Efter ytterligare en natt med klåda och sveda i foten, samt en känsla av att den ska "brinna upp", vaknade jag till den enorma tystnaden här ute på landet i Eriks hus. Jag har inte vågat åka hem till Gjövik än, hur skulle jag ta mig till och från affären till ex? Här finns åtminstone en cykel så jag kan använda hälen att cykla med, då det är trampdynan som gör ont. Sen är det rätt mycket mysigare att vara Eriks lilla hemmafru än att sitta ensam och häcka inne på mitt lilla rum i Gjövik ;) där har jag ju inte ens internet!
Här roar jag mig med att titta på diverse TV-program genom streaming, som till ex Nyhetsmorgon som står på nu. Men jag ser fram emot att foten ska bli bra så jag kan åka "hem" och jobba, det är ju därför jag har åkt till Norge...! Dessutom får man ju som sommarvikarie inte ens någon sjukersättning så varje dag borta från jobbet förlorar jag massa pengar. Men men nu blir jag nog bra strax, fick penicillin igår så är det en staph- eller streptokockinfektion så kommer det gå på ett kick.
Men jag ska inte klaga, en anledning att ta det riktigt lugnt och göra ingenting och vila ut. Och pengar kommer, pengar går. Och jag roar mig som sagt med att titta på mina favorit TV-serier! Som till ex Solsidan. Vilket underbart program! Nattsvart humor, men man känner ändå igen alla figurerna (om en lite mindre excentriska) i ens vardag. Jag kan varken hålla mig från att skratta högt eller att besvärat kvida när det blir som mest pinsamt. Stackars stackars "Alex" (Felix) som alltid hamnar i kläm! Och Mia Skäringers "Anna" är ju bara helt underbar. Som första säsongens sista episod, där Anna ska föda och beter sig som en galning före/under förlossningen - haha jag ser att jag kommer vara precis likadan (ifall den dagen kommer)...!
Det påminde mig om min korta praktik på förlossningsavdelningen i Lund. Ett sådant mirakel det var att se den ena bebisen födas efter den andra. Det som hänförde mig mest var det faktum att den lilla bebisen hade levt där inne i mammans mage i 9 månader utan att någonsin ta ett enda andetag. Varmt, tryggt och ombonat har det lilla livet funnits där inne, och plötsligt pressas det ut med en oerhörd kraft ut i den kalla luften, ut i vår värld, där barnet måste ta sina första andetag - måste måste måste! - om det ska kunna få leva vidare. Tänk att det aldrig har andats förut och plötsligt får andnöd - och så kommer skriket. Barnet skriker och alla pustar ut - det har gått bra. Och då är det så otroligt vackert att se hur moderns ansikte, som varit plågat och förvridet av smärta i flera timmar, bara mjuknar och brister ut i ett enormt leende. Efter att hon har fått barnet i sina armar kan inget annat stjäla hennes uppmärksamhet, och barnmorskan kan i lugn och ro sy de stygn som behövs för att lappa ihop det som spruckit. Modern verkar inte känna någonting när hon sys ihop - det är som att hon blivit förhäxad av sitt eget barn och tårarna strömmar från hennes ögon. Det är vackert! Och lika rörd blev jag sen, när jag stod och samtalade med barnmorskan under tiden vi torkade barnet, när jag såg tårarna i barnmorskans ögon. "Det är ett lika stort mirakel varje gång" sade hon. Och detta kom från en kvinna som hjälpt till med att förlösa barn i över 15 år.
Jag hoppas verkligen verkligen att den dagen kommer då jag blir mamma. Det har alltid varit ett av mina största mål med livet, ända sedan slutet på tonåren. Ofta tänker jag på det, när jag har mina dåliga dagar, att jag måste göra allt jag kan för att utvecklas åt det hållet så att jag kommer bli en bra mamma en dag. Jag blir så ledsen när jag ser hur föräldrar skäller och bannar sina barn, och häromdagen fick jag bevittna hur en mamma först skrek åt sitt barn och sen i ren frustration slängde saker efter barnet när det flydde från hennes utbrott. Jag förstår verkligen att det inte är lätt att vara förälder, det måste vara jättesvårt att hålla sig cool i vissa situationer, men är övertygad om att det går ifall man bara aldrig glömmer sin kärlek till barnet... Och att barn alltid är oskyldiga! vad ett barn än gör så är det oskyldigt, barnet reagerar på sin omgivning och sin uppväxt, och ifall ett barn beter sig illa och helt hopplöst så får man nog rannsaka sig själv snarare än att skylla på barnet. Och i vissa fall är det helt normalt och naturligt, och till och med hälsosamt, ifall ett barn beter sig trotsigt eller envist. Det gäller att minnas det, den dagen det beger sig. Inshallah.
Nu är det dags att slappa lite, och se ett avsnitt Solsidan. So Long!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar