I morse när jag som vanligt avnjöt dagens första kopp kaffe i soffan framför Nyhetsmorgon blev jag oerhört tagen av ett inslag på SVT om iransk-svenskan Nahid Persson Sarvestani. Kanske har jag blivit lite extra emotionell de senaste dagarna med tanke på allt som hänt här i Norge, men flera gånger fick jag tårar i ögonen när jag lyssnade till de saker hon berättade om.
Nahid Persson Sarvestani är känd för sina dokumentärfilmer, ex Prostitution bakom slöjan och Drottningen och jag. Hon har nyligen gett ut en bok Allt i mitt hjärta där hon öppet talar om sin barndom i Iran och kampen för demokrati och rättvisa. Själv har jag varken sett eller läst något av hennes verk, men tänker kasta mig över dem så snart jag kommer tillbaka hem till Sverige! För det lilla man fick se och höra på Nyhetsmorgon var otroligt fascinerande. Hon berättade hur hon, som stridit och kämpat för demokrati och mot Shahens kungadöme, till slut valde att kontakta den avlidne Shahens fru drottningen Farah Diba för att lära känna henne - och de blev vänner trots allt fiendskap som låg dem emellan.
Det finns många invandrare i Sverige, och många av dem har varit med om fruktansvärda saker. För många av dem har det avskyvärda hemska som hände på Utöya och i Olso en gång i tiden varit deras vardag. En del av de ungdomar som var med på lägret hade upplevt liknande saker när de var små barn, och tänk vilken chock att efter att ha jobbat sig igenom en PTSD under många år återigen vara tvungen att genomlida ett sådant terrorangrepp och ännu en gång inte kunna känna sig trygg. Men man kan också komma stark ut ur en sådan situation, vara modig och stå upp för sig själv och andra. Jag har hört historier från invandrade svenskar där de varit med om helt sjuka saker, och där de har gått stärkta ur krisen och idag känner mer medmänsklighet och medkänsla för människor omkring sig istället för ilska och hat.
Den pågående debatten på nätet där det finns folk som säger saker som att massakern i Norge är invandringens fel eller mångkulturalismens fel är så snedvriden och rentav vidrig i mina ögon. Jag hoppas bara att människor ser vad resultatet blir av sådana åsikter, och att fler tar avstånd från dem. Jag hoppas att folk uppmärksammar det faktum att en SD politiker i Sverige har uttalat på sin blogg att han delar Breiviks åsikter och att han inte känner någon skam eller skuld över det. Jag hoppas att människor förstår vad det innebär att rösta in ett parti som SD, vilket budskap som förmedlas och på vilket sätt deras uppfattning blir allt mer "legitim" i vårt samhälle. Jag tycker det är skrämmande, och jag uppmanar att man istället för att skylla allt på invandringen istället ska ta vara på den kunskap och den livserfarenhet som dessa kommer med. Istället för att avskärma människor som kommer hit för att söka skydd till stora ghetton som Rosengård - försök istället välkomna och integrera dem i vårt samhälle, och inspireras av deras kamp för ett humant och rättvist liv.
Det var något som Nahid Persson Sarvestani sade som jag fann väldigt viktigt och inspirerande. På frågan om hon inte var rädd, svarade hon något i stil med att jo visst - men rädsla får inte förhindra ens kamp för demokrati och rättvisa.
Jag tror att många kan känna sig rädda för att samlas i stora grupper, rädda för att engagera sig politiskt, och rädda för att uttrycka sina åsikter offentligt efter det som har hänt. Själv har jag aldrig varit politiskt aktiv, men jag står för demokrati och fred, samt omtanke och medkänsla till din nästa. Jag tror på att ta ansvar för sig själv och för andra. Att det är ytterst viktigt att tänka till ibland - vad är mitt mål med mina tankar och handlingar, och leder det till något gott? Kan jag stå för det här? Lever jag mitt liv på det sätt, så att den dagen jag ligger på min dödsbädd kan se tillbaka på mitt liv och känna mig stolt över mig själv? Känna att jag bidragit till andra människors välmående och lycka?
Nu ska jag ta en skön promenad i solen och försöka släppa alla tankar en stund. För jag tror att lika viktigt som det är tänka och reflektera över vad som hänt och vad som håller på att ske i vårt samhälle, lika viktigt är det att slappna av och bara tillåta sig själv att bara vara en stund - utan tankar, utan grubbel och bryderier, och bara njuta av att finnas här och nu. Lagom är bäst, är det inte så man säger...
och så lite inspiration från Benetton. Mångkulturalist? - Javisst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar