Tentaplugg...

Jaa så var det alltså nytt år, 2010! Gott Nytt År (och decennium) önskar jag er alla!

I skrivandes stund sitter jag på CRC bibliotek i Malmö, och gör uppenbarligen allt för att slippa gå tillbaka till böckerna igen. Inte för att det inte är intressant, verkligen! Utan för att det finns bara en viss mängd information som min hjärna kan ta in på en gång, sen blir det ***OVERLOAD***

Samtidigt som jag kommit på mig själv med att ändå tycka det är rätt skönt med tentaplugg ändå - om man bortser från hetsen och ångesten, och det faktum att man inte har tid att vare sig träna, laga mat eller träffa vänner. Och varken jobba något med MSF eller min kommande kandidatuppsats heller för den delen, vilket jag verkligen hade behövt. Men det är ändå lite befriande med känslan att varje dag vet jag vad jag ska göra - det är upp på morgonen, äta frukost och meditera, och sen bär det av till skolan. I skolan sitter jag sedan i ca tio timmar, med kort paus för lunch och mellanmål/kaffe, innan jag slutligen kommer hem och däckar i soffan en timme innan jag går och lägger mig. Så ser varje dag ut fram till tentan, och sen är det över!

Eller ja, förhoppningsvis är det inte över, såvida man inte måste skriva omtenta. Och sen blir det ju ändå ingen massiv ledighet eftersom att nästa termin börjar ett par dagar senare, med tenta igen i mars... Dessutom ska allt med MSF´packas ihop och paketeras till en fin liten avhandling som jag kan presentera på FUM.

Men sen när det är över, då börjar mitt fantastiska 2010 med kandidatuppsats i Sri Lanka och terminsuppehåll med volontärarbete och semester i Indien och Thailand... Längtar ofantligt! Samtidigt som jag ändå är lite skraj inför det hela, det är långt bort under lång tid, och väldigt långt från min stora kärlek. Det är svårt med relationer på distans, även om det är för en begränsad tid.

Nåväl, annars?

Att jaga eller inte jaga, det är frågan.

Stor debatt just nu angående tillåtelse av vargjakt i Sverige. Jag lägger mig inte i debatten huruvida det är rätt eller fel i just detta fallet med vargarna, det finns goda argument både för och emot, där man ständigt refererar till vargsläktets och människors bästa. Men det jag har svårt för i allt detta är när man ser på nyheterna hur blodtörstande jägare ger sig ut tidigt på morgonen med förhoppningen om att få skjuta en varg - inte för att det är ett nödvändigt ont utan för nöjes skull...

Jag ställer mig lika frågande till jakt över huvud taget. Att jaga för uppehälle, för att få kött till middag, det argumentet för jakt köper jag rätt av, även om jag nog aldrig skulle kunna jaga och döda ett djur själv. Men att jaga för nöjets skull? Det känns så barbariskt....

Jag vet att det är många som uppskattar att jaga, och som kanske tar illa upp av min mening. Men jag kan bara inte förstå varför vissa finner nöje i att ta ett liv? Att döda?

Jag har sett livet tyna bort ur ögonen på ett djur. Vi hade en katt som jag växte upp med, och han var en mycket kär och kärleksfull följeslagare till mig och min bror fram tills jag var tolv år. Han brukade alltid sova i min säng, antingen över fötterna eller på kudden, han brukade komma fram och trösta när jag var ledsen. och han var alltid lika snäll och tålmodig (trots att jag till exempel klädde ut honom i mina dockors klänningar och tryckte ner honom i dockvagnen när jag var liten :) När han blev gammal blev han till slut mycket skröplig, och en dag märkte vi att det var dags. Jag och min bror satt och höll om honom när han dog, och det var en av de sorgligaste stunder jag upplevt. Det spelar ingen roll för mig att det var en katt som dog, det var en fantastisk varelse vars liv tog slut. Tanken att se något djur dö, oavsett om det är vilt eller tamt, och se livet tyna bort ur dess ögon, det får mig att rysa.

Summan av kardemumman: Alla vi varelser på jorden lever tillsammans och beror av varandra. Detta åskådliggörs i begreppet interbeing - ingen existerar av sig själv, utan alla är beroende av allt och alla andra. Det blir allt mer synliggjort nu när klimatförändringarna påverkar oss mer och mer, vi måste börja tänka på att värna om varandra och om vår natur.

Alla varelser strävar åt att vara lyckliga, och alla har vi samma rättighet till liv och lycka.

"Interbeing" is a word coined by Thich Nhat Hanh to represent the Buddhist principles of impermanence and the not-self characteristic which reveal the inter-connected-ness of all things.

There is no such thing as a separate object, event, or experience, because no any part of the world can exist apart from all others. Rather, everything that looks like a separate entity is actually dependent on, and therefore interwoven with, something else. Everything (object, event, idea, experience, whatever) is made up of other things. Whatever appears to be an isolated "thing" is actually a combination of its constituent elements. These elements are the influences from the other things with which it is interwoven. And those elements, too, are made up of other combinations. The world is an endless web of combinations.


But even this description of reality is misleading, because it is too static. The elements that make up the world are patterns of dependency and interweaving. In other words, they are relationships. When we are fully aware, we see that there are only relationships. All relationships are patterns of Interaction. So they are, by definition, dynamic; they are patterns of change. There are no individual things, but only ongoing processes. These processes are made up of other, constantly changing, processes. All of reality is combinations of patterns of relationships in process.