Tisdagslyx

Idag är jag busig. Jag stannar hemma från plugget (skulle varit på op idag och jag tycker det är så himla tråkigt. Och jag har fler op-tillfällen) för att plugga. Låter kanske underligt, men många känner att man måste göra just det - ta ledigt för att plugga - för att hinna med plugget. Så idag ska jag begrava näsan i urologiboken och läsa om bl.a. prostatacancer och penisfrakturer. Det är lustigt vad man blir avtrubbad, idag struntar jag fullkomligt i om det är en penis eller en arm jag ska undersöka! Medan det nog känns väldigt olika för patienterna.

Enda gången jag tycker det är jobbigt är när jag möter en jämngammal patient som har ett intimt problem, och när den patienten tydligt visar nervositet och obehag att jag är med och ska undersöka. Häromdagen var jag med på just en sådan patient, jag gick in tillsammans med min handledare och med tanke på patientens uppenbara obehag och det faktum att jag är läkarstudent och inte behandlande läkare så valde jag att gå ut när det blev dags för undersökning.

Jag är lite splittrad när det kommer till detta, för vi läkarstudenter ska vara en lika självklar del av sjukvården som läkarna och sjuksyrrorna när patienterna kommer till ett universitetssjukhus. Jag blir irriterad när vissa läkare säger till patienten "jag har en student här med mig, är det okej?". Det gör att patienten blir osäker på om vi verkligen ska vara där i rummet, och vi blir inte självklara. Patienterna går då oftast med på att vi är med under devisen "tja, de måste ju lära sig..". Men det är aldrig någon som frågor om sjuksyrrorna, eller ens sjuksköterskestudenterna, får vara med i rummet. Bättre är det när läkaren (handledaren) säger: "Hej, mitt namn är xxxxx, och detta är min yngre kollega xxxxx", och sen är det inte mer med det. Då behöver ingen känna sig osäker huruvida den yngre personen har behörighet att vara i rummet eller inte.

Samtidigt så är det skillnad när det kommer till intima problem som man stöter på när man går bredvid på urologen eller på kvinnokliniken KK. Där kan jag ändå förstå att patienten kanske helst inte vill ha fler i rummet än absolut nödvändigt, och kanske särskilt inte en jämngammal person av det andra könet. Det verkar vara som mest känsligt när man är ung, jag har inte stött på några problem när det kommer till äldre patienter. Och ärligt talat, skulle jag gå och göra en gynekologisk undersökning hade jag inte varit jättesugen på att en jämngammal ung man ska stå där och titta och känna. Jag som inte ens vill gå till en manlig gynekolog! Jag vet att många tycker det är tramsigt och att jag borde ge mitt sympatiska stöd till manliga gynekologer, men jag kan bara inte,det är en för utsatt situation och ärligt talat tycker jag att gyn-undersökningar är jobbiga som det är trots att jag har världens bästa (och kvinnliga) gynekolog.

Med detta i bakhuvudet så kan jag köpa att jag får gå ut när det kommer till att undersöka en yngre mans intima delar om jag inte absolut måste, dvs sen när jag själv är behandlande läkare. Och ärligt talat, när patienten är så obekväm och generad så har jag svårt att inte smittas av den känslan. Ska man då spela säker, fake it til you make it, och låtsas som ingenting, eller ska man erkänna att man också känner sig obekväm men att det måste göras? Jag antar att patienten ändå helst vill att man låtsas som ingenting för att edgen av situationen.


Nåväl. från det ena till det andra. Idag på Nyhetsmorgon (jag unnar mig lyxen att äta frukost framför TV:n idag när jag är hemma) så berättar de att regeringspartierna (förutom KD) har lämnat in förslag på lagändring angående insemination av ensamstående kvinnor. Idag kan enbart barnlösa kvinnor som är gifta eller i samboförhållande få bli inseminerade av donatorsperma för att kunna få barn. (Sen att det ändå ofta tar lång tid, ifall de alls blir gravida är en annan sak). Förslaget är att även ensamstående kvinnor ska kunna få bli inseminerade, nu åker de kvinnorna istället utomlands eller raggar upp främlingar på krogen med alla risker det innebär.

Jag välkomnar det förslaget, även om jag förstår KDs syn på saken att alla barn ska ha rätt till en mamma och en pappa. Men förhoppningsvis så kommer dessa ensamstående kvinnor som blir godkända för insemination att vara kontrollerade utifrån livssituation och arbetssituation så att de kommer att klara att vara mammor, och att de själva har förstånd nog till att försöka ha någon form av manlig förebild i barnets närvaro. Och kommer då inte dessa barn, som har mammor som noggrant har planerat och längtat efter dem så länge och älskat dem innan de ens var födda, ha en minst lika god uppväxt som de barn som blir till på måfå av föräldrar som kanske skiljer sig inom ett par år när familjelivet blir för påfrestande för förhållandet? Trots allt, nästan hälften av alla giftermål slutar i skilsmässa idag.

Jag hoppas dock att man som sagt kontrollerar att de kvinnor som blir inseminerade också kommer att kunna hantera att ha barn, att man har ekonomi nog att vara ensamstående (för det blir ju ingen lön från en partner och inget underhållsstöd från en frånskild pappa) och att man har övriga förutsättningar för att kunna ta hand om sitt barn. Jag hoppas också att dessa kvinnor själva har människor i sin omgivning som kan hjälpa dem när det blir svårt, för som jag förstått det är det inte alltid en dans på rosor att ha små barn, och att de har tänkt noggrant har tänkt igenom varför de vill ha barn och hur de tänker att det ska bli. Jag blir rädd när jag hör blivande mammor som säger "nu kommer jag aldrig känna mig ensam mer" eller "nu kommer jag att känna mig älskad och viktig". Jag är rädd att de kommer lägga all sin lycka i att barnen ska ge dem något, kärlek och trygghet att aldrig känna sig ensamma, istället för att fokus ligger i att de som mammor ska ge allt till sina barn - att fokuset är att barnet ska känna sig älskad och känna att sig är bra precis som barnet är - att barnet inte måste visa uppskattning eller vara sin mamma till lags för att bli älskad.

Detta kan man såklart aldrig kontrollera eller garantera, och inget som är ovanligt bland så kallat vanliga familjer, enda skillnaden där är att det finns ytterligare en förälder som kan stötta och kanske ge barnet den där ovillkorliga kärleken som barnet behöver för att utveckla en god självkänsla när den ena föräldern hamnat i en svacka och kanske inte kan ge barnet det utan kanske istället kräver det samma av barnet istället.

Men som sagt, jag välkomnar förslaget, inte minst för att jag tror att dessa mammor som längtar så efter sitt barn har stora möjligheter att bli fantastiska mammor och ge sina barn en lycklig uppväxt. Det gäller bara att de tänker till ordentligt så att de har miljön och förutsättningarna för att ge sina barn en god uppväxt där barnen blir hela individer som haft förebilder och blivit till fullo villkorslöst älskade. För mig är det en självklarhet att jag en dag ska bli förälder, att bli en så god mamma jag kan en dag är för mig det ultimata målet och betydligt viktigare och större än någon karriär eller annat självförverkligande för min del.

Men gud vad glad jag är att inte ha barn nu, förstår inte hur jag skulle få ihop min vardag, särskilt inte som student med ingen tid och inga pengar. Och jag njuter fortfarande av studentlivet med champagnemiddagar och utgångar på dansgolvet, och att när jag väl är ledig så kan jag njuta av lugn och ro och göra så mycket yoga jag vill... Sen när den tiden kommer då jag känner mig redo så hoppas jag att jag aldrig ska behöva hamna i den situationen att jag måste välja mellan insemination eller inga barn alls, jag drömmer fortfarande om att få skapa den gamla hederliga kärnfamiljen ... och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Ett riktigt sagoslut, en utopi. Men man kanske kan få hoppas?

Söndagsgrubblerier

Sitter och tittar på Dokument utifrån, dagens program handlar om matindustrin, och det är verkligen skrämmande hur mycket butikerna slänger dag ut och in. Istället för att skänka den "gamla" maten eller rea ut den riktigt billigt så väljer man att kasta den, vissa till och med häller klorin över det för att inte sopdykare ska få tag i maten. Allt för att det som vi köper i butiken bara ska vara perfekt, inte en fläck ska det vara på bananen... Det blir så sjukt när så många människor svälter runt om i världen. Och nej, jag menar inte den gamla devisen "ät upp nu, tänk på de stackars barnen i Afrika", men man kan ända ha i åtanke att butikerna kastar mat värda ungefär lika mycket pengar som det skulle kosta att mätta miljontals magar...

Nåväl. Ikväll instruerade jag ett nästan två timmar långt yogapass för mina vänner. Åtta fantastiska individer som följde mina instruktioner och gjorde allt jag bad dem om. Vilket ansvar! Vilken makt! :) Nej men ärligt talat, jag känner verkligen att det är ett förtroende att förvalta väl, att få leda ett yogapass med allt vad det innebär i innerlighet, skörhet, balans och förhoppningar. Det var verkligen en fantastisk känsla i slutet på yogapasset när all prestation bara runnit av mig och allt mitt fokus var att få ge deltagarna all omtanke jag bara kunde. Så härligt att få feedback, att de var nöjda och att de vill ha mer! För visst är det mina vänner, men jag litar på att de är ärliga när de säger att de vill komma tillbaka och yoga för mig igen.

Yogan är verkligen fantastisk, den är precis så mycket som man vill att den ska vara. Om man vill köper man hela konceptet med den åttafaldiga vägen och låter yogan genomsyra hela ens vardag och överallt i livet. Om man hellre vill kan man plocka ut den fysiska yogan -asanas - och bara träna för kroppens skull, för att kroppen ska bli stark, smidigt och balanserad.

Nåväl. Nu är det hög tid att gå och lägga sig, andra veckan på urologen imorgon! Urologi är kanske inte det mest spännande ämnet, men urologerna jag träffat är väldigt trevliga och vår handledare betonade att vi är vuxna människor (jo tack) och att vi får känna efter själva vad vi behöver se, om det är mer op eller mottagning, och att det är eget ansvar med studierna. Väldigt skönt att slippa portfolios och närvarolistor! Och när man får ta eget svar, ja då plötsligt slutar man klaga och faktiskt tar ansvar själv och planerar sin tid. Sen att vi har schemalagd lästid är ju inte heller helt fel!

Veckan därefter blir det anestesiologi, ska bli spännande...

Är vi elakast mot de vi älskar mest?

Jag lovar, jag tjuvlyssnade inte. Det var bara helt omöjligt att inte höra vad grannarna skrek till varandra, och det var verkligen hjärtskärande att höra de meningar som slängdes fram och tillbaka. Jag blev innerligt illa berörd av skriken, gråten, bankandet. Och visst, det låter säkert mycket värre än vad det är, och hur många gånger har man inte själv varit den som fräst elaka ord och sagt saker man inte menat... Men ändå så undrar jag hur det kan bli så, att två människor som älskar varandra kan behandla varandra fullkomligt vedervärdigt, kalla varandra saker som man aldrig skulle säga till någon annan människa (såvida det inte är bakom deras rygg...) som subba, idiot, pucko, hora, skitstövel osv.

Är det för att man anser har besittningsrätt till den personen som man lever ihop med? Man har rätt att gå över gränsen, rätt att kränka den andre - för att det den personen gjort eller sagt har sårat en så? Eller är det så att man förknippar sig själv så mycket med sin partner, att man blir så gruvligt besviken när den personen inte beter sig som förväntat? Eller att man har lov att ta ut sina aggressioner på sin partner - för hallå, när ska man annars kunna vara sig själv och lufta sin ilska om inte hemma? Att det kanske är den viktigaste personen i ens liv som man står och spyr galla över tänker man nog inte på just då. När man känner sig kränkt och sårad kan de mest avskyvärda orden lämna ens mun, ord som man aldrig aldrig skulle säga till någon annan.

Om du blir besviken på någon på jobbet visar du inte din fulla ilska och du kallar inte personen för olika skällsord, för det är inte socialt accepterat. Utanför hemmets sfär ska allt verka polerat och perfekt, och allt är så väldigt PK. Men hemma, om den personen som du står nära och som du älskar gör dig besviken, då plötsligt kommer det där beteendet - att destruktivt och ohämmat gå loss på känslan och fastna i en virvel av ilska, sorg och skuld. För ordspråket säger ju "Det är alltid två som träter", och ofta blir det just så att den enas besvikelse resulterar i skuldbeläggande av den andre, och den andre svarar med att gå in i försvarsställning och kasta tillbaka skulden. Och sedan kan det fortsätta så, i all evinnerlighet, tills paret till slut däckar av utmattning och förtvivlan. Paret i lägenheten bredvid avslutade sitt bråk med att den ena personen slängde igen ytterdörren och körde iväg, den andra blev gråtandes kvar...

Ja ibland undrar man om det finns " äkta" lyckliga förhållanden. Finns det par som inte bråkar, som lever i ständig harmoni men ändå har passionen och gnistan kvar? Finns det par som bara gör varandra lyckliga, som aldrig sårar varandra? Om man läser i tidningarna ser det väldigt dystert ut, ungefär hälften av alla giftermål slutar idag i skilsmässa. Men det räcker inte med att folk skiljer sig, många är dessutom otrogna. Om det bara var så väl att man när kärleken tagit slut i sans och balans kommer överens om att det är dags att gå separata vägar i livet.

Jag vet inte om otrohet är en ökande trend, något som börjar bli mer och mer socialt accepterat? För överallt talas det om otrohet. Enligt tidningen metro har Viktoria Milan, dejtingsidan för de som vill vara otrogna mot sina partners utan risk att bli påkomna, 220 000 medlemmar i Sverige. Det är alltså 220 000 personer som aktivt söker otrohet, inte "jag råkade bli för full på firmafesten och gjorde ett misstag" utan att faktiskt aktivt söka en dejt att vara otrogen med mot sin partner. Det äcklar mig, rent ut sagt. Nyligen gavs det dessutom ut en bok om otrohet - en bok med tips om hur du kan vara otrogen mot din flickvän utan att bli påkommen.

Är det jag som är gammalmodig eller håller vårt samhälle på att förlora all moral? Finns det inga krafter som drar mot kärlek, ärlighet och sanning längre? Ska allt allt allt bara handla om att tillfredsställa våra djuriska begär, alla ska få vad de vill - när de vill, utan eftertanke och utan medkänsla för våra medmänniskor? Det är som att vårt konsumtionssamhälle, där samhället skapar begär hos människor som i sin tur spenderar sina tillgångar på att stilla sina begär, gör oss till konsumenter av sex, passion och tillfälliga förbindelser. Vi blir drillade att aldrig vara nöjda, att ständigt vilja ha mer, oavsett vilket pris man själv, ens partner eller andra i ens omvärld får betala. Böcker som the game blir storsäljare, kanske inte världens mest empatiska bok om man frågar mig.

Nåväl, vad kan man göra annat än att försöka leva så gott man kan själv och innerligt hoppas att man aldrig finner Viktoria Milan poppa upp på sin partners dator. Och önska att alla människor får känna sann kärlek en dag, en kärlek som är sann och ärlig, en kärlek som innerligt är besvarad. Att älskas och att bli älskad, att bli sedd och uppskattad för den man är, det är den största gåvan av alla. Kan låta lite new age och passé, men är det inte just det vi alla innerst inne längtar efter?

ortopedi?

Nog för att jag tycker rörelseapparaten är intressant, inte minst ur friskvårds- och träningssynpunkt, men jag har inget som helst intresse av att stå och skruva i ben hela dagarna. De senaste dagarna har jag varit på op (kort för operation) och har bland annat varit med om en handkirurgi (ledband mellan småbenen i handen, närmare bestämt scaphoideum och lunatus), en höftplastik (byte av acetabulum och höftkula) och en armbågsfraktur (en komminut fraktur i olekranon). Med mycket mera. Jag har såklart mest fått stå och titta på, kanske hålla någon mojjäng typ sugen, och klippa lite. Idag har jag sugit, borrat, och sytt stygn.

Man brukar säga att om man får göra någonting på op så blir det kul. Och visserligen håller jag med om att det är betydligt roligare att få göra något lite utmanande som att sy fina madrass-stygn än att bara stå och titta på, men jag är ändå inte begeistrad. Jag tycker ortopedkirurgin påminner lite för mycket av en blandning av hovslagare och veterinär, lite för hårda tag och grova manövrar för min smak.

Dessutom kan jag inte påstå att jag fått den bästa bilden av ortopeder som kollegor. En samling besserwissrar som kritiserar varandra, och som själva ser sig som guds stjärna på jorden. Som jag tidigare skrivit så tror jag den nya generationen ortopeder är bra mycket trevligare och schysstare mot varandra, men det är ju ändå de gamle och grå som sätter standarden och här är det minsann INTE högt i tak. Snarare raka motsatsen.

Nåväl. Ortopedin är dock ett väldigt viktigt yrke, så många människor som springer och slår sig dagarna i ända, för en ortoped är livet aldrig stilla och tråkigt (?) utan det finns alltid patienter att bita i. Och utan den ortoped (som inte heller var speciellt socialt begåvad, men oerhört skicklig) som opererade min fot som tonåring hade jag inte kunnat gå idag. Den frakturen som jag fick kallas för Lis Francs fraktur , vilken är så allvarlig och svårläkt att man förr i tiden amputerade sådana fötter (min fot var ännu lite mer komplicerad då jag dessutom hade en distal kross-skada) och den lyckades operatören snickra ihop till en ack lite sned men ändock relativt fin och välfungerande fot idag!

Så summa summarum: ortopedi? Ja, väldigt viktig specialitet. Ortoped? Nej tack.

Nu blir det urologi nästa! Tveksam om jag kommer att få ett Hallelujah moment där, men man vet ju aldrig ;)

Je sens battre mon coeur, et je pense "c'est trop fort"

Alla hjärtans dag.

En dag man kan välja att avfärda som ett kommersiellt jippo, ett sätt för handeln att tjäna pengar. Det kan också vara en dag då man verkligen tar vara på varandra, låter sitt hjärta slå för andra människor och då man visar sina nära och kära att man bryr sig om dem. Det behöver inte så klart inte vara i form av presenter (!) utan minst lika bra att höra av sig, skicka ett litet sms eller göra en gest. Att kanske bjussa på ett extra litet leende till kassörskan, kanske bjuda någon annan att stiga före in på tåget eller bussen, kanske ge någon en kram.

När det kommer till den romantiska sidan med alla hjärtans dag, så tycker jag att alla tillfällen som finns att fira kärleken - varför inte?! Att fira att det finns någon man älskar, och att ens kärlek är besvarad. Jag kan garantera dig att det finns många där ute som, just idag, djupt önskar att de var i dina skor (om du är i ett förhållande). Människor vill vara lyckliga, vill känna sig sedda och älskade, och att spendera sitt liv med en partner i kärlekens namn är högst åtråvärt bland de flesta.

I plugget idag har det inte varit så mycket hjärtan, förutom ett mail från kurssekreteraren med ett kompendium i hjärtkirurgi (!), utan för min del har det varit hand-op idag. Intressant! Men blev lite illamående ett tag, måste säga det kändes lite pinsamt när alla började engagera sig i mig istället och insisterade på att jag skulle sitta på huk med huvudet mellan knäna och sedan dricka ett glas jättesöt saft. De var verkligen omtänksamma och gulliga, även om jag kände att det kanske blev lite väl fokus på mig just då. Illamåendet lättade i alla fall snabbt och jag fick återigen ta plats vid operationsbordet och assistera. Det är lustigt det där - jag har stått och intresserat tittat på en hjärnoperation utan att vara nämnvärt påverkad, och sedan blir jag snurrig av en liten banal handop. Oh well.

Jag måste erkänna en sak. Jag är rätt skoltrött. Jag är framför allt trött på att gå hela dagarna i ända och bara försöka klara av att lära mig nytt nytt nytt nytt nytt i ett huvud som redan känns fullt efter höstterminen, och att ständigt vara "ny på jobbet", aldrig veta helt säkert var jag ska vara och irra runt i korridorerna och hamna fel, aldrig veta vem min handledare är, aldrig helt säkert veta vad jag får och inte får göra... Jag vill inte klaga men jag känner att det hade varit trevligt att få göra någonting man kan ett tag.

Jag längtar efter att få vicka som underläkare! Att få vara på ett och samma ställe, lära mig rutinerna och sedan göra mitt jobb, känna kollegorna, veta mina uppgifter och bara få ha en vardag där jag gör något som jag är bra på. Som läkarstudent hinner man sällan bli så väldigt bra på någonting, vi har så kort tid på varje ställe och det inte alltid du själv får komma till. Det där kommer sen när man gör AT osv, blir man tröstad med. Jo visst, men det hade varit trevligt att få bli bra på någonting och att få beröm någon gång. Det är så sällan man får höra att man är bra på det man gör när man är läkarstudent. Att man är duktig, och att man är kompetent. Vi var många som reagerade på att en handledare i reumatologi berömde oss alla och sade att vi var duktiga - det har vi i princip aldrig fått höra under vår utbildning, man känner sig oftast bara i vägen.

Idag, på alla hjärtans dag, fick jag höra att jag var duktig och det värmde :) En av handledarna jag hade häromdagen mötte mig och dagens handledare strax före op, vi hälsade och han sade till dagens handledare "Alexandra är riktigt bra, skarp tjej, henne måste du värva! ". Och bara de små orden värmde. Skönt att höra att man gör bra ifrån sig. För även om jag själv känner att jag får god kontakt med många patienter, så vet jag inte riktigt hur det verkar utifrån. Alltid bra med lite feedback.

Men men. Nu ska jag ta mig en titt på min portfolio, jäkla meck med det där om jag ska vara ärlig, men det ska göras och det ska lämnas in så det är bara att göra det helt enkelt. Förhoppningsvis kan man en dag få nytta av den, vi har ju den beryktade FAS-tentan nästa termin (sammanfattande tentamen på termin 6-9).

Som sagt, glöm inte att det är alla hjärtans dag idag, sprid lite kärlek och värme!

Vad innebär det att vara läkarstudent?

Anna, en läsare till bloggen, bad mig att skriva lite om tiden när jag började studera på läkarprogrammet, och varför jag valde att läsa till läkare - och vilken slags läkare jag vill bli. Jag ska försöka besvara de frågorna så gott det går.

Jag började läsa till läkare våren 2008, efter att ha sökt och sökt och sökt och blivit utlottad i fyra år. Jag sökte allt som allt åtta gånger. Jag kom in den sjunde gången, då de gjort om systemet så att man kunde komma in på en kombination av betyg och högskoleprov, men då var jag fast i Abu Dhabi (jobbade som flygvärdinna) och kunde av flera anledningar inte säga upp mig/komma hem. Jag fick ta risken att inte komma in igen (jag ringde skolan och frågade om jag inte kunde få dispens, men de sade nej - dock var risken väldigt låg att jag inte skulle komma in igen). Så jag fick ha is i magen innan jag ÄNTLIGEN blev antagen, flög hem och började min bana på väg till att bli läkare.

Första tiden på utbildningen var jag bokstavligt talat i någon form av extas. Jag älskade allt, jag insöp allt, och ville vara med och göra ALLT. Jag engagerade mig i allt som fanns att engagera sig i - jag serverade ärtsoppa på Locus, jag var kursombud för min klass, jag jobbade på Locus på kvällarna, jag blev rekryteringsansvarig i MSF Medicine Studerandes Förbund Skåne, jag gick med i Toddy och var helfrälst, och jag gick in i nollning med hull och hår, och fortsatte festa i den takten resten av terminen (två-tre utgångar i veckan). Samtidigt tog jag upp mitt gamla engagemang i Östgöta nation och sjöng i min kör. Och tränade så klart på gerda. Jag hade fantastiskt roligt!

Första terminen i Lund var sansölst enkel. Grundkursen var en bagatell, och cellbiologin (som jag var riktigt rödd för, kom inte ihåg någon kemi alls från gymnasiet) gick lätt som en plätt. Så jag hade massa tid över till mina engagemang och jag var så engagerad i allt jag gjorde som en människa kan vara. Sedan termin 2, eller framför allt termin 3 så blev arbetsbördan markant högre, och jag började känna att det var svårare att hinna. Men när man väl tagit på sig en massa ansvar och har massor med (roliga) saker att göra är det väldigt svårt - i alla fall för mig - att säga Nej. Så jag fortsatte i samma tempo, kanske dock med mindre entusiasm. Men mitt engagemang började växla över, från att göra allt som är roligast och mest socialt - inom studentvärlden "ut och festa", så började jag mer och mer intressera mig för läkarstudenters psykiska och sociala hälsa.

Jag tror det började med att en vän på läkarprogrammet, vi var inte nära vänner men vi pratade mycket och umgicks en del, tog sitt liv. Alla vi som kände honom var i chock - ja hela skolan var i chock. Han var den person som alltid var glad, alltid var med överallt (han var minst lika engagerad som jag) och som alltid gav gav gav av sig själv. Och nu var han borta. Det var en riktig smäll. Och jag tror att det, i samband med att jag själv uppmärksammade att mitt eget leverne inte var så hälsosamt, som jag började engagera mig mer i den studiesociala situationen. På det viset förstärktes mitt engagemang i MSF, och jag blev invald till att sitta i Förbundsstyrelsen i MSF (i Stockholm) vilket gjorde att jag pendlade dit upp en till två gånger i månaden. Det var tufft, för det tog mycket tid och kraft, men var samtidigt oerhört givande och jag tror mig ha fått flera nya fina vänner för livet.

Så här är vi idag. Min syn på läkarprogrammet och på läkarstudenters levern och framför allt studiesociala situation har förändrats ganska rejält om man jämför hur jag tyckte/kände termin 1, och mina prioriteringar har ändrats en hel del. Och kanske är det så det ska vara? Men jag brukar rekommendera de som börjar att inte TA PÅ SIG FÖR MYCKET, att engagera sig och göra det som är kul, men med MÅTTFULLHET. Det finns många studenter som negligerar studierna till förmån till att festa, och det tycker inte jag känns så väl motiverat. Särskilt inte när man ska bli läkare och har andra människors liv i sina händer. Och särskilt inte med tanke på att utbildningen blir tuffare ju längre upp i terminerna man kommer (i alla fall i Lund/Malmö) och att man behöver sin tid, kraft och sitt engagemang till det som är viktigt - sig själv, sin utbildning och sina nära och kära.

En vän till mig frågade - varför engagerar du dig så himla mycket i hur "alla" har det, istället för att engagera dig i dig själv/hur dina nära vänner/din närmaste omgivning har det? Han hade en viss poäng i det.

Vilken slags läkare vill jag då bli? Väldigt svårt att svara på. Min dröm sedan jag var liten och låg på sjukhus på grund av en krossad for i en ridolycka var att bli barnläkare, och jag har väl inte helt släppt den drömmen även om jag insett att det är mycket jourer och att man samtidigt blir läkare till barnens föräldrar... Men sen är jag intresserad av gynekologi / obstetrik... men även där är det mycket jourer! Slutligen tyckte jag att det var kul med Hud (det är många som inte förstår mig i det) och kan nog tänka mig att jobba med det - och det är särskilt lyxigt med tanke på det låga antalet jourer och de fina arbetstiderna. Och att man får träffa alla möjliga sorters patienter, gamla som unga, allvarliga sjukdomar som banaliteter. Men just nu lutar det åt allmännmedicin med specialinriktgning på gynekologi och barn. Vad sägs om det? ;)

Hoppas jag kunnat svara på dina frågor!

:)

Den förrädiska drycken

Utsökta små bubblor som klättrar längst med glasets väggar och som kittlar tungan, och en doft som både är söt och syrlig på samma gång. Vackert skimrande där i glaset, och smaken som sprudlar i munnen - lika lättdrucket som saft och godare än det mesta! Som snabbt och lätt slinker ner i halsen, och bubblorna stiger lika snabbt till huvudet. Ta ett glas, gå snabbt in i fas, ta sedan två, de är ju så små! Tre fyra fem, sen är det kanske dags att gå hem...

Vad talar jag om? Jo självklart champagne. Eller ja, mousserande vitt vin är det ju egentligen, såvida man inte vill tömma plånboken helt. Men när man blir bjuden på denna fantastiskt förrädiska dryck, som verkar så snäll och god men som lurar en till att dricka lite till när glaset konstant fylles på av någon annan, ja då får jag svårt att sgäa nej, och vips så känner man att man druckit för mycket! Men det gör inget, ooooh nej, för det är ju Champagne, det är så gott och man blir ju så GLAD. Jag tror aldrig jag är så oerhört glad som när jag druckit champagne, det är som att det inte finns några problem i världen och att jag kan dansa hela natten lång med ett lyckligt leende på läpparna.

Dagen efter. Aj, mitt huvud. Förebrår mig själv - det är väl inte att ta hand om sig själv att låta sitt glas fyllas på konstant? Att gå hem alldeles för sent? ...

Men det är ju så gott. Och så ... bubbligt! Och man blir så glad, och så... bubblig! Perfekt för lite festliga tillfällen. Jaja. Tur att det är så dyrt :)

Bra handledning!

Ja, så enkelt är det. De senaste två dagarna har jag faktiskt haft två riktigt bra handledare. Den förste var på akuten där jag hade ortopedijour häromdagen, handledaren där var verkligen trevlig, sympatisk och empatisk. Han lät mig hantera min patienter själv, och sedan gick vi igenom patienterna tillsammans och han visade mig undersökningsteknik och patienternas röntgenbilder. Det var en sån handledare som gjorde att jag inte var rädd för att ta för mig, om han inte var tillgänglig så betittade jag patienter i väntan på att han skulle komma tillbaka, istället för att sätta mig och vänta, och bara slösa tid.

Igår eftermiddag hade jag också en riktigt bra handledare, det började nämligen med att jag var lite lagom purken efter att ha gått från lunchen kl 12.30 för att ha mottagning, men fick beskedet att det inte var någon eftermiddagsmottagning den dagen och att det stod fel i schemat. Jag frågade om det fanns någon annan jag kunde få gå med och blev hänvisad till konsulten. Då jag gått bredvid en konsult tidigare (infektionskonsult) så tänkte jag att det inte skulle bli så bra handledning - ofta kan konsulterna sitta i telefon timme ut och timme in. Så jag sade det till konsulten - "har du några patienter så det är värt för mig att vara här? Annars går jag till akuten istället."

Och så bra det blev! Jag fick träffa flera patienter tillsammans med konsulten, vi diskuterade dem sinsemelllan, och mellan patienterna satt vi och tittade på röntgenbilder och repeterade anatomi och frakturer. Jag var helnöjd. Huruvida man lär sig något under praktiken beror så himla mycket på handledaren, och på sig själv. Att om det inte känns givande leta upp någon/något som faktiskt leder till inlärning. Nu var det här en ung handledare, och man märkte att det låg färskt i minnet av hur det är att plugga. Man får ett lite annat bemötande då tycker jag, jämfört med de handledare som har jobbat för evigt och bara minns att det var långa dagar och jätteintressant när man var student - men inte hur det faktiskt kändes att vara student och vara "ny på jobbet" varje dag samtidigt som man hela tiden värdesätter sin tid och måste försöka lära sig så mycket som möjligt på kort tid. Då vill man inte sitta och lyssna på när handledaren pratar timmavis i telefon, eller höra hur han/hon dikterar.

Nåväl. Som sagt, äntligen lite bra handledare. Kul! Ortopedi kändes inte så kul när vi började, och jag kommer definitivt inte bli ortoped, men jag har faktiskt börjat tycka att det är kul när jag är på akuten och få undersöka patienter med den typen av problem.

Nu är det dags att gå till fredagsföreläsningarna i kirurgi. De är frivilliga, dvs typ det enda som inte är obligatoriskt på de kliniska terminerna och många utnyttjar de dagarna till att plugga eller ta tåg hem. Jag tog en liten sovmorgon eftersom att det blev sent igår, då hade vi nämligen Årsmöte med MSF och vi tackade av de avgående i vår duktiga styrelse (inklusive mig själv :) med en middag på Lunds Nation. Himla trevligt.

Känns lite konstigt att för första gången på fyra år så är jag inte längre styrelseledamot i MSF Skåne, jag är fortfarande suppleant men inte längre styrelseledamot med särskilt ansvar. Jag kommer självfallet fortsätta vara engagerad, framför allt i fadderverksamheten, men det kommer att vara annorlunda. Känns skönt, jag har spenderat så otroligt mycket tid på mitt studentfackliga engagemang genom åren (jag började ju i styrelsen redan termin 1, sen tog jag på mig ena ansvaret efter det andra och satt bland annat ett år i förbundsstyrelsen i Stockholm och ett år var jag vice ordförande i Skåne).

Nu är det dags att fokusera på annat. Det är ett väldigt viktigt arbete och jag har alltid känt att det har varit mycket betydelsefullt för mig att engagera mig i MSF, men det är dags att släppa fram nya förmågor. Dags att släppa taget. The world will not end without me. Låter tramsigt, rentav självklart, eller hur? Hur viktig är en enda liten människa? Om man inte heter Gandhi eller Moder Theresa, hur mycket påverkas världen av en enda persons vara eller icke vara - eller än mindre en persons fackliga engagemang. Men ibland känns det lite så, åh nej, hur ska jag kunna lämna från mig det här, hur ska det gå? Jag ska göra det till en övning i att släppa taget, it's out of my hands (varför har de så mycket bättre uttryck på engelska?) och gå vidare. Yes.

Vita osaliga andar i sjukhusets långa underjordiska korridorer

Sjukhusets kulvert är lång, vindlande och oberäknelig. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök, kommer det vara blod utsmetat över golvet? Kommer det stå lådor med radioaktivt eller smitt-avfall mitt i gången? Kommer en truck komma i vansinnesfärd körande rakt emot en? Eller det som jag fruktar mest - kommer det vara en likblek varelse i vita sjukhuskläder komma haltandes mot mig, med ena axeln och armen hängande, ansiktet förvridet och saliv droppande från den slappa underläppen?

Det är lite konstigt det där, att alla på sjukhuset ha exakt samma kläder oavsett vilken yrkeskategori de tillhör. När jag möter någon vet jag inte om det är en läkare, en sjuksköterska, en undersköterska, en vaktmästare, en följeslagare, en städare, en ... jag-vet-inte-vad. Trams kan man tycka, men jag tycker det är lite olustigt. Man vet liksom inte riktigt vad man har att förvänta, och om personen i fråga dessutom inte ens har en namnskylt vet man inte riktigt vad man ska göra. På avdelningen vet jag (som aldrig varit där förut, så har vi det läkarstudenter - vi är nya på jobbet varje dag) inte om det är sjusköterskan, läkaren, undersköterskan, eller städpersonalen jag ställer min fråga till. Och jag kan tänka mig det är förvirrande för patienterna, vem ska de fråga efter saft och hjälp till toaletten, och vem ska de fråga angående sina mediciner? Det är inte sällan jag blir misstagen för att vara sköterska, och jag får upplysa patienten om att jag är läkarstudent och därför inte har de uppgifterna de ber mig om. Om jag skulle göra undersköterskejobb när jag är på avdelningen, vilket jag har jobbat som varje sommar de senaste åren, skulle jag inte hinna lära mig någonting av det jag måste lära mig och det skulle vara ett otroligt slöseri med min väldigt lilla dyrbara tid jag har för att lära mig allt allt allt.

Alltså, en motion om att ha olika kläder beroende på yrkeskategori på personalen på sjukhuset: Bifalles. klubba slår i bordet.

Jag är tillbaka från min korta semester, och det med råge. Jag ska gå 8-23 idag, upp igen imorgon kl 6 på morgonen, blir en kort natt. Jag får så klart ett straff för att jag varit borta en vecka från studierna - två extra kvälls/helgjourer och en inlämningsuppgift. Och så måste jag ta igen de moment jag missat (den hade jag dock räknat med, och det vill jag göra! Viktigt att lära sig gipsteknik och ledpunktion). Välkommen tillbaka.

Motion 2: Införa lite empati och medkänsla bland handledarna på läkarprogrammet: Bifalles. klubba slår i bordet.


Men jag är så himla himla glad att jag tog mig tiden och åkte, jag fick vila ut ordentligt i en vecka, och jag känner mig betydligt bättre till mods nu. Det kommer att bli en fin vår, med fantastiska helger med yogaretreats, balettföreställning Svansjön, musikkonserter, mysiga middagar och trevliga fester. Och så är det vår, med allt vad det innebär - ljuset, värmen, livet kommer tillbaka till vårt frusna land (det var inte illa, 45 graders skillnad att komma hem till).

Och eftersom att jag nu klarade termin 7 -tentan så galant (hur jag nu lyckades med det) så kan jag slappna av angående termin 8 -tentan, den får gå som den går den med och jag tänker inte stressa upp mig, ta det lugnt, gå på mina obligatoriska moment som jag ska, sänka prestationskraven och se fram emot en helt ledig sommar där jag kan göra yoga och repetera termin 6, 7 och 8 inför FAS tentan i lugn och ro, om jag känner för det.

Motion 3: att strunta i hetsen och prestationskraven på utbildningen, och vara "good enough": Bifalles. klubba slår i bordet

Nu ska jag bita tag i min portfolio som ska vara komplett nästa veckas slut. Skönt att ha något handfast att göra, även om jag kanske hade uppskattat att få tid till att plugga lite istället för att sitta och läsa journaler. Well well. Idag har jag rondat själv med min handledare bredvid, det kändes bra. Det var ett tag sen sist, men det handlar ju bara om att vara lite påläst på patienterna och sedan bemöta dem och sjuksyrrorna (som känner patienterna bäst) så bra som möjligt så brukar det gå bra, och så även idag.

Tjing!

Ett Gott Liv

Jag har just börjat läsa Ett gott liv av Ann Heberlein. Jag har inte vågat läsa någon av hennes böcker tidigare, även om jag varit frestad att läsa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, för jag är rädd att ryckas med i den mörka sorgsna ensamma världen som tillhör den som gett upp. Så har jag i alla fall uppfattat att hennes böcker är, särskilt med tanke på titlarna. För hur ljus och hoppfull låter titeln Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva? Eller för den delen En liten bok om ondska. Men ända sedan den dagen jag hörde henne sommarprata i SR P1 så har jag beundrat henne. Hon har ett så fantastiskt språk, och varje mening bara duns-dunsar rätt in i hjärtat. Och sättet hon utlämnar sig på, det är som hon säger ”Hej världen, se på mig, det här är jag och ni får ta mig som jag är”. Jag beundrar verkligen hennes mod, för vart hon än går så finns det människor som känner igen henne, vet om hennes historia och sjukdom, alla hennes plågor och tankar om livet – medan hon inte vet någonting om dem, vad de tänker eller tycker om henne. Jag skulle känna mig väldigt skör och bräcklig i hennes kläder, att jag inte hade något skydd mot omvärlden.

Ibland undrar jag hur personlig man kan vara på en blogg, det finns så många privata saker som jag inte skulle kunna, eller ens vilja, skriva på bloggen – jag har inte tillräckligt med självdistans för att kunna bjuda så mycket på mig själv och mitt innersta. Så läser jag Ann Heberlein och förundras över hennes rättframhet och ärlighet. Ibland undrar jag dock om hon verkligen gör sig själv en tjänst med att vara så utlämnande om sig själv. Är hon modig, eller är hon dumdristig? Samtidigt måste jag säga att det är fantastiskt att hon visar för andra människor som lider att de inte är ensamma om sin olycka, hon sätter ord på den fruktansvärda tragedin det innebär att inte längre orka med livet... och hon visar också på sätt och vis att det går att fortsätta leva, man kan stå ut fast allting känns hopplöst. I alla fall känner jag att hon förmedlar det i boken Ett gott liv.

Hon skriver i sin bok att hon har blivit totalt sågad och hatad av vissa, även om det verkar som att de flesta ger henne cred för hennes böcker och texter. Men att få hotbrev skickade till sig, få läsa att folk önskar ens död, att man inte borde få lov att vara förälder osv... Då undrar jag om det är värt det. Trots alla de människor hon hjälper. Är det värt att hon hänger ut sig själv så att gamarna kan sätta sina käftar och klor i hennes kött, tugga sig in i hennes innersta, och sedan gotta sig i resultatet? Är det värt att hon ständigt ska bli påmind om sina svaga sidor och ögonblick? Är det värt att hon ständigt får massvis med brev från beundrare som upplevt samma sak, och som detaljerat berättar om sina lidanden, övergrepp, trakasserier och psykiska sjukdomar? Är det värt att hon ständigt ska påminnas om sin sjukdom, och dessutom dras ner i andras olycka dessutom. Jag kan inte låta bli att önska att hon skyddade sig lite mer, fastän jag beundrar så hennes sätt att skriva. Vilket språk, vilken förmåga att uttrycka sig...

Jag tycker det är fantastiskt att hon är så stark och modig ändå som delar med sig av sitt innersta på det sättet hon gör. Och inte bara berättar hon om sina plågor, nej snarare så förmedlar hon mest sina tankar kring lycka och olycka, sanning och lögn, kärlek och hat, livet och döden. Jag tycker det är väldigt uppfriskande med någon som vågar prata om det som är obekvämt, och på många sätt tabu i vårt samhälle idag – åtminstone i det samhälle som jag lever i. Man ska vara så perfekt hela tiden, man ska putsa på sin fasad, polera sin fernissa, så ingen skulle kunna tro något annat än att man är helt fulländad och inte har några större bekymmer i världen. Kanske förutom vilken bil man ska byta upp sig till, eller om man ska slinga håret någon nyans mörkare eller ljusare. Någon sjukdom (särskilt inte psykisk!) eller ohälsa får helst inte existera, och ledsamhet/sorg/nedstämdhet/depression är högst oönskade tillstånd som man inte talar högt om. Helst ska man mest skratta och vara glad hela tiden, alternativt bli den cyniska med de ändlöst ”roliga” och dråpligt syrliga kommentarerna, som dock aldrig handlar om något som verkligen spelar någon roll. Allt bara för spelet för galleriet, så att inte andra ska tycka att man är misslyckad. Det finns inget utrymme för misslyckande.

Jag känner det är oerhört viktigt att det finns utrymme för misstag. Att det finns utrymme för att visa sig svag och skör, och att människor runtomkring en kan stötta en när det är svårt, precis som man själv sedan kan finnas där när man själv mår bra och någon annan har det tufft. Det gäller att välja de man umgås med nära – för det skapar ens omvärld och ens möjligheter att vara sig själv, rätt upp och ner. Jag anser att det kan vara något väldigt fint i att öppna sig och visa sig bräcklig, att visa att man behöver andra, att vara ärlig och sann i sin person. Bara för att man är svag ena dagen betyder inte det att man inte kan vara stark nästa – vi människor har kapacitet till så mycket mer än så. Våra personligheter är inte formade i sten, och det vi gör och säger och tänker är inte alltid lika med vilka vi ÄR. Vi är så mycket mer än vad som syns på utsidan, så mycket mer än den där välputsade fasaden.

Jag drar mig lite för att läsa litteratur som behandlar ondska och det som är olyckligt i tillvaron, nästan på samma sätt som jag undviker skräckfilmer (när jag var yngre var jag helt besatt av skräckfilmer och älskade Det, Nightmare on Elm street, Scream m.fl), för man tvingas att möta de känslor som väcks inom en själv – sorg, ångest, existentialism. Oönskade känslor som vi människor vanligen flyr ifrån och undviker med näbbar och klor. Alla har vi olika strategier att komma undan, men exempel på några möjliga medel är med missbruk, överdrivet fokus på jobb/karriär eller djup religiositet (kan ev trampa på några ömma tår där, ursäkta). Men jag tror att det kan vara bra, ja kanske till och med är nödvändigt att vi faktiskt möter den mörkare sidan av oss själva lite då och då. Se den där oönskade sidan hos oss själva i vitögat och få en liten reality check. Annars tror jag risken finns att den en dag dyker upp oannonserat och obarmhärtig ger en knytnäve i magen utan att man har hunnit skydda sig. '

Jag vill hellre vara förberedd. Känna mig själv ut och in, veta vad som finns inombords – både ljus och mörker, både gott och ont, både lycka och olycka, både glädje och sorg. Den dagen olyckan drabbar mig, för den drabbar oss alla då och då under livets gång (och om inte tidigare den dagen någon kär person eller vi själva dör), då vill jag välkomna den och säga ”Hej, min gamle vän, är det du som kommer här nu igen”. Och så får den komma in, olyckan, och får gå runt och peta på saker, kanske slå sönder ett par vaser, men sen så småningom tacka för sig och gå. Istället för att den kommer och våldgästar mig på natten och i ett inferno förstör allt jag har kärt i livet.

Jag känner det är viktigt med balans. Att både tillåta det som är härligt och underbart, och det som är jobbigt och oönskat. Att inte stoppa huvudet i sanden utan att försöka möta det som finns med någorlunda visdom, att försöka stå ut när det är obehagligt och att istället ha omtanke om sig själv när man har det tufft. Att det är okej att det känns svårt ibland, att man inte är perfekt. Och att det är övergående – både den underbara stunden och den fruktansvärda stunden är övergående. Det har jag väldigt svårt att inse själv i stundens hetta, jag är som en liten guldfisk som inte kommer ihåg att det finns något annat än det som är nu. Vissa dagar kan jag tro att himlen alltid är blå, att solen alltid skiner och att allting alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara fullkomligt underbart. Och vissa dagar tänker jag tvärtom. Då gäller det att påminna sig själv att det är övergående. Efter regn kommer sol, brukar man visst säga.

En mycket vis buddhistisk dam vid namn Pema Chödrön föreläser och håller i retreats runtom i världen. Hon pratar mycket om just detta, och om mycket annat som hör själen och hjärtat till. Det är oerhört inspirerande att lyssna till hennes ”talks”. Det som verkligen gav intryck på mig idag när jag låg på stranden och njöt av solen och lyssnade på ett av hennes talks, var när hon sade att man kan prova att lyssna till sig själv och vara lika vis när man lider som man skulle vara mot sin bästa vän. Ett exempel: din vän är sårad på grund av något någon annan har gjort. Hon grubblar och ältar och frossar i sin ledsamhet, och hon är arg och besviken och upprörd på personen ifråga. Du, hennes närmaste och bästa vän, lyssnar på henne. Du finns där för henne, som den riktiga kompisen du är, du lyssnar och du känner medkänsla för hennes situation.

Samtidigt så vet du att på det sätt som hon upplever situationen kanske inte är detsamma som den andre personen upplever den. Du förstår att hon är fast i sina egna tankar och idéer om hur saker och ting ligger till och hon är upprörd, förtvivlad och spinner loss på sin upplevelse. Utan att försöka komma med råd och försöka ”fixa problemet”, så visar du att du lyssnar, du bryr dig och du finns där. Kanske till och med vågar du dig på ett litet ”det måste kännas jättehemskt, jag förstår det, men kanske menade den andre personen inte att såra henne” eller ngt liknande, dvs man köper inte berättelsen rakt av men man ser och förstår lidandet i situationen.

Likadant kan man (försöka) göra för sig själv – man ser att man själv lider, man känner sig sårad/förrådd/sviken, och då låter man sig känna omtanke och medkänsla för sig själv. Men samtidigt så går man inte in i grubblerier om hur man ska fixa så att det känns bra igen NU (kanske genom att hämnas?) utan man står ut med de jobbiga känslorna, tröstar sig själv och ser att verkligheten kanske inte är så hemsk som den upplevs precis just nu. Kanske menade den andre personen inget illa. Kanske kan den andre personen inte förstå att det den säger och gör påverkar en på det här viset. Detta scenario betyder inte att man ”viker sig” för andra eller inte visar att man inte tänker bli trampad på, det är bara inför sig själv och med sig själv som man (eventuellt) kan ha stor nytta av att tänka så här. Att trösta sig själv, helt enkelt. Kanske tills senare en annan dag då man fått perspektiv och kan möta personen som sårat en på ett nyktert sätt. Och kanske till och med kan man vara nyfiken på den andre personen istället för att anklaga den – istället för ”du är dum” fråga ”vad menade du när du sade det här”? Eller åtminstone säga ”jag blev ledsen när du sade så, för jag uppfattade det som såhär” eller liknande. Fråga inte mig, jag bara spekulerar just nu märker jag ;)

Nåväl. Nog med grubblerier för idag känner jag. Det kommer antagligen mer ju längre jag hinner läsa Ett gott liv av Ann Heberlein. Återigen – vilken människa. Vilket mod. (Och hon bor i Lund, visste jag inte förrän nu).

Respect 

Oskuldsfullt

Barn är fantastiska. Som den elake farbrorn sade i Tjuvarnas Jul ”Barnen är det finaste vi har”. Eftersom att det är hur många barnfamiljer här som helst så har jag ynnesten att få sitta och betrakta barnen, hur de så oskuldsfullt och nyfiket ser på världen, hur de leker och busar och testar gränser. Hur de skriker som en katt som klämts i en dörr så fort de inte får vad de vill ha, det verkar vara väldigt svårt att hantera jobbiga känslor som liten.

Det är lustigt, om jag hade varit man och tittat så här mycket på barnen hade det nog inte varit så uppskattat. Nu när jag är tjej så är det ingen som reagerar, antagligen tror de att jag sitter och längtar efter barn själv. Och som sagt, jag avgudar barn men det är inte dags än. Men tanken på att aldrig få mina egna barn känns omöjlig, om jag inte kan så kommer jag att adoptera. Det sitter så djupt rotat, är så självklart på något sätt.

Men så är det inte för alla. Det känns som att fler och fler avvaktar, och sedan antingen inte kan eller vill få barn. Många som ändå vill få barn kan trots det inte få några, till exempel för att de lever ensamma eller för att deras partner inte vill. Och jag kan inte låta bli att tycka att det idag handlar mer om individen – att förverkliga sig själv och sina drömmar – än om familjen, man är så fokuserad på att förverkliga sig själv, få det perfekta jobbet, göra karriär, ha det perfekta livet. Om man nu skulle ha några barn så måste partnern vara perfekt, bostaden måste vara perfekt, omständigheterna måste vara perfekta, dagiset måste vara perfekt. Och herregud, BARNET måste ju vara perfekt. Barnet ska börja spela piano när det är tre, lära sig skriva när det är fyra, och helst kunna hela pluttifikationstabellen både framlänges och baklänges när det är fem år. Och barnet ska ha de perfekta kläderna, som man absolut inte får smutsa ner, och alltid säga tack och förlåt och amen.

Jag tror att kraven på att allt ska vara perfekt innan man skaffar barn gör att många tvekar idag. Också det faktum att många i giftasåldern idag är skilsmässobarn och inte vill att deras egna barn ska gå igenom samma sak. ”Vill jag verkligen leva med den här partnern i resten av mitt liv, är jag inte värd lite bättre”? ”Kan jag verkligen förverkliga mig själv om jag bara kan jobba 80 %” (för hur ska man annars kunna vara den perfekta föräldern)?

Nåväl. På stranden på Ko lanta verkar det inte vara så många som har avvaktat i alla fall, det är nästan bara barnfamiljen på den strand där jag befinner mig. Det är intressant att iaktta de olika föräldrarna, hur de interagerar med sina barn och med varandra. Jag kan inte låta bli att tänka på en kängurumamma när jag ser en av flera mammor som bär omkring på sin bebis i sin sele av märket Baby Bear. Det ser väldigt naturligt och fint ut, mysigt, men också lite lustigt - som en känguru! Vilket förde mina tankar in på djurens värld. 

Många djurs liv går ut på att få ungar, tänk bara på pingvinerna i den där berömda naturfilmen, vad den nu hette. Men det naturliga för alla djur är att få ungar. Jag har hört många gånger om tikar som blir ”deprimerade” eller skendräktiga ifall de aldrig får valpar. Det finns en larv i Alaska vars liv går ut på att äta äta äta under sommaren och sedan ligga i ide resten av året, år ut och år in, i typ 15 år innan den till slut lyckats samla så mycket energi i sin lilla kropp att den kan väva sig en puppa, förvandlas till fjäril, para sig för att skapa nya larver och sedan dö samma sommar. Det kallar jag hängivenhet till reproduktion.

Så vad hände egentligen, när blev människans ultimata mål med livet att förverkliga sig själv istället för att reproducera sig och få massor med ungar som kan föra arten vidare? När blev det lika naturligt (nästan) att inte skapa sin egen familj som att leva med sin man/fru och få barn? Vart har det naturliga, det mänskliga, tagit vägen? Och framför allt, kommer det att vända eller kommer det att bli allt färre som skaffar barn? Kanske är det ödet, det verkar som att jorden skulle må bra av lite färre människor. Kanske är det bara som det ska vara.

Trots det jag skrivit här tidigare så måste jag säga att jag tycker det finns en poäng i det där med att vara någorlunda klar med sig själv innan man skaffar barn. Att vara någorlunda vuxen, någorlunda stabil, någorlunda redo. Och att önska barnet, inte för att bli omhändertagen och älskad av barnet (även om det är barnen gör, villkorslöst och till fullo) utan för att man vill älska utan att kräva någonting tillbaka och värna om denna lilla varelse och man vill ge sitt barn allt. Allt. ALLT. Även om det inte går (eller skulle vara så hälsosamt för barnet) så önskar man att man kunde ge hela världen till sitt barn. Det är min naiva tanke och önskan om hur det skulle vara när man bestämde sig för att bli förälder.

Idag läste jag i förbifarten på internet en framtida mamma (hon var alltså gravid) som skrev att det var så underbart att vara gravid och snart få barn för ”Nu skulle hon aldrig mer behöva känna sig ensam”. Suck. Skaffa dig en hund istället, tänkte jag då. Men vem är jag att döma?

"Älskling, ska vi skaffa oss en bebis eller en vovve?"

Another day in paradise

Vilken dag!

Idag har jag haft en helt fantastisk dag, så som man bara kan ha i Thailand… Jag gick upp efter åtta timmars sömn (jag? Sova åtta timmar?!) och gjorde ett härligt uppmjukande yogapass (mindre svettigt nu när jag bytt från fan room till A/C bungalow) innan jag gick och åt frukost med utsikt över havet på favoritrestaurangen - som dessutom har gratis wifi.

Därefter njöt jag av solen på stranden, tog en riktigt lång promenad med så avstickare ner i vågorna (blev lite nervös när jag insåg att jag lämnat mina grejer på stranden utan uppsikt i över en timme, men det var ju såklart inga problem) och åt pannkakor och drack mix fruit smoothie i skuggan av en palm. Sen blandade jag solande med badande, tills det var dags för dagens massage, som var i skuggan på en madrass vid stranden med utsikt över solnedgången.

Efter massagen promenerade jag på stranden hem till hotellet, det hade hunnit bli kolsvart när jag kom fram och jag fick en impuls av att dyka ner i hotellpoolen. Och det var helt magiskt, jag vet inte hur länge jag låg och flöt i poolen och tittade upp på stjärnhimlen (jag såg till ex Orion i någon slags spegelvänd version kändes det som?) innan jag till slut gick in i min fina svala bungalow och tog en varm dusch och kunde nöjd konstatera att jag fått alldeles lagom med färg idag.

Kan en dag bli bättre än så här? Jag är tveksam. Det skulle i så fall vara att dela den med den man älskar. Fast å andra sidan så hade dagen nog varit lika bra, men verkligen inte den samma om jag hade haft sällskap. Det fina med att resa själv är att man kan bestämma precis hela tiden helt själv när man vill göra vad, och hur man vill göra det. Och det är ju bara en vecka.

Jag är så otroligt glad att jag faktiskt åkte hit, och så tacksam för att jag har möjligheten att göra det. Det finns många som inte är lika lyckligt lottade som jag. Det som är så härligt är att det är som att det har öppnats en liten dörr tillbaka till när jag var ute och reste sist (över ett år sedan, en termin) och det känns nästan som att jag nu gör en liten förlängning av den resan. Det känns redan som att jag varit borta längre än en vecka.

Å andra sidan är jag inte ett dugg sugen på att sätta mig och läsa kurslitteratur. Jag har faktiskt med mig en bok i ortopedi, ifall andan skulle falla mig in och jag kände att det var rätt sak att göra. Men än så länge är jag väldigt långt från att öppna den boken, utan den ligger fint nerpackad i väskan fortfarande och väntar. Det kan nog bli så att den får vänta tills vi är hemma igen.

Nu ska jag dock svida om och göra mig redo för kvällsmaten, tänkte slå på stort ikväll och ta en öl och en pizza (jag har kört ganska strikt detox sedan jag kom hit, börjar bli lite tröttsamt. The middle way is the better way) och kanske till och med vara lite social på eldslukar-restaurangen idag? Jag har varit ganska tillbakadragen och hållit mig från att umgås med andra, lite out of character för att vara mig men också väldigt skönt, precis vad jag behövt. Men idag är det ju trots allt lill-lördag och man kan ju inte sitta och filosofera varje kväll ;)

Sawadee-kaah!