Ikväll kände jag att jag behövde kura ner mig en stund i TV-soffan igen och hamnade framför Barn till varje pris. Och som vanligt förundras jag över hur människor låter TV och tittarna komma dem så nära inpå livet, här tycker jag att min blogg ibland är på gränsen för alltför självutlämnande och sen får man se hur dessa människor bråkar och gråter, och kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag vet inte om jag ska beundra deras mod och öppenhet eller om jag tycker det är dumdristigt att utlämna sig själv på det viset. Men samtidigt är det verkligen generöst av dem att blotta sig på detta sättet - för jag kan tänka mig att det kan vara en stor tröst för andra barnlösa i det här fallet att få se att de inte är ensamma i sin desperata frustration.
Jag känner verkligen med den ensamstående kvinnan i 30 års åldern som vill få ett barn till varje pris, och som nu efter ett par misslyckade inseminationer tänker ta till en IVF-behandling på 50 000 kr... Fortfarande utan försäkran om att det kommer bli någon bebis. Samtidigt som jag verkligen kan tänka mig hennes smärta vid tanken på att inte få ett eget barn, så undrar jag lite... Hon verkar lite naiv och samtidigt labil, väldigt ensam, i hela situationen och hoppas verkligen hon kan ta hand om barnet sen ifall hon blir gravid och ska fortsätta leva ensam på det viset. Men jag förstår verkligen henne, det måste vara otroligt jobbigt att se tiden rinna iväg om man drömmer om att bli mamma.
Jag har dock mindre förståelse för kvinnan som redan har sex stycken barn men som trots det och sin ålder på över 45 år åker till Lettland för att sätta in ett embryo för att få ytterligare ett barn? Den yngsta i syskonskaran blev till på samma vis ett par år tidigare, eftersom att mamman inte längre kunde bli gravid på naturligt sätt med sin man och det inte är tillåtet i Sverige med sådan procedur efter att man fyllt 45 år. Och nu vill hon alltså återigen ha en bebis, ett sjunde barn, hemma i syskonskaran. Min första tanke är "hur orkar hon"? Jag kan nästan bli matt av bara tanken på ETT barn som konstant pockar på uppmärksamhet och som kräver energi och kärlek och massor av tålamod. Hon har redan sex stycken och gör den resan och betalar alla de pengarna för att skaffa ett sjunde. Hon kommer redan ha pensionerat sig när det barnet tar studenten.
Men vem är jag att döma... och har hon tid, ork och kärlek till alla sina sju barn så kanske det är den bästa uppväxten man kan få. Jag kan bara tycka att när kroppen väl blivit för gammal för att få barn på naturligt sätt så kanske det finns en mening med det, men det är ju lätt för mig att sitta och säga med mina 25 år på nacken och definitivt oerfaren på området.
Det viktigaste är att ett barn är fullkomligt och villkorslöst älskat från sitt första andetag, att det blir omhändertaget och respekterat, och att föräldrarna alltid tänker på och handlar utifrån barnets bästa. Mer än så kan man väl inte begära.
...och så här skulle tydligen min dotter se ut ifall jag fick någon, enligt morphting ;) tramsigt men kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar