Idag var jag på en specialistmottagning, vilket som student innebär att man sitter med och lyssnar på när handledaren/läkaren pratar med patienten som antingen kommer på ett nybesök (1 timme) eller på ett återbesök (30 minuter).
In kommer en patient med två svåra sjukdomar, av sekretess vill jag inte säga exakt vilka, men båda ger riktigt stora besvär och den ena kommer att leda till att patienten blir svårt handikappad och dör i förtid. Patienten berättar att denne nyligen varit inlagd på sjukhus för behandling, och därför var båda tillstånden relativt stabila och smärtfria för tillfället. Min handledare frågar därefter patienten " hur är din livskvalitet? " varpå patienten svarar "jo, jag tycker den är ganska bra...". Mycket mer än så fick inte patienten berätta, för sen tog min handledare över showen.
Han började med att säga att han är så oerhört imponerad över alla dessa patienter med svåra kroniska sjukdomstillstånd som trots det håller modet uppe och kan till och med verka lyckligare än oss övriga relativt friska människor. Och det håller jag med om, det är verkligen imponerande och det sätter igång en del tankar i ens huvud...
Men sen sätter min handledare igång och pratar om andra patienter som har drabbats av svåra sjukdomar, och börjar med en lååång historia om en man som fick diagnosen ALS (en otroligt svår sjukdom där man till slut hamnar i respirator eller kvävs, de flesta dör inom 5 år) och om hur han först levde livet fullt ut fram tills han blev mer och mer rörelseförhindrad, hamnade i rullstol och slutligen hur han hamnade i respirator. "Och där sitter han nu i respirator och kan inte röra en fena, kan bara blinka med ögonlocken och styra en dator därigenom, helt paralyserad med kristallklar i huvudet"!
Detta säger min handledare som om han berättade en intressant anekdot, och fortsätter sedan med en annan man som fick parkinson och som höll på att mista livet för att hans närminne var så kort att han glömt att de höll på att såga ned ett träd. Allt väldigt intressant förvisso, men kanske inte så väldigt passande när det sitter en patient där som lider av två svåra sjukdomar, där den ena kommer sätta patienten i en liknande situation som läkaren satt och berättade om? Och det var inte ens i informerande syfte, med en ton av medkänsla om vad komma skall, utan helt out of the blue - och fullkomligt opassande... eller?
Jag anser i alla fall att när en svårt sjuk patient kommer på sitt halvårsbesök och har en halvtimme hos sin behandlande läkare så förtjänar patienten läkarens fulla uppmärksamhet, medkänsla och stöd. Det är patientens stund att synas och höras - inte läkarens! Visst detta var inte en psykiater, men som behandlande läkare tycker jag att man kan visa lite mer omtanke om sin patient.. Strax var patientens tid slut och det var inte mycket mer som hann komma fram än så, läkaren justerade lite mediciner och sen var det bye bye. Återbesök om ett halvår. Jo pyttsan, det måste vara patientens mest bortslösade tid det halvåret...
Efteråt uttryckte jag min åsikt, lite försiktigt förvisso, att jag inte tyckte det var ett bra samtal. (ajajaj, farligt att kritisera sin handledare! där kör man på farliga vägar när man hoppar över hierarkin!). Jag sade inte uttryckligen att jag tyckte han skött sig illa, men att jag tyckte att samtalet inte fördes på en känslomässig eller djupare nivå, och att jag kände att patienten inte hade kunnat visa känslor...
Behöver jag säga att min handledare inte höll med? ;)
Ja som sagt... minnesanteckning: så ska jag inte göra som färdig läkare
In kommer en patient med två svåra sjukdomar, av sekretess vill jag inte säga exakt vilka, men båda ger riktigt stora besvär och den ena kommer att leda till att patienten blir svårt handikappad och dör i förtid. Patienten berättar att denne nyligen varit inlagd på sjukhus för behandling, och därför var båda tillstånden relativt stabila och smärtfria för tillfället. Min handledare frågar därefter patienten " hur är din livskvalitet? " varpå patienten svarar "jo, jag tycker den är ganska bra...". Mycket mer än så fick inte patienten berätta, för sen tog min handledare över showen.
Han började med att säga att han är så oerhört imponerad över alla dessa patienter med svåra kroniska sjukdomstillstånd som trots det håller modet uppe och kan till och med verka lyckligare än oss övriga relativt friska människor. Och det håller jag med om, det är verkligen imponerande och det sätter igång en del tankar i ens huvud...
Men sen sätter min handledare igång och pratar om andra patienter som har drabbats av svåra sjukdomar, och börjar med en lååång historia om en man som fick diagnosen ALS (en otroligt svår sjukdom där man till slut hamnar i respirator eller kvävs, de flesta dör inom 5 år) och om hur han först levde livet fullt ut fram tills han blev mer och mer rörelseförhindrad, hamnade i rullstol och slutligen hur han hamnade i respirator. "Och där sitter han nu i respirator och kan inte röra en fena, kan bara blinka med ögonlocken och styra en dator därigenom, helt paralyserad med kristallklar i huvudet"!
Detta säger min handledare som om han berättade en intressant anekdot, och fortsätter sedan med en annan man som fick parkinson och som höll på att mista livet för att hans närminne var så kort att han glömt att de höll på att såga ned ett träd. Allt väldigt intressant förvisso, men kanske inte så väldigt passande när det sitter en patient där som lider av två svåra sjukdomar, där den ena kommer sätta patienten i en liknande situation som läkaren satt och berättade om? Och det var inte ens i informerande syfte, med en ton av medkänsla om vad komma skall, utan helt out of the blue - och fullkomligt opassande... eller?
Jag anser i alla fall att när en svårt sjuk patient kommer på sitt halvårsbesök och har en halvtimme hos sin behandlande läkare så förtjänar patienten läkarens fulla uppmärksamhet, medkänsla och stöd. Det är patientens stund att synas och höras - inte läkarens! Visst detta var inte en psykiater, men som behandlande läkare tycker jag att man kan visa lite mer omtanke om sin patient.. Strax var patientens tid slut och det var inte mycket mer som hann komma fram än så, läkaren justerade lite mediciner och sen var det bye bye. Återbesök om ett halvår. Jo pyttsan, det måste vara patientens mest bortslösade tid det halvåret...
Efteråt uttryckte jag min åsikt, lite försiktigt förvisso, att jag inte tyckte det var ett bra samtal. (ajajaj, farligt att kritisera sin handledare! där kör man på farliga vägar när man hoppar över hierarkin!). Jag sade inte uttryckligen att jag tyckte han skött sig illa, men att jag tyckte att samtalet inte fördes på en känslomässig eller djupare nivå, och att jag kände att patienten inte hade kunnat visa känslor...
Behöver jag säga att min handledare inte höll med? ;)
Ja som sagt... minnesanteckning: så ska jag inte göra som färdig läkare
Åh Alex! Herregud! Så plumpt och opassande! Nej, det är tur att de flesta inte beter sig så. Jag ska aldrig göra så heller. Lovar. Ses på söndag!
SvaraRadera