Om man ska förstå hur jag har blivit den jag är idag måste man gå in på djupet, börja från början. Det är en lång historia, men förhoppningsvis kan den ge både skratt och tårar till den som vill ta sig tiden...
Jag föddes in i en familj som var lika temperamentsfull och ombytlig som vädret i april månad, full med skrik och gråt och stolar som kastades omkring. Jag växte upp i en egen liten värld, och den rådande känslan var att det var vi mot världen. Familjen alltså. Likaså blev det den känslan jag bar på under resten av min uppväxt - det var jag mot världen.
När jag var åtta år fick jag en lillasyster. Min bror var sju när jag föddes, han är alltså 15 år äldre än syrran. Mina föräldrar tyckte detta var alldeles utmärkt, då kan ju barnen uppfostra varandra - så slipper de göra det själva! Det kan låta löjligt, men det var just så min uppväxt var. Min bror stod för min uppfostran.
Det var ett ganska hårt klimat i min familj. Jag växte upp med tävlingsstall och hästar, och oftast kändes det som att det var hästarna och tävlandet som var det enda som betydde något, det enda som räknades. Jag har ridit sen innan jag kunde stå, fick första ponnyn när jag var fyra år gammal, och tävlat sen jag var åtta. Att tävla och lyckas med hästarna har alltid varit mina föräldrars dröm,inte min... Något som tyvärr satte en kil och ett enormt avstånd mellan oss, vilket gjorde att jag en dag faktiskt packade min väska och stack...
Sen den dagen, ett par veckor efter att jag fyllt 18, har jag stått ensam i livet. Jag har gått min egen väg, och jag är stolt över mig själv att jag hade modet och styrkan att göra just det. Jag har vandrat en lång väg, men idag är jag lycklig och känner stor tilltro till framtiden, och hoppas att jag kan dela med mig av min livsglädje och entusiasm till de som befinner sig på samma plats som jag en gång gjort och gör idag!
