Vad är väl en dag i London?

Just nu lider jag av PTFP - Post Traumatiskt Farväl av Pojkvän - syndrom. Min bättre hälft var här i Cambridge och hälsade på i fem dagar och det var underbart, så mycket endorfiner som bubblade runt i kroppen, massa nyaintryck och förälskad upp över öronen - nu efteråt är det som att man tömt alla förråd av välgörande härliga substanser av dopamin och serotonin i hjärnan och kvar finns bara en tomhet, en ekande tom plats där man undrar vad som hände egentligen?

Som tur är har jag massor av bilder som kan påminna mig om allt kul vi har gjort och som kan fylla tomrummet lite lite grann i alla fall. Idag har jag försökt komma tillbaka i rutin (skriva skriva skriva exjobb), men det är lite svårt efter en sådan intensiv helg, skulle nästan behöva semester efter semestern... (!)

Men men det bästa var nog när vi åkte till London. Det är en fantastisk stad, men så ofantligt stor så det är helt omöjligt att "göra London" på en dag, man behöver minst en vecka. Förra gången jag var där åkte jag dit med en vän, vi var på tate modern, vi drack high royal tea i Kensington Palace, och vi sprang runt i en massa massa butiker och shoppade. Nu när jag var där med min pojkvän gick vi till Natural History Museum (superfint! häftigt med dinosaurieskelett!) och sen åkte vi med bussen till Stonehenge (tog ett par timmar att resa tid, men det var det värt!) ett av UNESCOs världsarv, innan vi till slut promenerade vid London bridge och åt middag på Dim T (asiatisk resaturang) med en helt fantastisk utsikt över bron...

Nästa vecka kommer min lilasyster hit, då ska vi också till London. Den här gången tänkte jag mig en liten rundtur runt Hyde park/Victoria, ett museumbesök på Albert museum (de har en utställning med Bowie!) och sen middag i Covent Garden på kvällen.

Så...vad är väl en dag i London? Jo alldeles alldeles underbar!

Så trött man blir...

Ibland fylls jag bara av häpnad... Ibland får jag för mig att vi lever i ett jämställt och tryggt samhälle med någorlunda vettiga människor och sunda idéer om vad som är rätt och fel. Ibland glömmer jag hur skruvade vissa människor är, rent ut sagt... (Nu syftar jag framför allt till vad man kan läsa på trettiotreanledningar, se längst ned på sidan)...

Men även i det vardagliga livet kan man häpnas och förfäras över hur människor tänker, pratar, skriver och beter sig....

Ett exempel i mitt egen lilla bubbla som jag lever i just nu - jag har inte skrivit på länge för allt i mitt liv centreras just nu antingen kring mina underbara vänner och pojkvän, vilket jag inte vill skriva om, eller kring min studie - vilken jag inte direkt kan skriva någonting om förrän den är publicerad! (peppar peppar)

Men i alla fall. Jag gör just nu en studie där jag jämför attityder kring kejsarsnitt och förlossningsmetod bland vårdgivare dvs läkare (obstetriker) och barnmorskor, och den här studien gör jag till 50 % i Sverige och till 50 % i England. Jag har sjukt mycket att göra, jag har nog tagit mig lite vatten över huvudet, men samtidigt så trivs jag superbra här i Cambridge och fullkomligt älskar staden!

Men i mitt arbete just nu så kretsar ALLT kring gravida mammor, foster och bebisar. Och i mitt privatliv så kretsar ALLT kring giftermål, resor och återigen: gravida magar och bebisar. Så följaktligen är det det enda som försiggår i min hjärna och typ de enda sökorden som dyker upp i min google search för tillfället.

Och ett tag funderade jag lite på det här med CS on maternal request, alltså kvinnor som ber om kejsarsnitt utan någon medicinsk indikation. Ett kejsarsnitt är en ganska stor och aggressiv bukoperation, med många associerade risker för både mamman och barnet. Det är fantastiskt tur att vi har den förlossningsmetoden då annars många mammor och bebisar inte skulle klara sig när vissa komplikationer uppstår, till ex om bebisen har navelsträngen flera varv runt halsen eller om moderkakan ligger i vägen (placenta previa). Kejsarsnitt räddar liv!

Men om man inte har några medicinska anledningar för ett snitt, så är det betydligt högre risk att göra ett snitt än att genomgå en normal vaginal förlossning. Det finns risker för mamman, såsom stor blodförlust, större risker för blodpropp, risker med att ärret inte läker ordentligt efteråt, riskerna med narkos osv osv. Men det finns även risker för barnet såsom neonatal andningsstörning då lungorna inte är helt utmognade än samt större risk för neonatalvård (att bebisen måste in på specialistavdelning och stanna på sjukhuset i några dagar). Man har även sett att bebisar som föds med kejsarsnitt har betydligt högre risk att drabbas av magåkommor och astmaliknande symptom under de första levnadsåren. Det finns nya studier som visar att det till och med finns ökad risk för autoimmuna sjukdomar såsom diabetes och glutenintolerens, samt andra immunförsvarsrelaterade sjukdomar som till ex astma, ifall barnet har fötts med kejsarsnitt.

Störst påverkan har det dock på nästkommande barn. Ifall modern är tidigare förlöst med kejsarsnitt så är risken för att nästa foster/bebis kommer att påverkas, då det finns ökad risk att ärret i livmodern förhindrar att moderkakan kan fästa ordentligt och därmed finns en risk att bebisen inte kan få alla de näringsämnen som den behöver från mamman. Det finns också en ökad risk för placenta previa, vilket gör att mamman måste snittas igen, och det är en ökad risk för uterusruptur dvs att livmodern går sönder. Blödningsrisken blir också ytterligare större vid nästa graviditet.

Trots allt detta så hävdar jag fortfarande att kejsarsnitt är en fantastisk möjlighet för oss idag att på medicinska indikationer förlösa kvinnor på ett i stort sett säkert sätt, och jag tror att det kommer behövas fler kejsarsnitt i framtiden i takt med att kvinnor blir äldre när de skaffar sitt första barn och bebisarna blir större och större.

MEN mitt stora concern här är kejsarsnitt utan medicinsk indikation. Och där har min syn ändrats under de senaste månaderna  i takt med att min studie går framåt och jag får allt större insikt i förlossningsvården. OM modern lider av en ren förlossningsrädsla - så att säga förlossningsskräck (tocofobi) - så kan det finnas anledningar att erbjuda henne ett planerat kejsarsnitt trots att hon inte har någon medicinsk indikation för det. Men först anser jag att man måste försöka behandla hennes rädsla/fobi för barnafödande, för hennes egen skull och för barnets skull. Varför tycker jag det? Jo därför att föda barn handlar så mycket om inställning. Om en kvinna är livrädd, inte rädd men livrädd, och inte klarar psykiskt att genomgå en förlossning och inte litar på personalen runtomkring så kommer förlossningen inte starta, man kan tro att sådant sker automatiskt men det handlar mycket om psykologi och om kvinnans möjlighet att slappna av, släppa loss och föda. Förlossningen kanske startar men pågår länge länge länge och inte kommer vidare, och till slut kan det sluta med att det blir ett kejsarsnitt i alla fall, men kvinnan har gått igenom en jättetraumatisk upplevelse, vilket kan påverka hennes relation till barnet så småningom, särskilt om hon är deprimerad.

MEN om nu kvinnan inte lider av så kallad äkta fobi, utan är nervös, orolig, ängslig? Eller om kvinnan bara har bestämt sig för ett snitt? Då anser jag att det är otroligt viktigt att hon blir stöttad och får hjälp av läkare och barnmorskor, att hon blir erbjuden KBT eller liknande för att hitta verktyg för att ta sig igenom sin ångest, men ett kejsarsnitt tycker jag inte man ska erbjuda. Helt enkelt för att det finns för många risker med det, och ingen annan operation kan krävas på det sättet inom vården.

Och så tänker jag - ja men de flesta kvinnor som vill ha snitt och säger att de är rädda är verkligen det, och det måste tas på allvar! Och kvinnor vill ju såklart det bästa för sitt barn, och gör det som är tryggast och säkrast för barnet, att bebisen är deras största fokus... Jag tänker att de flesta kvinnor är vettiga, när det väl kommer till kritan, och NU återkopplar jag till början av det här inlägget! - MEN alla kvinnor är tydligen inte det. När jag gjort lite efterforskningar på nätet vad folk skriver och frågar om, till ex på familjeliv, så blir jag verkligen mörkrädd vad många kvinnor skriver om sina framtida (eller icke framtida) förlossningar.

som en kvinna skrev: "Hellre ett snitt i buken än en uppklippt mutta, jag vägrar om jag ej får snitt". 

 eller som en man skrev på en sida:
"Om inget annat så väljer jag nog faktiskt ett häftigt ärr på tjejen än hemmorojder och ett jävligt uttänjt underliv. Sen är nog en sådan operation mycket lättare att gå igenom än att stå och utföra hyperventilationsövningar och få veta att man är allting mellan himmel och jord. Hurra för kejsarsnitt"

och en kvinna skrev: "Jag tycker just den där här grejen med "slapphet" är inte en bagatell eller liten sak. Man ska ha rätt att inte vilja bli slapp, för det är ingen liten grej, det kan förstöra mycket."
 eller från en familjelivs-tråd: "Som rubriken lyder så vägrar jag föda vaginalt, jag VILL helt enkelt inte! Det spelar ingen roll hur mycket folk än försöker övertala mig, jag vägrar."

och som svar på det från en kvinna:
"Ja, vi kvinnor är skapta för att bära och föda barn, men bara för att det är naturligt behöver det inte vara det bästa sättet för alla, eller hur! Man kan göra ett annat val, vi lever på 2000-talet"

 och en kvinna om "bekvämlighet": "Mina snitt var väldigt positiva och ganska bekväma. Skulle aldrig föda vaginalt, det passar inte mej helt enkelt."

MASSOR av kvinnor som antingen ljuger inför läkare och barnmorskor och säger att de lider av förlossningsskräck eller kvinnor som letar efter sätt att betala för det och göra snitt privat för att de vill "ha ett snitt utan massa snack".

Hur kan man inte vilja få information från professionella, från människor som har jobbat inom förlossningsmedicinen i kanske 10-20 år och som har sett tusentals förlossningar? Som är pålästa och som är utbildade och betalade en massa pengar för att veta det som de vet, för att kunna avgöra ifall riskerna med ett kejsarsnitt övervägs av fördelarna? Hur kan man bry sig så lite om sin bebis att man inte vill få veta riskerna med ett kejsarsnitt och inte vara beredd på att omvärdera sin inställning? I alla andra sammanhang kan jag tycka att människor får väl göra som de vill med sina kroppar, men när det påverkar både detta barnet och framtida barn så måste man ta ett steg utanför sig själv... Och återigen, är det ren förlossningsskräck som inte kan påverkas av diverse terapier eller liknande, så fine... men sådana kommentarer som "jag struntar i vad läkarna säger, jag vill ha ett snitt", eller "jag behöver kunna planera mitt liv" eller "jag vill inte riskera att spricka där nere".... men vad hände med omtanken till bebisen, det lilla oskyldiga liv som man bär inom sig...?

Något som dock är betydligt mer förfärande är när man läser vad vissa människor skriver på facebook. Jag tänker på den senaste länken som har blivit censurerad ett flertal gånger, där en tjej har klippt ihop en massa saker som tillåts resp inte tillåts i media, 33 orsaker till att vara feminist. Nu måste jag dock säga att jag kanske inte tycker att hon har rätt i allt hon säger, och att jag önskar att hon hade lagt upp det på ett sätt som var lite mer.. jag vet inte, men som gjorde att hon själv framstår som en lite mer sansad person med ett faktiskt och viktigt budskap, men men.

I vilket fall som helst, när man lusläser vad folk (.....vissa män....) skriver i sociala medier så blir jag verkligen mörkrädd. Fruktansvärda kommenterar, till ex till seriestrippen där mannen tar kvinnan när hon sover. Kommentarerna till den bilden gör mig illamående! Hur kan man påstå att om man har sex med en kvinna som sover så är det inte att förgripa sig på henne? Och självklart finns det ju säkerligen tillfällen då både killen och tjejen sover och saker händer i drömmarnas värld, men om den ena partnern är vaken och vet att den andra sover, men ändå väljer att ha sex med henne.... Det är så fruktansvärt respektlöst.

Jag blir också väldigt besviken på facebook som blockerar sådana sidor och inlägg, men inte andra som innehåller betydligt mer sexistiskt material. Nåväl - låt det spridas!

 http://trettiotreanledningar.squarespace.com