Äntligen fredag!

Nu är det äntligen fredag, och i helgen ska jag njuta av ledigheten och åka med Erik till Lillehammer. Har aldrig varit där men hört det ska vara en mysig liten stad. Och som Erik brukar säga - har de fått lov att hålla ett OS så lär det vara fint där ;) Vi tänkte promenera runt i stan, och ifall det är ok väder ta en buss till något som heter Hafjell, där man åker Gondol upp på berget och sen kan njuta av utsikten. Hoppas!

Sen börjar nedräkningen, i år kör jag inte en nedräkning på 10 dagar utan bara tre. Alltså måndag, tisdag och onsdag - sen är det dags att packa ihop sitt pick o pack och dra vidare till Hamar! Där stannar vi tills Erik jobbat klart om fredagen, och sen äntligen drar vi hem till Sverige igen och äntligen får vi riktig semester. Längtar verkligen :)

Men detta är antagligen sista sommaren i Gjövik för min del, och jag kommer att sakna alla fina människor jag mött här. Jag blir så konstant imponerad av sjuksyrrorna på jobbet, de är så positiva och empatiska allihop och det är en riktigt god stämning inom personalen. De är verkligen duktiga med patienterna, och jag tror att de flesta patienter som kommer till Haugtun känner sig väl omhändertagna, trygga och sedda. Den kompetenta personalen värnar verkligen om patienterna, och det känns bra att vara en del av den miljön.

Men man vet aldrig, kanske är det inte Adjö, utan På återseende?

Stor klem!

ps. jag trodde aldrig att jag skulle gå till Peppes pizza, men det har det blivit två gånger redan den här sommaren! Och på Peppes är ALLT stort, inklusive läsken. Varsågod, en liter pepsi max!

Invandrade svenskar - en källa till inspiration!

I morse när jag som vanligt avnjöt dagens första kopp kaffe i soffan framför Nyhetsmorgon blev jag oerhört tagen av ett inslag på SVT om iransk-svenskan Nahid Persson Sarvestani. Kanske har jag blivit lite extra emotionell de senaste dagarna med tanke på allt som hänt här i Norge, men flera gånger fick jag tårar i ögonen när jag lyssnade till de saker hon berättade om.


Nahid Persson Sarvestani är känd för sina dokumentärfilmer, ex Prostitution bakom slöjan och Drottningen och jag. Hon har nyligen gett ut en bok Allt i mitt hjärta där hon öppet talar om sin barndom i Iran och kampen för demokrati och rättvisa. Själv har jag varken sett eller läst något av hennes verk, men tänker kasta mig över dem så snart jag kommer tillbaka hem till Sverige! För det lilla man fick se och höra på Nyhetsmorgon var otroligt fascinerande. Hon berättade hur hon, som stridit och kämpat för demokrati och mot Shahens kungadöme, till slut valde att kontakta den avlidne Shahens fru drottningen Farah Diba för att lära känna henne - och de blev vänner trots allt fiendskap som låg dem emellan. 

Det finns många invandrare i Sverige, och många av dem har varit med om fruktansvärda saker. För många av dem har det avskyvärda hemska som hände på Utöya och i Olso en gång i tiden varit deras vardag. En del av de ungdomar som var med på lägret hade upplevt liknande saker när de var små barn, och tänk vilken chock att efter att ha jobbat sig igenom en PTSD under många år återigen vara tvungen att genomlida ett sådant terrorangrepp och ännu en gång inte kunna känna sig trygg. Men man kan också komma stark ut ur en sådan situation, vara modig och stå upp för sig själv och andra. Jag har hört historier från invandrade svenskar där de varit med om helt sjuka saker, och där de har gått stärkta ur krisen och idag känner mer medmänsklighet och medkänsla för människor omkring sig istället för ilska och hat.


Den pågående debatten på nätet där det finns folk som säger saker som att massakern i Norge är invandringens fel eller mångkulturalismens fel är så snedvriden och rentav vidrig i mina ögon. Jag hoppas bara att människor ser vad resultatet blir av sådana åsikter, och att fler tar avstånd från dem. Jag hoppas att folk uppmärksammar det faktum att en SD politiker i Sverige har uttalat på sin blogg att han delar Breiviks åsikter och att han inte känner någon skam eller skuld över det. Jag hoppas att människor förstår vad det innebär att rösta in ett parti som SD, vilket budskap som förmedlas och på vilket sätt deras uppfattning blir allt mer "legitim" i vårt samhälle. Jag tycker det är skrämmande, och jag uppmanar att man istället för att skylla allt på invandringen istället ska ta vara på den kunskap och den livserfarenhet som dessa kommer med. Istället för att avskärma människor som kommer hit för att söka skydd till stora ghetton som Rosengård - försök istället välkomna och integrera dem i vårt samhälle, och inspireras av deras kamp för ett humant och rättvist liv.


Det var något som Nahid Persson Sarvestani sade som jag fann väldigt viktigt och inspirerande. På frågan om hon inte var rädd, svarade hon något i stil med att jo visst - men rädsla får inte förhindra ens kamp för demokrati och rättvisa. 

Jag tror att många kan känna sig rädda för att samlas i stora grupper, rädda för att engagera sig politiskt, och rädda för att uttrycka sina åsikter offentligt efter det som har hänt. Själv har jag aldrig varit politiskt aktiv, men jag står för demokrati och fred, samt omtanke och medkänsla till din nästa. Jag tror på att ta ansvar för sig själv och för andra. Att det är ytterst viktigt att tänka till ibland - vad är mitt mål med mina tankar och handlingar, och leder det till något gott? Kan jag stå för det här? Lever jag mitt liv på det sätt, så att den dagen jag ligger på min dödsbädd kan se tillbaka på mitt liv och känna mig stolt över mig själv? Känna att jag bidragit till andra människors välmående och lycka?

Nu ska jag ta en skön promenad i solen och försöka släppa alla tankar en stund. För jag tror att lika viktigt som det är tänka och reflektera över vad som hänt och vad som håller på att ske i vårt samhälle, lika viktigt är det att slappna av och bara tillåta sig själv att bara vara en stund - utan tankar, utan grubbel och bryderier, och bara njuta av att finnas här och nu. Lagom är bäst, är det inte så man säger...

och så lite inspiration från Benetton. Mångkulturalist? - Javisst!

Knäckebröd

Detta är ett supernyttigt norskt knäckebröd-recept. Tack Marianne!

3,5 dl grovt rågmjöl
3,5 dl havregryn
2 dl solrosfrö
1,5 dl sesamfrö
0,5 dl linfrö
1 dl kruskakli
1 tsk salt
7 dl vatten
kläms ut på bakplåtspapper och indelas i rutor
gräddas en timme i 170 grader

Knaprigt värre :)

En kort kommentar om massakern i Norge

I tre somrar har jag bott och levt i Norge, varje år har jag kommit tillbaka just för att jag känner mig så hemma här i Gjövik, och jag har svårt att se någon större "skillnad" på svenskar och norrmän. Vi är lika lika eller olika som vi är inom vårt eget land - en Skåning jämfört med en Göteborgare, jämfört med någon från Norrland. Jag har goda vänner här i Norge och norskan är bara som en annan dialekt - kort sagt jag känner mig nästan lika norsk som svensk. Därmed känner jag även att det inte spelar någon roll att den fruktansvärda massakern som begicks för tre dagar sedan skedde i Norge - det känns lika skrämmande och nära som om den hade skett hemma i Sverige.

För jag kan i alla fall inte skjuta det ifrån mig. Det finns säkerligen minst lika många högerextremister i Sverige, och invandrarfientligheten är lika märkbar i båda länderna. Att en människa HÄR i vårt eget land (eller som i detta fallet, vårt närmaste grannland) kan smida sådana planer i nio år, kan uttrycka ett sådant hat mot vårt samhälle som utvecklas med tiden, och slutligen begå ett sådant fruktansvärt brott... det är obegripligt. Det här är ingen galning som fått ett vansinnesryck och bara börjat skjuta vilt omkring sig. Det här var kallsinnigt planerat in i detalj, och målet var ett politiskt mål - arbetarpartiets ungdomsförbund. Han använde sig av dumdum-kulor som expanderar inuti offrens kroppar och ger ofantliga inre skador, och han sköt flera av sina offer flera gånger. Och de bomber han tillverkade, och sedan placerade på strategiska ställen i Oslo. Totalt har 93 människor mist livet för denna mans hand, de flesta oskyldiga ungdomar som vill engagera sig i sin tid och sitt samhälle, och det här var inte ett plötsligt vansinnesdåd - det här var ett planlagt politiskt terroristdåd.

Hur kommer det sig att något som först förklarades som ett terroristdåd troligen orsakat av islamistisk terrorgrupp (ex The Sun som hade som huvudnyhet på framsidan att det var Al-Queda som stod bakom dådet) har blivit klassat som ett vansinnesdåd av den typ som bara en galning kan göra? Problemet är då att man missar att detta kan ske igen, man öppnar inte ögonen för att det finns extremistiska personer och organisationer inom vårt "eget" folk som kan göra sådana här bisarra våldshandlingar - de bedriver sitt eget jihad där de begår brott i sin tro på ett samhälle som aldrig får utvecklas där all förändring är av ondo och att invandrare är det största hotet.

Jag tror inte jag behöver nämna vad som skedde i Europa för 70 år sedan. Det finns människor som genom sitt blinda hat är kapabla till att göra vad som helst. I Europa sprids just nu en våg av främlingsfientlighet och hets mot utveckling och förändring, och vindarna får det ena högerextremistiska partiet efter det andra att komma in i ländernas parlament och riksdagar. Rädslorna och otryggheten ökar, och kanske är det dags att börja göra någonting åt saken. Jag är rädd att den man som har massakrerat så många oskyldiga nu får precis det han vill - det mediauppbåd och den uppmärksamhet som han vill ha för att sprida sitt budskap. Jag tycker media fokuserar alldeles för mycket på hans person, hans manifest och hans bilder, istället för den våldshandling han har begått och vilka förvridna åsikter som finns bakom. Jag är rädd att det finns personer där ute som blir inspirerade, och som nu har fått en ikon.

Jag önskar bara att detta fruktansvärda som har skett i Norge ska ena människor istället för att bygga in än mer rädsla och otrygghet i samhället. Att man ser hur viktigt det är att stå upp för demokratin och vikten av medmänsklighet och kärlek till sin nästa. Att de som lutar åt det högerextremistiska och främlingsfientliga hållet får sig en aha-upplevelse och inser vad som blir slutresultatet. Att ta avstånd från det hat, den rädsla och den fientlighet som ligger till grund för sådana här yttringar och aktioner. Att börja praktisera medkänsla och att börja se vad som leder till gott och vad som leder till ont... Detta är min önskan.

K Ö T T kötthysteri

Idag har jag som vanligt de morgnar som jag är ensam hemma avnjutit frukosten framför Nyhetsmorgon. Det är något speciellt med att gå upp och sätta sig helt yrvaken i morgonrocken med en stor kopp ångande kaffe framför morgonprogrammet på TV. Mysigt! Och så blir man lite allmänbildad på köpet ;)

I dagens program gjorde man smygreklam för ett speciellt slags kött, sk Wagyukött alternativt Kobe beef. Detta nötköttet kommer ursprungligen från Japan, där denna särskilda ras har utvecklats till att bli extra mört och ha extra mycket fett insprängt mellan alla muskelfiber. För att köttet ska hålla högsta möjliga kvalitet får korna dricka öl (låter gott för våra smaklökar men vet inte vad korna anser om det), lyssna på klassisk musik och få daglig massage (detta eftersom att man i Japan tydligen inte har plats nog för att låta korna gå ut och röra på sig och därmed använda musklerna själva)... Och nu har en svensk entreprenör bestämt sig för att starta sin egen Wagyu-farm och fick alltså gratisreklam i dagens nyhetsmorgon där köttet rosades och ingen verkade ifrågasätta köttets pris även om man många gånger poängterade att det var världens dyraste kött.

För denna finfina biff får man betala ca 10 000 kr per kilo oxfilé, ca 1200 kr per kilo köttfärs. Det är ju helt befängt! Samtidigt i samma program berättar man om hur svälten och torkan i Östafrika kräver miljontals liv och att man har svårt att samla in pengar, folk verkar inte bry sig och vill inte hjälpa till och stötta de krisdrabbade.

Jag vet att det är lite väl kliché att komma dragandes med Skäms på dig -Tänk på de stackars svältande barnen i Afrika men jag tycker ändå det blir rätt tydligt när man talar om båda dessa fenomen i samma mening. Att det finns en marknad för - att det finns människor som faktiskt betalar dessa priser - detta helt otroligt dyra kött gör mig nästan illamående. Liksom de som köper handväskor för samma pris som man kan få en sprillans ny bil direkt från fabriken, för att dra ett annat befängt exempel. Jag hade aldrig kunnat med att spendera den summan pengar på sådana saker, jag hade fått alldeles för dåligt samvete med tanke på hur mycket annat man hade kunnat göra och hur många människor man kunnat hjälpa istället.

Samtidigt måste jag säga emot mig själv lite, för jag tycker att det är bra att kött blir dyrare om det samtidigt innebär att djuren får det bättre. Då menar jag inte bättre på så vis att de får dricka öl och lyssna på klassisk musik, utan bättre liv mer likt så som ett djur normalt och helt naturligt skulle leva. Det vill säga att djuren får gå ut och inte behöver stå inomhus året runt, att de får äta bra naturligt foder och att de sköts på ett bra och värdigt sätt. Att de inte fraktas i princip ovanpå varandra till slakt och att de får ett fint avslut på sina liv.

Som jag uppfattat det så får man just detta ifall man köper ekologiskt kött, likadant med ekologisk mjölk och ägg. Men visst blir det tufft att ha råd! Särskilt som student. Varje gång jag går i affären så rycker det i plånboken, den säger Nej nej nej, det där har du inte råd med när jag jämför kilopriser på ekologiskt och vanligt. Men sen när jag står där och väger äggpaketen mot varandra, så tänker jag på hur det ena innebär att hönsen antingen lever på en yta som är mindre än deras storlek eftersom att man räknar med att ett par hönor är "i luften" på någon pinne, eller att de har eget rede, egen sittpinne samt plats att röra sig på både ute och inne. Och så kan jag till slut gå ut ur butiken med ekologiskt i matkassen och med gott samvete. Detta innebär ju såklart att jag med studentbudgeten inte kan äta lika mycket kött, men det passar ju mig rätt bra med tanke på mitt nya löfte att bara äta kött en gång i veckan och försöka äta fisk eller vegetariskt resten av dagarna.

Så ja, jag tycker att kött kan få kosta lite mer om djuren har det bra, men nej jag tycker det är knäppt att ett kött ska kunna kosta 10 000 kr kilot. Men men vi lever i knäppa tider, inte sant? För hur skulle vi kunna göra annat när kött till och med har blivit haute couture. Kötthysteri!

Barcelona!

För första gången i mitt liv ska jag åka på en riktig tjejresa! ;) Tidigare har jag rest med pojkvännen, med bästa kompisen, alternativt med kören (och så klart när jag jobbade som flygvärdinna men det var ju inga nära vänner direkt utan snarare kollegor så det räknas inte)... Men nu ska jag alltså åka med helt gäng tjejer, och vi ska vara i Barcelona i fem dagar i början av oktober. Ska verkligen bli kul! Har suttit och googlat en masse på sevärdheter, restaurangtips, shopping m.m. Hoppas vädret är fint, då kanske man till och med kan dra en dag på stranden.

Det är såklart lite risky att vara borta så många dagar från plugget, även om det blir över helgen missar vi tre dagar, vilket kanske inte låter så farligt men är det obligatoriska moment de dagarna måste man lösa det i efterhand vilket kan vara lite krux... Men eftersom att vi åker så tidigt på terminen kommer det nog inte vara några större problem! Hoppas bara att vi inte hamnar allihop i samma grupp för då kanske det verkar liiite misstänksamt att fem tjejer i samma grupp råkar vara sjukanmälda samma dagar hehe ;)

Jag vet, jag vet. Det är inte så ärligt att sjukanmäla sig. Men till skillnad från de som jobbar och som kan planera sina semestrar och ansöka om ledighet så är vi läkarstudenter som livegna med konstanta obligatoriska moment och som inte har någonting över huvud taget att säga till om när vi kan få ledigt. Och när vi ska jobba inom vården om somrarna är det svårt att diktera villkor, såvida du inte jobbar i Norge för här finns det alltid jobb för den som håller huvudet kallt. Att åka på en liten semester under terminens gång har varit frowned upon ända sedan jag började på läkarprogrammet, och jag vet flera som har varit tvungna att gå om vissa obligatoriska moment såsom ett upprop/introduktionsdag (?!) i professionell utveckling. Den lärare som är ansvarig för det momentet tjatade var termin om att det var strängt förbjudet att missa något av delmomenten och framför allt får man ABSOLUT inte åka på någon SKIDRESA (hon verkade ha en stark fobi för skidresor, för själv åkte hon året därpå på en solresa mitt i vintern och skickade en vikarie att ha vårt upprop). Förhoppningsvis ska vi (tack vare MSF och MF) åtminstone snart få ett litet vinterlov mellan terminerna, något som från början klassades av fakultet mm som helt omöjligt men som nu plötsligt verkar kunna bli av, antagligen tack vare att Linköpings läkarutbildning har ett sådant vinterlov mellan höst och vårtermin.

Nu är det i alla fall sommar, och snart har jag ledigt i ett par veckor innan skolan börjar. Under den tiden ska det hinnas med en weekend på Tjörn, en kräftskiva i Halmstad, en spaweekend i Kivik, ett bröllop på Österlen, och förhoppningsvis en massa sol och bad om vädret tillåter! :)

Idag är det i alla fall soligt ute och jag är ledig, så nu är det hög tid att pallra sig ut. Nu när jag har blivit helt bra i foten igen (penicillinet gjorde susen, foten som ny efter 5 dagar med Doxicillin) så nu njuter jag verkligen av långa promenader i Norges vackra natur.

Soliga kramar!

Mys på Norbyn!

Igår var jag med på riktigt "häng" för första gången med mina korridorare här på Gjövik. Det är verkligen skönt att det finns så trevliga människor som man kan välja om man vill vara social med eller inte (sjukt värt som vissa säger ;) och igår kunde jag inte motstå erbjudandet att titta på en Hayao Miyaszaki- film och käka popcorn och dricka cola. Mys!

Vi såg en av mina favoritfilmer, som jag inte sett på jättelänge, som heter Det levande slottet. Och som vanligt blir jag alldeles hänförd av den fantastiska fantasin, de pastelliga färgerna, den japanska musiken... Härligt. Jag verkligen älskar Miyaszakis filmer, även om jag inte är så förtjust i manga i övrigt. Men hans filmer är så vackra, så poetiska, så magiska... Och alltid med ett budskap om kärlek, integritet och mod.

Det levande slottet är för övrigt inspirerad av Diana Wynn Jones bok Trollkarlens slott. Jag älskade fantasy när jag var liten och slukade den ena boken efter den andra, bland annat den ovan. Men eftersom att Miyaszakis filmer är snudd på konstnärliga mästerverk och mer sagor än fantasy så rekommenderar jag dem skarpt till alla som ännu inte sett någon av dem. Min absoluta favorit är Spirited away, Det levande slottet är som sagt också underbar, och Princess Mononoke. Själv är jag dock inte så förtjust i Porco Rosso, och Min vän Totoro är väldigt mycket en barnsaga. Men alla andra översatta filmer är verkligen bra, det vill säga ifall man gillar den här typen av filmer :)

Nu ska jag göra en timmes yoga inför jobbet. Så himla härligt, nu känns det som att det inte är långt kvar till semester!

Dessa fantastiska liv...

Dessa underbara varelser som alltid är oss trogna, som älskar oss över allt annat och som alltid blir lika överlyckliga när vi kommer hem... vilka talar jag om? Våra husdjur förstås!

På vägen hem från jobbet igår såg jag en så vacker norsk skogskatt (det finns många av dem här!) och den påminde mig så mycket om min älskade katt Maja som dog för några år sedan. Hon var verkligen något helt speciellt, hon var riktigt busig och trotsig som kattunge och hade en stor personlighet. Efter långt om länge fick jag hennes förtroende (och kärlek?) och hon blev lydig och kärleksfull. Jag kunde till och med säga till henne att komma till mig, stanna där hon var, eller gå åt det ena eller andra hållet (dit jag pekade). Hon kom alltid springande som ett skott om man ropade på henne, och hon var otroligt gosig och tillgiven. Underbara Maja!


För ett par år sedan skaffade jag en ny kattunge som jag uppfostrade på samma sätt som Maja. Min lilla Lovis var hur duktig som helst på "apport" - jag kastade en liten boll från min plats i soffan, Lovis hoppade över soffbord och allt för att få tag på den, och sedan hoppa upp i soffan igen och lägga bollen i mitt knä. Hon var också extremt söt när hon alltid försökte klättra uppför benet för att få sitta på min axel - hennes absoluta favoritplats (som en liten papegoja!)... Tyvärr så insåg jag att jag som student med mycket lite tid hemma och bara utrymmet i en liten etta att erbjuda inte var schysst mot min lilla katt som lät henne vara ensam hemma större delen av dygnet. Det tog verkligen emot, men till slut valde jag att ge henne till ett mer lämpligt hem - en familj som bor i hus med trädgård där de till och med hade en kattlucka i ytterdörren så katterna kunde gå ut och in som de ville. Och en kattkompis! Så allt blev till det bästa, även om jag saknade henne efter att hon flyttat till sitt nya hem.

Men jag lärde mig en läxa, och nu har jag förbjudit mig själv att skaffa en katt eller hund förrän den dagen då jag har både tid och utrymme för den. Dvs inte så länge jag bor själv i en etta och studerar heltid ++ på läkarutbildningen! Men det är svårt, ibland riktigt kliar det i fingrarna att surfa in på annonser med supersöta kattungar eller nuffsiga valpar. En sak är i alla fall helt säker - om några år så ska jag ha katt eller hund (eller både och?). Om jag skaffar mig en katt ska jag försöka få tag i en fin norsk skogskatt (inte en Maja-replika men ändå...) och om jag skaffar mig en hund vill jag ha någon korsning med labrador, jag tycker de är så fina.

Därför var det så fruktansvärt svårt för mig att hålla mig från att säga "jag gör det!" när en vän-till-en-vän på facebook efterlyste någon som kunde adoptera en jättefin labrador/new foundland som blivit övergiven av sina ägare och som kommer att avlivas om inte någon tar sig an henne...! Hon är 6 år och skall vara väldigt människorkär och älska att busa och springa. Hon skall dock ha svårt för att vara ensam hemme - och vips gör det helt omöjligt för mig att adoptera henne. Men jag lovade att sprida ordet vidare - så det gör jag nu.

Någon som vill adoptera denna fina hund?

http://www.facebook.com/event.php?eid=102215413208875
http://profile.ak.fbcdn.net/hprofile-ak-snc4/276404_102215413208875_6104326_n.jpg

Nu ska jag laga lite mat, och sen titta på film. Har två dagars jobb kvar innan jag ska unna mig ett par dagar hos Erik igen. Tiden går så mycket fortare när man har sådana små mysiga lediga stunder med någon man tycker om ;)

En vacker norsk skogskatt som jag hittade på nätet:

Lite bra länkar, FASS kan vara bra ibland!

Hjärtsvikt:

http://www.fass.se/LIF/lakarbok/artikel.jsp?articleID=5587
kortfattat: ACE/ARB, B-block, ev spironolakton samt furosemid. OBS akut svikt sätt inte in (men sätt inte heller ut) B-block. Ifall flimmer vid akut svikt: digitalis.

Hjärtinfarkt:

http://www.fass.se/LIF/lakarbok/artikel.jsp?articleID=5586&header=

kortfattat:
syrgas grimma 3-5 liter
1, nitro
2, morfin
3, ASA
4, Clopidogrel
5, B-block (obs puls och BP)

Hypertoni

http://www.fass.se/LIF/lakarbok/artikel.jsp?articleID=5590&header=

Njursvikt

http://www.fass.se/LIF/lakarbok/artikel.jsp?articleID=114225&header=

Afrikas barn svälter.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/svaltande-flyr-fran-rekordtorkan

Ingen nyhet, kan man tycka. När har Afrikas barn inte svultit?

Men nu pratar vi om en riktig svältkatastrof, med den värsta torkan på 60 år på Afrikas horn. Somalias kvinnor flyr med sina barn ut ur landet, vandrar i öknen i flera veckor, sover under bar himmel, blir våldtagna och barnen blir bortrövade för att säljas som exempelvis barnsoldater eller slavar. Väl framme vid de överfulla lägren är det inte säkert att de släpps in, tusentals med flyktingar köar utanför, och de får fortsätta leva utanför utan vatten, mat eller skydd.

Flera miljoner människor svälter i Afrika, och UNICEF beräknar att en halv miljon barn håller på att dö av svält. Området har drabbat av en fruktansvärd torka de senaste två åren, vilket har gjort situationen mer akut än vad den har varit tidigare år. Torkan kommer att pågå minst till oktober...

I vanliga fall så är jag tveksam till att skänka pengar till hjälporganisationer som skall använda dem för att ge mat och kläder med mera till områden där man lider av kroniska problem. Jag skänker hellre en slant till organisationer som vill hjälpa till att bygga upp en hållbarhet i landet, som investerar i teknik som kan få människor att bli självförsörjande samt investeringar i utbildning, sjukvård och framtidsprogram...

Men ibland är situationen akut. Och även om Afrika känns avlägset (och även om det känns som att mitt lilla bidrag kan väl inte göra någon skillnad?) så är varje människoliv lika mycket värt, och även dessa människor har drömmar och tankar om framtiden, och en innerlig önskan om att bli lyckliga.

Jag tänker skänka en slant. Ju fler vi är som gör det, desto fler kan vi hjälpa. Om alla svenskar gav en krona var hade vi ju haft 9 miljoner (!) att skänka i bistånd.

För att göra det enkelt att skänka en slant har jag kollat upp ett par länkar här nedan. Låt oss hjälpa!

Enligt Läkare utan gränser kan till ex ynka 50 kr rena vatten till 5000 människor...

ps. har du en vän eller släkting som fyller år i dagarna? Det finns finfina gåvor som du kan ge! Allt från värdebevis till "vanliga" presenter som kostar några kronor extra.

http://www.unicef.se/nyheter/2011/07/07/unicef-distribuerar-dricksvatten-till-1-miljon-manniskor-i-somalia?gclid=CNWZudGBg6oCFUK_zAodxUi_zw

https://www.rb.se/geengava/katastroffond/pages/geengavakatastroffond.aspx

http://www.redcross.se/teman/torka-ostra-afrika/ge-en-gava/

http://www.lakareutangranser.se/gava/

Nyttiga vegetariska recept?

Ja! Idag är det sol och klarblå himmel... Visserligen ska jag "hem" till Gjövik idag för att börja jobba igen (foten fortfarande inte riktigt bra, håller mig vaken om nätterna, men det får jag leva med). Men lite sol ska jag nog få mig, innan jag ska äta middag med Erik efter jobbet (vi ska äta på turkisk restaurang, spännande) och sen ta bussen till Gjövik. Väl där ska jag handla till min tomma hylla i kylen, och sen försöka bo in mig... Men vad ska jag handla? Vad ska jag laga?....

Sitter och kollar lite på "nyttiga" recept. Jag har ju tidigare skrivit om mina nyttiga chokladbollar med chili, men det var verkligen längesen jag ansträngde mig för att baka och laga nyttigare alternativ... som ju faktiskt blir  lika goda och så kan man äta med gott samvete! Särskilt nu när jag inte kunnat träna sen sommaren började. Ett tag var jag en femma på att laga nyttigt, men nu har jag nästan glömt hur man gör. Så det tar vi tag i igen!

Det svåra är bara att jag tänkt försöka äta mer vegetariskt... inget problem med att vara nyttig då iofs, men att bli mätt? och att få i sig alla de proteiner och järn som man behöver? i Norge har de vanliga matvarubutikerna inga vegetariska alternativ förutom bönor... vilket jag inte alls gillar. hmmm ja det här kräver lite efterforskning tror jag :)

Men som sagt så börjar mitt samvete mer och mer säga mig att jag borde äta mer vegetariskt. Ingenting i världen kan få mig att bli vegan - hellre köper jag mig då en egen ko och egna höns! Men vegetarian är inte helt omöjligt, och om det bara inte vore för min konstanta järnbrist och min stora faiblesse för en riktigt fin biff skulle jag hoppa på tåget direkt. Men jag tänkte att man skulle kunna äta kött en gång i veckan, fisk en gång i veckan, och resten vegetariskt? Så blir det bättre för miljön, och mitt samvete renas lite.

Det var så himla tydligt nu när jag och Erik kom tillbaka från vårt retreat i Danmark. I nio dagar hade vi bara ätit riktigt vällagad, ekologisk och supernyttig vegansk mat, och vi skojade om att vi såg fram emot att äta riktig junkfood när vi kom tillbaka till det vanliga livet igen. Det var också det första vi gjorde när vi kom halvt utsvultna till Oslo S - vi gick in på Burger King och beställde varsin hamburgare. Men fy! Det som jag trodde skulle vara himmelriket - att sätta tänderna i en riktigt god grillad hamburgare - stod mig upp i halsen redan efter första tuggan. Varje bit kändes bara fel, som att man matade kroppen med kemikalier och lik. Tanken på att jag satt där och tuggade ko fick det att vända sig i magen på mig.

Och jag som alltid varit en sådan köttfantast! Men för varje år som går så får jag allt svårare att hantera att det är djur som jag äter, och enda sättet att njuta av en köttinnehållande måltid är att låtsas som att det inte alls är en gullig liten misshandlad kyckling eller en nöffande liten griskulting som jag tuggar på. Jag har också märkt att min mage (jag har ju alltid haft problem med magen och diagnosticerats med IBS aka duktig-flicka-syndromet) blir mycket bättre varje gång som jag äter vegetariskt en längre period. Studier har ju dessutom visat att ett stort köttintag är förknippat med coloncancer.


Summa summarum: nu är det dags att lära sig laga vegetariskt!

Igår gjorde jag ljummen coucous-sallad, ganska nyttigt men couscousen är ju ingen ängel direkt. Ifall man hittar fullkornsbulgur är det bättre (lycka till med det i Norge...) Men gott blev det!
Ingredienser: gurka, tomat, oliver, soltorkade tomater, kikärtor, majs, broccoli, russin, äpple, nötter, varm couscous, olivolja+citron, salt+peppar. Supergott med fetaostkräm till! Och ifall man hade haft grillad halloumi mmm.... Sen rostade jag egna vitlökskrutonger till men ojojoj vad mycket olivolja det krävdes för att få den perfekta ytan. (!)

Dagen innan dess gjorde jag en klassisk Spaghetti Bolognaise, fast med quornfärs som jag efter långt om länge letande i ett x antal matvarubutiker fann i Hamars absolut största affär. Men det kostade minst lika mycket som det smakade, så fort det ska vara "konstgjort" kött så kostar det en halv förmögenhet.

Men men, en dessert jag skulle vilja prova att laga:

Filmjölkspannacotta med jordgubbar

Ingredienser (2 personer)
2 gelatinblad
Saften av ¼ citron
2½ dl filmjölk
2 msk råsocker
Korn av ½ vaniljstång
Tillbehör
250 g jordgubbar

ev tunna skivor rågbröd+ 2 msk flytande honung
 
Tillagning

• Lägg gelatinbladen i kallt vatten i en kopp.
• Smält dem sedan över vattenbad och blanda i citronsaften, och vispa därefter ner det i fi lmjölken och smaka av med socker och vanilj.
• Häll det i två djupa tallrikar eller höga glas och låt det stelna i 3-4 timmar i kylskåpet.
• Bred honung på rågbrödsskivorna och lägg dem i ugnen i 125 grader i 20 minuter, tills de är helt spröda.
• Lägg halva jordgubbar och trekanter av "rågbrödschipsen" på den stelnade filmjölks-pannacottan.

Jordgubbar innehåller massa järn! Alltså ett perfekt veggo-alternativ.


Andra nyttiga recept som jag skulle vilja testa:

Indisk linsgryta

Ingredienser

4 dl gula linser
1/2 lök
2 vitlöksklyftor
1 grön spansk peppar
1 tsk salt
8-9 dl vatten
1 tsk gurkmeja
3 tomater
1/2-1 msk röd chilipeppar
1 tsk malen ingefära
8 curryblad eller 3 lagerblad
4-5 msk matolja
1 tsk hel svart spiskumminfrön
hackad färsk koriander

1. Skölj linserna ordentligt och låt dem rinna av. Skala och hacka löken och vitlöken. Hacka pepparfrukten, kärna först ur den om du vill ha mildare smak. Hacka tomaterna.
2. Lägg linserna i en gryta. Häll vattnet över linserna. Krydda med salt, lök, pepparfrukt, gurkmeja, tomater, röd chilipeppar, ingefära och curryblad tills de är mjuka och Koka linserna sakta under lock tills vattnet kokat in, ca 20 minuter.
3. Värm oljan i stekpanna eller wok tills det sisslar när man släpper ner ett kryddfrö. Lägg i spiskummin och vitlök och fräs den ca 5 minuter tills löken är brun men inte bränd. Blanda i linserna och låt allt fräsa ytterligare några minuter. Garnera med färsk koriander.



Vegetarisk GI-paj: 

Deg

• 2 dl rågmjöl
• 1 dl grahamsmjöl
• 25 g smör eller margarin
• 1,5 dl kesella

 Fyllning

• 6 champinjoner
• ½ purjolök
• 1 msk smör
• 1 röd eller gul paprika
• 10 körsbärstomater
• 250 gram keso
• 2 ägg
• 1 dl mjölk
• 1 dl riven ost
• salt
• nymald svartpeppar
• 1 krm paprikapulver

Sätt ugnen på 200 grader.

1. Deg: Arbeta ihop alla ingredienserna till en deg.
2. Tryck ut i en pajform.
3. Låt den stå kallt en stund i kylen.
4. Förgrädda på 200 grader i c:a 10 minuter.
5. Fyllning: Hacka svampen och strimla purjon.
6. Stek svamp och purjo i lite smör.
7. Dela paprikan i små bitar.
8. Blanda ihop paprikan, keson, äggen, mjölken och kryddorna.
9. Lägg ut purjo, svamp och körsbärstomater i det förgräddade pajskalet.
10. Häll över kesoblandningen och strö över osten.
11. Ställ in i ugnen c:a 30 minuter.

Aubergine och tomatgratäng

2 st auberginer
2 st vitlöksklyftor
3 st tomater
2 dl kokta linser, helst svarta

timjan, salt, peppar, basilika
1 dl riven mager ost

1, Sätt ugnen på 200 grader. Smörj botten på en ugnsform med olivolja. Skär auberginen och tomaterna i 1 cm tjocka skivor. Finhacka vitlöken och blanda den med olja, timjan, lite salt och peppar.

2. Lägg auberginerna i formen och pensla med vitlöksoljan. Lägg tomatskivorna ovanpå och strö över linserna. Smaksätt med lite salt och peppar. Strö över osten och gratinera cirka 30 minuter. Garnera med färsk basilika.

Näringsvärde per portion:
Energi: 209 kcal
Kolhydrater: 16 g
Protein: 9 g
Fett: 12 g

Kanske lägga till lite kikärtor ovanpå? Eller någonting med mer kolhydrater? Låter inte så mättande. Men kanske gott?

Bara att snöra på sig förklädet och sätta igång!

Livet från den soliga sidan (?!)

Efter ytterligare en natt med klåda och sveda i foten, samt en känsla av att den ska "brinna upp", vaknade jag till den enorma tystnaden här ute på landet i Eriks hus. Jag har inte vågat åka hem till Gjövik än, hur skulle jag ta mig till och från affären till ex? Här finns åtminstone en cykel så jag kan använda hälen att cykla med, då det är trampdynan som gör ont. Sen är det rätt mycket mysigare att vara Eriks lilla hemmafru än att sitta ensam och häcka inne på mitt lilla rum i Gjövik ;) där har jag ju inte ens internet!

Här roar jag mig med att titta på diverse TV-program genom streaming, som till ex Nyhetsmorgon som står på nu. Men jag ser fram emot att foten ska bli bra så jag kan åka "hem" och jobba, det är ju därför jag har åkt till Norge...! Dessutom får man ju som sommarvikarie inte ens någon sjukersättning så varje dag borta från jobbet förlorar jag massa pengar. Men men nu blir jag nog bra strax, fick penicillin igår så är det en staph- eller streptokockinfektion så kommer det gå på ett kick.

Men jag ska inte klaga, en anledning att ta det riktigt lugnt och göra ingenting och vila ut. Och pengar kommer, pengar går. Och jag roar mig som sagt med att titta på mina favorit TV-serier! Som till ex Solsidan. Vilket underbart program! Nattsvart humor, men man känner ändå igen alla figurerna (om en lite mindre excentriska) i ens vardag. Jag kan varken hålla mig från att skratta högt eller att besvärat kvida när det blir som mest pinsamt. Stackars stackars "Alex" (Felix) som alltid hamnar i kläm! Och Mia Skäringers "Anna" är ju bara helt underbar. Som första säsongens sista episod, där Anna ska föda och beter sig som en galning före/under förlossningen -  haha jag ser att jag kommer vara precis likadan (ifall den dagen kommer)...!

Det påminde mig om min korta praktik på förlossningsavdelningen i Lund. Ett sådant mirakel det var att se den ena bebisen födas efter den andra. Det som hänförde mig mest var det faktum att den lilla bebisen hade levt där inne i mammans mage i 9 månader utan att någonsin ta ett enda andetag. Varmt, tryggt och ombonat har det lilla livet funnits där inne, och plötsligt pressas det ut med en oerhörd kraft ut i den kalla luften, ut i vår värld, där barnet måste ta sina första andetag - måste måste måste! - om det ska kunna få leva vidare. Tänk att det aldrig har andats förut och plötsligt får andnöd - och så kommer skriket. Barnet skriker och alla pustar ut - det har gått bra. Och då är det så otroligt vackert att se hur moderns ansikte, som varit plågat och förvridet av smärta i flera timmar, bara mjuknar och brister ut i ett enormt leende. Efter att hon har fått barnet i sina armar kan inget annat stjäla hennes uppmärksamhet, och barnmorskan kan i lugn och ro sy de stygn som behövs för att lappa ihop det som spruckit. Modern verkar inte känna någonting när hon sys ihop - det är som att hon blivit förhäxad av sitt eget barn och tårarna strömmar från hennes ögon. Det är vackert! Och lika rörd blev jag sen, när jag stod och samtalade med barnmorskan under tiden vi torkade barnet, när jag såg tårarna i barnmorskans ögon. "Det är ett lika stort mirakel varje gång" sade hon. Och detta kom från en kvinna som hjälpt till med att förlösa barn i över 15 år.

Jag hoppas verkligen verkligen att den dagen kommer då jag blir mamma. Det har alltid varit ett av mina största mål med livet, ända sedan slutet på tonåren. Ofta tänker jag på det, när jag har mina dåliga dagar, att jag måste göra allt jag kan för att utvecklas åt det hållet så att jag kommer bli en bra mamma en dag. Jag blir så ledsen när jag ser hur föräldrar skäller och bannar sina barn, och häromdagen fick jag bevittna hur en mamma först skrek åt sitt barn och sen i ren frustration slängde saker efter barnet när det flydde från hennes utbrott. Jag förstår verkligen att det inte är lätt att vara förälder, det måste vara jättesvårt att hålla sig cool i vissa situationer, men är övertygad om att det går ifall man bara aldrig glömmer sin kärlek till barnet... Och att barn alltid är oskyldiga! vad ett barn än gör så är det oskyldigt, barnet reagerar på sin omgivning och sin uppväxt, och ifall ett barn beter sig illa och helt hopplöst så får man nog rannsaka sig själv snarare än att skylla på barnet. Och i vissa fall är det helt normalt och naturligt, och till och med hälsosamt, ifall ett barn beter sig trotsigt eller envist. Det gäller att minnas det, den dagen det beger sig. Inshallah.


Nu är det dags att slappa lite, och se ett avsnitt Solsidan. So Long!

Getingstick?!

 Så vart man tillbaka efter en veckas retreat, utan mobil och dator, i Danmark. Denna gång var det ett helt annorlunda retreat jämfört med vad jag har varit med om tidigare! Jag har varit på ett hinduiskt ashram på yoga retreat där man gjorde 4 timmar yoga och satt och sjöng och slog på trummor och cymbaler i princip resten av tiden, jag har varit på ett theravada buddhistiskt retreat där man inte fick prata på en vecka, samtidigt som man undvek ögonkontakt och bara satt på en kudde och mediterade hela dagarna... och inte fick äta något efter klockan 12 på dagen! Och jag har varit på meditationskurs på ett zen-center där man får den sköna ynnesten att få ett slag på ryggen av zenmästaren ifall man känner sig slö under meditationen och om man så önskar...

Och nu detta -ett tibetanskt buddhistiskt retreat med ändlösa ritualer och mantran, och där det är helt normalt att tala om chakran, blessings och övernaturliga händelser. En ren kulturkrock för min del. Men om man skalar bort allt det övernaturliga och magiska så finns det en himla vettig "kärna" kvar. Ett budskap om kärlek, omtanke och empati. Att glädjas med andra för deras lycka, känna medkänsla med de som har det svårt. Att se bortom alla våra värdsliga ting, större hus, större bil, bättre jobb, mer pengar på kontot osv osv och se att det är inte det som egentligen skapar lycka - det måste komma inifrån. Jag blev väldigt rörd över att se att så många människor satt och tog emot dessa budskap och öppnade sina hjärtan.

Summa summarum så var det en bra och intressant vecka, även om jag känner att det blev alldeles för mycket ritualer och symboler för min smak. Det var spännande (och ibland en riktig utmaning!) att samtala med så många olika slags människor, och det var minst lika spännande för min del att sova i tält i en veckas tid. Jag som aldrig har tältat förut bodde nu i tält under ömsom ösregn i två dagar och därefter gassande sol i flera dagar. Men det gick mycket bättre än jag hade trott och det var faktiskt riktigt mysigt. Även om jag kanske skulle föredra att campa en natt eller två nästa gång, och inte en hel vecka :)

Något som däremot drog ned mina mungipor några snäpp var det faktum att jag trampade på två getingar (fråga mig inte hur jag lyckades ta två samtidigt) och därefter har fått en lång och utdragen reaktion på sticken. I över en vecka har jag nu haft en svullen och rodnad fot, som kliar/svider/sticks och gör ont konstant, och blir än värre ju mer jag går på den. Värst är det om nätterna, det är som att hela reaktionen får extra fart om natten, och jag sover bara ett par timmar per natt. Hela tiden har jag trott att det varit en allergisk reaktion, då ett getingstick normalt blir bra efter ett par dagar, men då Eriks mamma som är infektionsläkare sade att det kan ha blivit en streptokockinfektion kring stickstället så har jag googlat upp lite bilder på hur det skulle kunna se ut, och med tanke på att symptomen har kvarstått i över en vecka samt likheten med bilderna så är det sannolikt på det viset. Så nu ska jag utforska den norska sjukvården och bege mig till en läkare, och hoppas på en penicillinkur!

Jag fick sticken under retreatet, och det var verkligen fint att se att så många människor brydde sig om en och ville hjälpa till. Den ene efter den andre kom fram och erbjöd sin hjälp, och jag fick allt från homeopatiska piller och krämer till akupunktur och örtsalvor. Förutom det har jag självmedicinerat mig med antihistamin och kortisonsalva, vilket ska hjälpa men alltså inte gjort det i mitt fall.

Så nu tänkte jag här skriva upp en liten lathund för vad man ska göra ifall man blir stucken av en geting (och inte har någon känd getingallergi):

1, se till att så ingen gadd eller liknande sitter kvar (det brukar det inte göra från getingar, men bin tappar sin gadd)

2, tvätta, gärna med lite koksaltlösning, och använd ev en isbit för att kyla sticket.

3, gör en "kräm" av en magnesyl eller liknande ASA-tablett (acetylsalicylsyra) med lite vatten och gnid in tjockt lager på sticket och låt det sitta så länge som möjligt.

4, ifall det inte går över ganska snabbt kan man köpa receptfritt hydrokortison och ev antihistamin (indikationen är dock för hösnuva, men same same), och ev ta ipren för smärtan.

5, man kan pröva med lokalbedövande salva som ex xylocain, vilket ska hjälpa mot klåda och smärta (vilket det dock inte gjort på mig).

Slutligen ska det normalt ta ett par dagar, och sen gå över. Ifall man får en mer allvarlig reaktion som varar längre, och framför allt om man får symptom som svullnad i halsen och liknande så ska man uppsöka läkare. Ifall foten är svullen och röd, och framför allt ifall man får feber och rodnaden sprider sig, så ska man definitivt uppsöka läkare för då har man antagligen fått en streptokock- eller stafylokockinfektion och måste behandlas med antibiotika.

Så, det var det! Så vet man inför framtiden.

Nu ska jag kurera mig med lite godis. Tur man har en snäll pojkvän som handlar åt en :)

så här fin är min fot: