Bra handledning!

Ja, så enkelt är det. De senaste två dagarna har jag faktiskt haft två riktigt bra handledare. Den förste var på akuten där jag hade ortopedijour häromdagen, handledaren där var verkligen trevlig, sympatisk och empatisk. Han lät mig hantera min patienter själv, och sedan gick vi igenom patienterna tillsammans och han visade mig undersökningsteknik och patienternas röntgenbilder. Det var en sån handledare som gjorde att jag inte var rädd för att ta för mig, om han inte var tillgänglig så betittade jag patienter i väntan på att han skulle komma tillbaka, istället för att sätta mig och vänta, och bara slösa tid.

Igår eftermiddag hade jag också en riktigt bra handledare, det började nämligen med att jag var lite lagom purken efter att ha gått från lunchen kl 12.30 för att ha mottagning, men fick beskedet att det inte var någon eftermiddagsmottagning den dagen och att det stod fel i schemat. Jag frågade om det fanns någon annan jag kunde få gå med och blev hänvisad till konsulten. Då jag gått bredvid en konsult tidigare (infektionskonsult) så tänkte jag att det inte skulle bli så bra handledning - ofta kan konsulterna sitta i telefon timme ut och timme in. Så jag sade det till konsulten - "har du några patienter så det är värt för mig att vara här? Annars går jag till akuten istället."

Och så bra det blev! Jag fick träffa flera patienter tillsammans med konsulten, vi diskuterade dem sinsemelllan, och mellan patienterna satt vi och tittade på röntgenbilder och repeterade anatomi och frakturer. Jag var helnöjd. Huruvida man lär sig något under praktiken beror så himla mycket på handledaren, och på sig själv. Att om det inte känns givande leta upp någon/något som faktiskt leder till inlärning. Nu var det här en ung handledare, och man märkte att det låg färskt i minnet av hur det är att plugga. Man får ett lite annat bemötande då tycker jag, jämfört med de handledare som har jobbat för evigt och bara minns att det var långa dagar och jätteintressant när man var student - men inte hur det faktiskt kändes att vara student och vara "ny på jobbet" varje dag samtidigt som man hela tiden värdesätter sin tid och måste försöka lära sig så mycket som möjligt på kort tid. Då vill man inte sitta och lyssna på när handledaren pratar timmavis i telefon, eller höra hur han/hon dikterar.

Nåväl. Som sagt, äntligen lite bra handledare. Kul! Ortopedi kändes inte så kul när vi började, och jag kommer definitivt inte bli ortoped, men jag har faktiskt börjat tycka att det är kul när jag är på akuten och få undersöka patienter med den typen av problem.

Nu är det dags att gå till fredagsföreläsningarna i kirurgi. De är frivilliga, dvs typ det enda som inte är obligatoriskt på de kliniska terminerna och många utnyttjar de dagarna till att plugga eller ta tåg hem. Jag tog en liten sovmorgon eftersom att det blev sent igår, då hade vi nämligen Årsmöte med MSF och vi tackade av de avgående i vår duktiga styrelse (inklusive mig själv :) med en middag på Lunds Nation. Himla trevligt.

Känns lite konstigt att för första gången på fyra år så är jag inte längre styrelseledamot i MSF Skåne, jag är fortfarande suppleant men inte längre styrelseledamot med särskilt ansvar. Jag kommer självfallet fortsätta vara engagerad, framför allt i fadderverksamheten, men det kommer att vara annorlunda. Känns skönt, jag har spenderat så otroligt mycket tid på mitt studentfackliga engagemang genom åren (jag började ju i styrelsen redan termin 1, sen tog jag på mig ena ansvaret efter det andra och satt bland annat ett år i förbundsstyrelsen i Stockholm och ett år var jag vice ordförande i Skåne).

Nu är det dags att fokusera på annat. Det är ett väldigt viktigt arbete och jag har alltid känt att det har varit mycket betydelsefullt för mig att engagera mig i MSF, men det är dags att släppa fram nya förmågor. Dags att släppa taget. The world will not end without me. Låter tramsigt, rentav självklart, eller hur? Hur viktig är en enda liten människa? Om man inte heter Gandhi eller Moder Theresa, hur mycket påverkas världen av en enda persons vara eller icke vara - eller än mindre en persons fackliga engagemang. Men ibland känns det lite så, åh nej, hur ska jag kunna lämna från mig det här, hur ska det gå? Jag ska göra det till en övning i att släppa taget, it's out of my hands (varför har de så mycket bättre uttryck på engelska?) och gå vidare. Yes.