Första underläkar-vikariatet i kombination med nedsatt allmäntillstånd efter en blodförgiftning visade sig vara tuffare än jag trodde.... Efter att haft en kort intro (enbart utdelning av telefoner, kort, nycklar osv) kastades jag in i avdelningsarbetet, utan en enda dags bredvidgång.
Det är över ett år sedan jag sist hade praktik på en vanlig vårdavdelning, och över 2 år sedan jag läste just kardiologi. Hälften av medicinerna är utbytta, datorsystemet uppdaterat och framför allt ställs jag inför en massa arbetsuppgifter jag aldrig behövt göra tidigare som läkarstudent. Helt plötsligt förväntas jag ha utskrivningssamtal och skriva utskrivningsbrev till patienten, veta på vilka sätt patienterna bör följas upp beroende på diagnos, kunna skriva remisser till allehanda mottagningar som jag aldrig tidigare hört talas om, skicka recept på läkemedel jag aldrig hört talas om i en modul jag aldrig haft behörighet till...
Och visst, jag lär mig snabbt! Men en dags bredvidgång hade varit lämpligt kan man tycka - när jag skulle jobba min första sommar som undersköterska i Norge fick jag tre dagars bredvidgång för att lära mig vilka blöjor som skulle bytas på vilka gamlingar, och hur man fick ut de vårdtagande till frukosten halv nio. Men som läkare med ansvar för en avdelning så fort överläkaren försvinner till sin mottagning så fick jag ingen bredvidgång alls utan förväntades bara jobba som om jag aldrig gjort något annat.
Den första veckan var jättetung, jag var trött och sliten efter min pyelonefrit och sepsis, och stressfaktorn och pressen enorm när jag insåg vad mycket jag förväntades göra - för på min avdelning är det underläkaren som skriver ut patienterna på eftermiddagen (inkl har utskrivningssamtal, skickar remisser, fixar återbesök, skickar recept, ordinerar waran, sjukskriver, ringer konsultsamtal om något är avvikande osv osv) och det är i snitt 4-5 patienter per dag som ska skrivas ut. Varje utskrivning tar mig drygt en timme inkl epikriser och utskrivningsinfo, vilket gör att jag kämpat mot klockan varje dag sedan jag började och har jobbat över varje dag...
Och självklart råkade jag på en dunderförkylning ovanpå det. Antar mitt immunförsvar är nedsatt sedan sist och att stressen inte gjorde det bättre, och att det är därför jag blev fullkomligt knockad av ett litet sommarvirus, men jag har inte kunnat gå till jobbet på tre dagar.. Suck. Så himla frustrerad över att vara sjuk, över 2 månader sedan jag kände mig riktigt "frisk", och sedan jag kunde träna...
Nåväl. Nu är det ny vecka på gång, och jag hoppas kunna ta i med nya tag. Nu kan jag lite mer och jag känner mig lite starkare, en av mina närmaste vänner sade häromdagen att jag äntligen började likna mig själv igen, att man sett på mig att jag varit väldigt sjuk men att jag verkar ha fått in lite liv i kroppen igen, och det är väldigt skönt (fick väldigt mycket kommentarer om hur sjuk jag såg ut när jag kom hem från Cambridge).
Så. Ny vecka. Nya tag. Förhoppningsvis ingen mer förkylning. Börja träna så smått. Bli frisk!
Det är över ett år sedan jag sist hade praktik på en vanlig vårdavdelning, och över 2 år sedan jag läste just kardiologi. Hälften av medicinerna är utbytta, datorsystemet uppdaterat och framför allt ställs jag inför en massa arbetsuppgifter jag aldrig behövt göra tidigare som läkarstudent. Helt plötsligt förväntas jag ha utskrivningssamtal och skriva utskrivningsbrev till patienten, veta på vilka sätt patienterna bör följas upp beroende på diagnos, kunna skriva remisser till allehanda mottagningar som jag aldrig tidigare hört talas om, skicka recept på läkemedel jag aldrig hört talas om i en modul jag aldrig haft behörighet till...
Och visst, jag lär mig snabbt! Men en dags bredvidgång hade varit lämpligt kan man tycka - när jag skulle jobba min första sommar som undersköterska i Norge fick jag tre dagars bredvidgång för att lära mig vilka blöjor som skulle bytas på vilka gamlingar, och hur man fick ut de vårdtagande till frukosten halv nio. Men som läkare med ansvar för en avdelning så fort överläkaren försvinner till sin mottagning så fick jag ingen bredvidgång alls utan förväntades bara jobba som om jag aldrig gjort något annat.
Den första veckan var jättetung, jag var trött och sliten efter min pyelonefrit och sepsis, och stressfaktorn och pressen enorm när jag insåg vad mycket jag förväntades göra - för på min avdelning är det underläkaren som skriver ut patienterna på eftermiddagen (inkl har utskrivningssamtal, skickar remisser, fixar återbesök, skickar recept, ordinerar waran, sjukskriver, ringer konsultsamtal om något är avvikande osv osv) och det är i snitt 4-5 patienter per dag som ska skrivas ut. Varje utskrivning tar mig drygt en timme inkl epikriser och utskrivningsinfo, vilket gör att jag kämpat mot klockan varje dag sedan jag började och har jobbat över varje dag...
Och självklart råkade jag på en dunderförkylning ovanpå det. Antar mitt immunförsvar är nedsatt sedan sist och att stressen inte gjorde det bättre, och att det är därför jag blev fullkomligt knockad av ett litet sommarvirus, men jag har inte kunnat gå till jobbet på tre dagar.. Suck. Så himla frustrerad över att vara sjuk, över 2 månader sedan jag kände mig riktigt "frisk", och sedan jag kunde träna...
Nåväl. Nu är det ny vecka på gång, och jag hoppas kunna ta i med nya tag. Nu kan jag lite mer och jag känner mig lite starkare, en av mina närmaste vänner sade häromdagen att jag äntligen började likna mig själv igen, att man sett på mig att jag varit väldigt sjuk men att jag verkar ha fått in lite liv i kroppen igen, och det är väldigt skönt (fick väldigt mycket kommentarer om hur sjuk jag såg ut när jag kom hem från Cambridge).
Så. Ny vecka. Nya tag. Förhoppningsvis ingen mer förkylning. Börja träna så smått. Bli frisk!
Duktiga du! Ja, en veckas introduktion borde man väl kunna förvänta sig tycker jag.
SvaraRadera