Idag var det första dagen som vi möttes alla vi som ska gå yogaledarutbildningen tillsammans det närmaste året, och det verkar alla vara väldigt fina människor med intressanta livserfarenheter med sig i bagaget. Våra lärare är verkligen jätteduktiga och intressanta som individer de med... Och det är en fantastisk möjlighet att få se folk hur de är "på riktigt" på något sätt, eftersom att det är i en väldigt öppen och ärlig miljö där tankar och känslor bollas fritt. Spännande!
Idag pratade vi om "Vad är yoga" och gick in lite mer i detalj på vad yogan står för och innebär egentligen, för det är så mycket mer än bara asanas (poserna). Yoga är inte bara en träningsform, det är framför allt en livsstil! Och yogans livsstil och filosofi tycker jag påminner ganska mycket om den buddhistiska, men jag tror den passar mig bättre eftersom att den inkluderar själva kroppen mycket mer. Här handlar det inte bara om att sitta på sin kudde och meditera (det momentet ingår också), utan också om att lyssna på sin kropp. Att träna, stretcha, föda och vila sin kropp, och att via andningen och rörelserna i yogan förena kropp och sinne.
Sen har ju den buddhistiska filosofin och yogans filosofi många andra saker gemensamt, som till exempel hur man ska bemöta sina medmänniskor och hur man ska leva sitt vardagsliv. Det ska bli spännande att se hur den religiösa biten av yogan tas upp, på ashramet i Indien var det ändå en hel del fokus på de hinduiska gudarna... Ifall det inte tas upp så kommer det ju vara ännu mer likt den buddhistiska filosofin.
Det var många saker som togs upp idag som jag kände igen från de buddhistiska böcker och från de retreats jag varit på, som till ex begreppet monkey mind. Med det menas att tankarna oavbrutet hoppar runt runt runt i huvudet och vi är knappt medvetna i de snabba svängar som vårt sinne tar. Och denna lilla ettriga apa (vårt sinne/våra tankar) slutar inte skutta förrän vi 1, sysselsätter oss med något som kräver mycket fokus, som till ex ett intensivt poweryoga-pass, eller 2, lugnar ner vårt sinne och landar i här och nu - något som man kan göra i meditation (vilket kräver massor med tålamod och träning) eller i mindfulness (till ex är 100 % fokuserade när vi äter på smak, konsistens, färg, textur osv).
Så det var mycket som talades om idag som inte var så nytt - men samtidigt är det alltid nyttigt att höra det om och om och om igen. För inte lever man efter det bara för att man har hört det förr! :) Och dessutom är det väldigt intressant att höra det från olika människor, för alla har sina egna perspektiv.
Nåväl. Nu ska jag krypa till kojs, och imorgon ska jag plugga tropiska infektioner. Infektionsmedicin är rätt kul faktiskt, det kunde man inte tro när man gick T4 och råpluggade alla bakterier och virus! Och sen imorgon kväll är det möte med MSF innan jag ska kila vidare till yogautbildningen igen. Ingen rast, ingen ro... men snart är det helg och då ska jag vila ut mig riktigt ordentligt.
Godnatt!
ps. Det är förresten helt otroligt vad man kan göra med läkekonsten nu för tiden! Jag ramlade över denna bilden ikväll, och blev helt tagen av medföljande bildtext. Helt otroligt...
"The picture is that of a 21-week-old unborn baby named Samuel Alexander Armas, who is being operated on by surgeon named Joseph Bruner. The baby was diagnosed with spina bifida and would not survive if removed from his mother's womb. Little Samuel's mother, Julie Armas, is an obstetrics nurse in Atlanta. She knew of Dr. Bruner's remarkable surgical procedure. Practicing at Vanderbilt University Medical Center in Nashville, he performs these special operations while the baby is still in the womb.
During the procedure, the doctor removes the uterus via C-section and makes a small incision to operate on the baby. As Dr. Bruner completed the surgery on Samuel, the little guy reached his tiny, but fully developed hand through the incision and firmly grasped the surgeon's finger. Dr. Bruner was reported as saying that when his finger was grasped, it was the most emotional moment of his life, and that for an instant during the procedure he was just frozen, totally immobile.
The photograph captures this amazing event with perfect clarity. The editors titled the picture, "Hand of Hope." The text explaining the picture begins, "The tiny hand of 21-week-old fetus Samuel Alexander Armas emerges from the mother's uterus to grasp the finger of Dr. Joseph Bruner as if thanking the doctor for the gift of life."
Little Samuel's mother said they "wept for days" when they saw the picture. She said, "The photo reminds us pregnancy isn't about disability or an illness, it's about a little person" Samuel was born in perfect health, the operation 100 percent successful. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar