Kirurgakuten

Den här veckan (vecka och vecka, det blev tre dagar) hade jag kirurgakuten som min placering, och igår gick jag kvällsjour. Det har verkligen varit kul och lärorikt! Det som är skönt när man är där är att då är man verkligen bara där - du behöver inte klämma in att hinna plugga, då behöver inte klämma in några föreläsningar och stressa från det ena till det andra, utan du är där. På plats. I åtta timmar.

Som sagt så har jag börjat känna mig himla stressad över studierna nu igen, jag får bara inte tiden att räcka till... Att man dessutom sover dåligt dessutom hjälper inte.Försöker att slappna av och andas, säga till mig själv att ta det som det kommer, inte stressa upp mig - men känslan av att aldrig hinna läsa ordentligt i böckerna och att aldrig plugga tillräckligt jagar mig. Det enda som hjälper är om jag bara säger till mig själv "Okej, gå bara på dina placeringar, var på sjukhuset när du är schemalagd, och sen kan du ta tentan efter sommaren. Du måste inte läsa allting nu, du kan i lugn och ro läsa det i sommar när du är ledig." Då känns det lite bättre, en stund, innan den där gnagande känslan i magen sätter igång igen "men jag måste ju klara den här tentan, och tänk vad jobbigt att ha en omtenta som hänger över en hela sommaren".

Saken är den att jag aldrig har kuggat en tenta, och trots att jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle klara min T7-tenta efter en privat väldigt turbulent höst och i skolan mycket pressad hösttermin så klarade jag ju den tentan med marginal. Vilket såklart inte betyder att jag kommer klara denna tentan för jag måste ju fortfarande plugga (vilket jag nu inte känner att jag hinner alls), men jag kan glömma att få någon som helst sympati från min omgivning. "Det där säger du varje gång, och sen går det alltid lika bra" säger de. Ja, jo. Men det hjälper inte mig nu.

Allra helst skulle jag bara vilja vara på sjukhuset och lära mig som den lärling man är på ex akuten där jag varit nu. Då känner jag att jag verkligen lär mig att bli läkare! Det som de tar upp på tentan känns sällan lika essentiellt som just erfarenheten att "arbeta" som läkare - då lär jag mig massor utifrån varje patient jag får. Som nu, efter de här dagarna känner jag att jag har bra koll på utredningen och handläggningen av appendicit, navelbråck, pyelonefrit, njursten, och gallsten eftersom att jag haft patienter med dessa tillstånd, och jag då har läst på allt vad jag kunnat om patientens sjukhistoria samt i min lärobok om tillståndet. Men inte nog med det, för visst är böcker bra men att få diskutera tillstånden och diffdiagnoser med sin handledare ger minst lika mycket! Särskilt om man har bra handledare som jag haft de senaste dagarna.

Över lag måste jag säga att jag känner mig väldigt väl behandlad som kandidat den här terminen. Inget "ställ dig där i hörnet och titta på" eller ännu värre "sätt dig här och lyssna när jag dikterar", utan jag har blivit behandlad som en yngre kollega där jag fått ta egna patienter och göra egna bedömningar. Jag har också varit varmt välkommen att vara med som observatör när vi har fått in traumalarm, vilket har varit oerhört lärorikt. Det gäller verkligen att hålla huvudet kallt när larmet på akuten går och det kommer in en 14-årig flicka på bår som varit med om en trafikolycka och nu ligger medvetslös med ofri luftväg.

På kirurgakuten har jag nu tagit mig an en patient i taget, fördjupat mig i patientens journal och labprover, och sedan gått in till patienten. Jag presenterar mig alltid som läkarstudent, att jag kommer att göra en första bedömning och att jag sedan kommer diskutera med min handledare innan vi ställer diagnos och ev går vidare med behandling. Därefter ber jag patienten berätta om varför han/hon kommit till akuten just idag, och därefter ställer jag följdfrågor för att få en tydlig bild av vad som hänt och vilka underliggande sjukdomar eller tillstånd som patienten eventuellt har. Sen undersöker jag det mest relevanta, men åtminstone lyssnar jag på hjärta och lungor innan jag undersöker buken och ev andra lokaler på kroppen. Därefter väger jag samman patientens symptom, mina fynd och labsvaren till en preliminär bedömning. Därefter meddelar jag patienten att jag kommer tillbaka (och då är det viktigt att faktiskt också alltid komma tillbaka!) och sedan letar jag upp min handledare. Innan dess läser jag eventuellt på tillståndet lite så jag har lite mer kött på benen. Jag drar kortfattat alltihop för min handledare, vi diskuterar, ev undersöker även min handledare patienten och sedan får jag ge det definitiva beskedet för kommande åtgärder till patienten. Om patienten läggs in gör jag inskrivningsanteckningen vilket också sparar tid för min handledare.

På det här sättet får jag axla läkarrollen, patienterna blir grundligt undersökta av båda student och handledare, och faktiskt så hjälper detta till att öka flödet av patienter på akuten. Igår kväll var det flera patienter som klagade på att det tog sådan lång tid, och jag förstår verkligen att det är jobbigt att vänta så länge men läkarna jobbar så snabbt de bara kan. Genom att man som student hjälper till går det i alla fall lite fortare, så det blir ju en vinst för alla. Sen kan man ju tycka att bemanningen på akuten kunde vara bättre ibland, häromdagen var det en stackars läkare som var helt själv på kirurgakuten med massa patienter väntande.

Det här blev visst ett väldigt långt inlägg, men summa summarum så trivs jag bra med att vara i hetluften med ärmarna uppkavlade och redo att möta nya patienter, hellre än att försöka förstå vad jag förväntas kunna till en tenta och försöka trycka in egennamn på oändligt många frakturer och operationsmetoder.

Nu sova, imorgon urologi och till helgen: efterlängtat yogaretreat! O boy o boy, vad jag behöver det sistnämnda just nu.