Peace is in every step
Nu sitter jag på ett hotellrum i Gdansk, flög ifrån Wroclaw nu på fredagskvällen efter att ha föreläst om MSF och Läkarförbundet för studenter som pluggar till läkare här i Polen. Vi åkte till Wroclaw i torsdagskväll (åkte vid tvåtiden hemmafrån) och nu imorgon ska vi hålla samma föreläsning i Gdansk innan vi åker hem igen till kära Sverige. Inte en helt bekväm resa i propellerflygplan och transfer så det totalt blir 6 flygresor på tre dagar, men det får det vara värt! För att nå ut till svenska studenter i Europa, och visa att vi finns och vi bryr oss.
Mitt engagemang i MSF handlar mycket just om att jag bryr mig, jag vill engagera mig för mina fellow studiekamrater och framtida kollegor, liksom jag vill engagera mig för människor i allmännhet.
Något jag särskilt brinner för är det faktum att massor av läkarstudenter hemma på min egen ort, i Lund och Malmö, har det tufft. Många känner sig stressade och pressade, inte bara av studierna utan även av det ständiga grupptrycket på att man ska vara den där perfekta läkarstudenten som alltid är glad och party men ändå sätter full pott på alla tentor. Som läkarstudent, och sedan även läkare, förväntas man vara någon slags övermänniska som klarar allt.
Studenthälsan är en instans vid Lunds Universitet dit studenter kan vända sig för en mindre peng (60 kr) för att få stöd när livet känns tungt. Man har därifrån försökt uppmärksamma fakulteten på att det idag är ett stort antal läkarstudenter som söker sig dit då de inte mår bra och finner att livet är kämpigt. Då kan man ju tänka sig det stora mörkertalet som måste finnas där bakom - hur många är det egentligen som faktiskt går och mår skit? för det är knappast var och en som mår så som uppsöker studenthälsan, snarare tvärtom. Vi läkarstudenter är ofta alldeles för stolta för att erkänna att vi är deprimerade, och jag tror att många trycker bort känslorna och super till lite extra istället. "Skärp dig". "Engagera dig så blir du glad" "Har du inte kul? Ta en shot till!"
För ett år sedan tog en vän till mig sitt liv. Han var läkarstudent på termin 6, otroligt varm och snäll, glad och ambitiös, alltid festlig och partyglad. Han begick självmord. Det ska inte behöva gå så långt, man ska inte behöva bli så ensam. Samma sak hände när jag gick i första ring på gymnasiet, en klasskompis till mig som var den glade rolige och söte killen i klassen hängde sig i sitt sovrum. Dagen innan hade vi sprungit runt i skolan och skrattande kastat papperstussar på varandra. Ingen kunde förstå, hur just han kunde ta sitt liv. Han som hade hela framtiden för sig. Hur kunde han vara så ner i grunden ensam, hur kunde han känna en sådan hopplöshet att han inte orkade leva mer? Hur kan det bli så, hur kan vi låta detta hända?
Det är inte ett unikum att en läkarstudent vid Lunds Universitet har begått självmord, det har hänt flera gånger förr, och läkare är kända för att vara en av de yrkesgrupper där flest tar livet av sig. Att det skulle bero på att vi vet medicinskt hur man lyckas med det bäst anser jag vara bullshit. Vi har det helt enkelt tufft, rätt och slätt, och alla förväntningar på oss gör att vi aldrig känner oss bra nog, alltid kan vi bli bättre, samtidigt som vi utåt måste verka perfekta och fullt kapabla att hantera alla möjliga olika situationer.
Min teori är att vår student- och yrkeskårs stora lidande mycket beror på det sociala klimatet, som inte är ett öppet klimat. Vi lär oss att lyssna på patienten, värna och ta hand om patienten. Men vi uppmanas sällan att ta vara på varandra, våra kollegor, och i princip aldrig att faktiskt ta vara på oss själva. Istället ska vi hela tiden prestera, hela tiden visa oss duktiga, och alltid vara den där glada käcka personen med oändliga mängder energi. Om någon frågar "Hur mår du?" så är svaret alltid "bra, toppen!", annars är det inte okej.
Absolut, nu hårdrar jag allting till sin spets, det är inte så svart på vitt som jag lägger fram det. Men jag känner ändå att det mycket är den här sociala stämningen som är bland läkarstudenter och läkare, och jag tror att det gör en stor skillnad. Vi spenderar så oerhört mycket tid på vår skola/arbete, och det är inte konstigt att man blir påverkad av den rådande stämningen, även om man kanske från början inte är sådan till sättet i sin egen person. Men ångest och negativitet smittar, det kan lätt gå från ett enstaka fall till en epidemi, och poff! så sitter man där.
För min egen del handlar det om att försöka ta till vara på mig själv, vilket jag är rätt kass på om jag ska vara ärlig. Jag stressar för mycket, jag tar på mig för mycket arbetsuppgifter, och jag är alldeles för ambitiös för mitt eget bästa. Men jag märker det att när jag uppmärksammar mitt eget beteende och när jag ser till att ta tillvara på min egen kraft och styrka istället för att söka bekräftelse från andra, så mår jag mycket bättre och blir samtidigt en "bättre" medmänniska. För du kan inte hjälpa någon annan att må bra, innan du själv mår bra. Du kan inte göra någon annan lycklig, om du inte själv är lycklig!
Jag skrev innan att ångest smittar. Men det gör även glädje och skratt. Tänk vad mycket ett leende kan göra! När någon ler mot mig, det kan vara i stan, på bussen, i plugget, så sprids det en värme från bröstet, en känsla av tillhörighet och gemenskap. Ett leende smittar, och när man ler känns varje steg plötsligt mindre jobbigt och skolväskan mindre tung att bära. En hårt inskolad torrboll till läkarstudent skulle då harkla sig och säga "Jo, det beror ju då på att när du aktiverar din ansiktsmuskulatur till att forma ett leende, kommer de afferenta nervbanorna skicka signaler till vissa områden i hjärnan, som stinuleras och i sin tur frisätter endorfiner och liknande substanser, vilket ger en känsla av välbehag"
Det må vara så, jag bokstavligen skiter i hur det går till, men ett leende kan aldrig göra skada, utan oftast sprider det istället glädje och känslan av gemenskap.
Så börja le! Sprid lite värme och kärlek till dina medmänniskor.
Peace is in every step.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar