Parce que tu le vaux bien!

Sitter och kollar på studenters rättigheter… många intressanta saker man ramlar över! Som att man enligt Lunds Universitets egna regler har rätt till att få ut kursinformation och scheman senast en månad i förväg! Det ni, det kan man inte tro på Med fak i alla fall… Tyvärr hittade jag på SACOs hemsida att det inte finns någon studenträttighet idag att inte ha en arbetsvecka som överstiger 40 timmar ifall man pluggar heltid. Vilket ju är helt otroligt, sådana riktlinjer måste man ju ha!

Men som det är nu har universiteten alltså rätt att kräva att en student pluggar hur mycket som helst ifall det är heltidsstudier man bedriver. Många uppfattar säkert inte detta som ett problem, det brukar snarare vara tvärtom, man har för få schemalagda timmar och för mycket självstudier. Detta är fram tills termin 8 på läkarprogrammet vid Lunds Universitet!

Termin 8 – den termin som det med skräck viskas om i korridorerna. Den termin då det inte är ovanligt att man börjar klockan sju på morgonen och slutar klockan elva på kvällen, för att sedan vara tvungen att infinna sig på plats igen kl sju nästa morgon. Schemaläggning på klinik över 50 timmar i veckan är inget konstigt, och det är ingen som höjer på ögonbrynen när man får natt- och helgjourer. Att man sedan på slutet av terminen har tre tentor med bara några dagars mellanrum (där en av dem är en så kallad FAS-tenta vilket innebär att man förhörs på allt man ska ha lärt sig under läkarutbildningen) det är inget fakulteten tar hänsyn till.

Satt och pratade häromdagen med några vänner som just avklarat denna fruktade termin 8, och det är verkligen intressant att höra deras historia. De berättar om hur man inte hinner göra något över huvud taget utanför skolan, och man ska vara glad om man hinner laga mat någon gång i veckan. Allting som har med fritid, träning, sociala relationer och andra engagemang att göra läggs på is till en framtid långt borta. Att jobba extra bredvid studierna är fysiskt helt omöjligt! Dessa av mina vänner, som alla är singlar eller tillsammans med andra läkarstudenter, och som tagit sig igenom detta inferno är alla nu glada att det äntligen är över. Termin 9 ska vara lite lättare, och dessutom hägrar läkarexamen inte så långt borta.

Men frågan är om detta verkligen är rimligt, ska man behöva leva så här som läkarstudent? Finns det någon motsvarighet på någon annan utbildning, och ska detta verkligen klassas som enbart heltidsstudier? Skulle detta någonsin kunna förekomma på någon annan heltidsutbildning som till exempel socionom, psykolog, ingenjör, jurist, språkvetare osv?

Och hur har de tänkt egentligen att det ska kunna fungera för småbarnsföräldrar? Jag vet att det redan är tufft för de föräldrar som läser på läkarprogrammet under preklin, hur de ska klara det på termin 8 övergår mitt förstånd…

Kursansvariga och liknande ”höga höns” hävdar att det är helt rätt att man på termin 8 tvingas stå ut med detta, ”det blir precis så här sen när ni är färdiga läkare”. Dumheter!!! För det första beror det på vilken specialitet man väljer, det är ingen tillfällighet att många småbarnsmammor väljer att bli hudspecialister. För det andra får man som anställd läkare kompledigt när man jobbar på detta vis, alternativt en jäkla massa extra i lön. Som student förväntas man slita natt och dag för ingenting alls, det enda man får är en härlig vecka av tentaplugg i slutet på terminen efter flera månader av slit. Har man oturen att börja termin 8 på höstterminen kan man dessutom se fram emot en hel helg ledigt innan termin 9 drar igång på vårterminen. Mmmmm vad jag längtar! J

Jag har frågat de före detta T8orna varför de inte klagar på fakulteten? Det gruffas mest om det emellan studenterna i korridorerna, att det är alldeles för tufft och ”inte rimligt”, men ingen tar på riktigt upp det med fakulteten eller studentorganisationerna. Jag tror att det beror på att när det väl kommer till kritan så finns det en prestige i att ha klarat termin 8. ”Termin 8 är legendariskt, det ska vara så” har jag fått höra från flera håll. ”klarar man termin 8 vet man att man har what it takes”. När man väl har gått igenom den perioden tycker man att det är så fantastiskt skönt att det är gjort, och man är stolt över att man klarat det. Och sen tror jag att folk tänker ”om jag var tvungen att slita häcken av mig, så då ska de andra på läkarprogrammet också göra det, varför skulle de få glida fram på en räkmacka?”

Jag upprepar: Hur i hela fridens namn skulle man klara detta som småbarnsförälder? Eller faktiskt bara som en helt vanlig människa…? Att man som läkarstudent sabbar sina förhållanden under studietiden är redan en snackis på de tidiga terminerna. Det ställs redan stora krav på oss som är läkarstudenter. Kanske är de rimliga, vad vet jag… Det enda jag vet är att man som läkarstudent alltid förväntas vara smart, duktig, engagerad, glad, trevlig, utåtriktad, social, och kunna hantera allt från organuttag på obduktion till möten med cancerpatienter till labbets teknikprylar. Yes sir!

Jag älskar min utbildning, jag känner att det är helt rätt för mig, och jag ser fram emot den dagen då jag blir färdig läkare. Vad jag däremot inte gillar är denna ständiga hets, de trycker in mer och mer på läkarprogrammet utan att lägga till någon tid, vilket gör att mer ska behandlas och läras in under en kortare period. Tempot var högt redan nu termin 4, och det säkert med rätta med tanke på vad som komma skall. Det svåra är bara att hantera stressen, att inte gå in i väggen. För jag totalvägrar att sitta inne och plugga 24/7, det är inte så jag vill leva mitt liv!

Vi får inte glömma att ta vara på varje dag, vem vet – kanske lever man inte imorgon? Jag menar inte att man ska strunta i studierna, verkligen inte. Studierna ger i alla fall mig till viss del mening med livet – jag pluggar ju till läkare som alltid varit min dröm. Men sen är mina vänner viktiga, min pojkvän är viktig, och inte minst jag är viktig. Och det är du med! Så ta hand om dig. Ta en fika med en nära vän någon dag i veckan, umgås med nära och kära på lördag kväll, och ät en underbart smarrig frukost på söndag innan du tar en långpromenad.

Parce que tu le vaux bien – för du är värd det.