Knasiga drömmar

Jag har ett väldigt rikt drömliv, och det känns som att jag drömmer den ene långfilmen efter den andra. Det är ganska underhållande, än så länge har jag bland annat hunnit med att vara med om en rapid decompression på ett flygplan där jag slungades ut genom en av dörrarna, flög ner i fritt fall mot marken, hamnade i en djungel där jag fick tag på en lian och därmed räddade mig från en säker ond bråd död. Och jag har hunnit med att vara en ninjakrigare, som kunde hoppa högt upp i luften i slow motion á la Jackie Chan och parera med mitt ninjasvärd.

I natt har jag återigen haft en knasig dröm, som inte riktigt släppte och därför är ganska färsk i minnet. Enjoy!


Jag var i tio-elva års åldern och var på ett slags läger i utkanten av en stad någonstans i USA. Lägret höll till på ett slags gammalt fort, där man kände hur oroliga andar vankade av och an i korridorerna om nätterna. Just en natt var stämningen på fortet extra tryckt, det var som att andarna var än mer oroliga än vanligt och det rasslade till lite här och var, och vinden slog i dörrar och fönster. Jag och mina två vänner, som var två flickor något yngre än mig, satt och läste om fortets historia och alla hemska händelser som skett där. Som den gången då det hade varit krig, och alla människor som hade blivit mördade i slottet hade rest sig och börjat gå runt - lite som zombies - trots att de hade varit utan huvuden, eller ben också för den delen. Det var lite läskigt, men vi tänkte oss att det bara var sagor och gick och lade oss för att sova.

Nästa morgon var det en tjock ridå av dimma som gjorde att man inte kunde se längre än ett par meter framför sig, och i luften hängde det en doft av fukt och gamla instängda rum. En helt vanlig dag på fortet med andra ord, och snart hade dimman lättat och vi åt frukost som (som vanligt) smakade lite unket, men så var det på fortet. Dagen fortskred som vanligt med diverse aktiviteter... När plötsligt hela fortet började röra på sig. Det kröp och ringlade i vartenda hörn och vrå, och alla vi barn fick kalla kårar utmed våra små beniga ryggrader - något höll på att hände, men vad? Plötsligt hörde vi barn som skrek, och vi tänkte "Är det de osaliga andarna?". Men snart insåg vi att skriken kom utifrån, och vi sprang ut för att se vad som stod på. Synen som väntade oss var helt otrolig. Uppe på himlen tornade ett enormt flygande.... berg? ... moln? .... eller kunde det vara... ett rymdskepp?

Vad det än var som hängde ovanför våra huvuden så skickade det ner en massa brinnande "stenar" mot marken, det vill säga enorma stenbumlingar stora som hus som detonerade så fort de träffade marken eller något annat hinder och resulterade i en stor explosion. Strax började bomberna hagla över oss, och vårt mäktiga fort hann slukas av eld efter ett par av vad-det-nu-var-som-flög-i-luftens missiler. Barnen skrek, det var full kalabalik och alla bara sprang runt runt, åt alla håll och kanter, i full panik liknande råttor som just blivit påkomna i skafferiet när man öppnar dörren. Lägerledarna var inte mycket bättre, de var än mer sanslösa då de sprang rakt in i skärselden så att säga och brann upp allihop.

Mitt i all paniken insåg jag (såklart, jag är ju drömmens mittpunkt) att detta var en invasion av Aliens, trots den ursprungliga spökliga starten av hela historien (något man sällan, om någonsin, skulle se i en hollywoodfilm!) och att de skulle ta över världen. De skulle inte nöja sig förrän de hade tagit hela staden, och sedan nästa, och sedan nästa! Hela himlen var full av alla dessa rymdskepp, och att springa från fortet ut i naturen utanför var otänkbart - där brann det precis överallt. Vi var alltså tvungna att springa IN i staden, men det skulle ju också innebära att vi skulle ha bomberna oss hack i häl för det var ju dit rymdskeppen var på väg. Staden var alldeles för stor för att vi någonsin skulle kunna springa genom den och ut på andra sidan. Så vad skulle vi göra?

Jag tog mina två vänner i varsin hand, och vi började springa i riktning centrum. Med andan i halsen förklarade jag vad jag nyss insett, och paniken stod skriven i mina två vänners ögon. Vi skulle dö! Vi skulle alla dö! Runtom oss föll nu den ena bomben efter den andra, och vi fick springa för glatta livet, genom den ena gränden efter den andra, och ducka för diverse flygande brinnande bilar och skrikande människor (som en riktig science fiction film!). Snart lugnade det sig lite kring oss och vi fortsatte springa in mot staden, och jag sade till en av mina vänner (som var född och uppväxt i staden) "Var finns närmaste park?". Jag hade noterat att rymdskeppet bara bombade byggnader, alltså var parkerna vårt största hopp (just då tänkte jag inte på den lilla detaljen att parker är uppbyggda av träd och gräsmattor, något som brinner ganska bra). Vi sprang till stadens stora park, där vi satt och gömde oss under en bro. "Här måste vi vara skyddade" tänkte vi.

Men precis som jag alltså inte hade förutsett började det alltså brinna runtom oss, och vi var tvungna att rädda oss ur vår lilla håla och sprang vidare, bort från bomberna, elden och röken. Vi kom till en stor gatukorsning, där alla tutade och körde som galningar i försök att ta sig ur staden. Där fanns även en slags organiserad hjälpinsats där kvinnor och barn (alltid denna klyscha kvinnor och barn. Är det en eller två kategorier?) blir hjälpta upp i bussar som sedan kör järnet för at komma ut ur staden. Jag hade just gått på bussen med min ena lilla kompis, när min andra tappade det totalt - hon sprang plötsligt i fel riktning, gråtande och raglande som en full. Jag tror hon precis hade insett att hennes familj befann sig inne i den brinnande staden, och den insikten gjorde henne alldeles vilsen i huvudet. Jag skrek och ropade efter henne, hon måste komma nu! Bussen skulle köra! Jag hoppade av bussen för att försöka få tag i henne, haffade henne i tröjan och drog henne med mig, men hon kämpade emot. Plötsligt stänger bussen sina dörrar och börjar köra.

"Nej, vänta, vänta, kör inte utan oss!" Jag bankade och bankade på dörrarna med mina knytnävar, och till slut öppnade den kvinnliga busschauffören dörren och släppte in mig. Paniken lyste i hennes ögon, speglande bränderna och explosionerna runtom oss, och hon började köra. "Nej, vänta, vänta, inte utan min vän!" skrek jag, men hon ville inte lyssna, utan började köra. "Bussen är full!" skrek hon och trampade gasen i botten. Detta var ju inte fullt sant, den var snarare halvfull (eller halvtom om man så vill) och det var nog snarare hennes rädsla som sade henne att hon var tvungen att köra. Men i samma sekund som bussen började köra insåg min åttaåriga vän att hon var tvungen att följa med oss, hennes vänner, för annars hade hon ju faktiskt ingen alls i denna världen då hennes familj förmodat omkommit i lågorna. Så hon började springa, och jag har aldrig set en liten flicka springa så fort. Benen syntes liksom inte, det gick så fort! Men bussen höll en hög fart, och det vara bara i korsningar och rödljus som den lilla flickan verkade kunna ha en chans att komma ikapp. Jag hade skrikit mig så hes vid det här laget så jag fick inte fram någonting, men till slut insåg jag att jag var TVUNGEN, jag måste göra något. Så harklade jag mig och lyckades skrika till busschauffören att hon MÅSTE vänta på min vän, hon var bara åtta år, bara en liten flicka, SNÄLLA vänta!

En sekund blinkade det till i busschaufförens panikslagna ögon, en liten bit medkänsla speglades där inne, och hon körde in till sidan och öppnade dörrarna, och min lilla kompis lyckades ta sig in i bussen. Vi flickor grät och kramades, allt medan bussen fortsatte ut ur staden och förde oss i säkerhet....

Någonstans där började drömmen flippa ut ordentligt, ömsom på fortet där de osaliga andarna löpte amok, ömsom på bussen som förvandlades till ett flygplan, som dök ner i havet och började flyta, och sen hamnade vi en stad som snart attackerades (såklart) av aliens osv osv.

Behöver jag säga att det var skönt att vakna? ;)

När jag vaknade satte jag på TV:n för att se på Nyhetsmorgon, och för en millisekund (jag lovar, jag sov nästan fortfarande!) trodde jag att nyhetsuppläsaren skulle börja prata om den sjuka nyheten att Aliens invaderat USA och att deras rymdskepp redan hade attackerat flera stora städer. Självfallet kom det inga sådana nyheter, och jag skrattade åt mig själv. Men så är det ibland, drömmarnas värld väver sig in i dagens känsla - och hur många gånger har man inte varit småsur på någon för något de gjort mot en i en dröm? Så nu får vi se om jag kommer gå runt och kika upp mot himlen idag ;)