Professionell utveckling.
PU. Så heter en kurs som vi har på läkarprogrammet, framför allt under termin 1-5, där vi lär oss att bli professionella. Att utvecklas i vår yrkesroll så att vi vänjer oss vid patient-läkarkontakt, och att ta vettiga anamneser. En kurs som ofta får (oförtjänt?) dålig kritik och anses vara flummig och daltande med studenterna, men som jag tycker är både viktig och välbehövlig.
Men man slutar inte utvecklas i sin roll som läkare bara för att PU-kursen i slut, tvärtom. Man kommer säkerligen att utvecklas konstant under hela yrkeslivet, även om inlärnings- och utvecklingskurvan definitivt är betydligt brantare nu under utbildningen. För vad man lär sig mest på är ju att faktiskt få praktiskt göra, hur mycket teori man än har och hur mycket man än reflekterar över det så är det ju i det praktiska arbetet som det ska tillämpas - och för det krävs övning övning övning.
Jag är himla nöjd över hudkursen jag går just nu till exempel. Första mottagningsdagen då vi skulle se patienter själva kände vi nog alla lite panik "men jag kan ju INGET om hud än!" men vi upptäckte snabbt att det inte är risk för några feldiagnostiseringar eftersom att handledaren också tar anamnes och noggrant betittar patientens hudåkomma, varpå man tillsammans diskuterar diagnos och eventuella åtgärder. Mycket lärorikt.
Och när jag idag fick en patient med hudförändringar i ansiktet så kände jag mig inte ett dugg nervös. Efter anamnestagande inspekterade jag patienten, kunde avfärda ett födelsemärke som benignt (snällt), diagnostisera ett märke i pannan som aktinisk keratos (relativt benignt, fryses bort) och misstänka ett basaliom (benign tumör som bara växer lokalt, inte invasivt). Efter det fick jag bedöva patienten och ta en biopsi från förändringen på näsan (basaliomet) och informerade om prognos och återbesök. Och jag kände mig väldigt bekväm i situationen - till skillnad från några veckor sedan. Learning by doing.
Något annat jag upptäckte var mycket svårare än jag trodde utan praktisk erfarenhet var att guida ett yogapass. Jag går som sagt nu en utbildning till yogainstruktör, färdig till sommaren, och i tisdags fick vi pröva att guida solhälsningar för första gången. Gud vad svårt det var! Men redan efter ett par rundor så lättade det lite, jag kunde åtminstone nästan komma på ungefär vilka ord man ska haspla ur sig för att gruppen man guidar ska fatta vad man menar. Men att säga det med ett flöde, med en stämma som är någorlunda behaglig istället för att låta som en bitter gammal militär som bara kan stöta ut orden i stackato, det var inte så lätt. Och att hinna andas själv! Tänk själv:
Andas in handflator utåt uppåt sträck armarna handflata möter handflata och titta på tummen - andas ut fäll i höften ett svandyk framåt händerna bredvid dina fötter blicken in mot naveln.....
Allt det ska sägas på ett par sekunder samtidigt som man gör rörelsen själv - och andas i takt! Låter kanske enkelt, men prova själv (utan att fuskläsa!) så ser du hur knepigt det kan vara. Men som sagt - learning by doing. Öva öva öva, och sen kommer det att sitta så småningom, och efter att ha övat lite hemma nu tycker jag det går bättre. Men jag ska definitivt dra ihop lite kompisar sen och låta dem vara mina försökskaniner innan jag vågar mig på att leda ett pass med okända människor :)
Samtidigt gäller det väl där att finna samma taktik som jag brukar ha när jag ska föreläsa eller tala inför en publik - tänka att det är faktiskt för deras skull som jag gör det. Det tar bort fokus på mig och min prestation, och istället fokuserar jag på att personerna framför mig faktiskt ska få ut något av det - en tankeställare, en upplevelse eller liknande. Då minskar nervositeten lite i alla fall - sådär så att benen åtminstone inte skakar som om det var tjugo minus i rummet och så att man kanske svettas mindre så man slipper glida av yogamattan i stående hund ;)
Learning by doing!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar