Välkommen, termin 5 !

Jaa... så var det gjort!

Värsta tentan på länge är avklarad, resultatet högst oklart, men den dagen den sorgen. Förhoppningsvis är de 30 poängen äntligen klara, så underbart skönt! Jag verkligen högst ogillar att hålla en hel termins detaljer i huvudet på en och samma gång. Och då snackar vi detaljer! Exempelvis virulensfaktorer, att pneumokocker har IgAproteas, neuraminidas, pneumolysin, är katalasnegativ, har kapsel och kan producera väteperoxid, osv osv. gånger alla andra bakterier/virus/parasiter som vi skulle kunna, samt immunologin och nästan hela patologikursen. Halleluja!

Kan inte annat än att tycka synd om de stackare som pluggar till läakre utomlands och får helårstentor.

Nåja, annars då?

På nyår avgav jag tre nyårslöften.
1, Jag ska dra ner på mitt engagemang utanför skolan och ta bättre vara på mig själv.
2, Jag ska komma ihåg att de som betyder mest för mig, också borde få del av min tid och kärlek.
3, Jag ska försöka hinna meditera varje dag, då det är ett litet moment som ger så mycket mer än vad det kräver! Att meditera på morgonen innan dagen sätter igång, det sätter en helt ny färg, ett helt annat ljus på dagen, och jag känner mig mer fridfull, tacksam och nöjd med min tillvaro när jag lägger ner den kvarten varje morgon.

....

Men tyvärr så kräver ju då detta sacrifices, vad det nu heter på svenska. Jo just det, uppoffringar. För jag brinner ju för allt jag gör! Men man kan inte göra allt. Man måste prioritera. Vilket innebär att en av mina käraste fritidssysselsättningar, men som tar oerhört mycket tid (nästan två kvällar i veckan), det vill säga kören kommer att vara tvunget att bortprioriteras. Jag kommer ju ändå att åka iväg till Sri Lanka den här terminen, så jag skulle inte kunna vara där så mycket som man bör. Och till hösten åker jag till Indien, där jag visserligen säkert kan sjunga hela dagarna men det får bli utan kören :)

Men det skär verkligen i hjärtat! Jag har varit med i kören Ostrochorus i flera år, och varje tisdag har det varit så att om jag varit på dåligt humör, så har en kvart med kören räckt för att dra upp mina smilband igen. Det är en varm stämning, jag tränar och utvecklar min röst, vi har konserter och fantastiska fester... Det kommer att saknas något oerhört i mitt liv.

Samtidigt får jag inte glömma att det framför allt de fantastiska människorna som drar mig till kören varje tisdag. Människor som inte försvinner, bara för att jag inte är där på tisdagarna. Människor som jag förhoppningsvis kommer att behålla som vänner och kommer träffa ändå, även om vi nu inte ses varje vecka. Jag hoppas det!

Får försökaockså komma ihåg allt annat roligt som ligger framför mina fötter. Och inte glömma av att njuta av att jag fortfarande, efter att ha känt min pojkvän i över 6 1/2 år, är hopplöst och fantastiskt förälskad. Det är minsann något som inte är alla förunnat! :)