alldeles för stolta för att erkänna att vi är deprimerade, och jag tror att många trycker bort känslorna och super till lite extra istället. "Skärp dig". "Engagera dig så blir du glad" "Har du inte kul? Ta en shot till!"
För ett år sedan tog en vän till mig sitt liv. Han var läkarstudent på termin 6, otroligt varm och snäll, glad och ambitiös, alltid festlig och partyglad. Han begick självmord. Det ska inte behöva gå så långt, man ska inte behöva bli så ensam. Samma sak hände när jag gick i första ring på gymnasiet, en klasskompis till mig som var den glade rolige och söte killen i klassen hängde sig i sitt sovrum. Dagen innan hade vi sprungit runt i skolan och skrattande kastat papperstussar på varandra. Ingen kunde förstå, hur just han kunde ta sitt liv. Han som hade hela framtiden för sig. Hur kunde han vara så ner i grunden ensam, hur kunde han känna en sådan hopplöshet att han inte orkade leva mer? Hur kan det bli så, hur kan vi låta detta hända?
Det är inte ett unikum att en läkarstudent vid Lunds Universitet har begått självmord, det har hänt flera gånger förr, och läkare är kända för att vara en av de yrkesgrupper där flest tar livet av sig. Att det skulle bero på att vi vet medicinskt hur man lyckas med det bäst anser jag vara bullshit. Vi har det helt enkelt tufft, rätt och slätt, och alla förväntningar på oss gör att vi aldrig känner oss bra nog, alltid kan vi bli bättre, samtidigt som vi utåt måste verka perfekta och fullt kapabla att hantera alla möjliga olika situationer.
Min teori är att vår student- och yrkeskårs stora lidande mycket beror på det sociala klimatet, som inte är ett öppet klimat. Vi lär oss att lyssna på patienten, värna och ta hand om patienten. Men vi uppmanas sällan att ta vara på varandra, våra kollegor, och i princip aldrig att faktiskt ta vara på oss själva. Istället ska vi hela tiden prestera, hela tiden visa oss duktiga, och alltid vara den där glada käcka personen med oändliga mängder energi. Om någon frågar "Hur mår du?" så är svaret alltid "bra, toppen!", annars är det inte okej.
Absolut, nu hårdrar jag allting till sin spets, det är inte så svart på vitt som jag lägger fram det. Men jag känner ändå att det mycket är den här sociala stämningen som är bland läkarstudenter och läkare, och jag tror att det gör en stor skillnad. Vi spenderar så oerhört mycket tid på vår skola/arbete, och det är inte konstigt att man blir påverkad av den rådande stämningen, även om man kanske från början inte är sådan till sättet i sin egen person. Men ångest och negativitet smittar, det kan lätt gå från ett enstaka fall till en epidemi, och poff! så sitter man där.
För min egen del handlar det om att försöka ta till vara på mig själv, vilket jag är rätt kass på om jag ska vara ärlig. Jag stressar för mycket, jag tar på mig för mycket arbetsuppgifter, och jag är alldeles för ambitiös för mitt eget bästa. Men jag märker det att när jag uppmärksammar mitt eget beteende och när jag ser till att ta tillvara på min egen kraft och styrka istället för att söka bekräftelse från andra, så mår jag mycket bättre och blir samtidigt en "bättre" medmänniska. För du kan inte hjälpa någon annan att må bra, innan du själv mår bra. Du kan inte göra någon annan lycklig, om du inte själv är lycklig!
Jag skrev innan att ångest smittar. Men det gör även glädje och skratt. Tänk vad mycket ett leende kan göra! När någon ler mot mig, det kan vara i stan, på bussen, i plugget, så sprids det en värme från bröstet, en känsla av tillhörighet och gemenskap. Ett leende smittar, och när man ler känns varje steg plötsligt mindre jobbigt och skolväskan mindre tung att bära. En hårt inskolad torrboll till läkarstudent skulle då harkla sig och säga "Jo, det beror ju då på att när du aktiverar din ansiktsmuskulatur till att forma ett leende, kommer de afferenta nervbanorna skicka signaler till vissa områden i hjärnan, som stinuleras och i sin tur frisätter endorfiner och liknande substanser, vilket ger en känsla av välbehag"
Det må vara så, jag bokstavligen skiter i hur det går till, men ett leende kan aldrig göra skada, utan oftast sprider det istället glädje och känslan av gemenskap.
Så börja le! Sprid lite värme och kärlek till dina medmänniskor.
Peace is in every step.
torsdag 19 november 2009
Om Mani Padme Hung
En dag i framtiden, inte så långt bort, kommer jag att bli leggad läkare. Då kommer jag ha "makten" att råda över liv och död, det jag beslutar kan komma att förändra en människas liv radikalt... Det gäller verkligen att vara ödmjuk inför det förtroende man får!
För mig känns det så grundläggande, att vill man bli läkare så vill man också göra gott. Man vill hjälpa, man vill stötta. Man vill lindra, och bota om det går.
Det verkar dock inte som att detta är grundläggande för alla de som har sökt sig till läkarutbildningen. Många verkar mer intresserade av status och makt, eventuellt även pengar och egen trygghet. Det verkar inte som att alla har en önskan om att finnas till, att tjäna.
En mycket vis man sade en gång: Den vackraste gåvan du kan ge till någon är att vara närvarande. Genom att sant och verkligen finnas där för någon, lyssna och se personen, ger man kärlek. "Jag finns här för dig."
Man kanske inte måste leva varje dag med mottot att man ska rädda världen (även om det är mitt mål, det och så ska jag skaffa flera hundra ungar ;) men åtminstone skulle jag vilja se att det sista man vill är att göra någon illa! Att man inte baktalar, att man inte gör sig rolig på någon annans bekostnad, att man inte sluter någon ute. Det är dock lättare sagt än gjort, det är jag medveten om, och ibland upptäcker jag att även jag oavsiktligt råkar sluta någon utanför. Ofta är det i sociala sammanhang där man känner att man måste prestera, man känner sig inte helt trygg, och vill göra sig hörd. I sin strävan efter att få synas och höras, är det lätt att man obetänksamt och oavsiktligt trampar och klampar rätt över någon annan...
Om Mani Padme Hung
May all living beings have happiness and joy, may all be free from suffering, may all be protected from harm, fear and danger, may all be healed and whole again, may all living beings live in peace and harmony...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)