Blä, blä och åter: blä.

Idag är det bara en sån dag. En blä-dag. En dag när allting bara känns grått och trist, man är stressad och pressad och hinner inte med ens hälften av allt man har på sin "att göra-lista". Telefonen ringer med tråkiga besked, man upptäcker i kalendern att man dubbelbokat sig flera dagar framöver, man måste fatta några trista beslut och så kommer man hem till en fet räkning i brevlådan... Och som grädden på moset blir man biten av en mygga! Inomhus på tredje våningen, i slutet på september?! Vad är oddsen...

Och sen hjälper det ju inte heller när det är strax före den där tiden på månaden, plus att man har gått omkring med lågt blodsocker hela dagen, och dessutom så är man så jäkla trött på att vara gräsänka och saknar sin sambo/särbo. Det suger helt enkelt. Eller som min käraste vän sade "SUCK är det rätta ordet".

Ovanpå detta har man sjukt mycket att plugga, något man inte hinner för allt annat som plötsligt kom upp, och dessutom ska man tydligen förbereda och hålla i ett seminarium på fredag om tropiska infektioner...

Suck.

jaha... så vad gör man då en dag som denna? Ja vad jag tänker göra just nu är att dra täcket över huvudet eftersom att det är läggdags, men känns det likadant imorgon så är det bara att börja jobba.

Jobba med vad? Jo, med ordet acceptans.


Att acceptera att det är som det är, och att man får försöka hantera situationen så bra man kan. Att ha medkänsla och empati för sig själv, och känna att det är okej att uppleva att det är tufft just nu. Det är inget fel med det, inga människor dansar på tå över rosenblad genom livet utan alla har vi våra svåra stunder och våra duster. Det handlar bara om att försöka acceptera situationen, utan att för den delen "ge upp".

En dag som denna behöver jag stanna upp mitt i all röra och bara andas. Stanna upp, känna efter och acceptera det som finns där. Kanske lägga handen över hjärtat och varsamt hålla om sig själv - det är okej. Det är som det är, och det är okej. Det går över, efter regn kommer sol... Och istället för den ilska och frustration som byggs upp under dagen när ingenting blir rätt och allting går snett, så kanske man känner sig lite ledsen, men också lite tröstad.

Jag tror det är viktigt att man som läkare försöker leva som man lär, att man har medkänsla för sig själv och lär sig att ta hand om sig själv och försöka leva ett sunt liv. Det är lätt att tro att man måste vara någon slags supermänniska bara för att man är läkare/läkarstuderande, och att man inte tillåter sig att tänka fel eller visa några svaga sidor. Risken är att man antingen går in i väggen och/eller blir känslomässigt avtrubbad, ingendera något jag strävar efter. 

Och som hippokrates läkared säger: en läkare skall ibland bota, ofta lindra, alltid trösta. Enligt mig gäller den eden inte bara gentemot patienterna, utan även mot sig själv.