Oförskämt lugnt...

Den här veckan har varit sådär oförskämt lugn som man aldrig skulle kunna tro att en läkares arbetsvecka skulle kunna vara. Tanken var att jag skulle gå husjour på kirurgen den här veckan, då rondar man de patienter som ligger på "fel" avdelningar såkallat uteliggare (ex medicinavdelning) samt går som konsult när det är någon som har en kirurgisk fråga.

Men den här veckan har det inte funnits några uteliggare att ta hand om, och ingen från de andra avdelningarna på sjukhuset har behövt kirurgisk konsult. Så jag och kirurgen som bemannade den här tjänsen den här veckan har inte haft något att göra annat än att sitta och rulla tummarna och dricka kaffe. Väldigt lugnt och skönt, men också långtråkigt. Och jag vill ju lära mig mer kirurgi - det är ju trots allt det som är poängen med AT. Konsten att dricka kaffe lärde jag mig för länge sedan.

Jag vet, jag borde inte klaga, jag har ju trots allt inga planer på att bli kirurg så jag borde vara glad om den här placeringen går så smärtfritt som möjligt? Och det är jag, absolut. Men efter några dagar blir jag rastlös, och börjar få ett gnagande samvete, kanslan av att jag borde göra mer än vad jag gör - så då har jag erbjudit mig att hjälpa de andra kollegorna på avdelningarna. Men de har inte behövt någon hjälp. Så då har jag gått till akuten - men där har det inte heller funnits några patienter! Jag vet inte om juni månad är en månad då folk i allmänhet inte blir sjuka eller vill uppsöka vård, för såhär lite flöde på akuten har jag inte sett under min AT-placering än så länge.

Man borde njuta av att det är lugnt och passa på att läsa lite, för sen helt plötsligt släpper det och akuten kommer bli lika översvämmad av patienter som vanligt, med platsbrist som följd (nu hade vi dock 25 lediga platser - aldrig hört på maken) - men istället blir jag rastlös och okynnessurfar på nätet, med dåligt samvete för att jag inte gör något vettigt. Detta ständiga behov av att känna sig duktig och oumbärlig, duktig flicka-syndromet, är fortsatt närvarande.

Kanske blivande anestesiolog ändå...?

Jag känner mig lite schizo och motsägesfull nu när jag ändå kanske skulle kunna tänka mig att bli narkosläkare, trots allt. Jag märker att mina tankar och känslor kring mitt framtida karriärval flyger hejvilt runt och slår kullerbyttor i huvudet på mig.

Å ena sidan är det en oerhört svår specialitet där mna verkligen måste vara ödmjuk inför sin uppgift. Å andra sidan är det omväxlande, roligt och innebär att man arbetar med trevliga och ofta lättsamma individer, i alla fall på mitt sjukhus. Det är en lika praktisk som teoretisk specialitet. Ena dagen är lugn och man gör inte mycket annat än sätter några spinaler, nästa springer man runt på sjukhusen och gör livsavgörande insatser i kritiska lägen.

Roligt, spännande och givande. Men skulle jag palla trycket? Och alla dessa eviga jourer, långt upp i åldern...? Skulle jag gå runt och vara konstant nervös och illa till mods?

Det som har gjort att jag trots allt ändå funderar på denna specialitet är två ting - det ena är att det var med lätt nedstämdhet jag sade hejdå till narkos-kollegorna på min sista dag på kliniken (igår), det andra är att jag har hittat min nya idol på just anestesikliniken. Äntligen har jag träffat någon som jag kan se upp till, och om jag kommer bli i närheten lika bra doktor som hon är så ska jag skatta mig lycklig. Hon är trevlig, ödmjuk, hjälpsam, inspirerande, positiv, professionell utan att vara kylig, omtänksam utan att tappa sin professionalitet. Jag ska fråga henne om hon kan tänka sig att vara min mentor framöver, för oavsett vilken specialitet jag en dag väljer så är hon en läkare att se upp till.

Häromdagen hade vi ett akut kejsarsnitt. Fostret hade inte uppvisat några livstecken på ett dygn, och när mamman kom in för att förlösas var det för sent. Jag iakttog min handledare lugna kvinnan innan barnet var ute, jag såg henne kämpa för barnets liv med hjärt-lungräddning när det väl kommit ut utan att röra sig eller andas, och jag såg henne trösta modern efteråt tills vi var tvungna att springa vidare till akuten där vi hade ett akutlarm. Hon var professionell, handlingskraftig, närvarande, snabbtänkt men ändå empatisk och strök bort en tår ur ögonvrån när vi lämnade den sörjande familjen för att ta oss an resten av nattens plågor.

I den stunden började jag för första gången  ifrågasätta mina tidigare planer på att bli förlossningsläkare. Hur ska jag kunna hantera den sorgen som de sörjande föräldrarna skulle lägga i mitt knä då det var jag som kanske felat och inte fått ut barnet i tid? Sådant händer ju, och jag har hört om ett par anmälningsfall när läget har varit tveksamt och förlossningsläkaren valt att vänta för länge innan snittet väl blev av, men då redan för sent. Det är jättesvårt att bedöma riskerna för såväl barnet som modern  i dessa tveksamma fall, och det finns massor med rapporter som visar att vaginal förlossning är mycket bättre än snitt för alla inblandade. Men i vissa fall är kejsarsnitt en livräddande procedur där varenda minut räknas. Kommer jag att orka vara den som fattar det beslutet? Den som antingen under buller och bång lyckas rädda livet på en kvinna eller ett litet blivande barn, eller som ställs till svars för att jag inte lyckades rädda barnet och hela familjen slås till spillror?

Jag är stark och relativt smart, jag tror jag skulle kunna göra ett bra jobb... Men skulle jag orka med den vardagen?

Jag vet inte. 

Blivande anestesiolog?

Blivande anestesiolog?

Nej, det tror jag inte att jag är. Men jag måste säga att jag trivs på anestesikliniken där jag nu tjänstgör tillfälligt under min AT. Det är en trevlig klinik med positiv attityd, ett vänligt klimat med glada läkare. Men det är också en jourtyngd specialitet, som ömsom känns som lättsam lek i sandlåda, ömsom som en spetskompetent kamp mellan liv och död.

Men det är på anestesikliniken, där jag nu mestadels går bredvid utan större eget ansvar, som jag än så länge haft mina största ögonblick som läkare. Häromdagen sövde jag en patient inför en elkonvertering. Den lilla söta tanten var nervös och orolig, det var första gången hon fått förmaksflimmer - denna snabba oregelbundna hjärtrytm som gör att man blir trött och andfådd - och hon var rädd för att elkonverteras. Själv har jag sett ett flertal elkonverteringar, då i egenskap som underläkare på kardiologen, och kunde lugna henne med att det skulle bra, alldeles utmärkt, hon behövde inte oroa sig. Jag intygade att hon var i goda händer.

Patienten var fortsatt orolig när jag placerade mig vid hennes huvudända för att börja preoxygenera (ge syrgas på mask inför sövning) och jag klappade hennes kind, lovade att allt kommer att gå bra, att jag fanns hos henne hela tiden. Jag log mot henne när hon fick sin sömnmedicin och sedan långsamt sänktes hennes ögonlock. I samma sekund som hon somnade tappade hon sin luftväg. Jag tog ett stadigt grepp om hennes käkar och lyfte upp hennes haka, hennes luftväg blev återigen fri och hon kunde andas normalt i sin sedering. Kardiologen laddade defibrillatorn, patienten fick sin stöt och återgick till den normala lugna sinusrytm som hjärtat vanligen har. Det gick med andra ord som planerat, jag fortsatte att hålla patientens luftväg fri och stod vid hennes sida tills hon vaknade.

Hon vaknade långsamt och tittade blinkande upp på mig där jag stod med syrgasmasken över hennes näsa och mun. Jag log återigen och klappade henne på kinden.  "Är det redan klart?" Hon var märkbart groggy men också förvånad. "Jag somnade precis... jag drömde om dig! Men är det redan klart?" Jag skrattade och klappade henne över håret, intygade att det var klart, att allt gått bra, nu var över. Hon skrattade lättat tillbaka och tog min hand. "Tack! Tack snälla..."

Det kändes som att mitt hjärta skulle sprängas av ömhet för denna lilla tant. Utan mig (eller ja, utan någon som kunde hålla hennes luftväg fri) hade hon inte kunnat andas under sederingen, och känslan av att någon annan överlämnar sitt liv i ens händer är mäktig. Jag känner ett innerligt band till varje patient som jag själv sövt eller intuberat, ett ansvar som överskrider det normala som leder till en välvilja och omtanke utöver det vanliga. Kärlek, omtanke och välvilja på arbetstid, det låter väl inte helt illa?

Så varför inte bli narkosläkare då? För än så länge har jag bara den glorifierade upplevelsen när allt går bra. Men narkosläkarens ansvar sträcker sig långt längre - det är narkosläkaren som ska gripa in i de värsta situationerna - de skarpa lägen där ens insats verkligen handlar om liv och död. Anestesiologen måste ha en enorm kunskap om kroppens fysiologi på ett plan som jag ännu inte besitter, och vara beredd på att stå pall de värsta och mest livshotande situationer. Ett väldigt spännande yrke - men skulle jag orka? Vill jag orka? Vill jag utsätta mig själv för dessa situationer? Vill jag utsätta min kommande familj för en mamma som alltid jourar?

Jag har än så länge haft mest positiva upplevelser från mitt liv (ja tyvärr, det blir mer och mer mitt liv och inte mitt arbete) som läkare, och jag kan fortfarande inte tänka mig att arbeta med något annat (förutom kanske som yogainstruktör men det kan jag knappast göra på heltid)... Men ofta har jag en slags olustig känsla med mig inför, på vägen till och under tiden på jobbet. Ibland även efter jobbet.

Jag har haft svårt att sätta fingret på den känslan, men häromdagen så slog det mig.

Rädsla.

Jag är rädd.

Jag är rädd för att göra fel. Jag är rädd för att tänka fel, komma till fel slutsats, fel diagnos, fel beslut.

Jag vet att det inte är ett lyckat koncept, att drivas utifrån rädslan att misslyckas. Snarare bör man låta sig drivas av viljan av att kunna mer, göra mer, av att stimuleras. Men vad ska jag göra? Jag är rädd. Men jag försöker skaka av mig känslan, och bara försöka vara så nogrann jag kan samtidigt som jag försöker vara effektiv. Men jag är fortfarande rädd.


Jag önskar att det fanns handledning inom detta. Att vi som AT-läkare, i början på vår karriär, hade fått de verktyg som behövs för att kunna tackla detta enorma ansvar som det innebär att vara läkare...Men det finns det inte. Och tyvärr har jag fortfarande inte kommit underfund med hur jag ska tackla det. Det får helt enkelt bli... to be continued.