Idag är det måndag och jag pustar ut efter en vecka där jag avverkat totalt 13 träningspass, varav jag höll i fem pass själv som yoga instruktör... De flesta passen gick jag dock på i lördags då vi hade inspirationsdag på mitt träningscenter, och jag fick möjlighet att tillsammans med 450 andra deltagare uppleva det bästa Sverige har att erbjuda i träningsväg...!
Självfallet blev det ett x antal yogapass och ett enstaka danspass (fast jag inte borde med min skadade fot) och jag måste säga att jag känner mig oerhört inspirerad! Nya flöden, nya infallsvinklar, nya ingångar. Nu känner jag mig redo att lyfta mina egna klasser ett litet litet snäpp högre! Och jag har även lärt mig fler varianter av de positioner som man redan är alldeles för van vid och bekväm med.
Idag har jag dock ont i precis varenda liten muskel i min kropp, så det fick bli vila för hela slanten idag. Känns nästan konstigt att inte ha tränat något alls efter den senaste veckans träningsmaraton. Men också väldigt skönt, nu ska jag luta mig tillbaka, titta på ett avsnitt av Downton Abbey (för närvarande en av världens bästa tv-serier skulle jag vilja påstå!) och sen krypa till kojs.
Det är rätt lustigt egentligen, vad TV-serier kan göra med en. För tillfället tittar jag och min kille på Game of thrones, det är fjärde gången jag ser serien (!!!) så ingenting är direkt en överraskning längre men vad gör man inte för att inviga sin käre pojkvän i fantasyns värld? ;) och han är helt lyrisk, varenda kväll vi ska ses undrar han om vi kanske ska se ett avsnitt "GT" :)
Själv är jag dock som sagt betydligt mer såld på Downton abbey för tillfälligt, och det är med sorg i hjärtat jag inser att jag bara har två avsnitt kvar att se innan det är slut... Karaktärerna i serierna blir som ens bästa vänner, man skrattar med dem, man gråter när de gråter och man blir arg när de råkar ut för orättfärdigheter. Det kanske låter en smula patetiskt, ibland kan man undra om man inte har bättre saker för sig (till exempel att leva sitt eget liv?) istället för att slösa bort tiden framför TV:n, men det är ju Åååh så spännande, nervkittlande och ger små glädjerus. Själv är jag ju något av en känslonarkoman, och ni kan bara ana hur lyrisk jag var när Matthew friade till Mary i julavsnittet 2011.... Jag rös, skrattade och grät på en gång.
Och ja.
Jag spolade tillbaka och tittade igen. och igen...
och igen!
Självfallet blev det ett x antal yogapass och ett enstaka danspass (fast jag inte borde med min skadade fot) och jag måste säga att jag känner mig oerhört inspirerad! Nya flöden, nya infallsvinklar, nya ingångar. Nu känner jag mig redo att lyfta mina egna klasser ett litet litet snäpp högre! Och jag har även lärt mig fler varianter av de positioner som man redan är alldeles för van vid och bekväm med.
Idag har jag dock ont i precis varenda liten muskel i min kropp, så det fick bli vila för hela slanten idag. Känns nästan konstigt att inte ha tränat något alls efter den senaste veckans träningsmaraton. Men också väldigt skönt, nu ska jag luta mig tillbaka, titta på ett avsnitt av Downton Abbey (för närvarande en av världens bästa tv-serier skulle jag vilja påstå!) och sen krypa till kojs.
Det är rätt lustigt egentligen, vad TV-serier kan göra med en. För tillfället tittar jag och min kille på Game of thrones, det är fjärde gången jag ser serien (!!!) så ingenting är direkt en överraskning längre men vad gör man inte för att inviga sin käre pojkvän i fantasyns värld? ;) och han är helt lyrisk, varenda kväll vi ska ses undrar han om vi kanske ska se ett avsnitt "GT" :)
Själv är jag dock som sagt betydligt mer såld på Downton abbey för tillfälligt, och det är med sorg i hjärtat jag inser att jag bara har två avsnitt kvar att se innan det är slut... Karaktärerna i serierna blir som ens bästa vänner, man skrattar med dem, man gråter när de gråter och man blir arg när de råkar ut för orättfärdigheter. Det kanske låter en smula patetiskt, ibland kan man undra om man inte har bättre saker för sig (till exempel att leva sitt eget liv?) istället för att slösa bort tiden framför TV:n, men det är ju Åååh så spännande, nervkittlande och ger små glädjerus. Själv är jag ju något av en känslonarkoman, och ni kan bara ana hur lyrisk jag var när Matthew friade till Mary i julavsnittet 2011.... Jag rös, skrattade och grät på en gång.
Och ja.
Jag spolade tillbaka och tittade igen. och igen...
och igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar