Blivande ortoped?

Om någon hade frågat mig för tre månader sedan om jag skulle kunna tänka mig att gå extrajourer utöver min ordinarie tjänstgöring under AT hade jag sagt att jag prioriterar min lediga tid alldeles för mycket för att göra något så befängt, även om det är bra betalt. Hade man dessutom frågat om jag hade kunnat tänka mig att gå dessa extrajourer på ortopeden, om jag skulle kunna tänka mig att bli ortoped, så hade jag bara skrattat och sagt Aldrig i livet!

Men här sitter jag nu och har precis tackat ja till att gå två extrajourer (helgtjänstgöring) på just ortopeden. Vad hände? Trevliga kollegor på akuten, patienter i alla möjliga olika åldrar med varierande allvarlighetsgrad i symptomen, viljan att lära mig mer, pröva på om detta faktiskt ändå kunde vara något för mig? Det är dessutom alldeles för få kvinnor som är ortopeder! Och sen är det ju såklart bra med extrapengar, även om det inte är det primära. Sen är jag ju sådär vansinnigt lättflörtad och lättsmickrad - igår kom en överläkare på ortopeden fram i fikarummet på op, kramade om mig och sade "kom och jobba på ortopeden", och en annan av ortopederna kom fram och sade "vi saknar dig!" och jaa... jag är som sagt lättsmickrad. Det är farligt, jag vet, man ska inte låta sig drivas för mycket av sin törst på bekräftelse.

Och kanske kommer jag ångra mig bittert när dagen för mina extrajourer kommer? Älskar ju att vara ledig :) men det är ju inte hela världen...

Idag har jag kompledigt, vilket är underbart. Vädret ute lockar till soldyrkan i parken, och nu sitter jag och njuter av frukost framför Nyhetsmorgon. Så visst är det härligt med ledighet!

ÄLSKAR frukost!! Och vet ni vad det bästa med frukost är? Att man får äta det varje dag