Första dagen på neuro

Så var det dags för Neuroblocket! Inte för att jag är färdig med infektionsdelen, inte på långa vägar, men tiden tickar vidare och det är bara att gilla läget och hoppa in i nästa utmaning.

Och det har verkligen börjat bra. Vi fick en redig introduktion i morse (vi började kl 9, bara det!) med en genomgång av placeringen och förklaring av begrepp med mera, innan de bjöd in oss till kandidatrummet (ett rum med tre datorer, kylskåp, micro, kaffekokare och gratis kaffe/mjölk) för frukost - helt oväntat men där fanns massor av nybakade frallor med smör, ost, skinka, tomater... De har verkligen lärt sig den rätta vägen till en kandidats hjärta ;)

Under dagen har tiderna blivit hållna och vi slutade redan kl 12, så himla skönt efter Infektionsblockets 8-16 dagar med lästid utöver det. Här har vi schemalagd lästid, semiarier, föreläsningar, mottagning och avdelningsarbete. Det känns väldigt uppstyrt och välorganiserat. Efter att dessutom ha hört mina andra kursares rosiga omdömen (de som redan gått den delen av kursen) så känns det väldigt lovande.

Annars flyter allting på som vanligt. Imorgon är det yogakursen as usual, och vi ska lära oss mer om pranayama - andningstekniker. Det ska bli intressant, men det är inget jag är speciellt förtjust i. Jag trivdes väldigt bra på ashramet i Indien, men var det något som satte mig på pottkanten där så var det just andningsövningarna. Jag vet inte om jag berättat om det tidigare i bloggen, men en övning går ut på att man ska andas in genom en näsborre ett x antal sekunder, sen hålla andan ett x antal sekunder, och sedan andas ut via den andra näsborren under ett x antal sekunder. Sedan vänder man på det och gör tvärtom.

Det låter kanske banalt och enkelt, men när man drar ut på det så blir det svårare och svårare, och man måste vara fullkomligt lugn och fokuserad för att klara den både fysiskt och psykiskt, framför allt ju längre den varar. Man kan få en känsla av att inte få luft som är väldigt obehaglig. Just den känslan fick jag, vilket gjorde att jag fuskade lite (vi satt i grupp och gjorde övningen under inspektion av yogaläraren) och inte knep åt näsborrarna så hårt som man ska så det sipprade genom lite luft. Då gick läraren fram och tryckte ihop mina fingrar/näsa vilket gjorde att jag verkligen inte kunde få luft alls och jag fick nästan panik!

Efter det var jag tvungen att förkorta x sekunder med hälften, annars började jag kippa efter andan och sen dess har jag aldrig kunnat känna mig bekväm med att göra den övningen. And what's the point? Jag tänker inte pressa mig till att göra något som inte känns bra eller meningsfullt. Man ska vara försiktig med att manipulera sitt andetag för mycket, det är så starkt förknippat med ens känsloliv och psykiska välmående.

Men jag är inte nervös inför imorgon - jag har väldigt svårt att se att den utbildningen jag går nu har samma obstinata fokus på andningsövningarna. Det viktigaste i denna yogan är att man har andetaget med sig under hela sitt yogapass, och att det är andetaget som driver rörelserna i solhälsningarna och de olika positionerna. Där kan det inte gå så fel, för man har en egen kraftfull andning som ger energi och som styrs av andningsmuskulaturen och inte av något yttre som täpper till andetaget. Tvärtom så är det väldigt svårt att göra rörelserna i den fysiska yogan rätt ifall man inte har andetaget med sig. Som att till exempel göra rotationen i liggande twist på en inandning, det blir helt fel. Tycker i alla fall jag :)

Nu ska jag fortsätta fila på min infektions-mind map (nej tyvärr, fortfarande inte klar med den...)

Ta hand om er.

mindre kul övning:

Du, jag vill att vi tror på varann...

dudu, jag vill att vi tror på varann... woowow

En så fin låt (Uno Svenningson och Eva Dahlgren)... Jag har nyss börjat återupptäcka gamla godingar som jag har samlat i hop till en spellista! Vad sägs om Marie Fredrikson - Ännu doftar kärlek, Sting - Every breath you take, Lisa Ekdahl - öppna upp ditt fönster, Fred Åkerström - Jag ger dig min morgon, Ted Gärestad - Himlen är oskyldigt blå, Jackson 5 - I'll be there ... osv. Mys!

Du, jag vill att vi tror på varann....

Den önskan är nog rätt obligerad i ett förhållande om det ska ha någon chans att vara lyckligt och långvarigt. Oavsett om det är en kärleksrelation mellan ett par, eller om det är en syskonrelation eller en vänskapsrelation. För vad finns det att bygga på om man inte kan tro på varandra? Lita på varandra?

Man kan verkligen vara tvungen att kämpa för att våga tro och lita på människor omkring sig. När man blivit sårad och sviken många gånger kan det sätta sig i ryggmärgen, att inte lita på att andra. Det handlar om att lita på att andra vill en väl och inte vill en illa, och att lita på att man kan stötta sig på människor i sin omgivning. Det handlar också om att lita på det kollektiva omhändertagandet - att ifall någon blir påkörd av en bil så kommer människor omkring att reagera och skydda personen från vidare skador. Att ifall någon inte dyker upp på jobbet flera dagar i rad så är det någon som hör av sig och undrar hur denne mår. Att ifall någon blir hånad och utstött så finns det någon som bryr sig och ställer sig upp för denna personen.

Det kan verka självklart, men är det verkligen det? Jag läste häromdagen i tidningen om en tvåårig flicka i Kina som hade blivit påkörd av en lastbil och ett stort antal människor bara passerade förbi utan att bry sig. Det slutade med att flickan senare på sjukhus dog av sina skador. Häromdagen hade vi en diskussion i skolan - en klasskamrats lägenhetskompis (de är tre som delar lägenhet) hade inte setts i lägenheten på flera dagar. Skulle hon knacka på/ta sig in i hans rum för att se om han levde? Han kunde ju faktiskt ha legat död där i sin säng i flera dagar... Och slutligen alla dessa fall av mobbing på arbetsplatser, där behöver jag väl inte dra några exempel.

Jag menar inte att min klasskamrat gjorde något fel som inte hade kollat om hennes lägenhetskompis var där eller inte, utan menar snarare att det är ett samhällsfenomen. Vi håller så mycket för oss själva, rädda för att inkräkta på andras områden och måna om att ingen ska komma innanför vår lilla bubbla. Vi lever i ett samhälle där individen höjs över samhörigheten, och där människor gråter ut hemma bakom lyckta dörrar och sedan visar upp ett glatt leende så fort de kommer ut bland folk. 


Tänk så skönt det hade varit om vi alla bara hade varit i kontakt med oss själva och låta oss vara rätt upp och ner... Men tänk vad otrevligt allt hade blivit då, kanske du tänker. Om alla bara skulle vara som de kände för att vara, då skulle alla bara svära åt varandra, säga elaka saker och leva djävulen.


Jag tror inte det skulle behöva vara så. För bara för att man är i kontakt med sina känslor och visar upp sitt sanna ansikte bland människor, så behöver det inte betyda att man gör någon annan illa för det - tvärtom, om man verkligen är i kontakt med sina känslor så kan man även känna empati, medkänsla och samhörighet med människorna runt omkring. Tyvärr tror jag att många som låter sina känslor skina igenom en dag då de mår dåligt eller känner sig ledsna samtidigt känner sig "dåliga", otrevliga och inte till lags - därför blir de vresiga, känner sig inte accepterade som de är och låter sina negativa känslor gå ut över andra.


Om att lita på varandra, att ha tillit till att andra vill en väl, låter kanske enkelt men när man benar upp det blir det mer komplicerat. Som exempelvis att lita på att andra inte talar illa om en. Hur ska en person kunna lita på att andra vill henne/honom väl och inte talar illa om personen bakom dess rygg när folk snackar skit om varandra dagarna i ända? Jag har många gånger fått höra "Äh, du ska bara hålla på och älska allt och alla" men det handlar inte om det. Man måste inte älska allt och alla, men man kan gott försöka respektera alla och deras val i livet. Bara för att någon avviker från ens egen syn på hur man ska vara, betyder inte det att det är fel eller dåligt. Så länge en person inte skadar någon annan så tycker jag man ska få låta den personen vara som den är. 


Vad finns det för poäng med att tala illa om andra? För även om det i stunden känns välgörande och skapar ett tillfälligt band med den pratar med, så odlar det bara en osäkerhet. Om jag sitter med ett gäng och vi snackar skit om vad för slags skor en tjej har på sig, vad säger att de inte kommer att snacka om mig så fort jag gått från bordet? Men på något sätt så finns den alltid där, den där kliande stickande känslan av att man vill kommentera andra människor när man sitter tillsammans med vänner. Antagligen för att skapa en "vi-känsla", som ju som sagt är ytterst tillfällig. Jag önskar att jag själv inte drogs in i det där, men alldeles för ofta upptäcker jag att jag hamnat i fällan.


På tal om det, varför egentligen bry sig om vad andra människor har på sig, hur de ser ut eller hur de vill spendera sina fredagskvällar? vilken tidning de läser eller vilken musik de lyssnar på? Vilken poäng/betyg de fick på tentan? Vad är det egentligen för något att döma? Om man ska kommentera andra så får det väl ändå vara ifall de gör någon annan illa eller gör något som inte är socialt accepterat.


Nu känner jag att jag har bablahahat alldeles för länge ;)


Summa summarum, sluta prata illa om folk runtomkring och börja bry dig om andra istället. 

Varför inte ta en dag och bara pröva att göra något snällt helt apropå? Bjud någon att gå före dig i busskön, ge en klasskompis/jobbkamrat en komplimang, erbjud dig att bjuda på kaffet till vännen bakom dig i kön, ge en kram till någon som ser ut att behöva det... Alla stunder på dagen erbjuder en möjlighet att få göra sig själv och andra lite lyckligare (åtminstone för en liten stund).

nya tider.

Så var det slut på tiden som gräsänka! Äntligen... Efter två långa månader (lååååånga månader) så är han äntligen hemma igen. Skönt.

Nu hoppas jag bara att vädret ska ordna upp sig så att vi får njuta av en vacker höst!

Tummen upp för infektion i Malmö!

Jag vet inte om jag tidigare har nämnt min infektionsplacering? Jag har i alla fall haft mitt infektionsblock nu, och jag måste säga att det har varit en väldigt bra placering - särskilt jämfört med T6...!

Det enda som jag tycker är tråkigt är att det finns ingen instuderingstid, vilket har inneburit att man ska ha läst ett par timmar om dagen efter skoltid (vi har gått 8-16 nästan varje dag)... Och detta har jag av flera olika anledningar inte lyckats få till. Antingen är jag för trött efter en hel dags informationsprocessande, eller så har jag haft andra saker för mig (som att handla, laga mat, tvätta, träna, gå på möten, planera fadderverksamheten osv. osv.) En annan sak som är lite synd är att vi inte får någon inläsningsperiod/repetition innan tentan i januari, utan har obligatoriska moment i ögon till och med dagen innan terminstentan...

Men men det ksa väl gå den här gången med, inte dags att börja fundera på tenta nu i alla fall! Men dugga är det på onsdag. Tur för mig att duggan inte spelar så stor roll ;)

Nu är det även slut med hudplaceringen, även den tycker jag har varit bra... Hud är ganska brett, alla möjliga olika slags patienter, inklusive STD (sexuellt överförbara sjukdomar, ex klamydia, gonorré osv). Men synd att den redan är slut, jag skulle vilja ha mer tid där eftersom att det är så svårt... Som en klasskamrat sade: hur kan man motivera att vi pluggar en enda neurologibok under hela T2 (neuro kommer tillbaka denna terminen) men bara får totalt 2 arbetsveckor på exempelvis kardiologen under hela utbildningen? eller för den delen Hud som jag då är lite intresserad av - i smyg!

Nu ska jag återigen sätta mig med min fina (?) antibiotikaplansch/mind map som jag håller på att göra, i ren frustration över alla dessa jädra antibiotika som har tusen olika namn och indikationer.

So long!

Vad är väl en bal på borgen?

Vad är väl en bal på borgen?

Jodå, det var precis så härligt som det brukar. Även om jag kände någonstans att min förtjusning över Corbalen och all dess prakt har mattats av lite. Jag vet inte varför, men i år njöt jag inte lika helhjärtat av talen, underhållningen eller maten. Jag hade nog helst ätit vegetariskt men glömde fylla i det, och det var synd för den köttiga delen av menyn var ingen höjdare. Desserten däremot, mums! Havtornscheesecake med färsk ananas i mörk rom, det var en höjdare tyckte jag.

Efter sittningen var det fyrverkerier i lundagård (och det gick alldeles utmärkt att stå utomhus i kylan utan jacka eller någonting så bordsvinet hade uppenbarligen gjort sitt) och därefter trillade vi in på en mellanfest i en del av borgen som jag aldrig sett förut. Det är lustigt, AF-borgen har de mest oväntade små kryphål och efter flera år av runtspringande i borgen under alla spex med mera så blir jag fortfarande förvånad när jag hittar nya små krypin.

Sen var det storband, de var riktigt duktiga, innan DJ:n tog plats. Musiken var helt ok, men vi saknade Percy Nilegård på scen :) Och ja, sen dansades det hela natten, för min del tog kvällen slut klockan halv fem på morgonen. Totalt sett en mycket trevlig och lyckad kväll!

Tyckte dock det var lite läskigt att inse att det nästan inte var många äldrekursare med i år, helt plötsligt är det vi som var äldrekursarna och alla kändes väldigt, väldigt unga. Sist jag gick på Corbalen gick jag termin 4, och det var en markant skillnad denna gången. ... eller? Är det kanske bara så att det är jag som börjar bli gammal? Fasansfulla tanke. Idag när man är dagen efter ska man inte spekulera för mycket i sådant, men jag kan känna lite panik ibland när jag upptäcker att jag är närmare 30 än 20 och att man faktiskt blir äldre för varje år som går (det är sant, jag lovar)...

Hua mig.

Nu ska jag skaka av mig min åldersnoja och gå ut och njuta av det fina vädret i gott sällskap med min kära syster yster.

Ha en fin söndag!

Bio-junkie?

Ikväll har jag varit med tjejerna och sett Crazy Stupid Love på bio. Och den var faktiskt inte så dum som man kunde tro! Trots att den var lite tramsig så hade den något slags budskap - och var dessutom snyggt gjord. Att det dessutom var ögongodis för både killar och tjejer var det inte snack om - det gick ett sus genom biosalongen när tröjan åkte av ;)

Utöver detta så bjöd den på en hel del skratt, och JA! Det är så härligt, så befriande att få skratta och gråta till en film, och många filmer gör ju sig mycket bättre på bioduken än hemma i TV-soffan.

Det är lite lustigt, jag har inte varit så här mycket på bio på länge, snittat en gång i veckan nu den senaste månaden? Antar det beror på att jag är gräsänka och blivit mer social helt enkelt :)

Andra filmer att rekommendera just nu:

Midnatt i Paris (woody allen) är en riktigt lustig typisk Allen-film, med humor och bisarrheter kärleksfullt blandat och bakat i ett idylliskt Paris. Jag som är Paris-fantast (när jag inte bor där, då har jag mer av ett hatkärleksförhållande till staden, alldeles för mycket trafik) tyckte det var underbart, och karaktärerna var väldigt underhållande.

En Dag med Anne Hathaway är en ganska blek filmatisering av en fantastisk bok, men definitivt sevärd ifall man som jag älskade boken och vill ha mer. Om man inte läst boken är jag dock tveksam till om man hänger med i storyn... Och trots att den var en blek kopia av originalet så lyckades den få mig att gråta ögonen ur mig vilket ju också är ett relativt "gott" betyg :)

Imorgon blir det Corbal! Ska bli fantastiskt roligt, har sett fram emot det länge. Jag skulle vilja säga att det är årets roligaste fest (med reservation för Toddydagen som kommer på en ganska delad plats) och det ska bli härligt att få fixa sig lite extra och dra på sig den där klänningen som får se dagens ljus alldeles för sällan.

Godnatt!

Andas in handflator utåt uppåt sträck armarna handflata möter handflata och titta på tummen *paus för tunghäfta*

Professionell utveckling.

PU. Så heter en kurs som vi har på läkarprogrammet, framför allt under termin 1-5, där vi lär oss att bli professionella. Att utvecklas i vår yrkesroll så att vi vänjer oss vid patient-läkarkontakt, och att ta vettiga anamneser. En kurs som ofta får (oförtjänt?) dålig kritik och anses vara flummig och daltande med studenterna, men som jag tycker är både viktig och välbehövlig.

Men man slutar inte utvecklas i sin roll som läkare bara för att PU-kursen i slut, tvärtom. Man kommer säkerligen att utvecklas konstant under hela yrkeslivet, även om inlärnings- och utvecklingskurvan definitivt är betydligt brantare nu under utbildningen. För vad man lär sig mest på är ju att faktiskt få praktiskt göra, hur mycket teori man än har och hur mycket man än reflekterar över det så är det ju i det praktiska arbetet som det ska tillämpas - och för det krävs övning övning övning.

Jag är himla nöjd över hudkursen jag går just nu till exempel. Första mottagningsdagen då vi skulle se patienter själva kände vi nog alla lite panik "men jag kan ju INGET om hud än!" men vi upptäckte snabbt att det inte är risk för några feldiagnostiseringar eftersom att handledaren också tar anamnes och noggrant betittar patientens hudåkomma, varpå man tillsammans diskuterar diagnos och eventuella åtgärder. Mycket lärorikt.

Och när jag idag fick en patient med hudförändringar i ansiktet så kände jag mig inte ett dugg nervös. Efter anamnestagande inspekterade jag patienten, kunde avfärda ett födelsemärke som benignt (snällt), diagnostisera ett märke i pannan som aktinisk keratos (relativt benignt, fryses bort) och misstänka ett basaliom (benign tumör som bara växer lokalt, inte invasivt). Efter det fick jag bedöva patienten och ta en biopsi från förändringen på näsan (basaliomet) och informerade om prognos och återbesök. Och jag kände mig väldigt bekväm i situationen - till skillnad från några veckor sedan. Learning by doing.

Något annat jag upptäckte var mycket svårare än jag trodde utan praktisk erfarenhet var att guida ett yogapass. Jag går som sagt nu en utbildning till yogainstruktör, färdig till sommaren, och i tisdags fick vi pröva att guida solhälsningar för första gången. Gud vad svårt det var! Men redan efter ett par rundor så lättade det lite, jag kunde åtminstone nästan komma på ungefär vilka ord man ska haspla ur sig för att gruppen man guidar ska fatta vad man menar. Men att säga det med ett flöde, med en stämma som är någorlunda behaglig istället för att låta som en bitter gammal militär som bara kan stöta ut orden i stackato, det var inte så lätt. Och att hinna andas själv! Tänk själv:

Andas in handflator utåt uppåt sträck armarna handflata möter handflata och titta på tummen - andas ut fäll i höften ett svandyk framåt händerna bredvid dina fötter blicken in mot naveln.....

Allt det ska sägas på ett par sekunder samtidigt som man gör rörelsen själv - och andas i takt! Låter kanske enkelt, men prova själv (utan att fuskläsa!) så ser du hur knepigt det kan vara. Men som sagt - learning by doing. Öva öva öva, och sen kommer det att sitta så småningom, och efter att ha övat lite hemma nu tycker jag det går bättre. Men jag ska definitivt dra ihop lite kompisar sen och låta dem vara mina försökskaniner innan jag vågar mig på att leda ett pass med okända människor :)

Samtidigt gäller det väl där att finna samma taktik som jag brukar ha när jag ska föreläsa eller tala inför en publik - tänka att det är faktiskt för deras skull som jag gör det. Det tar bort fokus på mig och min prestation, och istället fokuserar jag på att personerna framför mig faktiskt ska få ut något av det - en tankeställare, en upplevelse eller liknande. Då minskar nervositeten lite i alla fall - sådär så att benen åtminstone inte skakar som om det var tjugo minus i rummet och så att man kanske svettas mindre så man slipper glida av yogamattan i stående hund ;)

Learning by doing!

Barn till varje pris...

Ikväll kände jag att jag behövde kura ner mig en stund i TV-soffan igen och hamnade framför Barn till varje pris. Och som vanligt förundras jag över hur människor låter TV och tittarna komma dem så nära inpå livet, här tycker jag att min blogg ibland är på gränsen för alltför självutlämnande och sen får man se hur dessa människor bråkar och gråter, och kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag vet inte om jag ska beundra deras mod och öppenhet eller om jag tycker det är dumdristigt att utlämna sig själv på det viset. Men samtidigt är det verkligen generöst av dem att blotta sig på detta sättet - för jag kan tänka mig att det kan vara en stor tröst för andra barnlösa i det här fallet att få se att de inte är ensamma i sin desperata frustration.

Jag känner verkligen med den ensamstående kvinnan i 30 års åldern som vill få ett barn till varje pris, och som nu efter ett par misslyckade inseminationer tänker ta till en IVF-behandling på 50 000 kr... Fortfarande utan försäkran om att det kommer bli någon bebis. Samtidigt som jag verkligen kan tänka mig hennes smärta vid tanken på att inte få ett eget barn, så undrar jag lite... Hon verkar lite naiv och samtidigt labil, väldigt ensam, i hela situationen och hoppas verkligen hon kan ta hand om barnet sen ifall hon blir gravid och ska fortsätta leva ensam på det viset. Men jag förstår verkligen henne, det måste vara otroligt jobbigt att se tiden rinna iväg om man drömmer om att bli mamma.

Jag har dock mindre förståelse för kvinnan som redan har sex stycken barn men som trots det och sin ålder på över 45 år åker till Lettland för att sätta in ett embryo för att få ytterligare ett barn? Den yngsta i syskonskaran blev till på samma vis ett par år tidigare, eftersom att mamman inte längre kunde bli gravid på naturligt sätt med sin man och det inte är tillåtet i Sverige med sådan procedur efter att man fyllt 45 år. Och nu vill hon alltså återigen ha en bebis, ett sjunde barn, hemma i syskonskaran. Min första tanke är "hur orkar hon"? Jag kan nästan bli matt av bara tanken på ETT barn som konstant pockar på uppmärksamhet och som kräver energi och kärlek och massor av tålamod. Hon har redan sex stycken och gör den resan och betalar alla de pengarna för att skaffa ett sjunde. Hon kommer redan ha pensionerat sig när det barnet tar studenten.

Men vem är jag att döma... och har hon tid, ork och kärlek till alla sina sju barn så kanske det är den bästa uppväxten man kan få. Jag kan bara tycka att när kroppen väl blivit för gammal för att få barn på naturligt sätt så kanske det finns en mening med det, men det är ju lätt för mig att sitta och säga med mina 25 år på nacken och definitivt oerfaren på området.

Det viktigaste är att ett barn är fullkomligt och villkorslöst älskat från sitt första andetag, att det blir omhändertaget och respekterat, och att föräldrarna alltid tänker på och handlar utifrån barnets bästa. Mer än så kan man väl inte begära.

...och så här skulle tydligen min dotter se ut ifall jag fick någon, enligt morphting ;) tramsigt men kul!

Utan dina andetag.

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor! jag kan inte ens stå när du inte ser på, och genomskinligt grå blir jag utan dina andetag....

För första gången på länge såg jag på Idol i fredags, mest för att det inte fanns något annat intressant att titta på och jag var sugen på att slötitta lite på TV, och blev helt tagen av en ung tjejs version av Kents gamla dänga "Utan dina andetag"... och sen dess är jag helt hookad! Kan inte sluta lyssna på den låten, i alla möjliga versioner, allt från Jockes Bergs skarpa knastriga till Caroline Wallins smekande röst... Den är så poetisk, så känslosam, så skör, så innerlig, så desperat...

För övrigt var jag väl inte jätteimponerad av Idol-avsnittet, känns som att man var på avslutningen på en högstadieskola där kidsen spelar vuxna och sjunger låtar de är alldeles för unga för att bära upp. Som "Vill du ligga med mig då", det känns bara fel.

Men men nu ska jag sluta vara moraltant och knata till kojs istället.

Nästa helg blir det medicinarbal!

http://www.youtube.com/watch?v=VxJnk5t6o84

http://www.youtube.com/watch?v=v5USHZJgvyQ&feature=related

Inspirerande inspirationskväll inför inspirering...

Om ett par veckor kommer Fadderverksamheten starta för första gången på läkarprogrammet vid Lunds Universitet. Och vi talar inte om en nollningsverksamhet där fokus mest ligger på fest, vilket ju fyller sin funktion just när man kommit in på läkarprogrammet och vill fira sin stora vinst och lycka, utan om en verksamhet där faddrarna finns för att lyssna på yngrekursarna samt dela med sig av sina egna erfarenheter. Faddrarna går på kliniska terminer och kommer (förhoppningsvis) vara en källa till inspiration för de nya läkarstudenterna. Och med tanke på vilka personer som anmält sig som faddrar så är jag övertygad om att det verkligen kommer att bli lyckat och att det kommer ge goda minnen för livet. Jag blir alldeles varm om hjärtat när jag tänker på det :)

Under kvällen talade en studentpastor med stor erfarenhet inom området samt vår studievägledare, och ämnen som behandlades var bland annat gott ledarskap, stress, studieteknik, och gruppdynamik. Alla faddrar fick varsitt kompendium och det bjöds på mumsiga mackor från Widerbergs - en inspirerande kväll helt enkelt!

Nu är det upp till faddrarna och adepterna hur det hela kommer att fortsätta, och jag väntar med spänning på att få höra hur de första fadderträffarna har gått. Så underbart att det äntligen har kommit igång, efter år av planerande!

Onsdag eftermiddag - nu tar vi helg!

Som jag längtat efter detta... Nu äntligen kommer min välbehövliga semester - Tre dagar i Barcelona med 20-26 grader och mestadels sol! Att det är med fantastiska tjejkompisar gör ju inte saken sämre :)

De senaste veckorna har varit absurda när det kommer till work load. Vi går 8-16 varje dag, och efter klinik/mottagning mm och man är helt körd i huvudet ska man sätta sig ner och förbereda case eller seminarium inför dagen därpå. Jag har fortfarande inte lyckats bli helt frisk, vad sägs om över två veckors anamnes med initialt feber och sedan muskel- och ledvärk, massiv huvudvärk och daglig tung trötthet? Hoppas att jag lyckas sova ordentligt på resan så jag snarare hämtar kraft till jag kommer hem igen. Jag ser fram emot långa promenader och mycket solbadande på mysiga restauranger och caféer! Och kanske någon strand om det vill sig väl ;)

Min fina handledare på infektion var så snäll att hon lät ta prover på mig nu innan jag skulle åka,  bara för att kolla så att jag inte hade någon sjuka som kunde botas med antibiotika så jag kunde få må lite bättre. Men mina värden såg fina ut (förutom lågt Hb men det har jag ju alltid haft) vilket troligen innebär en vädligt envis och långdragen virusinfektion.. Så nu är jag redo att åka och framför allt: taggad på att bli frisk :)

Hoppas ni får en fin helg här hemma!

Förhoppningsvis varma hälsningar

Alexandra