Idag var det våffeldagen! Och det måste ju firas, såklart, med pompa och ståt :)
Så det blev våffelmiddag ikväll: En trerättersmiddag med våffelförrätt (smörgräddad våffla med creme fraiche, löjrom och rödlök) följt av en våffelmellanrätt (en likadan!) och slutligen en våffeldessert med grädde, lemoncurd, vaniljglass, färsk frukt, bär, sylt, jordnötssmör och nutella.
Jag är sååå mätt. Men det var det värt det. En gång per år!
Det farliga är om man tillåter sig själv att äta så för ofta. I morgon ska jag på spahotell med min käre pojkvän och där kommer samma historia upprepa sig när vi ska hugga in i frukostbuffén, om inte än värre för då ska man ju äta så man får valuta för pengarna ;)
Det var något jag tänkte en del på förr, när jag kände mig lite rund och ville gå ner i vikt, att det är så ofta man äter alldeles för mycket för att "få valuta för pengarna" eller för att "gratis är gott". Vad man glömmer då (och nu pratar jag om hetsätning) är att man i realiteten faktiskt betalar för att bli "tjock". Det blev en enorm change of mind set för mig, att tänka om och inte roffa åt mig bara för att det är gratis (det är det jag är uppvuxen med) eller för att man betalt för det, utan försöka tänka till en gång extra. För när jag försökte gå ned i vikt, ja då kändes det ju rätt knasigt att betala för att bli tjockare, det vill säga frossa om man gick på brunch eller lunchbuffé.
Jag menar inte att man inte ska njuta av mat - tvärtom! Vad skulle livet vara utan våra smaklökar? Men istället för att satsa på kvantitet och skyffla in så mycket mat i munnen som möjligt, så kan man verkligen njuta av varenda liten tugga. Äta långsamt och med fullkomlig närvaro, känna konsistens, smak och doft, och verkligen njuta av maten. Då känner man även mättnadskänsla tidigare.
Nu lever jag ju inte som jag lär, men jag har i alla fall funderat över det ett par vändor och ändå någorlunda ändrat mitt tankesätt kring mat. När jag var tonåring hade jag tydliga besvär med min syn på mat, hälsa, träning och tydliga bulimi-tendenser (undrar om inte de flesta tonårstjejer har haft en släng av bulimi) men sedan dess så har jag någorlunda lärt mig att hantera mina cravings. Min syn på mig själv och på mat har förbättrats avsevärt. En gång i tiden, för många år sedan, hade jag till och med dåligt samvete om jag åt någonting över huvud taget, samtidigt som jag frossade så fort jag "släppte tyglarna". När jag sedan efter frosseriet inte lyckades få upp det på ena hållet så försökte jag med det andra genom samt olika "mediciner" för att snabba på förbränningen, något jag sedan fick lära mig att det var fullkomligt värdelös - laxermedel gör ingen skillnad på upptaget av alla de kalorier man stoppat i sig utan man förlorar bara en massa vatten och viktiga elektrolyter, och "medicinerna" gjorde så jag fick nässelutslag över hela kroppen.
Jag är så oändligt tacksam för att jag tog mig ur den härvan, och har ett någorlunda avslappnat förhållande till mat och träning, men jag vet att det är många tonårsbulimiker som många år senare fortfarande är inne i sin skeva syn på mat och sin kropp och som inte tagit sig loss. Det är inte helt ovanligt att det till exempel utvecklar sig till en ortorexi där man blir besatt av att ha fullkomlig kontroll över sin kropp genom träning och överdriven kosthållning. Där man antecknar precis alla träningspass, vad man har tränat, hur många kilo man lyft och hur många reps man gjort, hur många kilometer man har sprungit och med vilken intensitet, samt hur mycket kalorier man beräknar ha gjort av med. Samtidigt väger och mäter man varenda lilla måltid under dygnets lopp, om det så bara är ett äpple på väg hem från jobbet, och beräknar halten av proteiner, kolhydrater, fett och kalorier.
Jag blir trött bara av att föreställa mig hur det skulle vara att leva så, även om det visst påminner lite om hur jag själv tänkte som tonåring. Men i dagens pressade samhälle, där allt ska vara så perfekt och precist hela tiden, så känner jag att det blir en ohållbar belastning för psyket om man håller på sådär. Mycket hellre tränar jag för att jag tycker att det är kul, för att jag mår bra av träning både psykiskt och fysiskt, och för att jag vet att det stärker min kropp, förbättrar mitt immunförsvar och minskar risken för allehanda sjukdomar (som ex hjärt-kärlsjukdom). Och mycket hellre äter jag sunt och nyttigt, oftast, och tillåter mig att sväva ut lite då och då...
till exempel med våffel-middag och frukostbuffé!
:)
Så det blev våffelmiddag ikväll: En trerättersmiddag med våffelförrätt (smörgräddad våffla med creme fraiche, löjrom och rödlök) följt av en våffelmellanrätt (en likadan!) och slutligen en våffeldessert med grädde, lemoncurd, vaniljglass, färsk frukt, bär, sylt, jordnötssmör och nutella.
Jag är sååå mätt. Men det var det värt det. En gång per år!
Det farliga är om man tillåter sig själv att äta så för ofta. I morgon ska jag på spahotell med min käre pojkvän och där kommer samma historia upprepa sig när vi ska hugga in i frukostbuffén, om inte än värre för då ska man ju äta så man får valuta för pengarna ;)
Det var något jag tänkte en del på förr, när jag kände mig lite rund och ville gå ner i vikt, att det är så ofta man äter alldeles för mycket för att "få valuta för pengarna" eller för att "gratis är gott". Vad man glömmer då (och nu pratar jag om hetsätning) är att man i realiteten faktiskt betalar för att bli "tjock". Det blev en enorm change of mind set för mig, att tänka om och inte roffa åt mig bara för att det är gratis (det är det jag är uppvuxen med) eller för att man betalt för det, utan försöka tänka till en gång extra. För när jag försökte gå ned i vikt, ja då kändes det ju rätt knasigt att betala för att bli tjockare, det vill säga frossa om man gick på brunch eller lunchbuffé.
Jag menar inte att man inte ska njuta av mat - tvärtom! Vad skulle livet vara utan våra smaklökar? Men istället för att satsa på kvantitet och skyffla in så mycket mat i munnen som möjligt, så kan man verkligen njuta av varenda liten tugga. Äta långsamt och med fullkomlig närvaro, känna konsistens, smak och doft, och verkligen njuta av maten. Då känner man även mättnadskänsla tidigare.
Nu lever jag ju inte som jag lär, men jag har i alla fall funderat över det ett par vändor och ändå någorlunda ändrat mitt tankesätt kring mat. När jag var tonåring hade jag tydliga besvär med min syn på mat, hälsa, träning och tydliga bulimi-tendenser (undrar om inte de flesta tonårstjejer har haft en släng av bulimi) men sedan dess så har jag någorlunda lärt mig att hantera mina cravings. Min syn på mig själv och på mat har förbättrats avsevärt. En gång i tiden, för många år sedan, hade jag till och med dåligt samvete om jag åt någonting över huvud taget, samtidigt som jag frossade så fort jag "släppte tyglarna". När jag sedan efter frosseriet inte lyckades få upp det på ena hållet så försökte jag med det andra genom samt olika "mediciner" för att snabba på förbränningen, något jag sedan fick lära mig att det var fullkomligt värdelös - laxermedel gör ingen skillnad på upptaget av alla de kalorier man stoppat i sig utan man förlorar bara en massa vatten och viktiga elektrolyter, och "medicinerna" gjorde så jag fick nässelutslag över hela kroppen.
Jag är så oändligt tacksam för att jag tog mig ur den härvan, och har ett någorlunda avslappnat förhållande till mat och träning, men jag vet att det är många tonårsbulimiker som många år senare fortfarande är inne i sin skeva syn på mat och sin kropp och som inte tagit sig loss. Det är inte helt ovanligt att det till exempel utvecklar sig till en ortorexi där man blir besatt av att ha fullkomlig kontroll över sin kropp genom träning och överdriven kosthållning. Där man antecknar precis alla träningspass, vad man har tränat, hur många kilo man lyft och hur många reps man gjort, hur många kilometer man har sprungit och med vilken intensitet, samt hur mycket kalorier man beräknar ha gjort av med. Samtidigt väger och mäter man varenda lilla måltid under dygnets lopp, om det så bara är ett äpple på väg hem från jobbet, och beräknar halten av proteiner, kolhydrater, fett och kalorier.
Jag blir trött bara av att föreställa mig hur det skulle vara att leva så, även om det visst påminner lite om hur jag själv tänkte som tonåring. Men i dagens pressade samhälle, där allt ska vara så perfekt och precist hela tiden, så känner jag att det blir en ohållbar belastning för psyket om man håller på sådär. Mycket hellre tränar jag för att jag tycker att det är kul, för att jag mår bra av träning både psykiskt och fysiskt, och för att jag vet att det stärker min kropp, förbättrar mitt immunförsvar och minskar risken för allehanda sjukdomar (som ex hjärt-kärlsjukdom). Och mycket hellre äter jag sunt och nyttigt, oftast, och tillåter mig att sväva ut lite då och då...
till exempel med våffel-middag och frukostbuffé!
:)
Hur kom du ur den känslan kring mat? Känner igen mig mycket i det du skriver, att under en period knappt kunna äta för att jag får dåligt samvete för att nästa vecka hetsäta allt jag kommer över. Hur fick du en hälsosammare syn på det?
SvaraRaderaBra blogg förresten, intresant för mig som blivande läkarstudent!
Hej! Tack :)
SvaraRaderaJaa du. Det tar tid. Det handlar om att aktivt bestämma sig för att vilja acceptera sig själv så som den man är. Och titta tillbaka på sitt liv - när mådde jag som bäst såväl fysiskt som psykiskt? Hur har jag ätit då? Hur mycket vägde jag då? Jag har själv en tendens att bli smått obsessed av min kost, vikt och träning i perioder när jag har det tufft - då gäller det att bromsa sig själv och titta tillbaka på hur det var när man mådde som bäst - hur åt och tränade jag då?
Till exempel - att bli besatt av sin kost, vikt och träning kan vara ett sätt att fly ifrån sig själv när man inte mår så bra. Ett sätt att försöka hantera sin situation genom att objektivt mäta och utvärdera, som inte är så väldigt konstruktivt egentligen. Typ som att bita ihop. Vad man kanske hellre ska göra är att blicka inåt och slicka sina sår istället för att strama upp sig själv ytterligare.
Yogan har varit fantastisk för mig. Det går inte att ljuga för sig själv när man gör yoga, och man känner bättre vad kroppen behöver (och inte behöver).
Ett annat sätt är kärlek och acceptans för sig själv och sin kropp. Istället för att banna sig själv för att man inte tränat eller ätit ohälsosamt eller lagt på sig de där extra kilona så kan man omfamna sig själv, säga till sig själv att det var det jag behövde just då, imorgon är en ny dag och då får vi se om jag kan ta bättre hand mig själv.
Och nästa gång du får dåligt samvete för att man äter något överhuvudtaget - ta en liten diskussion med dig själv och fråga dig själv - rent objektivt vad mår en människas kropp bäst av? Att svälta sig själv eller att få i sig hälsosam energi?
Och nästa gång du hetsäter - bromsa dig själv och fråga dig själv - är det värt det? Och varför gör jag detta, är det för att jag inte mår bra? Finns det något annat som skulle kunna göra att jag mår bättre, utan att stoppa sötsaker i munnen? Kanske gå ut och gå en promenad, ringa en vän? Och ibland kanske man helt enkelt bara ska tillåta sig själv att krypa ihop i sängen, vila och kanske till och med gråta en liten skvätt. Lätta lite på trycket, istället för att trycka på ännu hårdare.
Tack för att du kommenterade!