Konsten att vara snäll

Konsten att vara snäll. Så heter en bok av författaren men också läkaren och professorn Stefan Einhorn. Titeln är väldigt talande, den handlar helt enkelt om varför man över huvud taget ska bry sig om andra människor och på vilket sätt man är snäll utan att vara martyr... Många har svårt att skilja på vad som är vad - hur är man snäll utan att uppoffra sig själv? Är man ens snäll alls ifall man uppoffrar sig själv? För blir resultatet verkligen "snällt" då man först uppoffrar sig själv (det vill säga inte är snäll mot sig själv) och sedan har en förväntan att personen man uppoffrade sig för ska göra det samma för en själv? Ofta är det ju så att man förväntar sig bli bjuden tillbaka ifall man bjuder på middag, förväntar sig en gentjänst när man gör någon en tjänst och förväntar sig att bli tröstad ifall man själv har tröstat.

Men är detta verkligen snällhet? ... Ja inte är det ondska i alla fall. Men kanske blir det lite hyckleri när man påstår sig vara riktigt snäll mot någon, när man sedan lutar sig tillbaka förnöjt och väntar på dagen då det är pay back time... Så vad innebär det då att faktiskt vara snäll? Och varför ska man vara det om man ändå inte får något tillbaka av det?

Att vara snäll innebär att hjälpa någon utan att förvänta sig något tillbaka. Att genuint och uppriktigt vilja hjälpa någon, ge något eller bjuda på sig själv, utan en agenda av "nu ser hon hur snäll jag är, sen kommer hon vara snäll tillbaka" eller "nu uppoffrar jag mig för hans skull, det ska han uppskatta mig för senare". För när man är genuint snäll och ger något från sitt hjärta, då uppoffrar man inte heller sig själv. Motsatsen till martyrskap.

Detta är lättare sagt än gjort, för vi är ju relativt vana vid att resultatet faktiskt blir som beskrivet ovan - ifall man hjälper någon får man ofta hjälp tillbaka. Och så blir det en förväntan! Och många har vuxit upp i familjer där man får något i utbyte mot något annat, man förväntas ge en gentjänst när man fått hjälp, och där man fått mest uppskattning när man har gjort något "snällt".

Men varför ska man då vara genuint snäll, om man ändå inte får något för det? Man kan ju välja att tänka på det som karma om man vill, men det handlar helt enkelt om orsak och verkan. Ifall man är snäll mot sig själv och andra, då odlar man (och sprider!) välvilja och omtanke. Detta kommer på något sätt att påverka en i framtiden, både inombords och utifrån (orsak och verkan!). Själv kommer man känna mig nöjd med sig själv, att man är good enough. Och man har spridit snällhet bland sina medmänniskor, och på något sätt kommer det en dag att innebära att man kommer att möta snällhet tillbaka...

Vad gör en människa lycklig? När man känner sig som en "god" människa, där man finns för andra och är snäll mot både andra och mot sig själv, så tror jag man blir mycket lyckligare än ifall man hela tiden förväntar sig något tillbaka från alla människor runtomkring en, att de är skyldiga en något, när man har varit snäll mot dem och därmed ofta kommer bli besviken då folk inte gör som man vill... Och än värre ifall man ger upp att vara snäll över huvud taget och lever i ett slags enmansland där man ensam är stark och varken hjälper andra människor eller tar emot hjälp. Vi människor är inte enskilda öar, vi är från början flockdjur och vi behöver varandra. Vi behöver att andra speglar oss, och vi behöver känna gemenskap och närhet till andra för att livet ska kännas meningsfullt.

Men hur ska man då undgå att bli utnyttjad? En viss rädsla finns för att vara genuint snäll, då man kan bli utnyttjad och bedragen. Den nöten har jag själv svårt att knäcka, jag kan ofta känna mig rädd för att bli utnyttjad, men jag tror det återigen handlar om varför  man är snäll. Om man rent naturligt och välvilligt hjälper någon eller är snäll mot någon så kan man inte bli utnyttjad, för det är ens alldeles eget val att agera på det viset man gör. Utnyttjad blir man till ex när man gör något för att andra ska tycka om en, och man förväntar sig uppskattning från sin omgivning som sedan uteblir. Trots detta så finns det en oro för att bli utnyttjad ifall man är snäll, tänk så blir man tagen för given? Framför allt i relationer tror jag att den rädslan är vanlig. Men det handlar då även om att ha omdöme själv och omge sig med människor som man tycker om. Man kan inte välja alla sina medmänniskor, och gudarna ska veta att många människor som man instinktivt kanske inte tycker om är de som verkligen mest behöver att någon är snälla mot dem, men man kan välja sin innersta krets - sin partner och sina vänner. Jag har märkt att det är mycket lättare att vara genuint snäll ifall man omger sig med människor som är vänliga och omtänksamma :)

Slutligen vill jag bara säga att boken Konsten att vara snäll kan ge en liten tanke eller två till den som är intresserad av området. Själv ser jag fram emot att läsa Einhorns senaste bok Änglarnas svar (som inte alls behandlar samma tema, men ändå). Men det får bli när den har kommit ut på Pocket, för nu har jag inte råd med något annat sen jag har köpt terminens kurslitteratur... Jisses!

Nu är det dags att pallra sig ut, jag önskar jag kunde säga i solen men det är nog lite väl överdrivet... Vi får helt enkelt hoppas på lite sensommarvärme snart.

Kram på er!