Igår hade jag en väldigt intensiv dag, med många nya intryck och många tankar som surrade i huvudet när det väl var dags att sova den kvällen. Både kropp och sinne var helt utmattade! Men helt klart var det en givande dag.
Det började med att jag fick gå hemifrån 06.40 (hua mig vad tidigt!) för att hinna i tid till KK där jag skulle gå med anestesiläkarna och lära mig att hålla fri luftväg. När jag gick därifrån vid fyratiden samma eftermiddag hade jag själv fått etablera fri luftväg och ventilerat med mask på fyra patienter, satt nålar och intuberat en patient med hjälp av ett laryngoskop (akta tänderna, akta tänderna, AKTA tänderna!) och lyckades på första försöket! hur nervöst som helst för man vill verkligen inte skada patientens tänder (de täcks inte av någon försäkring tydligen, utan de ska isf patienten stå för själv om de skulle skadas... knäppt) och dessutom ligger ju patienten medvetslös på bordet utan att andas och att intubera är typ enda sättet att ge en fri och säker luftväg under en längre operation med muskelrelaxation.
Det var verkligen en häftig känsla när jag stod där och fick etablera en fri luftväg på patienten, och sedan med min hand trycka på en blåsa för att få in luft i hennes lungor. Jag stod helt enkelt vid patientens huvudända och andades åt patienten fram tills hon fick tillbaka sin spontana andning, en helt otrolig känsla. Så mycket omtanke och värme har jag nog aldrig känt för en okänd människa som jag kände för dessa patienterna, när jag stod där och höll om deras huvud och höll masken mot deras näsa när de somnade in (kan bara tänka mig vad utsatt man måste känna sig i den situationen) och sedan noggrant övervakade dem och såg till att de fick nytt syre i utbyte mot koldioxid i varje andetag. Och känslan när operationerna var över, masken kunde avlägsnas och jag fick hålla koll på deras luftväg på vägen in på postop, och sedan få vara den som varsamt väckte dem igen. När en patient i sitt sömniga uppvaknade sade tack, tack, ni är så snälla så blev jag alldeles tårögd.
Det är ett oerhört ansvar men jag kände mig väldigt trygg, jag hade flera handledare som stod runt mig och med mig och noggrant såg att jag inte gjorde något fel. Första patienten var jag jättenervös, tänk så höll jag henne fel, tänk så skulle hon sluta andas? Men efter att ha blivit upplärd flera gånger på vilka parametrar jag skulle ha koll på och med tryggheten att de vana sjuksköterskorna och läkarna var där så slappnade jag av mer och mer och kände mig trygg i min roll som ventilatör. Bara man håller koll så går allt bra.
Men som sagt, jag kan inte nog betona vilken otrolig värme och omtanke, ja nästan kärlek, jag kände för de här individerna som jag stod och höll om och höll vid liv. En helt otrolig känsla. Jag antar att den kommer att minska med tiden när man får in vanan, att det är lite nyhetens behag, och att man sen blir mer och mer fokuserad på alla koncentrationer och alla inställningar på apparaten osv osv, men jag flyger lite på den här känslan nu, och glädjer mig över att ÄNTLIGEN ha fått göra någonting den här terminen som jag har känt varit givande och att jag har varit med och hjälpt till. Det värsta jag vet är att bara stå bredvid och se på, och hela tiden vara i vägen och känna sig som att alla hade varit gladare om jag inte hade varit där. Nu hade jag en uppgift, och de var snarare bara glada att jag var där för då kunde de koncentrera sig på annat!
Läkaren, och framför allt sjuksyrran!, jag gick med var också väldigt trevliga och omhändertagande, och de gav mig massor med utrymme att lära mig, hjälpa till och ställa frågor. Mycket givande dag i "skolan" med andra ord.
Därefter hann jag hem för att sova lite på soffan och äta innan jag for vidare upp till min yogaledarutbildning. Hela kvällen gick åt att diskutera, känna in och utforska olika sittande positioner, och att prata yoga yoga yoga. Fyra timmar senare var både kropp och sinne helt slut och övermättat med intryck, och det var underbart att få en liten guidad avslappning ovanpå det.
Ja herregud, dagarna bara går så fort så fort. Snart har halva vårterminen gått och om inte så lång tid ska jag tenteras på yogaledarutbildningen och hålla mina första riktiga pass (om man inte räknar med mina fina söndagsyogapass som jag håller för vänner) och jag ska såklart tenteras på kirurgiterminen vilket definitivt känns som en ännu större utmaning.
Nu dags för filmkväll med katterna, och så min vän som gör mig sällskap över en fruktsallad. Vardagsmys :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar