dudu, jag vill att vi tror på varann... woowow
En så fin låt (Uno Svenningson och Eva Dahlgren)... Jag har nyss börjat återupptäcka gamla godingar som jag har samlat i hop till en spellista! Vad sägs om Marie Fredrikson - Ännu doftar kärlek, Sting - Every breath you take, Lisa Ekdahl - öppna upp ditt fönster, Fred Åkerström - Jag ger dig min morgon, Ted Gärestad - Himlen är oskyldigt blå, Jackson 5 - I'll be there ... osv. Mys!
Du, jag vill att vi tror på varann....
Den önskan är nog rätt obligerad i ett förhållande om det ska ha någon chans att vara lyckligt och långvarigt. Oavsett om det är en kärleksrelation mellan ett par, eller om det är en syskonrelation eller en vänskapsrelation. För vad finns det att bygga på om man inte kan tro på varandra? Lita på varandra?
Man kan verkligen vara tvungen att kämpa för att våga tro och lita på människor omkring sig. När man blivit sårad och sviken många gånger kan det sätta sig i ryggmärgen, att inte lita på att andra. Det handlar om att lita på att andra vill en väl och inte vill en illa, och att lita på att man kan stötta sig på människor i sin omgivning. Det handlar också om att lita på det kollektiva omhändertagandet - att ifall någon blir påkörd av en bil så kommer människor omkring att reagera och skydda personen från vidare skador. Att ifall någon inte dyker upp på jobbet flera dagar i rad så är det någon som hör av sig och undrar hur denne mår. Att ifall någon blir hånad och utstött så finns det någon som bryr sig och ställer sig upp för denna personen.
Det kan verka självklart, men är det verkligen det? Jag läste häromdagen i tidningen om en tvåårig flicka i Kina som hade blivit påkörd av en lastbil och ett stort antal människor bara passerade förbi utan att bry sig. Det slutade med att flickan senare på sjukhus dog av sina skador. Häromdagen hade vi en diskussion i skolan - en klasskamrats lägenhetskompis (de är tre som delar lägenhet) hade inte setts i lägenheten på flera dagar. Skulle hon knacka på/ta sig in i hans rum för att se om han levde? Han kunde ju faktiskt ha legat död där i sin säng i flera dagar... Och slutligen alla dessa fall av mobbing på arbetsplatser, där behöver jag väl inte dra några exempel.
Jag menar inte att min klasskamrat gjorde något fel som inte hade kollat om hennes lägenhetskompis var där eller inte, utan menar snarare att det är ett samhällsfenomen. Vi håller så mycket för oss själva, rädda för att inkräkta på andras områden och måna om att ingen ska komma innanför vår lilla bubbla. Vi lever i ett samhälle där individen höjs över samhörigheten, och där människor gråter ut hemma bakom lyckta dörrar och sedan visar upp ett glatt leende så fort de kommer ut bland folk.
Tänk så skönt det hade varit om vi alla bara hade varit i kontakt med oss själva och låta oss vara rätt upp och ner... Men tänk vad otrevligt allt hade blivit då, kanske du tänker. Om alla bara skulle vara som de kände för att vara, då skulle alla bara svära åt varandra, säga elaka saker och leva djävulen.
Jag tror inte det skulle behöva vara så. För bara för att man är i kontakt med sina känslor och visar upp sitt sanna ansikte bland människor, så behöver det inte betyda att man gör någon annan illa för det - tvärtom, om man verkligen är i kontakt med sina känslor så kan man även känna empati, medkänsla och samhörighet med människorna runt omkring. Tyvärr tror jag att många som låter sina känslor skina igenom en dag då de mår dåligt eller känner sig ledsna samtidigt känner sig "dåliga", otrevliga och inte till lags - därför blir de vresiga, känner sig inte accepterade som de är och låter sina negativa känslor gå ut över andra.
Om att lita på varandra, att ha tillit till att andra vill en väl, låter kanske enkelt men när man benar upp det blir det mer komplicerat. Som exempelvis att lita på att andra inte talar illa om en. Hur ska en person kunna lita på att andra vill henne/honom väl och inte talar illa om personen bakom dess rygg när folk snackar skit om varandra dagarna i ända? Jag har många gånger fått höra "Äh, du ska bara hålla på och älska allt och alla" men det handlar inte om det. Man måste inte älska allt och alla, men man kan gott försöka respektera alla och deras val i livet. Bara för att någon avviker från ens egen syn på hur man ska vara, betyder inte det att det är fel eller dåligt. Så länge en person inte skadar någon annan så tycker jag man ska få låta den personen vara som den är.
Vad finns det för poäng med att tala illa om andra? För även om det i stunden känns välgörande och skapar ett tillfälligt band med den pratar med, så odlar det bara en osäkerhet. Om jag sitter med ett gäng och vi snackar skit om vad för slags skor en tjej har på sig, vad säger att de inte kommer att snacka om mig så fort jag gått från bordet? Men på något sätt så finns den alltid där, den där kliande stickande känslan av att man vill kommentera andra människor när man sitter tillsammans med vänner. Antagligen för att skapa en "vi-känsla", som ju som sagt är ytterst tillfällig. Jag önskar att jag själv inte drogs in i det där, men alldeles för ofta upptäcker jag att jag hamnat i fällan.
På tal om det, varför egentligen bry sig om vad andra människor har på sig, hur de ser ut eller hur de vill spendera sina fredagskvällar? vilken tidning de läser eller vilken musik de lyssnar på? Vilken poäng/betyg de fick på tentan? Vad är det egentligen för något att döma? Om man ska kommentera andra så får det väl ändå vara ifall de gör någon annan illa eller gör något som inte är socialt accepterat.
Nu känner jag att jag har bablahahat alldeles för länge ;)
Summa summarum, sluta prata illa om folk runtomkring och börja bry dig om andra istället.
Varför inte ta en dag och bara pröva att göra något snällt helt apropå? Bjud någon att gå före dig i busskön, ge en klasskompis/jobbkamrat en komplimang, erbjud dig att bjuda på kaffet till vännen bakom dig i kön, ge en kram till någon som ser ut att behöva det... Alla stunder på dagen erbjuder en möjlighet att få göra sig själv och andra lite lyckligare (åtminstone för en liten stund).
En så fin låt (Uno Svenningson och Eva Dahlgren)... Jag har nyss börjat återupptäcka gamla godingar som jag har samlat i hop till en spellista! Vad sägs om Marie Fredrikson - Ännu doftar kärlek, Sting - Every breath you take, Lisa Ekdahl - öppna upp ditt fönster, Fred Åkerström - Jag ger dig min morgon, Ted Gärestad - Himlen är oskyldigt blå, Jackson 5 - I'll be there ... osv. Mys!
Du, jag vill att vi tror på varann....
Den önskan är nog rätt obligerad i ett förhållande om det ska ha någon chans att vara lyckligt och långvarigt. Oavsett om det är en kärleksrelation mellan ett par, eller om det är en syskonrelation eller en vänskapsrelation. För vad finns det att bygga på om man inte kan tro på varandra? Lita på varandra?
Man kan verkligen vara tvungen att kämpa för att våga tro och lita på människor omkring sig. När man blivit sårad och sviken många gånger kan det sätta sig i ryggmärgen, att inte lita på att andra. Det handlar om att lita på att andra vill en väl och inte vill en illa, och att lita på att man kan stötta sig på människor i sin omgivning. Det handlar också om att lita på det kollektiva omhändertagandet - att ifall någon blir påkörd av en bil så kommer människor omkring att reagera och skydda personen från vidare skador. Att ifall någon inte dyker upp på jobbet flera dagar i rad så är det någon som hör av sig och undrar hur denne mår. Att ifall någon blir hånad och utstött så finns det någon som bryr sig och ställer sig upp för denna personen.
Det kan verka självklart, men är det verkligen det? Jag läste häromdagen i tidningen om en tvåårig flicka i Kina som hade blivit påkörd av en lastbil och ett stort antal människor bara passerade förbi utan att bry sig. Det slutade med att flickan senare på sjukhus dog av sina skador. Häromdagen hade vi en diskussion i skolan - en klasskamrats lägenhetskompis (de är tre som delar lägenhet) hade inte setts i lägenheten på flera dagar. Skulle hon knacka på/ta sig in i hans rum för att se om han levde? Han kunde ju faktiskt ha legat död där i sin säng i flera dagar... Och slutligen alla dessa fall av mobbing på arbetsplatser, där behöver jag väl inte dra några exempel.
Jag menar inte att min klasskamrat gjorde något fel som inte hade kollat om hennes lägenhetskompis var där eller inte, utan menar snarare att det är ett samhällsfenomen. Vi håller så mycket för oss själva, rädda för att inkräkta på andras områden och måna om att ingen ska komma innanför vår lilla bubbla. Vi lever i ett samhälle där individen höjs över samhörigheten, och där människor gråter ut hemma bakom lyckta dörrar och sedan visar upp ett glatt leende så fort de kommer ut bland folk.
Tänk så skönt det hade varit om vi alla bara hade varit i kontakt med oss själva och låta oss vara rätt upp och ner... Men tänk vad otrevligt allt hade blivit då, kanske du tänker. Om alla bara skulle vara som de kände för att vara, då skulle alla bara svära åt varandra, säga elaka saker och leva djävulen.
Jag tror inte det skulle behöva vara så. För bara för att man är i kontakt med sina känslor och visar upp sitt sanna ansikte bland människor, så behöver det inte betyda att man gör någon annan illa för det - tvärtom, om man verkligen är i kontakt med sina känslor så kan man även känna empati, medkänsla och samhörighet med människorna runt omkring. Tyvärr tror jag att många som låter sina känslor skina igenom en dag då de mår dåligt eller känner sig ledsna samtidigt känner sig "dåliga", otrevliga och inte till lags - därför blir de vresiga, känner sig inte accepterade som de är och låter sina negativa känslor gå ut över andra.
Om att lita på varandra, att ha tillit till att andra vill en väl, låter kanske enkelt men när man benar upp det blir det mer komplicerat. Som exempelvis att lita på att andra inte talar illa om en. Hur ska en person kunna lita på att andra vill henne/honom väl och inte talar illa om personen bakom dess rygg när folk snackar skit om varandra dagarna i ända? Jag har många gånger fått höra "Äh, du ska bara hålla på och älska allt och alla" men det handlar inte om det. Man måste inte älska allt och alla, men man kan gott försöka respektera alla och deras val i livet. Bara för att någon avviker från ens egen syn på hur man ska vara, betyder inte det att det är fel eller dåligt. Så länge en person inte skadar någon annan så tycker jag man ska få låta den personen vara som den är.
Vad finns det för poäng med att tala illa om andra? För även om det i stunden känns välgörande och skapar ett tillfälligt band med den pratar med, så odlar det bara en osäkerhet. Om jag sitter med ett gäng och vi snackar skit om vad för slags skor en tjej har på sig, vad säger att de inte kommer att snacka om mig så fort jag gått från bordet? Men på något sätt så finns den alltid där, den där kliande stickande känslan av att man vill kommentera andra människor när man sitter tillsammans med vänner. Antagligen för att skapa en "vi-känsla", som ju som sagt är ytterst tillfällig. Jag önskar att jag själv inte drogs in i det där, men alldeles för ofta upptäcker jag att jag hamnat i fällan.
På tal om det, varför egentligen bry sig om vad andra människor har på sig, hur de ser ut eller hur de vill spendera sina fredagskvällar? vilken tidning de läser eller vilken musik de lyssnar på? Vilken poäng/betyg de fick på tentan? Vad är det egentligen för något att döma? Om man ska kommentera andra så får det väl ändå vara ifall de gör någon annan illa eller gör något som inte är socialt accepterat.
Nu känner jag att jag har bablahahat alldeles för länge ;)
Summa summarum, sluta prata illa om folk runtomkring och börja bry dig om andra istället.
Varför inte ta en dag och bara pröva att göra något snällt helt apropå? Bjud någon att gå före dig i busskön, ge en klasskompis/jobbkamrat en komplimang, erbjud dig att bjuda på kaffet till vännen bakom dig i kön, ge en kram till någon som ser ut att behöva det... Alla stunder på dagen erbjuder en möjlighet att få göra sig själv och andra lite lyckligare (åtminstone för en liten stund).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar