Var snäll mot dig själv och din kropp.

Att det är viktigt att vara snäll mot sig själv och sin egen kropp kan låta klyschigt och banalt, men det är något jag tror stenhårt på. Alldeles för ofta får man höra inom vården (och i samhället) hur människor bannar sig själva och sina kroppar för de åkommor som tagit dem i besittning.

"Jäkla ben som håller på och rycker sådär".

"Jävla arm som ska göra ont hela tiden".

"Den här förbannade magen som bara är svullen och jobbig".

"Vad dålig jag är som inte orkade xxxxxx idag".

Och så vidare.

Enligt min erfarenhet så är det viktigt att erkänna sina känslor av ledsamhet, besvikelse, ilska - men också viktigt att inte alienera sig från sin kroppsdel eller ta avstånd från sig själv och sitt psyke. När man tittar på en del av sig själv och visar ett så starkt ogillande så odlar man ett självhat och en nolltolerans mot sig och sitt psykiska/fysiska status. Den sekunden man markerar att "detta är är inte en accepterad del av mig" så slutar man upp med att vara en hel människa - och möjligheten att känna in sig själv, sitt psyke och sin kropp minskar och risken att inte blir frisk ökar. Inte konstigt att människor har en tendens att gå in i väggen idag! Kombinationen av ett samhälle som är helt inställt på effektivisering samt produktion/konsumtion och individer som är självkritiska och dömande mot sig själva är ödesdiger.

När man upplever smärta, trötthet eller obehag från kroppen/psyket så anser jag att det är viktigt att man observerar sensationerna och känslan som medföljer, och att man istället för att försöka stänga av/tränga undan det obehagliga försöker möta det ansikte-mot-ansikte.

Ett exempel är en person med IBS som ofta upplever en svullen och smärtande mage. När besvären ger stort obehag (obehaget kan bli större ifall man till ex befinner sig i en socialt viktig situation) kan personen uppleva själva magen som ett besvär, något som är i vägen och som bara ska bort. Känslan "får inte finnas" och man försöker på olika sätt att bli av med obehaget, exempelvis genom att ta smärtstillande eller att helt enkelt ignorera symptomen. Ett annat (ganska ineffektivt) sätt att bli av med obehaget är att sluta bukandas - man spänner sig och börjar andas ytligt och ansträngt. Om man tacklar problemet på detta sätt kan man tycka den här förbannade magen, ska alltid vara i vägen, om den bara kunde försvinna!

Om man gör som ovan så har man tagit avstånd från sig själv, och man är inte längre en "hel" människa. Om man har gjort så många gånger blir det så småningom svårt att att komma i kontakt med sig själv och sin kropp och man blir sämre på att tolka sina egna signaler. Om man istället försöker närma sig den delen som gör ont och med omtanke och kärlek vilja sig själv väl så tror jag att man däremot blir bättre på att tolka kroppens signaler och att man bättre inser vilka åtgärder som är lämpliga att vidta. I den här situationen kan det vara lämpligt att hålla om sin mage, att skicka tröstande tankar till sig själv för obehaget och försöka slappna av. Genom att slappna av och andas med bukmuskulaturen ökar genomblödningen till tarmarna och förloppet blir mindre statiskt, och det finns en större chans att besvären avtar.

Likadant att känna efter i sig själv när det är lämpligt att efter en lång arbetsdag stressa vidare och fortsätta hålla sitt sinne och sin kropp aktiverad och när det istället är lämpligt att pausa och vila. Själv har jag väldigt svårt att inse mina egna begränsningar och svårt att känna när det är dags att ta stanna upp. Yogan har hjälpt mig otroligt mycket med att komma i kontakt med min kropp och inse när jag börjar bli trött och sliten! Som idag när jag skulle skynda hem efter en lång arbetsdag för att skynda till träningen för att skynda vidare till en kompisträff - för ett år sedan hade jag pinnat på utan att reflektera, men idag kände jag efter och insåg att jag behövde lägga mig på spikmattan en halvtimme och fick prioritera det framför träningen. Och då är ändå jag en person som starkt lobbar för träning och fysisk aktivitet!

Regelbunden fysisk träning är oerhört viktigt för hälsan och välbefinnandet, och mitt mål är att konditionsträna minst tre gånger per vecka och träna yoga övriga dagar (förutom lördagar, då är det promenader eller vila som står på schemat). Många stora studier har visat att regelbunden träning/fysisk aktivitet minskar dödlighet i kardiovaskulära sjukdomar markant (att inte träna alls är lika farligt som att röka) och utifrån det måste jag be dig som läser detta att röra på dig minst en gång i veckan så att du under en halvtimme höjer din puls och andningsfrekvens...

Men hur viktigt jag än tycker det är att träna, så är det lika viktigt med vila. Det behöver inte betyda att man utesluter alla andra aktiviteter den kvällen, utan det kan räcka med att ta en halvtimmes paus när man kommer hem från skolan eller jobbet och bara lägga sig på sängen och försöka slappna av. Man kan sätta på någon lugn trevlig musik för att hjälpa sig själv att varva ned, eller bara försöka släppa alla tankar på tidigare och senare och istället fokusera på sensationerna i kroppen. Hur känns det just precis nu under dina fotsulor? I dina tår? På dina smalben? I dina knän? I dina lår? I din mage? Bara känn efter och notera sensationerna utan att kategorisera dem som "skönt" eller "ont", utan mer som "pirr" "spänningar" "varmt" "kallt" osv..

För några år sedan hade jag blivit sur och bannat mig själv för att jag inte gick och tränade som planerat utan "var lat" och lade mig på spikmattan istället. Idag är jag istället glad över att jag kan tolka mina egna signaler och respektera/acceptera dem, och jag känner mig som en mer sund och balanserad människa. Så jag ber dig, var snäll mot dig själv och din kropp! Jag är övertygad om att det då också blir så mycket lättare att även vara snäll mot andra människor och acceptera deras känslor och val, samt stötta dem till att må bättre både fysiskt och psykiskt. Att kroppen och sinnet är två åtskilda enheter är en illusion - att vi människor inte skulle vara beroende av varandra likaså.